Lyckans politiska implikationer

Av den 25 april, 2007

Var häromdagen på en kortföreläsning om lyckoforskning. Bengt Brülde, docent i praktisk filosofi på Göteborgs universitet och känd från radio, var det som höll den. Han har läst in sig på en mängd forskning som gjorts kring lycka, av forskare i främst USA, Storbritannien, Nederländerna och Tyskland (Det bedrivs ingen lyckoforskning i Sverige).

Boken som Bengt Brüldes research resulterar i kommer i sommar, men bland annat Aftonbladet och Svenska Dagbladet har redan skrivit om den. Han har tittat på såväl individuell som nationell nivå, såväl psykologiska som materiella förklaringsfaktorer. Här intresserar jag mig mest för skillnader mellan länder. Om jag inte minns fel så är följande faktorer viktiga för att genomsnittslyckan i ett lands befolkning ska vara hög:

  • Ett demokratiskt och stabilt statsskick och ett dynamiskt civilsamhälle, rikt på tillit och socialt kapital.
  • En viss nivå av materiell välfärd ska vara uppnådd, men därutöver har tillväxten ingen större betydelse. Sverige har t ex för länge sedan uppnått denna nivå. Då är andra faktorer viktigare.
  • De ekonomiska klyftorna ska inte vara alltför stora och arbetslösheten inte alltför hög. Huruvida ett land är en välfärdsstat, har omfattande skattefinansiering av sociala tjänster, tycks ha mindre betydelse.
  • Det bör råda en individualistisk kultur, där människor har stor frihet att själva bestämma sina liv (alltså inte detsamma som en egoistisk, "sköt dig själv och skit i andra"-kultur).

Ett intressant exempel som Bengt Brülde tog upp på föreläsningen: Latinamerikanska länder har relativt hög nivå av genomsnittlig lycka, trots stora ekonomiska klyftor (störst i Brasilien), även om de ligger långt efter t ex Sverige (som leder ligan). Det går inte att peka på katolicismen som förklaring, för sydeuropeiska länder ligger sämre till. Troligen är det en relativt hedonistisk kultur som lyfter upp resultatet.

Vad drar vi då för slutsatser? Niklas Jakobsson, doktorand i nationalekonomi, har skrivit mer om saken.

Jag menar att politiker på lång sikt bör följa en tydlig agenda som grundar sig i redovisade värderingar om hur samhället bör utvecklas. Här är en viktig del av politiken att faktiskt arbeta för att förändra människors attityder och på så sätt ta små steg närmare de värderingar som politikerna har. På kortare sikt kan människors värderingar anses givna eller i alla fall svåra att förändra. Politikens mål bör i det perspektivet handla om att skapa lyckliga människor.

Har Niklas Jakobsson rätt? Kan lyckoforskningens resultat användas i politiskt syfte? Vad säger det oss i så fall?

***

Tillägg: Bengt Brüldes föreläsning finns även att lyssna på som podcast.

Tillägg 2: Även Ingemar, Heiti Ernits och Birger Schlaug har bloggat om ämnet, den senare med anledning av De Grönas kongress.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: lycka, lyckoforskning, Bengt Brülde, praktisk filosofi, civila samhället, demokrati, tillit, socialt kapital, välfärd, arbetslöshet, välfärdsstat, skatter, skatt, offentlig sektor, offentliga sektorn, individualism, Latinamerika, katolicismen, katolicism, Brasilien, Sydeuropa, hedonism

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

16 reaktioner på ”Lyckans politiska implikationer

  1. Marcus (478 comments)

    Hej,
    jag tycker Niklas har fel. Politiken kan egentligen inte heller skapa lyckliga människor, de kan bara skapa förutsättningar (för lyckliga människor). Det tycker jag är en viktig och avgörande skillnad. Men bortsett från detta så är själva grundtanken på tok för paternalistisk för min smak. Angående latinamerika och lycka, så kanske man ska ta i beaktande att rapporterad lycka inte är samma sak som faktisk lycka. Men det är ett generellt problem i dessa typer av undersökningar och inget specifikt för just lyckoforskning. Slutligen kan jag rekommendera Norbergs essä, om du inte redan läst den:
    http://www.cne.org/pub_pdf/2002_09_norberg_happiness.pdf
    ---
    Det är klart att inte politiken kan skapa lyckliga människor, men jag tror att Niklas var ute efter just förutsättningarna (för lyckliga människor). Med den reservationen kvarstår min fråga: Vilka, om några, politiska implikationer kan lyckoforskning få?
    Hade inte läst Norbergs essä. Ska kolla upp den, tack för tipset! /Jimmy

    Svara
  2. Charlotte (146 comments)

    Jag måste säga att jag reagerar precis som Libertasmarcus på detta. Lyckoforskning & dess politiska implikationer, tala om "Du sköna nya värld"-vibbar. Kan man överhuvudtaget tala om någon slags "genomsnittslycka", vad är det? (ja, jag vet, "läs boken"...). Är det självklart att ett slags jämnt "nöjdhets-" el "tillfredshets"-tillstånd är önskvärt? Jag föreställer mig att det omvända tillvägagångssättet skulle kunna vara mer fruktbart (och tillämpas väl förhoppningsvis redan): forskning i vad som skapar stort lidande, länder med hög självmordsstatistik, mycket psykisk sjukdom etc. För att undvika alltför stort lidande, inte uppnå något slags positivt tillstånd a la "nöjda & glada undersåtar" (jag vet att det inte är vad som avses, men nog är det svårt att förneka att detta skulle kunna vara en implikation?).
    ---
    Nej, jag medger att jag inte är odelat positiv. Till baksidorna hör förstås att det skulle krävas något slags social ingenjörskonst som jag inte är helt positiv till (fast social ingenjörskonst med små steg kunde kanske vara bra, jag vet inte). Samtidigt tycker jag att den här forskningens resultat kanske säger något ändå. Något som det kan vara dumt att blunda för. Men jag ska läsa boken när den kommer, så återkommer jag sedan. Till dess vill jag ha fler synpunkter från er besökare. /Jimmy

    Svara
  3. Charlotte (146 comments)

    OT: det blev snyggt med den ny midnattsblå bakgrunden på sidan.
    Har du sett att det finns ett fruntimmer som vill in på Agendaportalen? 🙂
    ---
    Tack så mycket! Jag är rätt nöjd själv... (Den första layouten, i svart, hade problem med läsbarheten - hoppas den här funkar bättre. Den andra layouten var jag aldrig värst nöjd med.)
    Japp, jag har sett det. Alla kommentarer på portalen är modererade. Jag har kontaktat henne. /Jimmy

    Svara
  4. tomtom2020 (26 comments)

    Hallå där,

    jag är nog lite mer positiv till "lyckoforskning" och även till att politiken behöver ha lyckliga människor som mål. Vad ska man annars ha för mål? Är iofs inte odelat positiv men ändå - lyckliga medborgare måste väl ändå vara eftersträvansvärt?

    Och Marcus - vad menar du med att rapporterad lycka inte är detsamma som faktisk lycka? Lycka är ju som begrepp subjektivt och därför är det enda sättet att mäta lycka att just fråga folk. Dvs om man drar det till sin spets är rapporterad lycka exakt samma som faktisk lycka.

    don Tomaso

    Svara
  5. Vänstra Stranden (27 comments)

    Danskarna är världens lyckligaste folk enligt upprepade mätningar. Somliga (ytterst välrenommerade opinionsforskare) säger att det beror på att den frågan alltid kommer sist i enkäten/intervjun och då har dansken redan fått i sig ett par Hof...

    Själv tror jag att man skall akta sig noga för att tänka sig att politiken skall skapa "lycka". Vad vi vet är att ett gott liv gör fler människor lyckliga än ett liv med mycket plåga. Det leder lätt till en rent utilitaristisk tankegång. Vilket jag tror bortser från så många andra aspekter. Möjlighet att råda över sitt eget liv är enligt de flesta psykologer avgörande för möjlighet till tillfredställelse med det egna livet. En individualistisk kultur kombinerad med starka sociala band mellan människor (högt interpersonellt förtroende) är gynnsamt därvidlag. Politiken är nog snarare en del av en sådan kombination, inte en förutsättning för den.

    Svara
  6. Marcus (478 comments)

    don Tomaso,

    jag menar att i vissa kulturer finns det ett slags "socialt tryck" som påbjuder att du ska vara och verka glad och lycklig. Ungefär som det finns ett socialt tryck att man inte ska sticka ut för mycket från mängden här i Sverige.

    Så oavsett hur lycklig eller olycklig du är, så uppger man då gärna att man är lycklig. Inte bara för att det är den fasad man vill visa upp för andra, utan kanske även för att man inte vill erkänna för sig själv, om man nu inte skulle vara så lycklig. Jag är medveten om att detta ovan luktar lite amatörpsykologi, men faktum är att det också var ett intryck jag fick när jag bodde inte mindre än tre år i Brasilien.

    Svara
  7. Charlotte (146 comments)

    Har man som barn sett den tecknade superhjältesatiren "Min brorsa Supervip" (eller var det "Vip -- min brorsa superhjälten"?) där skurken Happy Betty skjuter iväg "hjärnmissiler" som får folk att le fånigt är man nog vaccinerad mot "lyckopolitik" :). Oerhört skrämmande för en fyraåring.
    Anyways, jag är säker på att de som sysslar med detta har tagit med sådana aspekter som att "nöjda" medborgare också kan skapa medgörliga, okritiska sådana osv, liksom frågeställningar om huruvida det vore rätt att droga alla med ett somapreparat om det skulle göra oss lyckligare. Så jag vet inte, kanske skulle läsa boken istället för att debattera vidare. Men jag kan inte se det självklara i att strävan efter ett lyckotillstånd skulle vara en målsättning för politiker. Mycket hänger förstås på hur "lycka" definieras iofs.

    Svara
  8. Katarina (4 comments)

    Jag har läst ditt inlägg med stort intresse, men jag fortfarande undrar om det är möjligt att forska lycka...? För mig är denna känsla så personlig och individuell att det känns nästan omöjligt att forska den...

    ---
    Tack. Jag har tagit bort länken du fyllde i när du postade din kommentar, eftersom jag misstänker att du är en spammare. Hör av dig till mig om du har invändningar (http://jimpan.wordpress.com/om-mig/). /Jimmy

    Svara
  9. Anders Ekman (2 comments)

    Av kommentarerna att döma verkar människor här nästan rädda för att vara lyckliga, och än värre - att man skulle vilja arbeta för att skapa lycka i samhället. Det vore ju ren och skär utilitarism, dvs att se till det totala resultatet, gud förbjude!

    Min uppfattning är alldeles den motsatta. Att ha lycka som mål är en förträfflig grundidé. Och jag menar naturligtvis den individuella lyckan. Kan den individuella lyckan maximeras genom politiska beslut, så ser jag inte heller varför det inte skulle kunna övervägas inom rimlighetens gränser att faktiskt politiskt skapa förutsättningar för ökad lycka bland människor.

    Av forskningen får vi reda på att människor upplever sig själva lyckligast i länder där det inte är alltför stora ekonomiska klyftor, där demokrati råder och det finns personliga friheter som t ex yttrandefrihet m.m. Det som skrivs i huvudinlägget finns ju även i Kleins bok Lyckoformeln, som är en trevlig populäröversikt av "lyckoforskning".

    Vi har alltså ganska goda recept på hur enskilda människor ska känna sig lyckliga och glada. Varför inte använda sig av de medlen som faktiskt kan uppnå det?

    Mvh
    Anders

    ---
    Jag är benägen att se lyckoforskningens resultat som i första hand en bekräftelse på de ideer om demokrati, jämlikhet och välfärd som finns i de flesta sundare politiska ideologier. Läste förresten ett intressant inlägg på din blogg om lycka. /Jimmy

    Svara

Kommentera