Behöver heterosexualiteten försvaras?

Av den 22 mars, 2007

Få kan väl ha missat att homosexuella par kan vigas i svenska kyrkan? Jag bloggade tidigare om ärkebiskop Wejryds betänkligheter kring "att kalla allt äktenskap". Med parafras på ett tidigare inlägg undrar jag: Behöver heterosexualiteten försvaras? Är den så ömtålig?

Jakop Dalunde har samlat några röster om svenska kyrkans beslut, så jag tänker inte skriva så mycket om själva sakfrågan. Det är glädjande att kyrkan fattat beslutet. Anna Nilsdotter skrev en gång om att bekämpa bögar istället för att avskaffa världssvälten.

Det är fascinerande att människor väljer att lägga tid och kraft på att bekämpa vuxna människor som vill leva i kärlek, istället för att rikta sin indignation mot andra saker. Som till exempel världens 800 miljoner svältande.

Jag slås av samma förundran. Vilken slags skada menar man att det skulle göra att tillåta människor, samtyckande vuxna, att leva tillsammans med varandra? Om homosexualitet är så onaturligt, hur kan heterosexualiteten - Guds, eller naturens, ordning - vara så ömtålig? Handlar religion bara om biologi? Var finns den kristna kärleken till nästan, den humanistiska tron på alla människors lika värde?

Är homofobin kopplad till det homosociala, ett värn för det som Robert Connell gav namnet "den hegemoniska maskuliniteten"? Manligt dominerade grupper, från skinnskallar till katolska kyrkan, förefaller vara dem som uppvisar störst avsky för homosexualitet. Verklig manlighet är förknippad med makt, och den feminine bögen är en anomali som måste förnekas för att bevara en könsmaktsordning. Likaså butchflatan, kanske. Men det finns ju femmeflator och läderbögar också, och allt däremellan. Handlar homofobi om osäkerhet kring den egna identiteten, den egna positionen i samhällets maktordningar? Jag vet inte, och jag vill inte teoretisera alltför mycket. Jag vill förstå.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Anders Wejryd, svenska kyrkan, äktenskapet, partnerskap, homovigsel, homosexualitet, bögar, flator, hbt, Robert Connell, homofobi, hegemonisk maskulinitet, manlighet, skinnskallar, katolska kyrkan, könsmaktsordning, mänskliga rättigheter, religion

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

12 reaktioner på ”Behöver heterosexualiteten försvaras?

  1. Bimbo Boy (2 comments)

    Det är hemskt med all homofobi i Sverige som ska vara ett så fritt land. Skrev själv rätt mycket om detta då jag själv är homosexuell. Bra skrivet! Kram. 🙂

    Tack Dennis, det värmde! Kram /Jimmy

    Svara
  2. TomTom (6 comments)

    Bra inlägg Jimpan! Som du säkert sett har även Jord diskuterat ämnet men från ett frihetligt frikyrkligt perspektiv.

    Kyrkans bslut kom lägligt med tanke på gårdagens utredning om ny äktenskapslag. Som jag tidigare kommenterat på annat håll tror jag framtidens kristna kommer förundras över att det tog så lång tid att acceptera att två människor som älskar varandra ska kunna få leva ihop på lika villkor oavsett sexuella preferenser.

    Ja, jag blev nästan lite osäker där en sväng - var det kyrkan som fattat beslutet eller utredningen som föreslagit det? Det var både och, mycket lägligt.

    Jag läste Emils inlägg efter att du rekommenderat det, hade inte sett det tidigare (har inte hunnit surfa runt så mycket). Det var bra och intressant.

    Tror du har helt rätt om framtidens kristna. Konstigt vore det annars. /Jimmy

    Svara
  3. Andreas (orust) (17 comments)

    Det där med 800 miljoner som svälter. Det är ungefär sådär jag tänker också ifråga om traditionalistiska böjelser.

    Det förundrar mig hur mycket argumentation som krävs för att folk skall börja söka de verkliga problemen, eller för den delen de problemens rötter.

    Som vänster, eller progressiv demokrat, förundrar det mig att människor stänger in sig i tankecirklar och inte drar kvalitativa slutsatser i större utsträckning, t.ex. funderar över anledningen till varför man inte kan unna andra människor lycka, oavsett sexuell läggning och allt annat...

    "Besvärligast" är dem som inte stället upp på grundläggande liberala principer om de mänskliga rättigheterna. Eller inte förstår vidden av dem.

    Svara
  4. heiti (17 comments)

    Som en droppe urhålkar sten, så börjar gå åt rätt håll...
    Det är rätt kul, och en markör på samhällets syn på sexualitet, när folk börjar tala om retrosexualitet =)

    "Retrosexualitet"? Vad är det? Fyndigt ord i alla fall. 🙂 /Jimmy

    Svara
  5. francophobe (47 comments)

    Skulle argumentet blivit sämre om man tog en mer riktig siffra för hur många som svälter? Annars håller jag helt med, hur kan man överhuvudtaget bry sig? Men å andra sidan är jag inte religiös. Jag hämtar inte mina moraliska värderingar från religionen.

    Problemet med att folk ska bry sig om de som svälter är att så många mest är intresserade av att trycka ner siffror och lösningar i halsen på folk runt omkring dom. Det är det som är det viktiga, inte att göra något åt svälten.

    Poängen är väl inte så mycket siffran, och jag tror inte den var avsedd att vara korrekt. Visst finns det ett intresse av att ha "rätt" lösningar, men det är också många som är genuint engagerade. Tror du inte det? /Jimmy

    Svara
  6. Thomas Svensson (75 comments)

    Jag är homofob, tror jag. Ordets slutstavelse kommer väl från fobi, antar jag, och därmed är homofobi en ren känsla. Jag har helt enkelt känslomässigt svårt för homosexualitet, speciellt hos män.

    Usch och fy, säger ni förstås och det med all rätt, för mitt förnuft håller med er. Förnuftsmässigt tycker jag nämligen att min homofobi är helt omotiverad och jag bekämpar den så gott jag kan. Till mitt försvar kan man säga att jag i alla fall inte överfört fobin till mina tre vuxna barn, de är nämligen helt befriade från denna åkomma och är alla angelägna om att bota mig.

    Under hela min uppväxt mötte jag aldrig, vare sig i min realitet eller i böcker eller i tidningar någon annan sexualitet än hetero. I snacket bland grabbarna pratades det ibland föraktfullt om bögar, men de antogs vara några helt avvikande sällar som knappast kunde finnas i vår närhet.

    Den första gången jag medvetet mötte en förmodad bög, minns jag, var på toaletten på en krog när jag var ungefär 22 år gammal. Det var en arbetskamrat som var känt psykiskt störd och som försökte tafsa på mig på toaletten.

    Först när jag närmade mig de trettio fick jag klart för mig att även en normal människa kunde vara homosexuell, då jag fick reda på att en av mina närmare bekanta avslöjat sin avvikande sexuella läggning när han kommit ifrån hembygden.

    Är det då så konstigt att man är lite präglad, att det hela utvecklades till fobi?

    De följande ca trettio åren av mitt liv har jag varit på bättringsvägen, men känslorna sitter djupt.

    Det som kyrkan och skinnskallar präglas av är väl inte homofobi, utan ett ideologiskt ställningstagande.

    Sympatiskt med sådan ärlighet! Det tycker jag inte man ska fnysa åt. Jag tror verkligen det är en tidsfråga, förändringar är på gång.

    Visst är det ett ideologiskt ställningstagande hos kyrkan och skinnskallar, men grunden måste väl ändå ses som homofobi? Och vad beror den på? /Jimmy

    Svara
  7. Vänstra Stranden (27 comments)

    Det där med kyrkan är väl lite dubbelt - ärkebispen har sagt att det inte kan bli fråga om äktenskap i kyrkan, bara partnerskap. Så det paradoxala kan bli (om Regners förslag blir verklighet) att kyrkan INTE kommer att viga homosexuella trots att man vill göra det. Regnérs utredning vill ju ta bort partnerskapet.

    Jag finner Thomas inlägg mycket sympatiskt. Jag har äldre vänner och släktingar som aldrig någonsin kan tycka att homosexualitet är OK i praktiken, även om de kan hålla med om principerna att varje människa har rätt till likabehandling.

    Om jag bara för skaen skulle då skulle vara lite motvalls käring igen så kanske heterosexualiteten behöver - inte försvaras, men värderas. Ibland får jag en känla av att det i vissa kretsar bland unga vuxna liksom är en "finare" slags kärlek mellan killar eller tjejer. Förstår ni hur jag menar? Det är som om tron på den djupa kärleken har försvunnit från det heterosexuella förhållandet och istället framhålls den kämpande kärlek som så många bögar och flator får leva i. Jag blir ledsen när jag hör hur unga vuxna som är singlar (oftast kvinnor) tar det som självklart att man aldrig hittar någon partner att verkligen älska och bli älskad av, kanske t o m satsa på att leva hela livet med. Romantiken tycks försvunnen. Är det så? Har den flyttats över till de stora berättelserna om gay- och lesb-världen?

    (PS: Det kan väl aldrig vara så att många kvinnor finner bögar roligare att vara med eftersom de är "ofarliga"? I denna tid när det är så svårt att vara jämställd kvinna så blir bögen en toppenkille. Eller?)

    Svara
  8. Ia (11 comments)

    "Visst är det ett ideologiskt ställningstagande hos kyrkan och skinnskallar, men grunden måste väl ändå ses som homofobi? Och vad beror den på?" Jag är inte säker på det. Jag tror att grunden hos kyrkan lika gärna kan vara religiös, på samma sätt som kvinnoprästmotståndet (för några) är religiöst. Grundat i tro, inte i misogyni eller homofobi. Snarare tvärtom alltså.

    Jag köper inte riktigt den förklaringen. Varför tror man som man gör då? /Jimmy

    Svara
  9. Max Hobstig (1 comments)

    Jan man som hetro överhuvudtaget ha en avvikande uppfattning i den här frågan utan att riskera att bli kallad homofob. Om det nu blir en ny äktenskapsbalk där man likställer vigsel mellan samkönade med olikkönade vad är det då att bråka om. Det måste väl ändå vara en civil rättvisa som är viktigast. Varför då gegga in sig i en religiositet som ingen ändå inte bryr sig om?

    Svara

Kommentera