Solidaritet – ett försök till begreppsprecisering

Av den 20 november, 2007

Det var ett tag sedan jag skrev mina två första inlägg i serien Autonomi och solidaritet. Jag har klurat lite på en lämplig fortsättning. En incident ganska nyligen fick mig att vilja utveckla resonemanget kring begreppet "solidaritet".

Först en kort rekapitulation. Det första inlägget i serien, "En republikansk syn på frihet", är ett försök till uppgörelse med Isaiah Berlins distinktion mellan positiv och negativ frihet, till förmån för en definition som hör hemma inom den republikanska traditionen. Frihet är här att förstå som frihet från godtycklig maktutövning. Frihet i republikansk bemärkelse, som vi kan kalla autonomi, bör förstås som ett slags strukturell relation mellan människor eller grupper av människor, snarare än det eventuella utfallet av denna struktur.

Sven-Eric Liedmans bok "Att se sig själv i andra" (1999)Det andra inlägget, "Identitet och individuell autonomi", kan ses som ett nedslag i diskussionen om identitetspolitik. Utgångspunkten är att idealet om autonomi förutsätter någon form av individbegrepp. Efter en uppgörelse med kommunitarismen, som ligger nära den republikanska traditionen, framförs uppfattningen att autonomi också bör förstås som en reflekterande hållning gentemot de sociala roller man intar. Den kräver beskydd av en uppsättning rättigheter, men autonomin bör också ge en förmåga att sätta sig in i andra människors situation. Kort sagt: det vi kallar empati eller solidaritet.

Nu pensionerade professorn i idéhistoria, Sven-Eric Liedman, skrev för några år sedan den utmärkta boken Att se sig själv i andra: Om solidaritet (1999). Jag har läst den, och jag har också läst en kritisk recension, signerad Danne Nordling och införd i tidskriften Skatter & Välfärd nr 1/2000. I det följande utgår jag från båda dessa framställningar. (En redigerad version av bokens inledning finns publicerad i nättidskriften Eurozine.)

Solidarité - från fransk juridik till Durkheims sociologi

Ordet "solidaritet" (solidarité) använts i fransk juridik sedan 1500-talet. Det letade sig in i Napoleon Bonapartes inflytelserika civillagstiftning från 1804 (som Stig Strömholm skrivit intressant om i SvD). Som juridisk term innebär det en gemenskap där den ena parten har rätt att begära av den andra, en borgensman eller gäldenär, att följa sina förpliktelser. T ex att betala en ekonomisk skuld. Politiskt har begreppet plockats upp dels av socialismen och arbetarrörelsen, dels av katolicismen och kristdemokratin. Senare även av den globala rättviserörelsen och de gröna. Även Bo Lundgren kunde tala varmt om solidariteten i sitt linjetal som moderat partiordförande i september 1999 - flera år innan gamla Högerpartiet blev "Sveriges nya arbetarparti".

Likt "frihet" tycks solidaritet vara ett honnörsord som ingen ifrågasätter, ett ord som kan betyda lite vad som helst. Det var den utopiske socialisten Charles Fourier som först gav det en politisk laddning. I sin skrift Théorie des quatres mouvements (1808) framför han åsikten att det dåliga hos människan inte är hennes drifter och lidelser, utan de sociala institutioner som inte ger henne utrymme att utveckla sin naturliga potential. Arbetet har urartat i glädjelöshet, enformighet och mekanisering; handeln korrumperar människan och tar fram det lägsta hos henne; äktenskapet är ett uttryck för det borgerliga hyckleriet som måste ersättas med den fria kärleken. För att råda bot på det förespråkar Fourier småskaliga och självorganiserande idealsamhällen kallade "falangstärer", uppbyggda kring arbetsdelning och arbetsrotation. Genom att alla tillåts utveckla sina olika sidor och kan leva ett liv i både omväxling och nära gemenskap med andra, uppstår ett ömsesidigt beroende och ett harmoniskt samhälle. Detta är solidariteten som faktum, snarare än som abstrakt ideal. (Fourier har myntat fler politiska termer: 1837 var han först om att använda ordet féminisme. Han såg kvinnors rättigheter som grunden för alla sociala framsteg.)

Sociologen Émile Durkheim, efterföljare till den utopiske socialisten Henri de Saint-Simon, vidareutvecklade termen solidaritet och lät den vara ett samhälles sammanhållande kitt. Om Fourier använde ordet ofta men utan att ge det någon klar definition, så är det själva grunden för hela Durkheims sociologi. I ett homogent samhälle, ett med låg grad av social differentiering, är sammanhållningen grundad på gemensamma värderingar och stark social kontroll. Detta kallar Durkheim för mekanisk solidaritet. Ett sådant samhälle är slutet mot omvärlden. I ett mer pluralistiskt samhälle, där människor kan ha väldigt olika livserfarenheter, baseras sammanhållningen på det slags ömsesidiga beroende som Fourier talade om. Denna sammanhållning kallas organisk solidaritet. Den sociala kontrollen är inte så hård, toleransen mot avvikare är högre och öppenheten utåt är större. Till baksidorna hör ekonomiska kriser, ökade sociala motsättningar, samt en vetenskaplig specialisering som försvårar för den enskilde att skaffa sig någon helhetsbild. Vilken form den än antar är solidaritet för Durkheim ett socialt faktum (ett handlingssätt som utövar ett yttre tvång över individen), men det är också en känsla av samhörighet.

Handlingens broderskap eller kärleken till nästan?

En av parterna i de sociala motsättningarna under Durkheims samtid, arbetarrörelsen, har talat om solidaritet ända sedan Första Internationalen. Karl Marx inflikade aldrig ordet i sin teori men Johan Philipp Becker, en tämligen bortglömd borstbindare som stod Marx nära, fick viss betydelse för hur det skulle komma att användas av fackföreningsrörelsen. Becker preciserar begreppet i relation till Franska revolutionens broderskap (fraternité) och menar att solidaritet är en handlingens och inte blott frasernas broderskap. Det är inte en fråga om höga etiska ideal utan om ömsesidighet och samhörighet, arbetarnas gemensamma intresse i det omgivande samhället. Som sådant kom det att passa som hand i handske för facket, vars uppgift är att organisera ett särintresse och mana "till kamp emot kvalen". Genom socialdemokratin blev denna solidaritet sedermera institutionaliserad i en rad länder: Välfärdsstaten, med offentligt finansierade sociala tjänster som utbildning och sjukvård, kan betraktas som en form av institutionell solidaritet. (Det svenska folkhemmet är ett exempel på att ett sådant samhälle mycket väl kan präglas av det som Durkheim kallar mekanisk solidaritet. Men en välfärdsstat måste kunna vara även av annat slag.)

Mot slutet av 1800-talet, några decennier efter att Fourier skrev om sina falangstärer, letade sig solidaritetsbegreppet in i den katolska socialläran. Två tyska teologer, Heinrich Pesch, jesuit och nationalekonom, och Franz Hitze, aktiv i Deutsche Zentrumspartei, vurmade för ett samhälle där den hårda konkurrensen under kapitalismen skulle träda tillbaka för den sammanhållning som präglar den goda familjen. Udden var riktad mot såväl socialismen som liberalismen. Problemformuleringen togs upp av påven Leo XII i Rerum Novarum (1891). Denna encyklika är ett försvar för arbetarklassens socioekonomiska rättigheter och rätt att bilda fackföreningar, men samtidigt också ett försvar för den privata egendomen och ett förkastande av socialismen. 1931 togs tankegångarna åter upp i en påvlig encyklika, Pius XI:s Quadragesimo Anno (Namnet betyder 'i det fyrtionde året' och härrör från att encyklikan skrevs fyrtio år efter Rerum Novarum). Peschs och Hintzes solidaritetsprincip fick stor betydelse i skriften, som skrevs som ett svar dels på den stora depressionen, dels på att det påpekats likheter mellan tankarna i Rerum Novarum och fascismens läror.

Från och med Pius XI blir solidaritetsprincipen i dess katolska version förbunden med caritas, kärleken om nästan, som ansågs komma till sitt renaste uttryck i omsorgen om de fattiga. "Mänsklig solidaritet saknar fast grund utanför den kristna caritas." Solidaritet har inom arbetarrörelsen länge varit frågan om att likar hjälper likar - vare sig det är kamrater på den egna arbetsplatsen eller i andra delar av världen som behandlats illa - men under efterkrigstiden har solidaritet allt mer kommit att handla om ett ansvar för dem som är i en helt annorlunda situation. Det står, liksom i kristna föreställningar om hjälp till de fattiga, för förpliktelser mot dem man inte har så mycket mer gemensamt med än att vara människa. Liedman kallar det kontrastsolidaritet. Gränsen mellan solidaritet och välgörenhet blir allt mer otydlig, och det blir en etisk snarare än politisk fråga.

Förslag till begreppsanvändning för 2000-talet: Tre varianter

Jag vill nu lämna den idéhistoriska framställningen, för att istället föreslå tre olika sätt att förstå termen solidaritet: 1) sociocentriskt, 2) asymmetriskt och 3) egalitärt. Ingen av de tre hör helt ihop med någon av de ovan skisserade begreppsanvändningarna, men drag hos var och en av dem kan urskiljas mer eller mindre tydligt hos den ena eller andra.

Den sociocentriska solidariteten utgår från den kommunitära tanken att alla människor ingår i en social gemenskap. Den kan också förklaras evolutionsbiologiskt: Evolution handlar om att föra våra gener till nästa generation och ett sätt att göra det är att skaffa barn och hjälpa dem att klara sig så bra som möjligt. I brist på egna barn kan vi hjälpa våra syskon, syskonbarn eller andra släktingar som delar våra gener att överleva. Syskon har i genomsnitt 50 procent samma gener, då var och en har hälften av sin mor och hälften av sin fars gener. (De egna barnen har också 50 procent av ens gener.) Ens syskonbarn har 25 procent samma gener som en själv, kusiner 12,5 procent. Nära släktskapsband inom en viss grupp av människor motiverar med andra ord en hög grad av sammanhållning. Lika hjälper lika. Ju starkare denna sammanhållning är, desto mer har den drag av Durkheims mekaniska solidaritet: Stark social kontroll och slutenhet mot omvärlden.

Den asymmetriska solidariteten står välgörenheten nära och utgår från tanken att den som har den bra bör hjälpa den som har det sämre. Idealet är fullt förenligt med en ekonomisk politik vars grundidé är den så kallade nedsippringstesen (trickle down economics). Den går ut på att ett samhälles välfärd är avhängig att det finns så få hinder som möjligt för att folk ska bli rika. De som inte blir rika, av en eller annan anledning, gynnas istället av att välfärd kommer att "sippra ned" från de rika. (Nationalekonomen John Kenneth Galbraith använde den välfunna formuleringen "hästskitsteoremet" om den här sortens ekonomiska tänkande.) Den asymmetriska solidariteten rymmer inga argument för politiska åtgärder i syfte att förbättra för de sämst ställda. Den riskerar tvärtom låsa fast de behövande i en beroendeställning, och låter de välborna blunda för ojämlikheten.

Den egalitära solidariteten kan beskrivas utifrån Friedrich Hegels herre/slavdialektik, sådan den läggs ut i Andens fenomenologi (1807). Redan Thomas Hobbes (1588-1679) laborerade med tanken att ett samhälle uppstår när människor ger upp sin önskan att av andra erkännas som överlägsna. Hegel menade att en hierarki etableras genom att såväl den under- som den överordnade erkänner denna ordning. Man kan säga att verklig demokrati sublimerar människans begär om överlägsenhet till en önskan om ömsesidigt erkännande. En sådan demokrati förutsätter inte enbart principen om en person - en röst, utan också att skillnaden mellan människors ekonomiska förutsättningar är minimala.

Det centrala i detta solidaritetsbegrepp är att den som utövar solidariteten måste erkänna den andre som ett likvärdigt subjekt. Det är att kunna identifiera sig med någon som man till sina yttre omständigheter, sin situerade dimension, inte har så mycket gemensamt med. Den egalitära solidariteten utgår från tesen om alla människors lika värde. Den ligger Durkheims organiska solidaritet närmare än den mekaniska. Den utgår från att det kan finnas en mångfald legitima levnadssätt, och att en människas livssituation - självvald eller påtvingad - inte förminskar hennes människovärde. Samtidigt har den egalitära solidariteten karaktären av att vara reciprok. I erkännandet ligger en ömsesidighet.

Post Scriptum

Som av en händelse har Centerpartiets Ungdomsförbund, CUF, just dragit igång en kampanj de kallar "Riktig solidaritet". Man verkar:

  • för en stat som ger alla samma förutsättningar
  • för en skola där du bestämmer
  • för fattiga länders möjlighet att bli rika
  • för en schysst miljö

Ordföranden Magnus Andersson skrev en debattartikel om saken i Aftonbladet. Alliansfritt Sverige och Ett hjärta rött har kommenterat. Det ska bli lite spännande att följa det här.

Print Friendly, PDF & Email

Inkommande söktermer

  • mekanisk solidaritet

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om arbetarrörelsen, caritas, Charles Fourier, Emile Durkheim, J K Galbraith, Johann Philipp Becker, katolicism, Leo XII, Napoleon, reciprocitet, solidaritet, Sven-Eric Liedman, utopisk socialism

Kommentera!

31 reaktioner på ”Solidaritet – ett försök till begreppsprecisering

  1. Marcus (478 comments)

    Intressant inlägg Jimmy. För att komma med en förmodligen ganska förutsägbar kommentar, så förstår jag inte hur man kan mena att "institutionell solidaritet" som i slutändan bygger på tvång, kan vara solidaritet ö h t. Bör inte empati,medkänsla och solidaritet bygga på frivillighet, eller kan sådant även tvingas fram och samtidigt vara uttryck för något genuint?

    ---
    Bra invändning. Jag menar nog att institutionell solidaritet inte nödvändigtvis behöver bygga på tvång. Däremot är det problematiskt om det i allt för stor utsträckning uppfattas som att den gör det. Det är nödvändigt att välfärdssystemet vilar på en hög grad av legitimitet. Menar du att t ex den svenska välfärdsstaten inte gör det? (En fråga som riskerar att ge ett förutsägbart svar. 😉 ) /Jimmy

    Svara
  2. Kalle P (46 comments)

    Hejsan Jimpan

    har du kollat något på Rortys tänk kring solidaritet. Vet att han nämns i Liedmans bok - kolla även hans Kontingens, solidaritet och ironi där jag tycker att han får ihop det rätt snyggt.

    ---
    Har läst Liedmans redogörelse för Rortys syn på solidaritet, och den gav inte så gott intryck. Men Liedman är trots allt marxist och jag bör gå till källan. Det ska jag göra. Vad tycker du är styrkan i Rortys begreppsanvändning? /Jimmy

    Svara
  3. Marcus (478 comments)

    Solidaritet skulle jag vilja påstå bygger på människors skyldigheter gentemot det sammanhang hon tillhör - de förpliktelser en människa tar på sig när hon väljer deltagande framför eremitskap. Skyldigheter kan mycket väl inskärpas med tvång, så någon frånvaro av tvång är inte nödvändig för "äkta" solidaritet.

    På den mikro-reduktionistiska delen av skalan omfattar solidaritet skyldigheten att inte inskränka på andra människors rättigheter - låt oss kalla detta liberal solidaritet. På den makro-reduktionistiska delen av skalan omfattar solidariteten långtgående skyldigheter gentemot rådande strukturer - låt oss kalla det konservativ solidaritet. På ett mer holistiskt parallellplan uppstår skyldigheten först i sammanhanget självt, den går ofta inte att räkna ut på förhand, eftersom den inte ligger som någon transcendent essens, utan regleras genom konflikt eller konsensus kring ett faktiskt handlande. Denna solidaritet handlar om att formulera en gemensam målsättning och sedan i aktiv handling agera för den.

    ---
    Jag är med. Var det en kritik av något jag skrivit? 😉 /Jimmy

    Svara
  4. Marcus (478 comments)

    Jag kan tillägga: På detta holistiska parallellplan ryms hela spektrat från en socialistisk kampinriktad solidaritet med arbetarklassens särintressen, till Rortys idé.

    Svara
  5. Marcus (478 comments)

    Nej, det var nog ingen kritik. 🙂 Jag försökte bara dels poängtera att solidaritet är kopplat till skyldigheter och därför inte alls måste vara frivillig. Detta motsäger dock inte att frivillighet oftare främjar solidaritet än motverkar den, precis som empati för övrigt... Som i fallet välfärdsstaten. Varken tvång eller empati är dock nödvändiga för att definiera solidariteten i sig.

    Dels ville jag göra en analys av begreppet längs andra axlar än dem du använde. Poängen är att förtydliga att de olika definitionerna av solidaritet inte bör ses som mer eller mindre riktiga i jämförelse med varandra, utan att de alla är relativt stringenta konsekvenser av radikalt olika ontologier-metodologier. Att exempelvis institutionell solidaritet inte är förenligt med liberal individualism-mikroreduktionism är bara att konstatera att den runda klossen inte passar i det fyrkantiga hålet.

    Detta blir ett problem också när du beskriver hästskitssolidariteten... Är det alls en solidaritet? SKulle anhängare av trickle down beskriva och argumentera för den som sådan? Troligen inte. De skulle snarare argumentera för att den rike inte har någon skyldighet gentemot den fattige, och att den heller inte behöver ha det (för den fattiges skull). Eller?

    (Ja, där blev det visst lite kritik ändå... 😉 )

    ---
    Jag instämmer i att olika tolkningar av solidaritetsbegreppet (eller olika definitioner av det) härrör från olika ontologiska uppfattningar. Men den form av ekonomisk liberalism som mer eller mindre utgår från hästskitsteoremet går utmärkt att kombinera med det jag kallar en asymmentrisk solidaritet, och gör också ofta det. Man anser bara att det inte är staten eller politiken som ska syssla med solidaritet, utan individer och frivilligorganisationer. /Jimmy

    Svara
  6. Marcus (478 comments)

    Jo, så är det nog. Jag är bara allmänt tveksam till att tala om solidaritet i termer av välgörenhet etc. Med uppenbar risk då för att trots min rant ovan påstå att vissa definitioner är bättre än andra: Ett solidaritetsbegrepp som inte rymmer skyldigheter är egentligen inte ett solidaritetsbegrepp - etymologin talar ju starkt för en sådan ståndpunkt. Den assymetriska solidariteten låter som en typisk spin, en strategisk positionering, ett försök att erövra ett positivt laddat ord från politiska motståndare...

    (Jämför med sosse-striden om begreppet "egenmakt", eller varför inte vår egen bittra 😉 strid, där jag kritiserade delar av den tredje vänsterns försök att erövra det sfäristiska tankesättet).

    ---
    Jag försöker ju vara objektiv, hörru! 😉 Men det framkommer kanske att jag själv är anhängare av det egalitära solidaritetsbegreppet...

    (MAO jag håller med dig, men tycker nog att min genomgång visar att det asymmetriska solidaritetsbegreppet har fog för sig idéhistoriskt sett.) /Jimmy

    Svara
  7. Marcus (478 comments)

    (Jo, fast då i den katolska kontexten och kopplad till caritas... För min skull behöver du nog precisera hur trickle-down-solidaritet har med det att göra.)

    ---
    Okej, kopplingen var inte så tydlig. Och jag skrev själv att inget av begreppen sociocentrisk, asymmetrisk och egalitär solidaritet "hör helt ihop med någon av begreppsanvändningarna ovan, men drag hos var och en av dem kan urskiljas mer eller mindre tydligt hos den ena eller andra."

    Ändå tycker jag inte att kopplingen mellan synsätt är så långsökt. Caritas går ut på att den som är rik har en (moralisk) skyldighet att hjälpa den som är fattig. Om man bortser från befrielseteologiska tolkningar finns det dock ingen (politisk) skyldighet att ändra på förhållanden som gör att den ene är fattig och den andre rik. Det handlar om att åtgärda eventuella utfall av strukturer, inte strukturerna i sig, för att återkoppla till en vokabulär vi tidigare använt. Det här kan ses som en form av asymmetrisk solidaritet.

    Hästskitsteoremet, att "rationell egoism" i längden leder till att även de som har det sämre kommer att få det bättre, är en annan variant av samma synsätt. Jfr Bo Lundgren i en debattartikel i Göteborgs-Posten (2002-07-27).

    Verklig solidaritet uppnås inte genom att dela ut bidrag till alla, och samtidigt ta ut höga skatter av alla. Solidaritet värd namnet förutsätter tvärtom stor frihet och låga skatter, så att tillväxten blir tillräckligt hög och så att politiken kan inriktas på att ge ett fullgott stöd till de människor som verkligen behöver det.

    Jag säger inte att jag gillar den här begreppsanvändningen. Jag påstår bara att den existerar. /Jimmy

    Svara
  8. Thomas Svensson (75 comments)

    Det i begreppet solidaritet som är möjligt att analysera skulle jag helt vilja relatera till ömsesidighet. Av ren självbevarelsedrift är det till nytta för mig att vara solidarisk gentemot andra, då de därmed har större benägenhet att vara solidariska mot mig. Detta förutsätter förstås en viss närhet i tid och rum så att jag har en möjlighet att uppleva återkopplingen.

    Men även i större sammanhang kan man av ren självbevarelsedrift som rik främja jämlikhet för att slippa bli fråntagen sina privilegier med våld. Detta gäller såväl nationellt, där den allmänna brottsligheten är en funktion av ojämlikhet, som internationellt, där flyktingströmmar, terrorism, och hot om krig borde kunna stävjas genom ökad jämlikhet.

    Denna typ av solidaritet kan man kanske koppla till din egalitära solidaritet och konstatera att om man kan uppnå en större jämlikhet och demokrati så fungerar återkopplingsmekansimerna allt bättre. Din uppfattning att "Den egalitära solidariteten utgår från tesen om alla människors lika värde" håller jag emellertid inte med om då jag ser den typen av uttalanden som idealistiska likt religionerna och därmed vilar på någon godtyckligt utnämnd auktoritet.

    Men det finns också en del i solidariteten som inte är möjlig att analysera då den inte går att koppla till rationellt handlande och det är den som som du kallar den sociocentriska. Gentemot mina närmaste har jag ett kärleksfullt förhållande som visar sig i en solidaritet "bortom allt förnuft" (-; Som barn får jag ta emot en ensidig solidaritet som präglar mitt känsloliv även i vuxen ålder och ger mig en empati. Denna empati har ingen grund i förnuftet, utan är ett resultat av kärleksfull fostran och tyvärr ack så flyktig. Den kan man därför aldrig riktigt lita på utan det är den egalitära solidariteten som måste främjas genom demokrati, jämlikhet och sist men inte minst, öppenhet.

    ---
    Jag håller med dig i nästan allt du skriver och tycker du uttrycker det bra. Men jag skulle vilja att du utvecklade dig lite mer kring ditt påstående om att likavärdestesen vilar på "någon godtyckligt utnämnd auktoritet". Vad menar du med att det är ett idealistiskt (metafysiskt?) uttalande? /Jimmy

    Svara
  9. Marcus (478 comments)

    Jag ger mig... 🙂

    Mitt slutord är likväl att vi inte bör använda solidaritet som en synonym till empatiskt motiverad välgörenhet (välgörenhet funkar ju ypperligt för att täcka in fenomenet i fråga på alldeles egen hand) eller att agera medkännande. I den mån man som ärkeindividualist inte erkänner någon omfördelande skyldighet (exempelvis) kan solidariteten åtminstone omfatta de skyldigheter, förpliktelser, åtaganden man har gentemot andras rättigheter - definierade hur man än önskar.

    För att öht kunna jämföra olika solidaritetsbegrepp med varandra bör de ju syfta till samma typ av fenomen. I min begreppsvärld: Att visa solidaritet är det pliktmässiga uppfyllandet av skyldigheter gentemot andra man delar gemenskap med. Utifrån detta kan man sedan fruktbart diskutera skilda uppfattningar av vilka dessa gemenskaper är, vilka skyldigheterna är, och vilket agerande som kan sägas uppfylla dem.

    ---
    Absolut! Jag skriver under på din definition, men tycker att den kan omfatta det asymmetriska solidaritetsbegreppet. Jag använder definitionen av det begreppet rent deskriptivt. Däremot tycker jag inte, som jag redan påpekat, att det är tilltalande att använda begreppet solidaritet på det sättet. Jag tror vi är rätt ense; det som skiljer oss är (som vanligt? 😉 ) mest ordklyverier. /Jimmy

    Svara
  10. Thomas Svensson (75 comments)

    Jimmy, ett försök till förklaring:

    Mitt problem med sådana uttalanden är när de betraktas som objektiva sanningar. Jag menar att det inte existerar några objektiva sanningar på moralens område i så måtto att de gäller för alla tider och alla folk. Men även för sådant som faktiskt gäller för en begränsad tid och ett begränsat urval av människor är det problematiskt att skriva ner enkla ”sanningar”. En, för oss självklar, ståndpunkt som "att alla människor har lika värde" är ett uttryck för en moralisk uppfattning som utkristalliserats ur evolution och tradition. Denna moraliska uppfattning tycker jag absolut skall vara grunden för våra ömsesidiga förhållanden, men varje försök att skriva ner den är begränsat av språkets fattigdom på nyanser och kommer därmed att vara utsatt för oändligt många tolkningar. Det måste alltså vara den allmänt accepterade moraliska uppfattningen som ligger till grund för våra mellanmänskliga förhållanden och inte nerskriva projektioner av denna.

    Auktoriteterna kommer in som de människor som har tolkningsföreträde på grund av visdom, utbildning, maktposition eller föregivet mandat från Gud och de är nödvändiga om man skall kunna utgå från skrivna definitioner. Detta måste vi acceptera t.ex. avseende lagar, eller relationer mellan organisationer och stater, men jag finner det farligt när det tillämpas på ideologier och allmänna moralprinciper.

    Uttrycket "att alla människor har lika värde" kunde man nog tro att såväl Jesus, Josef Stalin och George W Bush skulle skriva under på, vilket i så fall skulle demonstrera vilken ”platt” projektion det är och hur värdelös den är som grund för en ideologi.

    Kort sagt, om jag utgår från min egen evolutionärt bestämda moraluppfattning så är jag helt överens med (min tolkning) av frasen: som "alla människor har lika värde", men jag vill inte sedan härleda nya moralbegrepp ur denna fras.

    ---
    Jag instämmer i din problematisering av likavärdestesen. Min avsikt var inte att fastställa det som en objektiv sanning, utan mer som en konvention i linje med ditt resonemang - jag tänker mig att likavärdestesen grundas i någonting i stil med Kants kategoriska imperativ. Man måste förutsätta att alla människor har lika värde. De försök som hittills gjorts att etablera värdehierarkier baseras på godtycke och maktkoncentration, och de har alltid visat sig ohållbara. Jag resonerar gärna mer om detta i ett kommande inlägg. /Jimmy

    Svara
  11. Marcus (478 comments)

    Jimmy: "Det är nödvändigt att välfärdssystemet vilar på en hög grad av legitimitet. Menar du att t ex den svenska välfärdsstaten inte gör det? (En fråga som riskerar att ge ett förutsägbart svar. 😉 )"

    Haha, iofsg så antyder du att du kan förutspå mitt svar, men jag ger det ändå. 😉 Jag tror generellt att välfärdsaten åtnjuter en väldigt hög grad av legimitet bland folk. Men som du misstänkte, så tycker inte jag den är legitim för det.

    Den andra Marcus: "Att visa solidaritet är det pliktmässiga uppfyllandet av skyldigheter gentemot andra man delar gemenskap med. "

    Även om man skriver under på det, så följer det inte att det ska ske under tvång. Den distinktionen är mycket viktig anser jag.

    ---
    Varför tycker du inte att välfärdsstaten är legitim, om den åtnjuter en väldigt hög grad av legitimitet bland folk? Jag har för mig att du anser att skatt är tvång, men om de flesta tvärtom frivilligt betalar skatt för att de ser att det går till bra saker, faller inte det argumentet? (Jag instämmer förstås i att om alltför många betraktar skatt som tvång så blir det inte legitimt, men det är väl inte det vi diskuterar?) /Jimmy

    Svara
  12. Marcus (478 comments)

    "Uttrycket “att alla människor har lika värde” kunde man nog tro att såväl Jesus, Josef Stalin och George W Bush skulle skriva under på"

    Möjligtvis, men varken Stalin eller Bush handlade respektive handlar som om det vore något de håller för sant.

    ---
    God poäng. Det duger inte att köpa snacket, man måste också bedöma handlingarna. /Jimmy

    Svara
  13. Thomas Svensson (75 comments)

    Jag håller med dig, Marcus, om Stalin och Bush, men motsäger det mitt argument?

    ---
    I någon mån kan jag nog tycka det. Det faktum att många säger sig stå för ett ideal behöver inte innebära att idealet är konstruktivt. Det har du rätt i. Men jag är inte ute efter doxa utan också praxis. /Jimmy

    Svara
  14. Marcus (478 comments)

    Marcus: Nej, solidaritet ska inte ske under tvång. Det har jag inte velat påstå. Däremot menar jag att om man gör icke-tvång till en nödvändig förutsättning för solidaritet, så måste man undvika solidaritetens grundläggande koppling till begreppet "skyldighet".

    Det finns få politiska ideologier som inte är beredda att med tvångsmedel inskärpa det man uppfattar som skyldigheter, eller hur? Och kopplingen mellan tvång och solidaritet är av samma typ som kopplingen mellan skyldighet och tvång - de förutsätter inte varandra, även om tvång är en relevant faktor när skyldigheter (eller rättigheter, om man så vill) så att säga ska realiseras.

    Jag håller alltså inte med om att det skulle vara viktigt att hålla isär solidaritet och tvång på ett begreppsplan. Tillämpat i verkligheten är det dock naturligtvis - som alltid - önskvärt med så lite tvång som möjligt...

    Svara
  15. Marcus (478 comments)

    "Jag har för mig att du anser att skatt är tvång, men om de flesta tvärtom frivilligt betalar skatt för att de ser att det går till bra saker, faller inte det argumentet?"

    Men om nu de flesta verkligen betalar alla sina skatter helt frivilligt, varför behövs då tvånget ö h t? Så länge tvånget finns där, kan man aldrig med säkerhet veta om skattebetalandet verkligen är frivilligt eller inte. Det är inte bara Bush och Stalin som säger en sak (och kanske t om tror att det är deras ideal), och i praktiken gör något helt annat.

    För precis som du själv betonar skillnaden mellan doxa och praxis (eller mellan ord och handling), så kan man, med bakgrund av det ganska omfattande nyttjandet av svarta tjänster verkligen fråga sig om folket i praktiken verkligen handlar som om alla skatter är legitima. Nu tycker jag iofsg att det finns legitima skatter, men de får bara gå till nattväktarstatens uppgifter. 😉

    Svara
  16. Marcus (478 comments)

    "Däremot menar jag att om man gör icke-tvång till en nödvändig förutsättning för solidaritet, så måste man undvika solidaritetens grundläggande koppling till begreppet “skyldighet”."

    Nej, det måste man inte. För det finns olika typer av skyldigheter menar jag. Skyldigheten att inte misshandla eller döda mina medmänniskor måste i slutändan inskärpas med tvång, ja, men andra skyldigheter, som exempelvis solidaritet eller andra privatmoraliska uppfattningar kräver inget tvång.

    Svara
  17. Marcus (478 comments)

    "andra skyldigheter, som exempelvis solidaritet eller andra privatmoraliska uppfattningar kräver inget tvång"

    Varför skulle solidaritet likställas med "privatmoral"?

    Och visst finns det många andra skyldigheter än de gentemot liv och lem som kräver tvång, även i den mest liberala av världar. Det mest förutsägbara exemplet: De mot äganderätten korresponderande skyldigheterna...

    Svara
  18. Marcus (478 comments)

    Jag vill mao framhärda i att det snarare handlar om vad man uppfattar som skyldigheter, än vilka skyldigheter man få och inte får inskärpa med tvång. Varken tvång eller icke-tvång är en förutsättning för solidaritet.

    Svara
  19. Marcus (478 comments)

    "Varför skulle solidaritet likställas med “privatmoral”?"

    Är inte uppfattningen att man bör vara solidarisk en privatmoralisk uppfattning?

    "Och visst finns det många andra skyldigheter än de gentemot liv och lem som kräver tvång, även i den mest liberala av världar. Det mest förutsägbara exemplet: De mot äganderätten korresponderande skyldigheterna…"

    Jo äganderätten ingår såklart också i mängden av rättigheter som kan behöva statens beskydd. Fast nu är det ju snarare tvärtom; staten är den som våldför sig på äganderätten mest av alla.

    Svara
  20. Marcus (478 comments)

    Nej, det är absolut inte en privatmoralisk uppfattning. Då undviker du återigen kopplingen till skyldigheter, vad du är skyldig att göra gentemot dem du delar gemenskap med (som i att du har en skyldighet att inte förstöra den gemensamma biosfären - av solidaritet mot medmänniskor och natur). Du får naturligtvis gärna ha en annan, privatmoralisk, definition av din egen solidaritet, det lägger jag mig inte i - jag påpekar bara att om du definierar solidaritet på det sättet så kan du inte förstå (och därmed på ett relevant sätt kritisera) solidaritet såsom många av oss andra uppfattar den. Det är ju ett fullkomligt goddayxskaft att vifta undan skyldigheten att betala skatt till det välfärdssamhälle man lever och verkar i, med hänvisning till att betalningsviljan är en privatmoralisk fråga.

    (Kopplingen stat-äganderätt är en OT-diskussion som jag inte tror att vi ska ge oss in i, jag nöjer mig med att konstatera att samtidigt som staten naturligtvis "kränker" denna "rättighet" regelmässigt, så är staten en absolut förutsättning för att "rättigheten" öht ska äga materialitet...)

    Svara
  21. Danne Nordling (4 comments)

    Till frågan om begreppsbestämning av ordet solidaritet:

    Liedman kommer inte någon vart och debatten ovan skapar ingen större klarhet. Orsaken är sannolikt att många hört ordet användas som ett honnörsord men just därför har det blivit oprecist. Alla vill tillgodogöra sig de positiva konnotationerna för egna syften.

    Mitt förslag är att solidaritet är ett beteende som gynnar den egna gruppen genom frivilligt samarbete trots att det finns en enskild egoistisk lockelse att bryta samarbetet. Den typiska abstrakta illustrationen är den spelteoretiska konstellation som kallas "fångarnas dilemma" eller samarbetsdilemmat.

    Om båda spelarna samarbetar blir utfallet 'bra' för båda. Utan samarbete 'neutralt'. Men om den ene samarbetar men den andre "hoppar av" blir utfallet 'mycket bra' för fuskaren och 'sämre än neutralt' för förloraren.

    Det finns också ett spel som brukar kallas "hjortjakten" som har liknande karaktär. Inuitivt kan man förstå mekanismerna om man betraktar vanan att på vissa håll i Sverige tillhandhålla bär och frukter vid vägkanten utan bemanning. Priset finns angivet och pengarna lägger man i en olåst låda. Om alla är solidariska med idén kommer den att fortleva. Vissa egoistiska fuskare kan tillåtas. Men om tillräckligt många är osolidariska kommer samarbetet att upphöra.

    Ett "moraliskt vackert" beteende får samarbetet att fungera utan tvång. Lockelsen är därför stor att demagoger och tendentiösa sociologer vill kränga detta vackra över andra delar av samhället och fordra skyldighet att lyda allsköns ensidiga påhitt - ja t o m hota med irreguljärt våld. I vissa fall tar man slutligen statens tvångsmakt till hjälp och "visar solidaritet" genom att dela ut skattemedel till något som frivilligt inte skulle kunna attrahera samma summor. Det är inte ens altruism.
    /DNg

    Svara
  22. Thomas Svensson (75 comments)

    Danne Nordling:

    Det är lätt att göra intellektuella analyser av sådant som fångens dilemma, men i verkliga livet stämmer inte de förenklade förutsättningarna. Den fuskande brottslingen tjänar på sitt fusk under de givna förutsättningarna, men han kommer för alltid att ha en ovän i medbrottslingen. OÄven om denne oskadliggörs kommer hans släktingar och vänner att fullborda hämnden. Om inte, så kommer ändå fuskaren att för alltid vara orolig för hämnd.

    Vad menar du sedan att "demagoger och tendentiösa sociologer" kränger över samhället. Vilka är de "allsköns ensidiga påhitt" som vi skall lyda? Är det att betala TV-licens, eller att betala skatt?

    Är du slutligen kritisk till att staten "med tvångsmakt" tar ut skatter till t.ex. handikapphjälpmedel, något som det lär vara svårt att hitta sponsorer till?

    Svara
  23. Danne Nordling (4 comments)

    Svar till Thomas Svensson:
    "Samarbetsdilemmat" är långt mer allmängiltigt än du antyder. Det formulerades första gången som två fångar som hade att överväga huruvida de skulle tjalla på den andre. Men det går att tillämpa på mycket mera. Och på det abstrakta planet har dilemmat en objektivt riktig lösning vilket visar att moralfilosofin skulle kunna bli rationell med hjälp av spelteorin.

    Det är alltså inte så att det är rädslan för hämnd som gör folk "solidariska" vilket du uttryckte ännu tydligare i ett tidigare inlägg. De rika blir inte solidariska för att de är rädda för plundrande massor eller för Anders Borgs beväpnade fogdar. Solidaritet är en moralisk egenskap som håller ihop en grupp som kollektivt tjänar på att nästan alla besitter denna egenskap.

    I själva verket är brottslingar inte alls solidariska mot varandra. Obenägenheten att tjalla är så gott som uteslutande betingad av rädla och inte av moral. En armé som modigt kämpar mot fienden gör det av moraliska skäl om det t ex är den egna jorden och familjen den försvarar. Men om det visar sig att "modet" beror på skräcken för särskilda politiska officerare som har rätt att på fläcken skjuta soldater som visar minsta tecken på feghet kan vi inte längre anse att "modet" beror på en moralisk övertygelse.

    Osjälviskhet, solidaritet, mod, godhet och liknande är enligt min mening moraliska egenskaper hos individer som måste manifestera dem frivilligt - annars är de moraliskt värdelösa. Det finns ingen moralisk genväg till detta handlande. Däremot finns det en möjlighet för utilitarister att efteråt hävda att uppnåendet av någon lyckokalkyl med tvång också ser ut som om man handlade osjälviskt etc. Men det är inget annat än att blanda in deontologisk moral i en konsekventialistisk lära. Tyvärr anser denna lära att detta ibland kan vara "nyttigt".

    Att ta ut skatt bygger på tvång. Om alla var solidariska med ändamålet för skatten skulle tvång inte behövas. Historiskt har skatter inneburit exploatering och mycket litet service (skydd och säkerhet) och därför alltid stött på motstånd. Man skulle kunna tro att när skatterna i modern tid ändå gick till gemensamma säkerhetsändamål så skulle motståndet upphöra. Men återigen finns det några som är osolidariska - s k free riders. De tror att de kan få både förmånerna och slippa betala för dem eftersom det inte går att exkludera dem som inte betalar.

    Om man däremot tar ut skatt av vissa för ändamål som dessa skattebetalare inte alls har nytta av eller sympatiserar med kommer staten återigen att stöta på motstånd. Det gäller också skatteliknande konstruktioner som tv-licensen. De som anser att TV sänder propagandaprogram med syfte att skada just sådana grupper som dessa personer tillhör kommer naturligtvis att göra motstånd. "Det är rätt att göra uppror" som redan John Locke hävdade. Vad hjälper det då att överhetens representanter predikar "solidaritet". Uppror måste slås ned med tvång och våld. Det är Hobbes' idéer som segrat i dagens "civiliserade" samhälle.

    Slutligen tror jag inte att det skulle vara omöjligt att hjälpa de handikappade med en kombination av medborgarkonton och frivilligt organiserat stöd.
    /DNg

    Svara
  24. Marcus (478 comments)

    Danne: Finns det någon moralisk skyldighet att exempelvis inte förpesta luften, och i så fall varför? Vilka medel är tillåtna att använda för att inskärpa en sådan skyldighet? Går det överföra denna typ av skyldighet på samhälleliga gemenskaper? Varför/varför inte? Vilka likheter/skillnader gentemot begreppet "solidaritet" ser du med sådana skyldigheter?

    Svara
  25. Danne Nordling (4 comments)

    Marcus, om vi utgår från utilitarismen finns det inte någon sådan skyldighet. Om det är så att nyttan för dem som gör störande utsläpp är större än lidandet för dem som utsätts kan det rentav vara en plikt att "förpesta".

    Om vi istället utgår från en deontologisk moral finns det i normalfallet en moralisk skyldighet att låta bli eftersom det finns en rättighet för de utsatta att inte skadas. Det kan dock tänkas att utsläpp kan tillåtas om det utges gottgörelse för skadorna.

    Någon analogi med solidaritetsbegreppet som jag defiinierat det finns inte. Det är inte en fråga om frivillighet att låta bli att skada andra. Den praktiska hanteringen sköts inom ramen för straffrätten. Om det inte finns straffrättslig reglering måste ett obligationsrättsligt förhållande upprättas för att det skall kunna bli fråga om tvingande skyldigheter. Ett sådant är frivilligt.

    Den som stannar vid vägkanten och betalar för litet för en ask med hallon enligt uppsatt prislista kan inte hotas med stryk eller beslag av någon annan förbipasserande. Något tydligt avtal föreligger inte. Det är främst en fråga om moral. Men det kanske går att pröva saken i domstol.

    Solidaritet är inte nödvändigtvis något bra för alla parter. En grupp affärsidkare kan ha en informell lokal överenskommelse att hålla höga priser. Men det finns en lockelse att vara osolidarisk och sälja till något lägre pris. Kartellföreträdarna kommer då att utslunga beskyllningar om "illojal konkurrens" och i värsta fall t ex bränna ner den osolidariskes rörelse.
    /DNg

    Svara
  26. Marcus (478 comments)

    Danne: Du kritiserar alltså vissa för att de vill inskärpa en solidaritet med tvång, samtidigt som de inte får lov att kalla en typsituation där tvång är tillåtet för solidarisk. Varför detta cirkelresonemang?

    Svara

Kommentera