En nyanserad bild av Latinamerikas vänstervåg

Av den 24 februari, 2007

"Neutral journalistik finns inte." Det skriver Magnus Linton i förordet till sin reportagebok om Latinamerikas vänstervåg. Men det som gjorde att jag fick upp ögonen för den var en osedvanligt balanserad artikel i Arena, där Linton var chefredaktör, om Venezuelas märklige president Hugo Chávez. Och boken Americanos går i samma anda.

Den latinamerikanska kontinenten har under de senaste åren ofta fått stå som symbol för de framgångar den politiska vänstern önskar sig. Hugo Chávez, Brasiliens Lula da Silva, Bolivias Evo Morales, Chiles Michelle Bachelet och Argentinas Nestor Kirchner är alla vänsterpolitiker som kommit till makten på demokratisk väg, på en kontinent där militärdiktaturer avlöst varandra och där de ekonomiska och sociala klyftorna brukar framhållas som störst i världen. Inte undra på att vänstern här hemma låtit sig förföras.

Latinamerika är också kontinenten som födde World Social Forum – alternativet till den nyliberala ekonomiska världsordning som kallats Washington Consensus. Där finns staden Porto Alegres deltagande budget, ett demokratiskt experiment där medborgarna gemensamt beslutar om stadens övergripande budgetfrågor. Där finns också zapatisterna i södra Mexico, som den 1 januari 1994 marscherade mot huvudstaden i protest mot frihandelsavtalet NAFTA – inte för att ta den politiska makten, utan med målet att förändra världen utan att ta makten. Strategin har blivit föredöme för somliga i Latinamerikas vänster.

Magnus Linton gör en resa genom kontinenten. Från Buenos Aires, Argentina, i söder tar han med läsaren – via Bolivia, Brasilien, Colombia och Venezuela – till Los Angeles på USA:s västkust. För i USA finns nästan 40 miljoner spansktalande och i änglarnas stad, La Ciudad de Los Angeles, är de inte en minoritet bland många – utan en majoritet av befolkningen. Om inte utvecklingen förändras kommer det om något decennium kunna sägas om hela landet. Men det är inte en välbärgad majoritet. Kapitlet om Los Angeles handlar om att vara illegal immigrant, att jobba under skitvillkor och om att människor är rädda för att organisera sig fackligt för att kunna förbättra sina villkor. Men det handlar också om de utmaningar fackföreningarna i USA står inför – och om att de spansktalande nog är fackens enda chans att bli relevanta igen. Att migrationsströmmarna kan ses som möjligheter likväl som problem är ett bestående intryck.

En stor behållning med Lintons bok – särskilt om man är trött på de ensidiga bilder man alltför ofta möter annars – är att han ser risker likväl som möjligheter. Och framgångar likväl som utmaningar. Skurken heter inte alltid nyliberalism eller USA-imperialism. Ibland bär den populismens ansikte, andra gånger framträder den som kolonial diskriminering eller rasism mellan ursprungsfolk, åter andra gånger patriarkal kvinnosyn eller aggressiv machismo. Utmaningarna kan också ligga i den dagliga administrationen av textilföretaget som togs över av sina arbetare när ägarna svek. Eller uppgivenheten hos dem som tagit sig ur misären genom att ockupera övergiven mark, när det visar sig att deras barn, uppväxta på bosättningarna, föredrar att jobba som hemhjälp i städerna och inte uppskattar jordbruksarbetet eller de satsningar som gjorts för dem.

Som reportagebok är Americanos mycket intressant. Främst för den som är nyfiken på samhällsutvecklingen i Latinamerika. Men Lintons bok är också intressant genom sin närvaro, och genom blandningen av det stora och det lilla. Varje kapitel utgår från en politisk fråga och ett visst land, som den ultrakonservativa abortlagstiftningen i Colombia, men makroperspektivet finns alltid där. I Colombia handlar det om hur feminister kan använda sig av att landet skrivit på jämförelsevis radikala internationella konventioner om reproduktiva rättigheter. Eller om hur Pride, gaykultur och urbant nattliv utmanar Latinamerikas extremt traditionella manlighetsideal. Och i kapitlet om Brasilien, där jordockupanterna MST och president Lula da Silva finns, går diskussionen kring om globalisering i sig är något som ska motverkas – eller om det handlar om att verka för ett annat slags globalisering än kapitalets. Man anar var någonstans Magnus Linton står. Men man får det inte skrivet på näsan.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Latinamerika, Hugo Chávez, Magnus Linton, World Social Forum, Los Angeles, Colombia, Brasilien, MST

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

5 reaktioner på ”En nyanserad bild av Latinamerikas vänstervåg

  1. francophobe (47 comments)

    Intressant det där med att skriva folk på näsan, men Magnus Linton är nog en av få personer som har fått mig att ändra åsikt om saker och ting. Problemet med de flesta politiska tyckare Naomi Klein, Eric Schlosser, Ali Esbati osv. är att det är så uppenbart att de egentligen kämpar för en politisk världsåskådning och inte utvecklingen i ett land. För väldigt många debbatörer har det blivit viktigare att vinna debatten snarare än att komma fram till något relevant, en politiker är måhända ursäktad det tillhör arbetsbeskrivningen.

    Svara
  2. Alexandra (1 comments)

    Linton är lite väl hypad, Nathan Schacher har sagt liknande saker men med mer erfarenhet (hur mycket har Linton bott i Lat am, förutom backpackingen till bokskrivande?). Men klart, Nathan är inte så omtyckt i alla kretsar. Och Linton kallar Alan García för sosse, blir inte sossar förolämpade undrar jag?

    ---
    Det här var en recension av just Americanos. Jag säger inget om Linton som person, eller tar ställning till Shachar (som jag ärligt talat inte vet så mycket om förutom att en del inte gillar honom). Och huruvida García är sosse... Jag är inte sosse, så jag vet inte. Är han inte det? /Jimmy

    Svara

Kommentera