Dags för framtiden

Av den 6 april, 2006

I senaste numret av Arena - Sveriges ledande samhällsmagasin - har jag skrivit en tidsignal om Immanuel Wallersteins två senaste böcker på svenska (Utopistik, Vertigo Förlag, och Världssystemanalysen, Tankekraft Förlag).

Immanuel Wallerstein väckte upprörda känslor när han såg en dold rasism i den nordiska vänsterns EU-motstånd. Samtidigt har han spått att kapitalismen om femtio år kommer att vara ett minne blott. USA:s styrkedemonstrationer i Afghanistan och Irak tyds som tecken på att supermaktens välde är på nedgång. Det har varit på väg i trettio år. Lika länge har Wallerstein och hans kolleger vid Fernand Braudel Center i New York studerat det som idag kallas globalisering.

Den teoretiska ansatsen, världssystemanalysen, har flera olika rötter. Betydande influenser kommer från den franske historikern Braudel, men även från den s.k. beroendeskolan. Man studerar mycket långsamma tendenser, longue durée, och har övergett nationalstaten som analytisk ram till förmån för världssystemet. Ordet 'värld' indikerar inte geografisk storlek, som man kan tro, utan snarare att systemet utgör en värld i sig. Likt beroendeskolan talar man om en arbetsdelning mellan centrum och periferi, grovt motsvarande klyftan mellan Nord och Syd.

Rådande världssystem uppstod för femhundra år sedan och är en världsekonomi. Som sådant är det kapitalistiskt, baserat på principen om ändlös kapitalackumulation. Människor och företag ackumulerar kapital i enda syfte att ackumulera mer kapital. Kapitalism är motmarknad. Staterna är institutionella funktioner av det kapitalistiska världssystemet. Trots retoriken kräver kapitalet inskränkningar av den fria marknaden – genom patent, protektionism och skattelättnader, eller hot mot svagare stater så att dessa inte går emot kapitalisternas intresse. Det verkligt intressanta är hur semiperifera stater som Brasilien agerar, på väg upp i hierarkin, exempelvis inom WTO.

Kapitalismen bär på fröet till sin egen undergång. Periferierna dit fabrikerna kan omallokeras börjar ta slut, och vi börjar redan se gränser för resursförbrukningen. Kampen för arbetsvillkoren i Syd, och för att företagen ska internalisera sina kostnader (förnyelse av råvaror, rening av utsläpp), är del av en nödvändig systemkritisk strategi. Likaså att det obetalda arbetet görs betalt. Eftersom systemet använder sig av nationalism, rasism och sexism för att skikta arbetskraften, trots den uttalade universalismen hos dess kadrer, är "identitetsrörelser" – eller feminismen och miljörörelsen – minst lika viktiga som fackföreningsrörelsen.

Revolutioner kan rubba systemets jämvikt, även om de på sikt inte åstadkommer mycket i den stat där de ägt rum. Likt Manuel Castells betonar Wallerstein vikten av 1968 års världsrevolution. Då föddes inte bara den självutplånande sektvänstern, utan även miljörörelsen och andra vågens feminism. Idén om att först ta makten och sedan förändra samhället miste sin trovärdighet. Det innebar också ett slut för den geokultur som inrättats 1848, då liberalerna och de konservativa slöt en ohelig allians för att möta den nyfödda socialismen. Nu har en ny höger växt fram, med å ena sidan nyliberaler vars laissez faire skulle få försvararna av l'ancien régime att rodna, å andra sidan en fundamentalism som inte sällan suger näring från de etniska konflikter som göds av systemet.

Wallerstein ser en regnbågsallians mellan olika rörelser som helt avgörande för framtiden. En rörelse av rörelser. I kampen om framtiden är det Davos och Porto Alegre som står mot varandra. Hans egna förslag till en alternativ ordning är, då man måste bryta med principen om ändlös kapitalackumulation, att decentraliserade och icke-profitdrivna enheter görs till norm för produktionen. Detta på marknader som är fria i verklig mening. Kooperation och världsmedborgarskap i skön förening.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om 1968, Arena, globalisering, Immanuel Wallerstein, kapitalism, Manuel Castells

Kommentera!

Kommentera