Frågan om tillväxtens vara eller icke vara

I centrum för den skandal inom socialdemokratin som briserade strax före jul, ”Primegate”, stod synen på tillväxt. Katrine Kielos budskap om att tillväxt kräver en politisk idé är något som också tillväxtkritiker kan bära med sig.

Som miljöpartist har jag förstås inget med själva förtroendefrågan att göra – att Niklas Nordström, före detta SSU-ordförande, tagit emot emot pengar från intresseorganisationen Svenskt Näringsliv för att driva opinion och påverka analysarbetet inom Socialdemokraterna. Jag tycker dessutom att det är extremt tröttsamt att 1990-talets gamla falangstrider mellan höger och vänster inom SSU lägger sin våta filt över också denna konflikt. Då är det befriande att ta del av inte bara Katrine Kielos utan också Lena Sommestads insikter om vad socialdemokratin måste återfinna. Nämligen en uppdaterad verklighetsbild och en bärande idé för framtiden.

Nu råkar det vara så att även mitt eget parti, Miljöpartiet de gröna, söker efter just detsamma. Låt vara med vind i seglen snarare än som ett parti i djup kris. Fredrik Frangeur, sammankallande för Grön ungdoms förbundsstyrelse, driver i senaste numret av MP:s medlemstidning Grönt - liksom på sin blogg – ett budskap som går som hand i handske med vad jag själv tjatat om: Vi gröna behöver, inte minst nu när det går så bra, finna en samlande samhällsvision för en generell politik som kan finna ett brett stöd i ett postindustriellt Sverige. Socialdemokratins framgångar under industrisamhällets glansdagar bestod i att man lyckades med detta. Partiets nuvarande kris beror på att man inte lyckats förhålla sig till dagens realiteter. Inte minst visar partihögern, ”förnyarna”, detta med sina begränsade lösningar (avskaffa fastighets- och förmögenhetsskatt, behåll Rut). En framåtsyftande politik måste ta ett större grepp.

En av de stora knäckfrågorna tycks vara synen på ekonomisk tillväxt. Personligen har jag tidigare inte intresserat mig särskilt mycket för den gröna tillväxtkritiken, eller för den delen alternativa idéer som den om räntefri ekonomi, och min spontana, ganska skeptiska hållning har varit att begreppet tillväxt ofta är lika luddigt bland dess kritiker som bland dess förespråkare. Att det ekonomiska system (om man nu kan tala singularis, men låt oss säga det dominerande ekonomiska systemet) som råder i åtminstone vår del av världen inte är hållbart – ekologiskt, socialt, ekonomiskt – är för mig uppenbart, men jag tycker mig se en påtaglig risk att tillväxtekonomins kritiker och dess förespråkare pratar förbi varandra.

Men kanske framför allt bär tillväxtkritiken på en likartad problematik som det jag vill kalla vänsterns revolutionära anda: frånvaron av tillräckligt radikala lösningar – det vill säga sådant som i grunden bryter med det kapitalistiska systemet – gör att inga lösningar kommer till över huvud taget. Motsvarigheten bland tillväxtkritiker är ivern att ifrågasätta tillväxten. Ett exempel kommer från en färsk debattartikel av Tim Jackson, författare till rapporten Prosperity Without Growth (2009) från brittiska Sustainable Development Commission som snart kommer på svenska från Ordfront.

Att ifrågasätta tillväxten tycks dömt att vara förbehållet dårar, idealister och revolutionärer. Likväl måste vi ifrågasätta den. Välstånd för ett fåtal till priset av ekologisk ödeläggelse och ihållande social orättvisa är inte en grundval för ett civiliserat samhälle.

Frågan är om det är just att ifrågasätta tillväxten vi måste göra. Ifrågasatt tillväxten har den gröna rörelsen gjort i trettio, kanske fyrtio år – låt vara att det är först på sistone, med klimatkris, peak oil, med mera, som man börjar få vind i seglen – men har det resulterat i en mer hållbar ekonomisk modell? Börjar det inte bli dags att ta något litet steg till?

Ett annat exempel är det relativt nybildade nätverket Steg 3, med bland andra Kajsa Borgnäs, Anders Wijkman och Birger Schlaug som frontfigurer. Enligt programförklaringen har nätverket två krav:1 1) att den nuvarande ekonomiska tillväxtmodellen får att problematiseras, analyseras och utsättas för öppen kritik, samt 2) att det tillsätts resurser för att ta fram en plan för en fungerande samhällsmodell, som inte är beroende av ekonomisk tillväxt.

Senast jag kollade var det inte förbjudet enligt lag att ifrågasätta tillväxtekonomin. Och vem är det som ska tillsätta resurser för att ta fram en fungerande samhällsmodell? Regeringen? Jag förstår att Steg 3, som alla initiativ av det här slaget, är ett nätverk med begränsade resurser. Och det är ett intressant initiativ. Men det skulle vara än mer intressant om det lade fokus på att faktiskt själv ta fram ett förslag till ”en plan för en fungerande samhällsmodell, som inte är beroende av ekonomisk tillväxt.” Det skulle vara mer konstruktivt än att kräva det av regeringen, eller vem man nu kräver det av. Socialdemokraten Johannes Åsberg har formulerat det bättre än jag kan: Vi behöver konkreta visioner för medellång sikt och det är ingen idé att vänta på att någon annan ska göra något. Det är bara att sätta igång och bygga. Om vi är handlingsförlamade så är det vårt eget fel. Vi behöver inte vänta på att det ska komma något initiativ ”uppifrån”. Vi kan göra det själva. Nu.

Jag tror inte på det konstruktiva i en debatt som handlar om att vara för eller mot tillväxt. Jag tror att vi, utifrån insikterna om vilka negativa sidoeffekter den rådande ekonomiska modellen för med sig, måste ställa oss frågan: Vilket slags utveckling vill vi ha? Och vilka kan stegen vara för att nå dit? Det finns beprövad erfarenhet redan i dag som det går att bygga vidare på. Och – som socialdemokraten Katrine Kielos skriver – det kräver en politisk idé. Socialdemokraten Lena Sommestad har några. Jag är övertygad om att det finns miljöpartister som kan matcha dem.

Rekommenderad läsning

No Google Reader feed was found with the provided ID. Please validate the ID in plug-in configuration.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Företrädare har också skrivit på tidningarnas debattsidor vid ett par tillfällen – första gången i GP, som ett slags utökad programförklaring, andra gången i DN, med en replik till av Bo Ekman (ordförande för Tällberg Foundation). []