VVV och det ödesmättade valet 2006

Av den 30 mars, 2005

I följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats, bemöter jag ett debattinlägg av Dan Gahnström och Karin Svensson Smith med anledning av mitt tidigare inlägg. Jag tar främst upp frågan om Vägval Vänsters framtid.

Det är med blandade känslor jag läser Dan Gahnströms och Karin Svensson Smiths artikel om att tro på vår egen förmåga. Att de instämmer i min syn på de tio punkterna, samt att de tror att jag kan bidra med något mer än att "bara" vara en väljare, det är givetvis smickrande. Jag tror att jag kommer att göra ett litet studiebesök på Gotland i sommar. Det är ett landskap där jag inte varit, men som länge lockat, och att som medborgare besöka Almedalsveckan måste vara intressant. Särskilt i år – inte minst för oss som tror på en förnyelse av den svenska vänstern.

Valteknisk samverkan

Gahnström och Svensson Smith är, säkert medvetet, något vaga i sina uttalanden om en framtida valteknisk samverkan. Jag kan tänka mig att det är känsligt att orsaka spekulationer på ett alltför tidigt skede. Medierna har ju hittills fokuserat främst på ett eventuellt feministparti/kvinnolista, spekulationer som ledde till besvikelse den 8 mars. Men luften har nog ännu inte gått ur den bollen. Gahnström och Svensson Smith anknyter till att jag i min artikel bara såg Miljöpartiet som en tänkbar samarbetspartner. De bortser då från att min mening också innehöll orden ”bland nu befintliga riksdagspartier”. Det lämnar möjligheterna öppna för en samverkan mellan frihetliga socialister, vänsterfeminister, vänstersocialdemokrater, rödgröna miljöpartister, avhoppade vänsterpartister – och varför inte socialliberaler? Hur ett sådant samarbete mellan enskilda skulle se ut är jag övertygad om att Gahnström och Svensson Smith, med sin erfarenhet av politiskt arbete, har betydligt bättre uppfattning om än undertecknad.

Debattforumet Vägval Vänster

En viktig poäng är dock att VVV måste finnas kvar som debattforum. Som organisation får det inte gå in i den parlamentariska politiken, för risken är att det snabbt mister sin kritiska potential. Nu tror inte jag att uppsåtet finns hos någon att omvandla VVV till ett parti av något slag, om det ens var möjligt. Ändå kan det inte nog understrykas hur tråkigt det skulle vara om det också i framtiden, liksom det varit tidigare, inte kommer att finnas något partipolitiskt obundet forum där systemkritiska röster kan mötas och berika varandra genom sin debatt. De seminarier som VVV arrangerar tror också jag, liksom Gahnström och Svensson Smith, kan vara viktiga sådana mötesplatser – likaså idédebatterna här på hemsidan. Men det skulle gå förlorat om VVV – snarare än en fraktion av Vänsterpartiet, som det hittills utmålats som – upplevs som inget mer än plattformen för ett nytt parti. Då tror jag också att det partiet riskerar att stelna i sina former. Eller så blir det bara ett kortlivat missnöjesparti.

De tio punkterna

Avslutningsvis vill jag ta utrymmet i akt att säga mina sista ord i debatten om de tio punkternas vara eller inte vara, eftersom Gahnström och Svensson Smith tog upp ämnet. Att jag uppfattade punkterna som något man slog fast vid rikstinget beror på Dan Gahnströms rapport "Rikstinget: Ny arbetsgrupp hanterar framtidsfrågorna", publicerad den 30 januari. Att "det blev total uppslutning" och att enkätsvaren från rikstinget "står bakom de tio politiska utgångspunkterna" kan förstås tolkas annorlunda än jag gjorde, men i vilket fall var det inte min avsikt att betrakta dem som en politisk plattform en gång för alla fastslagen av rikstinget. Snarare har jag försökt utgå från dem, likt Stefan Björling skriver, som en grund för att med min mening föreslå hur framtidens vänster politiskt bör uttrycka sig. De var trots allt det dokument som utgjorde startpunkten för Vägval Vänster, och som sådant måste de kunna vara föremål för kritik såväl som vidareutveckling. Jag skulle inte vilja gå så långt som att påstå att formuleringarna är pinsamma, men utanför det sammanhang som Vänsterpartiet utgör är de kanske inte så kontroversiella. Desto större anledning då att betrakta dem som en startpunkt, ett skede som VVV nu måste sägas ha lämnat. Uppgiften är, som många redan påpekat, större än att bara försöka förändra Vänsterpartiet. Där kan jag inte annat än instämma med Gunnel Andersson och Christer Westling. Samtidigt tackar jag för Gahnströms och Svensson Smiths uppskattande ord.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Almedalen, Dan Gahnström, Karin Svensson Smith, Vägval Vänster, val 2006

Kommentera!