Läget i världen – utanför Europa

Av den 27 april, 2006

Artikeln är publicerad på Vägval Vänsters hemsida.

I början av förra året tillsatte Vägval Vänsters riksting i Årsta en arbetsgrupp att jobba med de politiska och organisatoriska framtidsfrågorna. Gruppen presenterade sedan fyra rapporter, i samband med föreningens arrangemang under politikerveckan i Almedalen: En handlade om lokala alternativ, en annan om valteknisk samverkan, en tredje om möjligheterna till ny partibildning, och en fjärde om det politiska landskapet i Sverige, Europa och världen. Den sistnämnda tog också upp fem perspektiv för en starkare vänster: Bygg global demokrati, ta makten över kapitalet, verka för en frihetlig feminism, för en grön vänster och en frihetlig vänster. Goda idéer, allt som allt.

Själv anser jag nog att den mest intressanta av rapporterna är den som uppmärksammats minst (även om delar av den vidareutvecklades till ett avsnitt i VVV:s debattbok). Olika former av valteknisk samverkan debatterades ganska friskt på hemsidan förra våren, lokala alternativ ser vi inte minst i form av Solidariskt Uddevalla och Demokratisk Vänster i Lund, och en ny partibildning har tillkommit på riksplan – oberoende av Vägval Vänster men debatterad här på hemsidan. Men det finns en debatt jag tycker saknas.

Jag vill efterlysa ökad fokus på frågor som gäller internationalism, migration, integration och antirasism. Därför vill jag åter uppmärksamma rapporten ”Framtiden är oviss”. Med tanke på uppgiftens omfattning och den tid som gavs för den är slutresultatet mycket imponerande. Men jag tycker ändå det finns områden där rapporten gott kunde kompletteras. Här följer några ödmjuka förslag.

Öst- och Sydostasien

I en numera ganska ökänd artikel publicerad ett par år efter Sovjetunionens upplösning, ”The Clash of Civilizations?” (tidskriften Foreign Affairs, sommaren 1993), gjorde den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington ett försök att greppa det världspolitiska läget efter kalla krigets slut. Hans tendentiösa beskrivningar leder till slutsatsen att västvärlden hotas av resten, och det är svårt att uppfatta det som något annat än chauvinism när han hävdar att idéer som demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter är så gott som oförenliga med muslimsk, konfuciansk (kinesisk), hinduisk, buddhistisk eller slavisk-ortodox kultur. De två största hoten mot väst ser han i den muslimska världen respektive den kinesiska kultursfären. I fråga om det första är det svårt att inte läsa det i ljuset av 11 september och kriget mot terrorismen, även om man kan misstänka att det till viss del är en självuppfyllande profetia. Huntington har inte saknat inflytande över den amerikanska utrikespolitiken. När det gäller Kina är det tänkvärt att också en vänsterorienterad tänkare som Immanuel Wallerstein framhåller landet som en seriös konkurrent till USA. Det är förstås inte så märkligt. Tillsammans med Indien är Kina den ekonomi som växt mest under de senaste femtio åren. Dessutom har var och en av de båda länderna en befolkning på över en miljard.

Arbetsgruppens rapport behandlar naturligtvis Kina. Men man nämner inte massakern vid Himmelska fridens torg den 15 april-4 juni 1989, då studentrörelsen krävde ökad demokrati och frihet i Kina. Till skillnad från kraven på rivandet av Berlinmuren, vilkas infriande den 9 november samma år fått enorma konsekvenser och inte minst ett stort symboliskt värde, möttes dessa av statsapparatens repression. Den kommunistiska enpartistaten är idag förenad med en fullt kapitalistisk ekonomi – det sämsta av två världar. Rapporten nämner inte heller Kinas invasion av Tibet eller hur staten kränkt mänskliga rättigheter inte bara för tibetaner, utan också för muslimer och andra minoriteter. De fackliga rättigheterna är också minst sagt satta på undantag. På Amnestys hemsida kan man läsa:

Tortyr fortsätter att vara vanligt förekommande i Kina, och förekommer i alla delar av den juridiska processen. Dödsstraffet fortsätter att ligga på en mycket hög nivå och inga tecken tyder på att de håller på att minska i omfattning. Den kampanj, slå hårt mot brottsligheten, som varit i kraft i ett flertal år för att bekämpa den ökade brottsligheten, har fortsatt, med snabba rättegångar och många avrättningar som följd.

Relationen med Taiwan är förstås också en känslig punkt, varför man kan tala om ”tre T” – Taiwan, Tibet och Tiananmen (Himmelska fridens torg) – som censureras av den kinesiska versionen av sökmotorn Google. Söker man på de orden möts man av regeringspropaganda. Men Kina har ändå beskrivits som ett föredöme av såväl Göran Persson som – nu senast – Lars Leijonborg.

Jag undrar också varför inte t.ex. Vietnamkriget och FNL-rörelsen, juntans Kambodja under Pol Pot eller Burma idag (demokratirörelsens ledare Aung San Suu Kyi är en internationellt hyllad person, som mottagit Nobels fredspris och nu senast Palmepriset), Nordkoreas kommunistdiktatur eller den sydkoreanska fria fackföreningsrörelsen KCTU (aktiv inom globaliseringsrörelsen) omnämns – eller Japan? Östtimor, Aceh och den förföljda muslimska minoriteten i södra Thailand är andra som kunnat uppmärksammas.

Den indiska subkontinenten

Rapporten tar också upp Indien. Då bland annat Nehrus ledande roll inom den alliansfria rörelsen, beroendeskolans politiska inflytande, kommunismens framgångar i Kerala och Bengalen, samt det hindunationalistiska f.d. regeringspartiet BJP (Bharatiya Janata Party). Somligt av detta kunde gärna fördjupas en aning, om utrymme fanns, medan jag kan se annat relevant som saknas.

Till att börja med kan jag tycka att Gandhis ickevåldskampanjer och dess betydelse för Indiens självständighet – men också för sådana som Martin Luther King Jr, Solidaritetsrörelsen i Polen och Nelson Mandela i Sydafrika – åtminstone kunde ha nämnts. Gandhis tankar är i högsta grad relevanta för något som kan kallas frihetlig eller ”tredje” vänster: Han talade om ickevåld som teknik och ickevåld som livsstil. Det första är kritik av det rådande, det andra skapandet av alternativ. Vänstern brukar vara bra på det första, men ha svårare för det andra. Men det går också att konstatera att det självständiga Indien under Nehru och Kongresspartiet skiljde sig en hel del från Gandhis egna ideal, där ett relativt svagt centralt styre står på en stark bas av självförsörjande byar med välutbildade invånare. Kritiken av rådande ordning var betydligt mer framgångsrik än skapandet av alternativ. Gandhianism kan också beskrivas som en "kampstrategi för att driva igenom radikala mål med hjälp av massmobilisering men utan att stegra konfliktnivån" (ur Folkrörelselexikon).

Gandhi var inte perfekt. En av hans främsta kritiker var Bhimrao Ramji Ambedkar, kastlös och västutbildad jurist som skrev det självständiga Indiens första konstitution och själv blev ledare för den s.k. dalitrörelsen, de kastlösas rörelse. Gandhi ville inte avskaffa kastsystemet, utan endast reformera det. Detta gör att han inte är särskilt populär bland daliterna. Ambedkar var influerad av såväl Karl Marx som John Dewey, och konverterade till buddhismen mot slutet av sitt liv. Det var emellertid en mycket samhällstillvänd, radikal nytolkning av buddhismen som han och fyra miljoner anhängare bekände sig till. Dalitrörelsen är idag – liksom motsvarigheter i Afrika, Latinamerika och andra delar av världen – engagerad i den globala rättviserörelsen och använder sig mycket av Internet. När World Social Forum år 2004 hölls i Mumbai spelade de en framträdande roll. Om Samir Amin, Immanuel Wallerstein och Walden Bello var namn på allas läppar i Porto Alegre, så är det intet mot Ambedkars renommé i Mumbai.

I samband med den globala rörelsen är också personer som Arundhati Roy och Vandana Shiva viktiga att nämna. Roy är kanske mest känd för sin roman De små tingens Gud (1998), men på svenska finns också essäböckerna Priset för att leva (2001) och Den oändliga rättvisans matematik (2003). Hon är engagerad i fredsrörelsen och har skrivit om en gräsrotsrörelse som försökt stoppa Narmadaprojektet, byggandet av stora dammar som skulle översvämma väldiga områden och göra minst 33 miljoner hemlösa. Vandana Shiva är kärnfysiker, ekofeminist och stark kritiker av bioteknikjätten Monsanto. Dokumentären Bullshit, som kom i höstas, handlade om henne. Shiva tror på småskalighet och rättvis handel. Hon är kritisk mot patent på grödor och privatisering av vatten. Själv driver hon ett organiskt försöksjordbruk i Navdanya, där hon odlar grödor som ger rik utdelning utan växtgifter och med lite vatten, en bristvara i Indien. 1993 fick Shiva det alternativa Nobelpriset, Right Livelihood Award.

Rapporten nämner det hindunationalistiska BJP. Lyckligtvis förlorade partiet det allindiska valet 2004, även om man fortfarande är det näst största partiet. Man anser sig vara ett sekulärt parti, men uppbärs av ideologin hindutva (”hinduiskhet”, jfr svenskhet) som är ett slags högerpolitisk hinduism. Om BJP var ett svenskt parti skulle det nog vara en blandning av Sverigedemokraterna och de mest högerorienterade kristdemokraterna. Hindutvarörelsen rymmer också bland annat utomparlamentariska RSS (en fascistoid och militant organisation som förbjöds under en period för misstanke om inblandning i mordet på Mahatma Gandhi) och de intellektuellas VHP (”Hinduiska Världsrådet”).

BJP har betraktats som den politiska grenen av RSS, och många politiker har fått sin skolning inom RSS. Partiet kom till makten 1998, efter folkligt missnöje mot korruptionen inom Kongresspartiet, men också genom mobiliseringen för rörelsens kanske viktigaste symbolfråga: 1992 rev hindunationalistiska aktivister en 1500-talsmoské från i staden Ayodhya, för att guden Rama ansågs född på platsen. Sedan har man verkat för att bygga ett tempel där. De mer moderata ledarna inom BJP anses ha svikit rörelsen i denna fråga, men de mer hårdföra är starka anhängare av RSS. En av dessa är delstaten Gujarats chefsminister Modi, som hållits ansvarig för de antimuslimska upplopp som ledde till att cirka 2 000 människor dog och 150 000 tvingades på flykt år 2002.

Både Indien och Kina är länder med imponerande tillväxt, även om den är ojämnt fördelad. Liksom de redan nämnda Burma, Kambodja och Östtimor finns däremot Nepal med på FN:s lista över världens 50 Least Developed Countries. Landet blev konstitutionell demokrati på nittiotalet, men har härjats av en maoistisk gerilla. Med det hotet som ursäkt avskaffade kungen demokratin. Undantagstillståndet som utlystes har orsakat relativt stora nyheter också här hemma – Nepal är det land i världen där flest politiska försvinnanden ägt rum. Oppositionspartierna slöt en allians med gerillan, som lär ha kopplingar till naxaliterna i Indien (en maoistisk gerillarörelse som i delstaterna Bihar och Andhra Pradesh strider mot jordägarnas privatarméer), med gemensamt mål att återinföra folkstyre. Det senaste som hämt är att kung Gyanendra kastat in handduken och uppmanat de politiska partierna att utse en premiärminister. Men demonstrationerna har fortsatt, och undantagstillståndet förlängts.

Till indiska subkontinenten hör också Sri Lanka, härjat av inbördeskrig från början av åttiotalet. Där bär en buddhistisk nationalism, formulerad i kampen mot västerländsk kolonialism, en stor del av skulden. Landet är buddhistiskt, men den stora tamilska minoriteten är hinduer. En förklaring till stridigheterna är att den singalesiska majoriteten ansåg att tamilerna under kolonialtiden favoriserades av britterna, medan singaleserna diskriminerades. Efter självständigheten försökte man därför korrigera detta genom att favorisera singaleser i många officiella sammanhang. Det ledde också till att den tamilska minoriteten diskriminerades. Flera tamilska organisationer började som en följd av det arbeta för en självständig stat. När det 1983 blev olagligt att tala för en delning av landet utbröt inbördeskrig. Sedan februari 2002 råder en ömsesidig vapenvila, men de fredsförhandlingar som inleddes i samband med vapenvilan avbröts våren 2003, för att nyligen återupptas. Just nu pågår förhandlingar i Genève.

Avslutande reflektioner

Dessa reflektioner berörde bara en del av världen, och det ganska summariskt. Men jag hoppas de kan mana till debatt. Annars kan jag tänka mig att återkomma med ytterligare inlägg: Latinamerika, med den pågående vänstervågen, är mycket intressant. Det är en vänstervåg som på många håll är vad jag skulle kalla frihetlig. På andra håll är det svårt att få skapligt förutsättningslös information: I fallet Hugo Chavez i Venezuela, exempelvis, är statssocialister ofta oreserverat positiva och marknadsliberaler fördömande. Rapporten tar förstås upp det här, men det finns mycket som man inte haft utrymme för.

Då är det märkligare att rapporten överhuvudtaget inte behandlar den/de rörelse(r) som vid slutet av nittiotalet kallades antiglobaliseringsrörelsen, den/de som senare samlats kring World Social Forum – ett alternativ till World Economic Forum i Davos – och protesterna mot Irakkriget. Jag hoppas få återkomma till detta. Kanske kan jag också få tillfälle att föreslå några slutsatser för vänstern.

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

Kommentera