För en ny ekonomisk-politisk regim

Av den 27 februari, 2012

Under nittiotalet hördes åsikten att globaliseringen omöjliggör välfärdsstaten. Det stämmer förstås inte, men det har betydelse vilket slags globalt system vi har för att reglera finanskapitalet. Ekonomins kriser sätter fingret på detta.

När jag i början av tjugoårsåldern började engagera mig politiskt var den globala rättviserörelsen på allas läppar - den som av sina motståndare kallades antiglobaliseringsrörelsen. Stora demonstrationer hölls under åren kring sekelskiftet vid en rad toppmöten i Seattle, Genua och Göteborg. Nätverket Attac bildades, med reglering av det globala finanskapitalet högst på sin dagordning. Med början i brasilianska Porto Alegre 2001 anordnades årligen så kallade World Social Forum. Men med terrorattentatet mot tvillingtornen i New York, USA:s invasion av Afghanistan och Irak, följt av kriget mot terrorismen, skiftade fokus mot krigsmotstånd och människorättsaktivism.

Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy har tillsammans fått smeknamnet Merkozy.

Efter den ekonomiska krisen hösten 2008 har finanskapitalets villkor åter hamnat på dagordningen. Det är frestande att förundras över att detta inte vänt nedgången för Europas socialdemokratiska partier. Istället har partier som Moderaterna och Angela Merkels CDU kommit att framstå som garanten för en stabil ekonomi. I själva verket är det kanske inte så konstigt. Socialdemokratins själva livsnerv och raison d’être är förändring av samhället i progressiv riktning. I kölvattnet av energikriserna vid sjuttiotalets början, vilka skakade västekonomierna och i förlängningen ledde till Sovjetsystemets fall, genomdrevs en rad avregleringar av finansmarknaderna. Eftersom det var det som såg ut att ha räddat västekonomierna - på motsvarande sätt som det efter börskraschen 1929 fanns en utbredd konsensus om att marknader är alldeles för instabila för att släppas helt fria - blev avregleringarnas och privatiseringarnas mirakelkur en sanning att förhålla sig till. För socialdemokratins del, den som fungerat bäst när Bretton Woods-avtalets reglering av det globala finanskapitalet gav den nationella politiken stora möjligheter att göra investeringar i välfärd, innebar det att man slutade vara den som behärskade konsten att "rida på toppen av tidens våg" (Willy Brandt) och blev den som backar in i framtiden. För konservativa, även av det medkännande, nymoderata eller tysk-kristdemokratiska slaget, är det här inga problem. Det är betydligt svårare att med trovärdighet stå för ett progressivt budskap, när man ändå ska driva i princip samma politik - låt vara med smärre skillnader i ersättningsnivåerna.

Från rekordår till krisår

Den främsta förklaringen till att finanskrisen 2008 och eurokrisen 2010 inte gjort att människor på nytt sökt sig till socialdemokratin ligger i det faktum att vår rörelse i dag inte står för något reellt alternativ. Inte bara har socialdemokrater i Grekland och Spanien tvingats administrera nedskärningarna, och inte bara stödjer svenska socialdemokrater europakten i solidaritet med krisländerna, utan vad värre är, det är att socialdemokratin blott i ytterst begränsad utsträckning diskuterar bristerna hos den rådande ekonomisk-politiska regimen - och försöker konstruera ett bättre alternativ.

Jag talar här inte om Kapitalismen med stort K. Vänsterteoretiker är duktiga på att kritisera kapitalismen, men det blir på en alldeles för abstrakt nivå för att det ska gå att göra annat än plakatpolitik av det. En infallsvinkel på socialdemokratins långsiktiga nedgång är att titta på vilket slags monetärt system, vilken ekonomisk-politisk regim, som präglar vår del av världsekonomin under en given tidsperiod.

Per Albins folkhemsprojekt hade antagligen inte varit möjligt under guldmyntfotens regim.

På 1870-talet anslöt sig Sverige, tillsammans med en rad andra industriländer, till ett system där valutan sattes med en fast växelkurs i förhållande till guld. Detta system, guldmyntfoten, fungerade ganska bra fram till 1914. En del länder återinförde guldmyntfoten på 1920-talet, men i samband med den stora depressionen avskaffades den åter. Att Sverige lämnade valutasamarbetet 1931 var en förutsättning för den investeringspolitik som Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering mötte den ekonomiska krisen med: stöd till bostadsbyggande, arbetslöshetsförsäkring, folkpension och barnbidrag.

Nästa ekonomisk-politiska regim infördes genom avtalet i Bretton Woods, baserat på lärdomar som dragits från depressionen. Medan guldmyntfoten lät kapitalet flöda fritt över gränserna, innebar Bretton Woods-avtalet bland annat att man reglerade det internationella finanskapitalet för att möjliggöra expansiv välfärdspolitik på nationell nivå och frihandel mellan länderna. Ankaret i världsekonomin var nu US-dollarn, som alla andra valutor hade fast växlingskurs i förhållande till. I likhet med guldmyntfoten hade Bretton Woods-systemet sina brister, och 1971 övergavs det då USA lät dollarn flyta.

Den nuvarande regimen, som vi kan kalla för en liberal normpolitik, har i Sverige gällt sedan 1993 då inflationsmålet blev vägledande för penningpolitiken. Som följd av den ekonomiska krisen infördes därefter 1995, ett tak för de offentliga utgifterna och sedan, 1997, ett överskottsmål. Denna liberala normpolitik har inte varit okontroversiell inom socialdemokratin, eftersom den i lågkonjunktur premierar nedskärningar och privatiseringar men begränsar möjligheterna till offentliga investeringar.

Krisernas orsaker

Finanskrisen 2008 har väckt en internationell debatt om behovet av en ny ekonomisk-politisk regim. 1929 innebar dödsstöten för guldmyntfoten, men någon ny regim etablerades inte förrän efter fascismens härjningar och ett nytt världskrig. Om 2008 visar sig vara slutet för den liberala normpolitiken är det av oerhörd vikt att en ny regim kommer på plats snarast. Vi ser redan högerpopulistiska rörelser ta mark i hela Europa, och nedskärningarna för att hantera eurokrisen väcker nya folkliga protester.

På organisationer som OECD, Världsbanken och IMF - knappast några mörkröda vänsterfästen - har man börjat rikta fokus mot den växande ojämlikheten i västekonomierna som viktig faktor bakom kriserna. I USA har stora löntagargrupper inte sett några reallöneökningar på decennier, då tillväxten framför allt kommit de övre inkomstskikten till del. Subprimelånen kom till för att möjliggöra högre levnadsstandard för de bredare grupperna, och för att de rikare behövde någonstans att investera sin rikedom. Denna konstruktion visade sig ohållbar och 2008 brast bostadsbubblan, med tragiska följder.

Att eurokrisen har sin grund i problemet med gemensam ränta för så olika ekonomier som Tyskland, Lettland och Grekland har också börjat uppmärksammas. De mindre produktiva länderna, som Grekland, kunde låna till en ränta som satts efter Tysklands produktivitetsnivå. När finanskrisen 2008 anlände fick det förödande konsekvenser för dessa högt belånade ekonomier. Men trots att Tysklands ekonomi och krisländernas ekonomier är kommunicerande kärl har problemet förlagts uteslutande hos de senare.

Socialdemokratisk valaffisch från 1934, efter uppgörelsen med Bondeförbundet som säkrade riksdagsmajoriteten.

Arbetarrörelsen växte en gång fram som del i ett bredare folkligt svar - tillsammans med bland andra väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen - på sociala missförhållanden i ett samhälle under stark strukturomvandling. Under guldmyntfotens tid, fram till första världskriget, var den politiska strategin och den organisatoriska formen dem hos en utomparlamentarisk och självorganiserande proteströrelse. Agitatorer och föreningsmänniskor dominerade. Som följd av statens demokratisering och de alltmer institutionaliserade överenskommelserna mellan industrikapital (SAF) och arbetarrörelse (LO) förändrades själva förutsättningarna för den socialdemokratiska rörelsen – på gott och ont. Nu var det ombudsmän och folkvalda som kom att bli de ledande företrädarna.

Denna maktförskjutning inom rörelsen ledde först till en partisprängning 1917, där personer inom socialdemokratin som befann sig längst från fullmäktigegrupper och förhandlingsdelegationer, men som däremot hade sin bas bland annat i ungdomsförbundet, bröt sig ut och bildade det som med tiden blev Vänsterpartiet. När kraschen för den urbäddade ekonomin till slut var ett faktum, med kollapsen 1929 av finanssektorn i USA, var det i olika länder olika slags politiska krafter som kom att plocka upp marknadsliberalismens fallna mantel. I Skandinavien blev det den pragmatiskt inriktade socialdemokratin, medan de mer dogmatiskt sinnade systerpartierna i Italien och Tyskland inte förmådde erbjuda något alternativ till fascismen. De prioriterade att se kapitalismen gå under, som den enligt deras marxistiska teori skulle göra, framför att faktiskt göra samhället bättre.

Framtiden är öppen

Allt beror inte på den ekonomisk-politiska regimen. Bretton Woods-systemet var en förutsättning för det slags ambitiös välfärdspolitik som Socialdemokraterna förde under sin storhetstid, men det betyder inte att politiken skulle ha sett likadan ut oavsett vilket slags rörelse som fört den. Statsvetaren Gøsta Esping-Andersen har i en jämförande studie identifierat skillnader mellan en universalistisk (Sverige), en konservativ (Tyskland) och en liberal (USA) välfärdsmodell. Den förstnämnda kännetecknas av generella snarare än behovsprövade välfärdssystem, en hög grad av omfördelning och motsvarande låg grad av marknadsinflytande (till skillnad från den liberala), och baseras på medborgarskap snarare än gemenskaper som arbetsplatsen, kyrkan, familjen, etc. (till skillnad från den konservativa). Enligt OECD är den sociala rörligheten högst och utjämningen av livschanser – att individens möjligheter i livet ska vara oberoende av föräldrarnas klass, utbildning och inkomst – mest utbredd i de nordiska länderna. Sämst är den i USA och Storbritannien.

De nya Moderaternas omfamnande av välfärdsstaten innebär inte att det är en universalistisk välfärdspolitik som de för. Snarare en liberal-konservativ. Att den rådande ekonomisk-politiska regimen skakas av kriser innebär på samma sätt inte med nödvändighet att vi står inför en ny guldålder för socialdemokratin. Det är upp till oss.

Krönikan publicerades hos S-akademiker.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Bretton Woods, eurokrisen, finanskrisen, globala rättviserörelsen, globalisering, guldmyntfot, IMF, jämlikhet, kapitalism, keynesianism, Moderaterna, OECD, S-akademiker, socialdemokrati, välfärdsstat, Världsbanken

Kommentera!