Läs det här, Mona, Maria och Peter!

Av den 10 november, 2008

Läste ett mycket intressant debattinlägg på den gröna tankesmedjan Cogitos webbplats, signerat Angela Aylward. Medan jag tipsar om det passar jag på att undra om det finns något vi kan lära av Barack Obamas valkampanj.

Kan ett regeringsalternativ med s och mp bli något annat än ett röstfiske om mittenväljarna? Eller kan den gröna rörelsen och arbetarrörelsen finna en gemensam etisk plattform till gagn för samhällets utanförställda grupper och kommande generationer?

Läs Angela Aylwards svar på de frågorna här >>

Kan vi lära något av Obamas valkampanj?

Tidningen Metro sätter fokus på de sociala mediernas betydelse för Barack Obamas valkampanj. Ni vet: Facebook, Youtube, bloggar, etc. Bland annat finns en intervju med De grönas partisekreterare Agneta Börjesson.

– Vi har inte fastlagt någon specifik strategi. Men vi skickar ut en del information till vissa bloggare, till exempel bakgrundsinformation när vi gör ett utspel. Våra väljare är stora internetanvändare, unga och högutbildade, så vi inser att det är viktigt att nå ut den vägen.

(Jag kan passa på att nämna att jag inte fått några utskick på ett bra tag. Vet inte om det har med ett par inlägg jag skrivit, eller om det helt enkelt bara är lite stiltje just nu. Trist om det skulle vara det förstnämnda.)

Fler artiklar på temat kan läsas här >>

Även om sociala medier är viktiga och även om det är bra om partierna hänger med i samtiden, så tror jag ärligt talat inte att det i första hand är användandet av de sociala medierna som var det revolutionerande med Barack Obamas valkampanj. Jag tror snarare att det var förmågan att ingjuta hopp, särskilt hos människor som inte brukar känna att presidentkandidaterna representerar dem, som fällde det stora avgörandet. Denna känsla av hopp önskar jag att också De gröna kan bli mycket bättre på att väcka. Lyft fram visioner finns inom partiet. Var inte rädd att drömma!

Mer på temat: Piratpartiets Rick Falkvinge om att förstå internet, samt Karl Rove, valstrateg åt George W Bush, om hur man kampanjar (här också en intervju med Karl Rove och en krönika av Johan Norberg om densamme). Plus en artikel på SVT Opinion om att Obama inte är någon internetpresident.

Läs också: Anders Wallner är besviken på det liberala nätverket Liberati, där medlemmarna inga andra partier hava jämte Folkpartiet (bättre var det med Vägval Vänster). Dags för ett vänsterliberalt nätverk över partigränserna?

Liberatiföreträdare bemöter kritiken här >>

***

Bloggkoll: Sakine kommenterar också Liberati, liksom Louise och Emma, medan Maria tycker att moderaterna har en inkonsekvent dagispolitik, Anna invänder mot Bitte Assarmo, Roya är skeptisk till Obama, Karin belyser en rapport om turismens MR-baksidor och Ilse-Marie ogillar förnyare.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: tankesmedja, Cogito, Angela Aylward, Barack Obama, valkampanj, socialdemokraterna, miljöpartiet, de gröna, mittenpolitik, arbetarrörelsen, grön ideologi, Metro, sociala medier, Facebook, Youtube, bloggosfären, bloggbävning, Agneta Börjesson, visioner, hopp, drömmar, Piratpartiet, Rick Falkvinge, Karl Rove, George W Bush, valstrategi, Johan Norberg, Liberati, Vägval Vänster

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

46 reaktioner på ”Läs det här, Mona, Maria och Peter!

  1. Marcus (478 comments)

    Jag har alltjämt problem med det här "vänsterliberala", särskilt om man hyser oro för mp:s resa mot mitten (tillsammans med s), som du ju också har ventilerat. Ger inte själva beteckningen "vänsterliberal" berömt kvarnvatten åt de som envist hävdar att mp är ett borgerligt parti?

    Jag är anhängare av pragmatism, jag gillar Dewey och vi vet hur nära du, jag och exempelvis Kalle P står rent politiskt, men jag betecknar mig samtidigt närmast kategoriskt som icke- eller till och med anti-liberal. Jag har helt enkelt fruktansvärt svårt att kalla något som inte ser subjekt och individ som sammanfallande storheter och som inte argumenterar för universell tillämpning av individuella rättigheter för liberalism - minst lika svårt som Kalle skulle ha att kalla sig marxist! 🙂

    Hur får man det att fungera ihop, det "vänstra" och det "liberala", på ett sätt som också anknyter till väljarnas begreppsvärld?

    ---
    Man måste helt enkelt vara pragmatisk. 😉 /Jimmy

    Svara
  2. Marcus (478 comments)

    För att inte bara ta det som en smart-alec-remark... 😉 Ja, jag tror att vi måste börja tala om pragmatism som något i sig - det håller för det, jag är övertygad. Det behöver inte alls förstås som en mindre dogmatisk variant av någon annan ideologi. Tvärtom! Det går att vara dogmatisk pragmatist!

    ---
    Jag vill minnas att du skrev i en kommentar hos Kalle P nån gång och spekulerade kring tre varianter av pragmatism - den amerikanska (Dewey), den tyska (Habermas) och den franska (Deleuze). Jag gillade tanken!
    Tror att det kan vara ett bra spår att knyta an till. Inte minst i kombination med en ekosofi av bennettskt/guattarianskt/batesonskt snitt... /Jimmy

    Svara
  3. Marcus (478 comments)

    Jo, så var det nog. Med reservation för att jag minns fel, men jag tror att jag mer satte Rorty/Berlin som representanter för en anglosaxisk pragmatism. Jag tänker mig nämligen Dewey/James/Peirce som tämligen fristående förtrupper till dessa riktningar. Dewey är väl den (som jag har förståt) som mer direkt talar om liberalism, men jag menar att det var lite onödigt av honom... 🙂

    ---
    Dewey uppfattas ju ofta också som socialdemokrat. Må vara en rörelseintellektuell snarare än en machiavellian, men dock socialdemokrat. Fast jag vet inte om han själv kallat sig Social Democrat...

    Hittade förresten din kommentar. /Jimmy

    Svara
  4. Marcus (478 comments)

    Där var den, ja! Jo, det finns säkert många som vill lägga beslag på Dewey. Min poäng är att det inte beror på hans brist på ställningstagande, en hållningslöshet, utan på att pragmatismen (också) har verkligheten på sin sida.

    ---
    Alexander Bard kallar ideologin bakom sitt nätverk Liberati för "pragmatisk liberalism". Som jag uppfattar det är det en pragmatism i bemärkelsen "kompromissvilja" han syftar på. Jag skulle gärna se en pragmatisk liberalism som utgår från insikten att människan är en handlande varelse (och då menar jag inte shoppande), snarare än några abstrakta principer om självägande o dyl.

    Den sortens pragmatisk liberalism är jag benägen att kalla vänsterliberalism. En liberalism är det för att handling i någon utsträckning alltid utgår från och befäster friheten, att människan inte är determinerad (även om hon heller inte skapar sig själv ur intet). Att handla är att göra *skillnad*. /Jimmy

    Svara
  5. Marcus (478 comments)

    Det där är intressant, Jimmy! Bort abstrakta ideal, och in faktisk handling: Då blir det vänsterliberalism!

    Det blir också en precisering av anglosaxisk pragmatism som går att kontrastera mot det jag kallar fransk pragmatism, som ju också är intresserad av hur subjektet konstrueras - subjektifikationen. Den tyska pragmatismen å sin sida är mer intresserad av hur vi kan bygga demokratiska institutioner som processar subjektens skillnadgörande.

    Här utkristalliseras en skillnad mellan makro-, mikro- och affekt-nivåer i de olika pragmatismerna.

    Det går att bygga på detta! Vi behöver en habermasian bara, för jag sluggar lite där... Kan du din Habermas?

    ---
    Jag tror inte att jag är bättre på min Habermas än vad du är. Men jag är "intresserad av hur vi kan bygga demokratiska institutioner som processar subjektens skillnadgörande", som du uttrycker det, och Habermas har en del att säga. Sedan är medborgarhumanismen och republikanismen en politisk idétradition som tyvärr är alltför lite känd här hemma i Svedala. /Jimmy

    Svara
  6. Heiti Ernits (67 comments)

    Har ni läst Kalles genomgång av modus-vivendi liberalism? Lite synd att han inte nämner de gröna i genomgången, men som jag ser det är den gröna tänkandet genomsyrad (och inspirerad) av av Deweys pragmatism. Pragmatismen blir också en utväg (reflexitiv modernism?) i det neomaterialistiska perspektivet: allting är ekologier. Annars blir det svårt att komma bort från det eklektiska i det hela...
    http://www.isk-gbg.org/99our68/lindgren_palmas_liberalism.pdf

    ---
    Jo, jag har läst Kalles (och Johan Lindgrens) text. Den är väldigt bra, vilket för övrigt kan sägas om hela det nummer av Fronesis som den ingår i. Håller med om att det är något att anknyta till. /Jimmy

    Svara
  7. Heiti Ernits (67 comments)

    Angående dina farhågor om att du inte har fått några utskick: det är stiltje. Har inte heller fått några på flera veckor känns det som. 🙂

    ---
    Skönt att veta att det inte är jag som är paria... /Jimmy

    Svara
  8. Marcus (478 comments)

    Jodå, Heiti: Kalle är alltid med oss... Men vad menar du att pragmatismen är en utväg för neomaterialismen?

    Svara
  9. Heiti Ernits (67 comments)

    Marcus:

    Jo, jag menar så här,
    det neomaterialistiska perspektivet kommer ju att ställa hela det klassiska "begreppsapparaten" på huvudet; Insikten om att allting är ekologier kommer att få en hel del politiska implikationer (gränssättning, flödesontologi, systemteori, moral/etik, dualism etc.) och för att inte hamna i ett tillstånd där "anything-goes" eller "allting fast förflyktigas" så ser jag att det pragmatiska idealet: »experimentalism« istället för det modernistiska »absolutismen« och istället för stora sociala-ingengörskonstartade projekt små steg-för-steg bazaarliknande lösningar - är vägen ur detta.

    Svara
  10. evelina (5 comments)

    Jimmy,

    jag sjunger gärna med i "förmågan att ingjuta hopp"-refrängen. Visst finns lärdomar att ta tillvara på. Jag tänker främst på följande två aspekter:

    - Förmågan att fiska röster, inte bara brett, utan även från personer som för första gången väljer att gå och rösta. Utanförskap vänds till hopp om innanförskap via aktivt medborgarskap.

    - Den påstådda förändringsviljan. Ord vi uttalar omvandlas till våra sanningar. Att få så otroligt många väljare att förespråka förändringsvindar bäddar också för byggandet av väderkvarnar. Framtidsvisioner och förändringsarbete får inte bara företräde - det avkrävs av Obama.

    ---
    Jag måste bli bättre på det där (som du är väldigt bra på): positivt tänkande, för att ta ett slitet uttryck. Det känns ibland som att vi i vår postutopianska samtid glömt bort hur man drömmer. Politik ska inte i första hand handla om hur man administrerar budgetar. /Jimmy

    Svara
  11. Marcus (478 comments)

    Heiti: Allright. Förstår jag rätt om du alltså knyter pragmatismen till försiktighetsprincipen? Det är ju den andra varianten, men det som är så fint med Dewey/James/Peirce och neomaterialismen - allra särskilt neomaterialismen - är att deras pragmatiska slutsatser inte behöver motiveras genom konsensussträvan, kunskapsbrist eller något annat. Pragmatismen är något i sig, den har en egen ontologisk och epistemologisk status. Den kan helt enkelt förstås som den praktiskt politiska tillämpningen av neomaterialism. Jag menar alltså att det är fel att se pragmatism som en utväg, en försiktighetsåtgärd.

    Svara
  12. Heiti Ernits (67 comments)

    Marcus:

    Ok, jag är med på vad du menar; egentligen håller jag med dig i att den ÄR faktiskt den praktiska tillämpningen av neomaterialistiska idéer. Min poäng också. Men jag utgick ur någon slags försvarssynpunkt - ty teorin kan upplevas som yet-another-pomo-idea av (de inbillade) kritikerna. Den man inte förstår direkt eller som inte direkt kan knytas mot de klassiska filosofierna brukar ju rätt snart hamna i skottgluggen.

    Det blev helt enkelt en halmdocka mot inbillade kritiker 🙂

    När det gäller försiktighetsprincipen, så kan ju den ändå vara giltig (och eftersträvansvärt); oavsett metodval. Jag skulle vilja påstå att försiktighetsprincipen per automatik blir inbyggd i den neomaterialistiska epistemologin.

    Svara
  13. Marcus (478 comments)

    Heiti: "Jag skulle vilja påstå att försiktighetsprincipen per automatik blir inbyggd i den neomaterialistiska epistemologin."

    Nja, möjligen att resultatet av den politiska handlingen ofta blir detsamma, men pragmatismens experimenterande är ju mer av en öppnande, kreativ process än en återhållsam. Försiktighet kan anläggas på pragmatismen, men är inte en nödvändig del av den. Med andra ord: Du kan gott slänga in att vi bör iaktta försiktighetsprincipen även i vår pragmatiska experimentlusta. Det skadar nog inte.

    Svara
  14. Heiti Ernits (67 comments)

    Det är mycket möjligt att du har rätt, men jag försöka visa lite kort hur jag menar:

    Även om pragmatismens experimenterande kan ses som öppnande, kreativ process – så tycks mig just att den pragmatiska processen genomsyras av en steg-för-steg approach (test feedback lärdom osv.) och försiktigt trevande i själva processen. Det är just det som är skillnaden mot den klassiska sociala ingenjörskonsten: där kan man ju också experimentera men man ”brötar” på då man ”tycker” sig veta vad man kan förvänta sig för resultat. Man har så att säga alla kort på bordet – antigen blir det si eller så. Teknokraterna tycker sig handla objektivt och har så att säga koll på mekanismerna bakom alla processer som man vill kontrollera.

    När man pratar om ekosofi av det neomaterialistiska snittet – så har man egentligen tagit ännu ett steg vidare mot en värld utan stora sanningar. Man tar ännu ett steg bort från determinism och predestinering, bort från upplysningens absolutism och allt förrädiskt som heter ”objektiv kunskap”. När man inser att kunskapen (eller den vetenskapliga processen) alltid är färgad av subjekt och att det inte existerar några slutgiltiga sanningar så ser jag det som att vi är tvungna att tillämpa ”försiktighetsprincipen” i alla leden.

    Mellan två eller flera alternativ som kan ha en viss ”negativ” påverkan på ett skeende (människa, samhälle, ekonomi, ekosystem whatever) så räcker det inte enbart med experimentlustan; man bör ju vara ”försiktig” så att man inte ”skadar” eller påverkar det man experimenterar med ”negativt”. Försiktighetsprincipen är i realiteten ett värderande instrument – men ack så nödvändig. Pragmatismen och försiktighetsprincipen ser jag som en samlad enhet.

    Lite kort…

    Svara
  15. Marcus (478 comments)

    Jag håller faktiskt inte alls med... Men å andra sidan: Försiktighetsprincipen är säkert bra som strategiskt vapen och som motvikt till alltför crazy representationer, det vill säga när vi inte har en neomaterialistisk grund för tänkandet och handlandet. Det blir därmed alltför mycket hårklyveri att fortsätta diskussionen... 😉 Jobba försiktigt!

    Svara
  16. Heiti Ernits (67 comments)

    Ja, det kanske är hårklyveri. Vi ser på begreppen lite olika tycks det; huvudsaken är att vi är överens om målet ---
    --- "Att jobba (bygga) försiktigt"

    😉

    Svara
  17. Heiti Ernits (67 comments)

    Marcus:

    Jag vet inte om vi skall fortsätta diskussionen men,

    Hur ser du på frågan om hur man skall förhålla sig till emmergenta (dissipativa) strukturer - som är en följd av det neomaterialistiska perspektivet. Dvs. hur skall "pragmatikern(a)" förhålla sig till sitt (sina) "experiment" när man inte alltid kan förutsäga (estimera) resultatet?

    (Processen är ju byggd på en epistemologsk grund - den neomaterialistiska epistemologin säger ju egentligen att världen är komplex och oförutsägbar (med naturligtvis olika variationer))

    Svara
  18. Marcus (478 comments)

    Okej... Men detta är en rent epistemologisk diskussion, inte en praktisk. 😉

    Poängen är att inte bara de fenomen vi kan veta något om uppvisar emergenta egenskaper... Vetandet självt är ett emergent fenomen - "univocity of being" och allt det där: Man kan inte på materialistiska grunder upprätta en hierarki mellan olika fenomen i verkligheten.

    Det går därför bara att tala om en brist på (objektiv) kunskap - som då skulle mana oss till försiktighet - om man föreställer sig att kunskap om "allt" existerar i någon slags högre sfär, att fenomen inte alls är emergenta utan bara verkar vara så för att vi inte förstått tillblivelseprocesserna i tillräcklig grad... Det är helt enkelt inte en god materialistisk/monistisk förklaring att kunskapen finns "där ute", men att vi av olika anledningar har svårt att, eller omöjligt kan, nå den.

    Kunskapen emergerar ur handling. Det finns ingen skillnad mellan att få veta och att handla. Man kan alltså inte förhålla sig till nästa steg, till utsidan av vetandet, på något annat sätt än att ta det - eller något annat...

    Annorlunda uttryckt: Du kan inte vara pragmatiker och samtidigt agera för att infria någon storvulen utopi, eftersom utopin är en representation och inte något som emergerat genom handling. Försiktighetsprincipen hänger alltså ihop med det representationella tänkandet, inte med pragmatismen.

    ---
    Om något så har 1900-talet visat oss faran med storvulna utopier, men jag ser också en risk i vår postutopianska tid att kasta ut drömmarnas barn med det utopistiska badvattnet. Jag gillar Ernst Wigforss tanke om "provisoriska utopier" - även om Wigforss var en mycket aktiv deltagare i det folkhemsbygge som är den sociala ingenjörskonsten par excellence.

    Att ha utopier tror jag inte är så farligt som det ofta påstås. Risken tror jag snarare ligger i alla fåfänga anspråk på vetenskaplighet som ska ersätta de demokratiska processerna (som i begreppet "vetenskaplig socialism" och vad det ställde till med i Sovjetunionen, men också den mer försåtliga variant av social ingenjörskonst som bl a finansminister Anders Borg står för).

    Massans intelligens är bättre än expertstyre, som en klok person formulerade det. Jag tror att Habermas + Dewey + AI-forskning kan vara en väg att gå. /Jimmy

    Svara
  19. mangan (11 comments)

    Några spontantankar:

    "Du kan inte vara pragmatiker och samtidigt agera för att infria någon storvulen utopi, eftersom utopin är en representation och inte något som emergerat genom handling"

    Med denna pragmatiska vändning, faller ju hela idéen om en "frihetlig vänster", såsom den lyftes fram i boken "Vägval Vänster". Tänker då särskillt på Anders Ehnmarks bidrag: "Tillbaks till utopin". Är församlingen medveten om detta?

    Vidare:

    "Kunskapen emergerar ur handling. Det finns ingen skillnad mellan att få veta och att handla."

    "Varje mysterium, som förleder teorin till mysticism, finner sin rationella lösning i den mänskliga praxis och i insikten om denna praxis." (K. Marx, Teser om Feuerbach)

    Märk väl raden: "och insikten om denna praxis". med andra ord räcker det inte att handla. handla är det enda möjliga kriteriet på kunskap, i avsaknad av en metafysisk kunskap. Men en handlande kunskap förutsätter "representationer". dvs. att handling medvetandegörs, att en viss handling har en mening. (Det är detta som skiljer människor från maskiner. att deras verksamhet har en kognitiv mening för dem och blir till just "handlingar".) Mening får en handling bara i relation till en meningsfull helhet. Det är i relation till hela människans livsvärld som hennes handlande får mening. Den pragmatiska hållningen missar detta eftersom den vill begränsa sig till verklighetens micronivå, dvs. den ser inte den enskilda meningsfulla handlingen i sin meningsfulla helhet, utan begränsar sig till den isolerade "pragmatiska" sfären.

    Det gäller alltså att finna en "medelväg" mellan pragmatism och praktikfientlig transcendent utopism. Marx överbryggde skillnaden genom att göra utopin dialektisk, dvs. genom att ständigt modifiera den meningsfulla utopiska helheten genom den kunskap som framkom ur den enskilda handlingen.

    Det finns alltså ingen skillnad mellan att veta och att handla, men lika lite som man kan reducera handlandet till vetande, så kan man reducera vetandet till handling. Jag vet inte om detta var ett Habermasianskt bidrag, men väl ett historiematerialistiskt.

    ---
    Instämmer. Vi bör kunna se en skillnad mellan att ha (provisoriska) utopier och att vara utopist. Intressant det du skriver om Marx och "att ständigt modifiera den meningsfulla utopiska helheten genom den kunskap som framkom ur den enskilda handlingen". Tror det är en mycket god tanke. Att sedan inte så många marxister under 1900-talet tagit till sig den tanken är en annan sak... /Jimmy

    Svara
  20. Heiti Ernits (67 comments)

    Marcus:

    Jag håller med dig återigen i det mesta när det gäller kunskap och vetande och den neomaterialistiska epistemologin - men har några funderingar:

    När man pratar om pragmatik som inbegriper själva idén alltid en viss praktik (om jag har förstått det rätt) – därför tycker jag att man inte kan enbart prata om epistemologi och skära bort praxisen i det här fallet. Det blir märkligt då. Storvulna Utopier är väl inte lämpliga någonstans kan jag tycka. Men när man pratar om pragmatism så ser jag det som en metod. Mål (samhället, politiken, ekonomin etc) kommer det ju alltid finnas: frågan är vilka metoder som lämpar sig bäst. Här tycker jag ju att pragmatismen är den mest sympatiska metoden och premisserna (de kunskapsmässiga) som ligger till grund skulle kunna vara neomaterialistiska.

    Eller har jag resonerat tokigt…

    ---
    Ja, det är väl rätt svårt att skilja på praxis/episteme? Känns som att själva det åtskiljandet är ett typexempel på vad vi kallar "textism". /Jimmy

    Svara
  21. Marcus (478 comments)

    Ni får inte missförstå mig här, Jimmy och Heiti.

    För det första: Utopin i sig behöver inte alls vara farlig, men oavsett hur man handlar - även om man tillämpar försiktighetsprincipen och setg-för-steg - så kan det inte bli den där egenvärdiga pragmatismen, inte när vi sätter upp ett fördefinierat fjärran mål (storvulet eller inte). Det är uppenbarligen också svårt att förena med en icke-representationell materialism. Sedan kan man naturligtvis hävda att den egenvärdiga pragmatismen inte är så eftersträvansvärd, eller byggd på felaktiga grunder, men det är en annan sak.

    För det andra: Nej, en pragmatiker kan naturligtvis inte dra några skiljelinjer mellan praxis och epistemologi. Men jag hängde inte riktigt med på om ni menade att jag försökte göra det? Var det min ironiska inledande kommentar som misstolkades?

    Båda dessa frågor faller tillbaka på två pragmatiska grundförutsättningar, tycker jag:

    1. Det pragmatiska handlandet syftar inte på förändring mot en viss målbild utan på förändring i sig.
    2. Därmed skiftar värderingen av handlingen (bra/dålig etc) från vilka effekter den får, till de omständigheter som gör förändringen möjlig. I Logic of Sense skriver Deleuze: "Either ethics makes no sense at all, or this is what it means and has nothing else to say: not to be unworthy of what happens to us".

    Det är alltså handlingen i sig som måste värderas, inte dess effekter. Politiskt kan handlingen då varken vara en reaktion på en orättvisa eller rikta sig mot ett tänkt saktillstånd där rättvisa råder, utan syfta till förändring av de villkor som producerar orättvisan.

    Dessutom: Man ska inte göra misstaget, som jag tycker att Mangan gör lite grand, att tro att pragmatism endast opererar på en liten tunnelseende skala. Detta är inte fråga om skillnad i skala, utan i kvalitet.

    Svara
  22. krigstid (15 comments)

    Jag skulle föredra att vara en pragmatisk dogmatiker än en dogmatisk pragmatiker. Det politiska perspektivet måste in - jag frågar därför: vems pragmatism, mot vilket mål? Jag delar få utgångspunkter med Alexander Bard. Jag delar inte heller hans åsikter om hur vi ska uppnå eller försvara det vi har gemensamt (att engagera sig i folkpartiet är just nu ett uselt sätt att värna "civil liberties" t.ex.). Jag har generellt sett väldigt lite gemensamt med liberaler. Det är en dogmatisk hållning, men den hindrar mig inte från att i praktiken pragmatiskt manipulera, lura och tvinga liberaler till att bidra till genomdrivandet av en politik jag finner lämplig. I övrigt håller jag med mangan - och vill påpeka att Marcus invändning med Deleuze innehåller precis det fel som mangans Marx-referens sätter fingret på: "omständigheter" är inte objektiva tillstånd, handlingar KAN INTE värderas "i sig". Orättvisa är inte möjligt att uppfatta utan en metafysisk föreställning om rättvisa, utan en ståndpunkt.

    Svara
  23. Marcus (478 comments)

    Krigstid: Det blir några motfrågor här....

    På vilket sätt är "omständigheter" inte ett objektivt tillstånd? (Om vi bortser från att "tillstånd" kanske inte riktigt är rätt ord om man är flödesontolog, och att betydelsen av ordet "objektiv" måste preciseras i sammanhanget - materialism innebär ju delvis att objektiv som opposition till subjektiv inte riktigt funkar.)

    Varför skulle det inte vara möjligt att värdera en handling politiskt efter vilka omständigheter som gör den möjlig - att mål och medel måste mötas i immanent kausalitet?

    Och varför skulle inte också rättvisa, ur ett strängt materialistiskt perspektiv, vara något - en idé, om man så vill - som konstrueras genom materiella tillblivelseprocesser (att det alltså är dess metafysiska grund)?

    Svara
  24. mangan (11 comments)

    Alltså "omständigheter" är ju förvisso objektiva tillstånd, men ur ett perspektiv är de ju inte objektiva tillstånd av just det skäl du anger: nämligen genom att dessa objektiva omständigheter är immanenta.

    I förhållande till vad är de då immanenta?. Jo, i förhållande till den livsvärld du rör dig i, dvs. de mentala representationer du lever ditt liv genom.

    Rättvisa har fortfarande sin "bas" i immanenta kausala processer: "rättvisa som något som konstitueras genom materiella tillblivelseprocesser", eftersom mentala representationer naturligtvis ej är godtyckliga, utan bygger på krafter och drifter i den objektiva världen.

    Men den etiska handlingen aktualiserar sig först som 'handling' på ett mentalt plan, i den mänskliga livssfären, hur mycket den än härrör ur den immanenta basen. Mänskligt handlande är medvetet handlande, oavsett hur immanent det mänskliga blivandet är objektivt sett, i sig självt.

    Följdaktligen kan man inte betrakta en handling som moralisk i sig (vilket ju är den pragmatiska jargongen), utan bara i relation till övriga tillblivelser i världen Människans moralvärld utgör ett koherent system - en livsvärld (provisorisk utopi) hon gör sig (av representationer). Det är i relation till en sådan värld som en handling blir moralisk.

    Detta är oavsett om denna livsvärld visserligen baserar sig 'på' och handlar 'om' tillblivelserprocesser i hennes immanenta materiella vara.

    Svara
  25. Marcus (478 comments)

    Mangan: Sorry, men du tappar bort mig i den sista kommentaren. Jag vet inte ens hur jag ska börja att förstå det du skriver - jag har särskilt svårt att få ihop de två första styckena. Jag ska istället försöka förtydliga min egen ståndpunkt genom att haka i vissa lösgjorda trådar, så får vi jobba vidare därifrån...

    1. Skillnaden mellan människa och maskin är bara graden av komplexitet. Det är graden av komplexitet som gör medvetandet möjligt.
    2. I det komplexa myllret av mentala processer finns ingen kvalitativ skillnad mellan det medvetna och det omedvetna. Alla mentala processer är materiella processer.
    3. Medvetandet emergerar ur ett enormt komplex av materiella processer och har förvisso, liksom allt faktiskt (i betydelsen "verkligt"), en inverkan på världen. Denna inverkan är avhängig en unikt sammansatt förmåga att affektera och affekteras.
    4. Det medvetna har på så sätt en viss intensitet (affekter är kvanta av intensitet som uppstår mellan "tillstånd") som inverkar på vilken av alla virtuella möjligheter som aktualiseras. Den inverkar alltså inte på världen genom att förmedla/påtvinga sin representation av den; det skulle kräva transcendens, och det kan faktiskt inte vara materialism (ja, jag hävdar att dialektisk materialism inte är materialistisk nog). Dessutom:
    5. De mentala processer som föregår handlandet är bara några av alla myriader omständigheter som gör handlingen möjlig.

    Med andra ord: Jag och den pragmatism som jag tänker mig bortser inte från den toppen-av-ett-isbergs-analys som heter "tanken föregår handling". Min värld är trots allt samma som din! Men jag förstår denna process helt annorlunda, "tricket" är att fenomenen (livsvärlden) också kan ses som objekt, sida vid sida om de objekt de trodde sig representera. Det är immanens, och riktig materialism.

    Detta innebär naturligtvis andra sätt att handla politiskt på och andra sätt att vara etisk på - om det nu finns några, eller om vi helt enkelt är utlämnade till att försöka göra oss värdiga det som sker.

    Svara
  26. mangan (11 comments)

    Kan inte annat än dela uppfattningen om skillnanden mellan människa och maskin som en skillnad i komplexitet. "Rena subjekt" av Cartesiansk snitt, är inget för mig. Därmed faller också transcendensen bort. (Husserl, Heidegger, Sartre, Kant, m.fl. faller bort).

    Men jag skulle ändå vilja se medvetandet som en, till följd av sin materiella komplexitet, egen "kvalitativ" nivå i verkligheten. Man kan t.ex. inte observera någon annans medvetande i en vetenskaplig studie. Medvetandet supervenierar över materiella komplexiteter, men är såsom kvalitativ upplevelse irreducibelt privat och fenomenell.

    Problemet är att den immanenta materialismen i sin nuvarande form, gör "subjektet" eller "medvetandet" till en slags schablon eller slagpåse. Därmed kastar man också ut barnet med badvattnet, beträffande subjektiviteten. Åtskiljandet mellan entiteterna: subjekt och objekt, varemellan transcendensen traditionellt är tänkt att förmedla, fetischeras som "det stora cartesianska misstaget" och istället för att avskaffa transcendensen och börja se subjekt och objekt som två tätt sammanknutna aspekter av samma immanenta blivande, avskaffar man helt subjektiviteten som kvalitativ aspekt, som det mig syns.

    Men å andra sidan har jag fortfarande svårt att förklara hur, som du skriver, medvetandet skulle kunna genom transcendens: "påtvinga verkliheten sina representationer" - Det enda svar jag nu kan komma på är att det egentligen inte rör sig om någon transcendens, eftersom representationerna, emergerande ur skeendena själva, handlar om den värld i vilken den medvetna handlingen tar plats och avpassade för dessa per automatik. Dialektik är ej detsamma som transcendens. Transcendensen ställer sig "i frihetens namn", bredvid de immanenta kausala skeendena, medan dialektiken gör anspråk på att vara en del av dem, s.a.s. i harmoni med dem. Men detta med "påtvingande" tål ändå att tänka på som sagt..

    Det är ju å andra sidan lätt att liksom Deleuze hävda att "moral" och "utopier", (i traditionell mening,) är fascistiska, till följd av sina transcendenta anspråk, och i viss mening är väl det rätt, naturrättsligt sätt. Men vad händer när alla handlingar kan rättfärdigas "i sig själva" till följd av en föreställning om immanent kausalitet? Är inte ett mänskligt samhälle just den komplexa nivå i verkligheten där en handling börjar få värde i ett intelligibelt system tillsammans med andra handlingar? - Och är inte en "dogmatisk" pragmatism därmed utesluten?

    Svara
  27. krigstid (15 comments)

    Objektiva tillstånd och politik: Ta ett konkret exempel - varför inte AIDS? Att det är ett ”förvärvat immunbristsyndrom” kanske är en objektiv definition som är viktig för att kunna bedriva forskning kring. Däremot säger ”förvärvat immunbristsyndrom” ingenting om hur AIDS ska institutionaliseras i samhället. Medan människor dog i drivor under 80-talet så tryckte den amerikanska högern upp kepsar som sade "Thank God for AIDS". Eller mer konkret: medan "vi" i nordväst är upptagna med att diskutera hur läkemedelsföretagen ska kompenseras - och "läkemedelsekonomin" är ett objektivt existerande fenomen - pågår en massdöd av enorma mått till följd av fattigdom och brist på mediciner som vi faktiskt har. Nu är det här kanske ganska mycket av en "no brainer" för oss goda kommunister och liberaler här, men vi får lov att erkänna att det till och med i detta fall finns olika politiska positioner som omöjliggör kompromisser. Vi och våra motståndare är inte ens överens om vad vi talar om (och låt oss illustrera med ett enkelt exempel: sätter man en liberal och en kommunist i samma rum för att diskutera politik så kommer de inte att komma överens - inte för att de har olika politiska åsikter utan för att de har olika åsikter om vad politik är).

    Finns det en skillnad mellan filosofiska reflektioner och politisk praktik? Ett radikalt immanenstänkande kanske inte erkänner det och jag instämmer i att gränsen är omöjlig att upprätthålla. Men det är dåliga nyheter för filosofin: dess smidigt fungerande systemacitet bryts mot samhället och de konflikter som genomkorsar det. Det är inte att säga att filosofin är omöjlig, men det är en indikation på att den har problem att förhålla sig till. Jag skulle säga att positivismen - och er pragmatism som i sina konsekvenser känns snarlik - har ett avgörande problem här. Om vi bara kunde konfrontera problem i sig själva! Jag förstår att ni vill kasta ut Kant fortare än kvickt.

    Till skillnad från er deleuzianer så är jag inte beredd att kasta ut det cartesianska subjektet och "människoformen" som relevant för mänskligt (politiskt) liv. Men de praktiska konsekvenserna av det gör att jag nog återigen ligger ganska nära mangan här - medvetandets kvalitativa aspekter är relevant för politisk teori och praktik. Men jag tycker att vi ska tala mindre om transcendens och mer om det transcendentala. Man bör hålla i minnet att Deleuze själv förordade en transcendental empiricism. Man behöver inte vara Derrida för att konstatera att ett vulgärt immanenstänkande upprättar transcendens genom sitt binära exkluderande av detsamma. På samma sätt så riskerar en "riktig materialism" att förvandla sig till en alltför riktig idealism - bortom tingen som vi ser dem finns det en idévärld av materia, av kvarkar och strängar eller kanske rhizomatiska begärsflöden. Är vi visa nog kan vi ta oss ur vår grotta av sociala och politiska relationer så kan vi skåda dem direkt. Det är en bekant väg för filosofin, men jag betvivlar att den inbegriper ett omkullkastande av platonismen.

    Jag är mer lockad av det projekt som Slavoj Zizek driver under namnet "trascendental materialism". För att citera ur inledningen av hans "The Parallax View": "Materialism is not the direct assertion of my inclusion into the objective reality (such an assertion presupposes that my position of enunciation is that of an external observer who can grasp the whole of reality); it rather resides in the reflexive twist by means of which I myself am included into the picture constituted by me - it is this reflexive short-circuit, this necessary REDOUBLING of myself as standing outside AND inside my picture, that bears witness to my "material existence." Materialism means that the reality I see is never "whole" - not because a large part of it eludes me, but because it contains a stain, a blind spot, which signals my inclusion in it."

    Svara
  28. krigstid (15 comments)

    Förresten tycker jag att det skulle vara intressant att höra blogginnehavarens kommentarer kring de senaste turerna i fråga om oppositionens förhandlingsproblem. Den filosofiska diskussionen är intressant, men den har rört sig från ämnet en aning. Om nu inte förhandlingsproblemen avspeglar just den här typen av filosofiska problem (varför inte?).

    ---
    Kul att du tycker det skulle vara intressant! Men jag försöker låta bli att spekulera kring dessa förhandlingsproblem, för mitt eget mentala välbefinnandes skull. Jag har gjort misstaget att blogga om partipolitik, men det har bara fått mig att känna mig gnällig. Sakfrågor och ideologi tar jag gärna upp, men käbblet inom oppositionen och i medierna är jag inte intresserad av. /Jimmy

    Svara
  29. Marcus (478 comments)

    Mangan: Jo, kvalitativa skillnader uppstår ur komplexiteten i sig - det är ju det som är självorganisering och emergens. Men därifrån till påståendet att medvetandet är "irreducibelt fenomenell" måste det saknas några tankeled.

    Vad det kokar ner till för mig - och det fungerar som svar även till Krigstid - är frågan om inte subjektifikationen räcker, och subjektet (cartesiskt eller inte) därmed är själva det badvatten som bör kastas ut?

    Svaret på din avslutande frågeställning: Exterioritetsrelationer.

    Vi behöver inte se världen som resultatet av ett finit antal linjära orsakssamband. Men vi behöver inte heller se den som en helhet, som delarna sätts i relation till och definerias av. Båda dessa förståelser lider av determinism - den första genom sitt obevekliga telos, och den andra i sin fundamentala brist på dynamik. Den första är sluten för alternativ, den andra är ett slutet system med entropidöden om hörnet (såvitt vi inte kan transcendera in nytt liv i den - fri vilja, Guds skapelsekraft eller något sådant).

    Om vi istället låter varje entitet definiera sig själv, sin egen tillblivelse, genom sina kopplingar mot utsidan får vi ett öppet system, där varje handling, varje intensitet, varje dynamiskt kvanta, varje skillnadgörande, är något i sig - samtidigt som det likafullt handlar om ett system.

    Krigstid: Ja, transcendental empiricism - det ovillkorade villkoret, det som gör det möjligt att tänka verkligheten som immanent.. Jag har dock svårt att ta det som en "ursäkt" för att släppa loss transcendentalism i materialismen. 😉

    Ditt AIDS-exempel är mycket bra. Men jag förstod faktiskt inte om och i så fall vad det talar emot min ståndpunkt.

    Svara
  30. mangan (11 comments)

    "Irreducibelt" var ett dumt ord att använda i sammanhanget inser jag nu. Men vad jag ville säga med det ordet var väl helt enkelt att det hittills inte är någon som har lyckats analysera fenomenella upplevelser i materiella termer, och att vi måste finna oss i att alla våra upplevelser, hur inbakade de än är i den immanenta materien, har en ofrånkomligt psykologisk karaktär, vilken utgör själva formen för vad det är att existera som människa, precis som Krigstid också för fram, och som jag tycker framkommer mycket bra i Zizek-citatet som anförs.

    "Subjektifikation" räcker för mig. Något transcendentalt ego av Husserlskt slag finns ingen anledning att tro på, även om jag inte menar att detta i sin tur skulle upphäva subjektivitetens betydelse som den form inom vilken den mänskliga erfarenheten och levnaden verkar i världen.

    Någonstans är det nämligen precis lika farligt för människans självförståelse att hävda reducibilitet som att hävda irreducibilitet.. Det är väl inte minst något som det positivistiska misstaget lär oss.

    Köper visserligen detta med exterioritetsrelationer också, samt detta med ett "öppet system".

    Sen återstår det väl för oss alla att fundera på om ett "öppet system" behöver stå i motsättning till telos, helhet, provisorisk utopi, dialektik m.m. Kan lite tycka att det är en pseudodebatt dethär att anstorma "marxismen" eller "antropocentrismen" på Don Quijote-manér. Egentligen är ju Deleuze överens med Marx. En materialism som marxismen är, kan ju per definition aldrig stå i motsättning till verkligheten sedd som ett "öppet system". Det är bara det att marxismen lägger vikt vid att lyfta fram just de kvalitativa nivåerna i verkligheten, och det är också på den nivån som helhetstänket, eller "genrella logik"-tänket, har sin giltighet. Det är t.ex. först genom analys av de kvalitativa nivåerna och deras dynamik som man kan bli medveten om sådant som produktionsförhållanden t.ex.

    Svara
  31. Marcus (478 comments)

    Mangan: Vi behöver inte ställa något i motsättning alls. För visst är det så att man i sådana här diskussioner gärna överbetonar skillnaderna som finns, och därmed renodlar sina positioner... Alltså:

    Självklart är medvetna psykologiska processer en säregen del av den mänskliga livsformen, men - vi tenderar att överbetona den. Jag skulle egentligen vilja gå så långt som att påstå att den bara är toppen på ett veritabelt isberg när det gäller att förstå människan och hennes samhällen. Möjligen är det den mest "mänskliga" delen, men knappast den med störst inflytande över oss. Tror jag. För att göra den poängen intar jag säkert ibland en överdrivet radikal ståndpunkt.

    Här finns för övrigt något vi kan lära av Derrida (och Deleuze), att texten varken representerar verkligheten eller tänkandet: Allt vi kan hoppas på med våra begrepp är sätta tänkandet i rörelse (apropå "att ett vulgärt immanenstänkande upprättar transcendens genom sitt binära exkluderande av detsamma" som Krigstid tog upp).

    Jag kan f ö hålla med om att det nymaterialistiska spåret alltför ofta urartar i Marx-bashing. I de flesta fall är det då jag som tar Marx i försvar - det bör ha noterats av läsare både här och exempelvis hos Kalle P. Idéhistoriskt ser jag mig otvetydigt som tillhörande en marxistisk fåra, men det finns också några verkligt fundamentala element i Marxontologi som jag gärna ifrågasätter: Teleologiska tendeneser i historiefilosofin, transcendentala tendenser i dialektiken och tendensen att göra konflikten till en grundläggande metafysisk drivkraft i världen.

    Egentligen är det nog det sistnämnda som är den hetaste potatisen. Om Deleuze någonstans faktiskt bryter med Marx så är det just där, genom att bygga sin ontologi på skillnaden (och repetitionen) i sig: Skillnaden i sig rymmer ingen konflikt, ingen o-likhet.

    Svara
  32. krigstid (15 comments)

    "Tolerance makes everything boring, we need more conflict!" som Zizek uttrycker det. Inbördeskrig är alltid de intensivaste och blodigaste konflikterna, så det är kanske ingen slump att vi skärper våra motsättningar. Därmed har jag kanske avslöjat min inställning i frågan om konflikt som en drivkraft i världen: "Kriget är alltings fader och konung" som Herakleitos uttrycker det (citerat ur minnet). Men det är klart, i frågan om negativitet lär vi väl stå för oförenliga utgångspunkter.

    Subjektifikation är en term som fungerar för Deleuze och för Althusser. Subjektet antar i en lacaniansk diskurs en annan funktion. Det kräver en utläggning som det här är ett dåligt forum för. Men en grundläggande poäng är att fasthållandet vid subjektet här är relaterat till dess språkliga funktion och betydelse och därmed också till det omedvetna. Ang. Descartes säger Lacan att "in the term subject . . . I am not designating the living substratum needed by this phenomenon of the subject, nor any sort of substance, nor any being possessing knowledge in his pathos . . . nor even some incarnated logos, but the Cartesian subject, who appears at the moment when doubt is recognised as certainty." (från det elfte seminariet). Subjektet är kluvet och skrivs som överstruket. Så, det finns lite skillnader men i grund och botten håller Lacan fast vid en version av cogitot. Själv är jag inte så säker på att en viss subjektifiering inte kan kallas cogito och därmed känns det mer dogmatiskt än pragmatiskt att avfärda användandet av begreppet. Men det är kanske bara jag. Husserl är det inte i vilket fall, det kanske räcker (även om jag antar att man kan lära sig mycket av Husserl).

    AIDS-exemplet är ett försök att naivistiskt uttrycka grundstrukturerna i det politiska tvistemålets problem: gayaktivister och högerkristna kan mycket väl enas om att det rör sig om ett förvärvat immunbristsyndrom. Men vad ett sådant ska ha för samhälleliga konsekvenser är en öppen fråga. Om vi är överens om det så förstår jag inte riktigt vad vi var oense om från början. Min poäng är att politiska ställningstaganden relaterar till existentiella förhållningssätt. Det innebär att handlingar inte kan "värderas i sig" eftersom detta I SIG inte existerar (iaf inte i någon meningsfull politisk kontext).

    Ang. din slutkommentar, Marcus, så tänker jag mig att det hade varit roligt att se en debatt mellan Deleuze och Fanon.

    Svara
  33. Marcus (478 comments)

    Krigstid: Jag kan förstå hur du tänkte att AIDS-exemplet talar emot en pragmatisk hållning, om du ser pragmatismen som kompromissens och konsensusens "ideologi". Men det är ju just det jag menar att det inte behöver vara, lika lite som pragmatismen per definition måste vara "tolerans" eller försiktighet/ödmjukhet inför bristande kunskap. Det är antingen en vulgär felförståelse eller en efterkonstruktion av den pragmatisk praxisen.

    Att "politiska ställningstaganden relaterar till existentiella förhållningssätt" skulle innebära "att handlingar inte kan 'värderas i sig' eftersom detta I SIG inte existerar (iaf inte i någon meningsfull politisk kontext)" är helt enkelt inte sant. Det är möjligtvis sant så att säga inom exempelvis liberalism och kommunism, men pragmatism är inte en hållningslös variant inom någon av dem, utan ett "existentiellt förhållningssätt" i sig - ett som sätter problemformuleringen före problemlösningen, handlingen före idén och så vidare.

    Till sist: Jag tycker att det är viktigt att vi i sådana här diskussioner alltid minns att vi lever i samma värld. Jag förnekar naturligtvis inte att konflikter finns, men vill ge den en annan ontologisk och epistemologisk status; framför allt vill jag inte förlägga den till metafysiken.

    (En gång var jag f ö lacanian... Jag byggde mina examensarbeten i litvet, som handlade om "litterär suggestion", på Lacansk teori. Men det var länge sedan. Hans subjektteori känns mig lite kvävande numera. Men det får vi diskutera om det någonsin blir on topic!)

    Svara
  34. krigstid (15 comments)

    Marcus: Det är inte Lacans subjektteori i sig som är kvävande, utan den verklighet som den helt adekvat beskriver. Därmed tror jag att jag ännu en gång understrukit mitt fasthållande vid en dogmatisk utgångspunkt.

    Att vi lever i samma värld är inget jag bestrider, men det är också det som är problemet och orsaken till att jag understryker konfliktens primat. AIDS-exemplet är extremt vulgärt, utformat för att visa på två oförenliga ståndpunkter som båda strävar efter att forma denna gemensamma värld. Jag kan mycket väl tänka mig att den högerkristna, reaktionära positionen är frånstötande för de flesta som bekänner sig till pragmatismen - men det visar också att det politiska spiller över på det metafysiska. Visst tillhör de skilda sfärer, palatsintrigen och metallurgin, men i slutändan kan de sammanstråla via dolken i den framstående metallurgens rygg. Annan status, visst, men inte åtskilda (och jag skriver ju också uttryckligt att något "i sig" inte existerar i just någon "meningsfull politisk kontext"). Där är vi ju överens som materialister (är det bara jag som får en känsla av att vi just svängde runt i en positionering nu?).

    Jag kan helt enkelt inte se hur lyftandet av frågan om problemformulering till en problemlösning undflyr det politiska problemställandets problem. Det kanske är en vulgäruppfattning, men min poäng är att jag ser en ganska vardaglig borgerlig ideologisk inställning bakom idén om att den rena handlingen kan frambringas och lösa rent tekniska problem. Och att denna pragmatism utgör teori för en förlängning av den borgerliga ideologin in i miljörörelsens (borgerligt) parlamentariska gren är därmed inte förvånande. För mig. Men jag styrs ju av mina politiskt motiverade fördomar här (som ju identifierar allting som säger sig ha överskridit höger-vänster-skalan och inte behöva kapitalismkritik som fiendens krigslister). För att återknyta till den artikel av Angela Ayward som länkas i posten: en vänsterliberal fortsättning på arbetarrörelsen är en sorglig - och otillräcklig - ersättning för arbetarrörelse.

    Svara
  35. Marcus (478 comments)

    Krigstid: Själv är jag varken liberal (varken individualist eller universalist), okritisk till kaptialismen (vilket borde ha visat sig i tidigare diskussioner) eller miljöpartist (då jag varken är parlamentarist eller konservativ*) - så ja, det är nog en vulgärförståelse du har.

    Däremot är det naturligtvis riktigt att jag inte automatiskt ser arbetaren som Den Politiska Subjektifikationen (och därför skulle vi sannolikt här kunna fastna i en lång och långt mindre intressant diskussion om min eventuella "borgerlighet" - jag skulle förneka den och du skulle bekräfta den 😉 ). Arbetaren är en politisk subjektifikation under vissa (som inte betyder "sällsynta") faktiska omständigheter, i vissa konkreta situationer, där kapital och arbete skiljs åt med ägandets våld.

    (Förresten undrar jag vad du menar med metafysik här. Jag får inte riktigt ihop vare sig ditt AIDS-exempel eller metallurgen/palatsintrigen med en metafysisk diskussion.)

    * Däremot betraktar jag miljön som ett högst relevant politiskt problem och tilltalas av stora delar av den "egentliga" gröna ideologin. Beroende på var jag för tillfället lägger betoningen lutar min medborgerliga röst åt ömsom soffan, ömsom mp, ömsom vänsterpartiet.

    Svara
  36. krigstid (15 comments)

    Marcus: "Metafysik" är i mina exempel ovan slarvigt använt för att signalera reflektion kring varat i allmänhet. Det är alltså inte avsett att väcka några specifika tankar om Aristoteles eller Heidegger. Det är heller inte avsett att signalera någon sorts vulgärt dekonstruktionstänkandes kritik av metafysiskt tänkande. Grundpoängen i exemplen är att filosofi och vetenskap utgör tänkande som i någon mån är frikopplat från samhälle och politik, i den mån de producerar vetande. Samtidigt är detta vetande alltid beroende av eller direkt orienterat mot samhälle och politik (det senare då det försöker analysera samhället). Som jag sagt tidigare är det dåliga nyheter för filosofin, eftersom den därmed dras in i ett positionerande av mindre ädelt mått. Metallurgen kan utveckla ett tänkande för att producera bra vapen som sedan i sin tur kan placeras i hans rygg för att han ska sluta göra det. Upptäckten av nya legeringar finns där ändå, men någon håller ändå i dolken.

    Jag har förstått så pass mycket att ni deleuziansk-neomaterialistiska pragmatiker (pragmatister?) sinsemellan har olika ståndpunkter i vissa frågor. Det skulle vara intressant att se er utveckla dem ordentligt någon gång och inte bara nöja er med (den icke-antagonistiska) skillnaden i en gemensam övertygelse om att pragmatism är ert gemensamma förnuftiga svar på samhälleliga problem. Som jag ser det riskerar den överlägsna attityden i "vi ser problemformuleringen, ni bara problem" att formulera en ny herreideologi. Vi lever i ett teknokratiskt expertsamhälle där en betydande andel av befolkningen arbetar med att tänka åt andra - samhällsplanering (inom stat och näringsliv), marknadsföring, opinionsbildning - och jag skulle säga att er pragmatism, formulerad lite sådär skönt "von oben" oinvesterat, onekligen faller in som en god grund för att rättfärdiga "den kreativa klassens" position. Därmed inte sagt att pragmatismen är korrupt i sig, den har säkert mycket intressant att bidra med vad det gäller tänkandet. Den kan säkert också vara politiskt användbar och radikal, men den måste då konfrontera samhället den finns i självkritiskt s.a.s. (vilket jag inte per defintion vill säga att ni inte gör - tvärtom diskuterar "ni" det ju hela tiden: jag överdriver här för att göra en poäng och rättfärdiga mitt engagemang med vissa teorier jag upplever som relevanta för mitt eget tänkande samt att hävda mitt något mer extrema perspektiv för att störa "ert").

    Vilket återigen leder mig vidare till Aywards artikel och en symptomatisk poäng i ditt senaste svar: när jag skriver arbetarRÖRELSE så fastnar du för det inledande prefixet. Att jag uppskattar Georg Lukács innebär inte per definition att jag föreställer mig att "det kapitalistiska systemet" och dess "klassammansättning" var färdiganalyserat med "Historia och klassmedvetande" (vilket f.ö. är en poäng Lukács öppnar för - att historien förändras). Vad Aywards grundidé kokas ned i (som jag uppfattar det) är att arbetarrörelsens "goda" arv ska plockas upp av en grupp intellektuella teknokrater med vänsterliberal övertygelse i syfte att bedriva opinionsarbete. Lovvärt till den grad att det kanske är en bättre variant av högerliberalismen som dominerar den politiska scenen idag. Men det är inte RÖRELSE.

    Svara
  37. Marcus (478 comments)

    Krigstid: Angående arbetarRÖRELSE först... Du har naturligtvis rätt. Jag valde att fokusera på "fel" led. Det är trots allt i förståelsen av rörelsen som våra respektive politiska projekt ändå kan förenas.

    Konflikten... Ur mitt perspektiv skiljer jag på graden av aggressivitet (intensitet) snarare än graden av opposition. Jag tror samtidigt att du uppfattar skillnaden däremellan som större än vad den rent faktiskt är.

    Mycket av din kritik i den senaste kommentaren är sedan gravt obefogad. Förnuft och expertstyre har ju ingenting med pragmatism att göra. Samhällsplanering? Kreativ klass? Det känns som om du är fast i din egen förförståelse här - jag har då aldrig använt vare sig de begreppen eller i den associativa närheten. Du kan rimligtvis inte smeta ihop mig med alla som någonsin tagit ordet "pragmatism" i sin mun, lika lite som jag kan associera dig med Boris Benulic för att han kallar sig marxist... 😉

    Svara
  38. Marcus (478 comments)

    En poäng som kanske föll bort: Filosofi och tänkande är inte vare sig ädelt eller frikopplat från politik eller konst eller vetenskap eller livet självt. Frågan är varför detta skulle vara förödande för filosofin? Förödande för tanken på filosofin som något ädelt, naturligtvis, men vem påstår att det skulle vara det? Filosofi är ett skitgöra med obehagliga konsekvenser... om man gör det rätt.

    Svara
  39. krigstid (15 comments)

    Marcus: Benulic-kommentaren biter rätt bra. Jag backar, dessutom tror jag att jag är ganska färdig med den här tråden (vi kan fortsätta träta på annan plats om det skulle vara så). Meningen var inte att föra någon sorts idiotiskt r:ar-resonemang - jag vill dock citera mig själv från när jag i tiraden började precisera mig: "Därmed inte sagt att pragmatismen är korrupt i sig, den har säkert mycket intressant att bidra med vad det gäller tänkandet. Den kan säkert också vara politiskt användbar och radikal, men den måste då konfrontera samhället den finns i självkritiskt s.a.s. (vilket jag inte per defintion vill säga att ni inte gör - tvärtom diskuterar “ni” det ju hela tiden: jag överdriver här för att göra en poäng och rättfärdiga mitt engagemang med vissa teorier jag upplever som relevanta för mitt eget tänkande samt att hävda mitt något mer extrema perspektiv för att störa “ert”)." Min väg in i diskussionen var ett försök att säga emot en lång rad kommentatorer som alla var överens om att det här med pragmatism är fin-fina grejer. Jag ville bara kasta in en träsko i en alltför väloljad maskin s.a.s.

    Och kommentaren om filosofin är naturligtvis en helt korrekt invändning. Althusser menade att det är filosofins uppgift att förleda ungdomen, Leo Strauss att filosofin av sin natur är samhällsomstörtande. Bland det bästa jag har läst av facket är Deleuzes bok om Proust och dess beskrivning av "mötet" och idé om att tänkandet börjar med ett misslyckande.

    Svara
  40. Marcus (478 comments)

    Det var en bra diskussion och vi lär mötas igen för att fortsätta den - ta med nya träskor då...

    (Deleuze skriver f ö även i förordet till Difference och repetition om tänkandet som något grymt, något aggressivt, med omstörtande möjligheter.)

    Svara

Kommentera