Vart går de gröna?

Av den 11 november, 2010

Som Fredrik på Tankar från roten skriver är det nästa år 130 år sedan August Palm höll det tal som brukar ses som startskottet för svensk socialdemokrati. Nästa år firar också Miljöpartiet trettio år som politiskt parti.

Några år efter Miljöpartiets bildande den 19 september 1981 skrev en av initiativtagarna, Per Gahrton, en bok med titeln Vad vill de gröna? (Korpen, 1988). Som författaren påpekar i förordet anspelar titeln på det klassiska anförandet av den svenska socialdemokratins förgrundsgestalt August Palm ("Mäster Palm") i Malmö den 6 november 1881: "Hvad vilja Socialisterna?" (som i Mäster Palms manuskript hette "Hvad vil Sosial-Demokraterna?"). Kan det vara så att Miljöpartiet nu, trettio år efter dess bildande, befinner sig vid ungefär samma vägskäl där den svenska socialdemokratin stod på 1920-talet? Jag tror att det är en rimlig tes.

Frågan dök upp i en diskussion efter Fredrik Janssons mycket läsvärda inlägg om socialdemokratins förra interregnum. Fredrik driver där tesen att, liksom vi nu kan sägas befinna oss i ett interregnum efter Bretton Woods fall och de energikriser som på 1970-talet skakade världens ekonomier, så kan något liknande sägas om det tidiga 1900-talet. Socialdemokratin uppstod under 1800-talets andra hälft som en reaktion på de stora samhällsomvälvningar vi i efterhand identifierar som framväxten av en industrikapitalism. Som följd av statens demokratisering och de alltmer institutionaliserade överenskommelserna mellan industrikapital (SAF) och arbetarrörelse (LO) förändrades själva förutsättningarna för den socialdemokratiska rörelsen - på gott och ont. Istället för agitatorer och föreningsmänniskor blev ombudsmän och politiker de ledande företrädarna. Det ledde först till en partisprängning 1917, där personer inom socialdemokratin som befann sig längst från fullmäktigegrupper och förhandlingsdelegationer, men som däremot hade sin bas i ungdomsförbund och som agitatorer, bröt sig ut och bildade det som med tiden blev Vänsterpartiet.1 Under 1920-talet kom så Socialdemokraterna till makten över staten, och inte förrän med Per Albin Hanssons folkhem, Ernst Wigforss ekonomiska politik och Gustav Möllers generella välfärd lyckades man hitta formen.

Den postindustriella gröna rörelsen

Liksom socialdemokratin en gång växte fram i övergången från bonde- till industrisamhället har den gröna rörelsen sin uppkomst i de omvälvningar som skedde under 1960- och '70-talet och som bland annat beskrivits av sociologen Manuel Castells i hans trilogi om informationsåldern. I trilogins andra band, Identitetens makt (1998), framträder det hur det var först mot 1960-talets slut som miljön blev en fråga i den allmänna opinionen och miljörörelsen en global folkrörelse. Castells diskuterar också Miljöpartiets tyska systerparti.2 Die Grünen bildades den 13 januari 1980 ur 1970-talets medborgarinitiativ kring freds- och kärnkraftsfrågor.3 Ett citat från Castells kan belysa.

På ett unikt sätt sammanfördes veteraner från sextiotalsrörelserna med feminister, som hade upptäckt sig som sådana genom att reflektera just över sextiotalsrevolutionärernas sexism, samt med ungdomar och utbildade medelklassare som bekymrade sig om freden, kärnkraften, miljön (skogsdöden), världens tillstånd, individens frihet och gräsrotsdemokratin.

Från den starten kan vägen tyckas lång till att 1998 bilda regering med Gerhard Schröders tyska socialdemokrater, SPD, och medan socialdemokratin backar över hela Europa kan det omvända sägas om de gröna - enligt en opinionsundersökning har Die Grünen och SPD för närvarande lika starkt stöd. Svenska Miljöpartiet har ständigt befunnit sig ett par steg efter systerpartiet - Socialdemokraterna och Moderaterna är sett till väljarstödet relativt jämstarka, medan Miljöpartiet som tredje största parti (med Folkpartiet tätt efter) är ett tjugotal procentenheter svagare - men partiet står, sedan flera år tillbaka, inför samma fråga som de tyska partivännerna ställde sig på 1990-talet: söka verklig makt, och riskera att förlora "sin gröna själ", eller värna den ideologiska renlärigheten och förbli i opposition? Där stod också socialdemokratin - för åttio-nittio år sedan.

Pragmatism för verkliga reformer

Statsvetaren Johan på Mothugg tar upp Sheri Bermans tes om socialdemokratin, särskilt den svenska.4 Av ren lathet citerar jag Johans referat.

Berman driver tesen att socialistpartier i Tyskland, Frankrike och Italien var splittrade mellan å ena sidan ortodoxa, dogmatiska gammelmarxister, som ville sitta på åskådarläktaren och låta kapitalismen braka samman av egen kraft, som teorin förutsåg, och å andra sidan revisionister, som ville använda den borgerliga staten och den framväxande demokratin för att driva en progressiv, socialistisk politik (därför politikens, och inte ekonomins, primat).

I Sverige, däremot, dominerade de extremt pragmatiska reformisterna redan från början inom SAP. De samarbetade med liberaler i rösträttsfrågan och anammade på 1920-talet tanken om nationen (folkhemmet), istället för att avfärda den, som en del systerpartier på kontinenten gjorde. Som en följd av dessa ideologiska vägval beredde de dogmatiska bänknötarsocialisterna i Tyskland, Italien och Frankrike också vägen för fascismen.

Miljöpartisten Tomas Melin har läst Anders Isakssons biografi över Per Albin Hansson, och i tre inlägg sin blogg, under vinjetten "Att lära av historien", reflekterar han tankeväckande utifrån läsandet. Jag vill här återge de bitar ur resonemanget som är av relevans för min tes.

Konflikten mellan fundis och realos

Tomas tar upp konflikten mellan "kravet på visioner om ett annat samhälle och kravet på politik som fungerar i nuet", den konflikt bland de gröna som särskilt i Tyskland har beskrivits som en kamp mellan fundis ("fundamentalister") och realos ("realister"). Jag tror att det till viss del är en falsk konflikt, om man inte med politisk realism avser ren macchiavellism. Det handlar snarare, som Björn Elmbrant uttryckt det, om att vara trofast om målen men trolös om medlen - vilket inte får förstås som att låta ändamålen helga medlen. Givetvis kan det vara vanskligt att navigera mellan vad som är teoretiskt riktigt respektive praktiskt möjligt, men att uppfatta pragmatiker som ideologilösa och ideologer som dogmatiska är sällan annat än missvisande.

Jag återgav tidigare ett citat av Per Gahrton som kan belysa saken.

Antingen blir de så utstötta på grund av sina alternativa idéer att de aldrig reellt konkurrerar om makten och därför inte kan åstadkomma någon förändring. Eller så överger de sina alternativa idéer för att kunna konkurrera om maktpositioner, vilket gör att de inte heller förändrar något. Hur ska man undvika denna fälla? Jo, genom att försöka utgöra ett konkurrerande alternativ, till exempel ett parti som deltar i maktspelet utan att överge sina alternativa idéer. Är det möjligt? Det är det experimentet Miljöpartiet håller på att pröva.

Jag tror att det är rimligt att hävda att det var samma experiment som Socialdemokraterna i Sverige försökte sig på med början under 1920-talet. Pragmatiker som Per Albin Hansson, Ernst Wigforss och Gustav Möller lyckades åstadkomma större verkliga samhällsförändringar än idealisterna Zäta Höglund, Fabian Månsson och Kata Dahlström som bröt sig ut för att bilda Socialdemokratiska Vänsterpartiet 1917 (som efter några namnbyten bara heter Vänsterpartiet.)

Politikens ändamål och mening

Den socialdemokratiska ledningen blev förstås beskylldav högljudda grupperingar på vänsterkanten för att bestå av opportunister och ideologiska svikare - inte helt olikt hur dagens miljöpartistiska ledning av somliga ses som mindre grön när den inte stenhårt driver krav som medborgarlön, svenskt EU-utträde eller räntefri ekonomi. Tomas skriver om hur det för Miljöpartiet som nytt parti inte var svårt att kräva en närmast omedelbar avveckling av kärnkraften och försvarsmakten - att inte driva så hårda krav hade snarare undergrävt det nya partiets existensberättigande. I dag, när det finns betydligt större möjligheter att faktiskt få igenom någonting av sin politik, skulle det vara närmast kontraproduktivt att driva så ultimativa krav.

Syftet med Miljöpartiet på 1980-talet, liksom med Socialdemokraterna vid seklets början, var i första hand att bedriva opinionsbildning. För ett parti som likt Miljöpartiet av i dag, eller Socialdemokraterna på 1920-talet, själv rider på opinionen är syftet snarare att omsätta sina idéer i praktisk politik. Det gäller då att omsätta idéerna på ett sätt som inte omedelbart förverkligar de högsta idealen, men som åtminstone verkar i rätt riktning. Min uppfattning är att det som Wigforss kallade provisoriska utopier, eller visioner på medellång sikt, då är helt oundgängligt. På den punkten har de gröna en hel del att lära av socialdemokratins historia.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om August Palm, fundis och realos, Manuel Castells, Miljöpartiet, Per Gahrton, pragmatism, provisoriska utopier, Sheri Berman, socialdemokrati, Tomas Melin, Vänsterpartiet

Noter

  1. Historien upprepar sig ibland som fars: I striden mellan så kallade förnyare och traditionalister inom Vänsterpartiet åren kring senaste sekelskiftet, som inte resulterade i någon partisprängning, var de båda falangerna till stor del sammansatta av å ena sidan personer med uppdrag i riksdag eller kommuner, å andra sidan personer med interna uppdrag i partiet eller ungdomsförbundet. []
  2. Manuel Castells, Identitetens makt, Informationsåldern: Ekonomi, samhälle och kultur, band II (The Power of Identity, The Information Age: Economy, Society and Culture, Volume II, 1997), översatt av Gunnar Sandin, Daildalos 1998, s 133ff. []
  3. Som jämförelse bildades MP i Sverige den 19 september 1981 mot bakgrund av hur de fem dåvarande riksdagspartierna - Centerpartiet, Folkpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet - hanterat kärnkraften och i synnerhet folkomröstningen 1979 om dess eventuella avskaffande. []
  4. Sheri Berman har för övrigt en artikel på ämnet i Fronesis temanummer om socialdemokrati, "Vad är socialdemokrati? Att återupptäcka en ideologi för vår tid", Fronesis nr 32-33. 2010, s 36-50. []

Kommentera!

10 reaktioner på ”Vart går de gröna?

  1. Pierreringborg (2 comments)

    Miljöpartiet uppstod som en LUCKA i det system som rådde 1980 medan dagens miljöparti vill MAXIMERA sig politiskt och till stor del lämnat det UTOMPARLAMENTARISKA fältet. Inte minst att uppluckra blockpolitiken där S haft förmånen att bestämma vem de vill göra upp med utifrån vänsterperspektivet. Nu finns även MP som ALTERNATIV.

    Svara
  2. Pingback: Tweets that mention Vart går de gröna? « strötankar och sentenser -- Topsy.com

  3. Intesahlin (1 comments)

    Det känns som att du väljer att vara rätt selektiv i ditt sätt att framställa saker. Jag tänker på "bänknötarsocialisterna" som skulle ha berett vägen för fascismen. Jag tror att man vid sådana påståenden måste använda lite kritisk sans och tänka efter vem som har intresse av att framställa saker på det sättet. Man inser nog då ganska fort att det rör sig om någon som presenterar saker på ett ytterst selektivt och subjektivt sätt för att på manipulerande sätt främja "egen" agenda.

    Man kan argumentera för att partier som SPD gjort att man inte fått något systemskifte på olika ställen. Det är så uppenbart att du bestämt dig vara på partier som SPD:s sida, och att all din retorik handlar om att på samma sätt marginalisera alla som menar att det enda som på lång sikt kan vara hållbart är ett hållbart systemskifte.

    I en värld där det inte saknas dommedagstecken, kan du främstå som en som säger: Kör på som förr!

    Är du politiker? Det skulle kunna förklara din attityd.

    Världen behöver i alla fall inte kortsiktiga taktikmanövrar.

    Världen behöver långsiktighet.

    Svara
    1. Anonym (26 comments)

      Bara tre saker: 1) Formuleringen om "bänknötarsocialister" är inte min, utan ingår i ett citat. Men du har rätt i att jag valt citatet. 2) Nu är det ju så att det inte gick så bra i framför allt Tyskland och Italien på 1930-talet, medan man måste säga att det gick betydligt bättre i Sverige. 3) Jag vet inte var du fått det ifrån att jag skulle vara en SPD-anhängare (uppenbarligen har du inte läst http://jimmysand.com/%e2%80%9dit%e2%80%99s-the-economy-stupid%e2%80%9d eller http://jimmysand.com/behovet-av-provisoriska-utopier). /Jimmy

      Svara
  4. Pingback: Schumpeter snarare än Keynes « strötankar och sentenser

  5. Pingback: Miljöpartiet i mitt hjärta « strötankar och sentenser

  6. Pingback: Benhabib om den internationella MR-regimen | Mothugg

  7. Pingback: Miljöpartiet i mitt hjärta - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

  8. Pingback: Bortom fundis och realos - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

  9. Pingback: Idealismens tjusning - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

Kommentera