De gröna liberalerna II

Den mest intressanta, roliga och seriösa politiska debatten under årets upplaga av Almedalsveckan var utan tvekan den som magasinet Neo arrangerade mellan Maria Wetterstrand och Johan Norberg.

Debatten, som var en fortsättning på vinterns debatt på Newsmill med bland andra Maria Wetterstrand och Johan Norberg som deltagare, lades ut på Bambuser. (Dessvärre är den plugin som finns för att bädda in Bambusersändningar här på bloggen bara kompatibel med äldre versioner av WordPress än den jag använder, så ni får nöja er med en länk.) De båda kunde enas om somligt, och förblev oeniga om annat, men den djupaste skiljelinje som framkom mellan dem – en skiljelinje som går mellan de båda ideologier de representerar, den gröna respektive den liberala ideologin – handlar om relationen mellan människan och det vi vanligen kallar naturen.

En spännvidd i vårt förhållande till naturen

Ungefär 49 minuter in i klippet (där debatten börjar efter 17 minuter) kommer samtalet in på frågan om vilka livsformer – från virus via hundloppor till tigrar – som kan anses ha ett egenvärde och därför bör bevaras. Maria Wetterstrand säger att det bland de gröna finns människor som på grund av en kärlek till naturen anser att vi bör bevara allt, till personer med hållningen att det kan finnas resurser som vi ännu inte känner till och att vi därför bör vara aktsamma med vad vi skövlar. Hela spännvidden av uppfattningar däremellan kan rymmas inom Miljöpartiet.

Det utmärkta radioprogrammet Filosofiska rummet i P1 ägnade sig för en tid sedan åt temat grön ideologi, eller ”ekologism” som de kalllar det. (Deltagarna är teoretiske ekologen Per Lundberg, humanekologen Ebba Lisberg Jensen och filosofen Magnus Jiborn.) Ungefär 20 minuter in i programmet kommer frågan om naturens egenvärde upp. I anknytning till de tre solidariteterna i Miljöpartiets program – som vi varit inne på tidigare - tar Per Lundberg upp den solidaritet som handlar om det ekologiska systemet. Magnus Jiborn, som presenterades som liberal politisk filosof, varnar för en tolkning av formuleringen där man menar att ekologiska system har intressen som man bör skydda på bekostnad av människors intressen. (Men han ställer sig positiv till en tolkning som säger att det är viktigt att skydda ekologiska system eftersom de är basen för att tillgodose några mänskliga intressen över huvud taget.) Ebba Lisberg Jensen tar upp idén om ”ekologiskt imperativ”: ekosystemens gränser sätter upp gränser för hur våra relationer till naturen kan se ut och för hur stor plats mänskligheten kan ta. Per Lundberg problematiserar föreställningen om ekologiska system, som han menar ofta bygger på att vi har människor å ena sidan och resten av naturen å den andra. I naturen finns ekologiska system vilka är i jämvikt och bidrar med tjänster för vårt leverne (mat, luft, vatten, avfallshantering, etc.). Han vänder sig emot denna tanke och menar att det faktiskt inte är så att naturen är i jämvikt, balans och harmoni, och att den blir alldeles fantastisk bara vi låter den vara. Naturen – allt från skräphögar utanför Ribban i Malmö till Sarek eller regnskogen i Amazonas – är i ständig kaos, och det finns inget som är beständigt, utan naturen är vad vi låter den vara och gör den till. Det är vi som definierar på vilket sätt vi vill extrahera naturresurser, energi eller vad det nu är för något. Det finns ingenting inneboende harmoniskt och balanserat i naturen.

De mörkgröna och de ljusgröna – och de klargröna

Den spännvidd av synsätt som Maria Wetterstrand tog upp i Almedalen, och de två skilda tolkningar som Magnus Jiborn gör av formuleringen om solidaritet med ekologiska system, motsvarar i stort det spektra från mörkgröna (dark green) till ljusgröna (light green) som jag tidigare tagit upp. De ljusgröna som manar till försiktighet kan återfinnas bland liberaler, även om Johan Norberg själv i sin bok När människan skapade världen (2006) kanske lite väl lättvindigt avfärdat försiktighetsprincipen. De mörkgröna, som jag kan sympatisera med på ett andligt plan men kanske inte så mycket i praktisk politik, skiljer sig betydligt mer från såväl liberaler som socialister. Här finner vi en mer utpräglad kritik av idén om tillväxt, och över huvud taget en tydligare civilisationskritik.¹ Waldemar på Skiften har kompletterat med de klargröna (bright green) som han exemplifierar med livsstilsmagasinet Camino, ställt mot tankesmedjan Cogito. Jag tror att det här motsvarar en tredje ståndpunkt i Maria Wetterstrands respektive Magnus Jiborns skala, en position jag själv nog skulle inta. När det gäller just synen på naturen, så är det en position som undviker de ljusgrönas antropocentrism såväl som de mörkgrönas naturromantik och hämtar istället sina influenser från neomaterialistiskt eller posthumanistiskt håll.

I ett av Rasmus på Copyriot uppmärksammat, men oavslutat, inlägg från drygt ett år sedan tog jag upp ett kapitel i studiematerialet Perspektiv på grön ideologi.² Min ambition var att göra något slags skiss av en neomaterialistisk grön ontologi, en klargrön ekosofi om man så vill, men det blev aldrig så mycket av det. Några frågeställningar som jag tror vi måste ta hänsyn till:

• Hur formulera en kulturradikal hållning ur insikten att antropocentrismen och Natur/Kultur-separationen är falsk? Hur vara en kämpe för den personliga autonomin ur insikten ”‘att allt är flöden av materia-energi, att allt är smittor, att allt är evolution’ – och ‘att allt är ekologier’”? Om individen inte finns och sannolikt aldrig har funnits?
• Hur ta till oss teorierna om emergens, evolution och spontana ordningar utan att hamna i den konservativa eller naturromantiska fällan att allt som uppkommit spontant är ”naturligt” och bra (och vice versa)?³ Människan, vad än hon annars är, kan inte ses som separat från planetens annars självreglerande processer.
• Hur svara på den pragmatiska, eller reformistiska, utmaningen - att våga ta små steg i rätt riktning, och inte avfärda alla små steg för att de inte är ”tillräckligt revolutionära” – utan att bli en falsk pragmatiker som accepterar irreversibla steg i fel riktning?

Inkommande söktermer

• hampus rubaszkin
• ekologismen utopi
• ekosofi
• hampus rubaszkin maria wetterstrand

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Almedalen, ekologism, ekosystem, emergens, Filosofiska rummet, grön ideologi, Johan Norberg, konservatism, liberalism, Maria Wetterstrand, naturkultur, naturromantik, neomaterialism, posthumanism, pragmatism

Noter

1. I sitt examensarbete från Stureakademin – en plantskola som drivs av tankesmedjan Timbro – kritiserar Johan Folin Miljöpartiets och den gröna ideologins syn på tillväxt. Jag måste dessvärre säga att jag ännu inte läst den texten, och får lov att återkomma när jag gjort det. Författaren har tillsammans med Andreas Vall också skrivit en rapport för Timbro, Miljöpartiet: Pekpinnar, vänstervridning och verklighetsflykt, som jag också tänkt läsa – och om jag tar upp Folins examensarbete får jag väl samtidigt diskutera rapporten. [↩]
2. Angela Aylward (red.), Perspektiv på grön ideologi, 2007. Finns som pdf. Henrik Hallgren har utvecklat det kapitel jag då tog upp till en hel bok: Det gröna skiftet – från industrialism till ekologism, 2009. Jag har nu läst det mesta i den boken, som kan placeras in någonstans bland de mörkgröna, och det skulle vara kul att någon gång skriva om den. Det är en både sympatisk och ambitiöst skriven bok som jag varmt kan rekommendera åt alla som är intresserade av grön ideologi – eller kanske snarare ekosofi (ekologism är den etikett som författaren valt). [↩]
3. Ett exempel är Patrik Lindqvists lilla skrift för Timbro, Om Hayek och radikalfeminismen, 2008. Tidigare nämnde Magnus Jiborn lyfter i ett avsnitt av Filosofiska rummet på tema konservatism den kritiken mot just konservatismen. [↩]

Relaterade inlägg:

1. De gröna liberalerna
2. Folkpartiet liberalerna de neokonservativa
3. Nyårslöften är till för att brytas
4. Andreas Malm, liberalerna och islamofobin