Författare: Jimmy Sand

Artikeln är skriven tillsammans med Maria Hagberg, styrelseledamot och riksdagskandidat för Feministiskt initiativ. Den är publicerad i Dala-Demokraten den 17 maj, Vägval Vänsters hemsida den 22 maj och Dagens ETC den 26 maj.

Några ämnen saknas i valdebatten. Vi anser att dessa måste föras i valdebatten, likväl som vid andra tillfällen. Här kommer några av dem.

Rättvis handel är ett utmärkt sätt att utveckla den sociala ekonomin och ekonomiska demokratin världen över. Det är viktigt att som konsument i påverka världen i en mer demokratisk riktning och det kan man göra genom att välja rättvisemärkta varor. Genom att betala några tior mer kan barnens skolgång i ett annat land bli en självklarhet, småföretagarna få skäliga löner i sina verksamheter, ge större utrymme för mänskliga rättigheter och ge möjligheter för länder att höja sin levnadsstandard.

Vi måste verka för att rättvisemärkta varor gynnas så att vi mer solidariskt betalar vad den faktiska kostnaden är för att framställa den. Idag har rättvisemärkta varor oskäligt höga kostnader samtidigt som vi ger bistånd som ibland går till suspekta ändamål och korrupta regeringar. Här kan vi som konsumenter påverka utvecklingen till en jämnare fördelning av de ekonomiska resurserna och motverka osund beroendeställning länder emellan.

Genom den rättvisa handeln verkar man för fackliga framsteg i länder där sådan aktivitet är starkt begränsad eller kraftigt motarbetad. Genom uppmuntran av kooperativt ägande fråntas företag med mer kapitalistiska intressen sina verktyg. Gemensamt ägande innebär också ett gemensamt ansvar. Profiten går tillbaka till verksamheten, vilken kan utvecklas till allas nytta och glädje. Direkt handel mellan mindre och medelstora företag, med rättvis handel som motto, skapar ekonomisk och social utjämning länder emellan. Oavhängigt nationsgränser.

I Argentina finns det kanske främsta exemplet både på misslyckandet för det som brukar kallas The Washington Consensus, och på framväxten av en alternativ ordning. Valutan knöts till dollarn. Sedan kom kraschen. När storföretagens ägare insåg att spekulation blivit mer lukrativt än den gamla sortens kapitalism, lade de ner sina fabriker. Vad som därefter hänt är att de gamla löntagarna börjat driva fabriker, sjukhus och bussbolag där de varit anställda, eftersom de gamla ägarna lämnat dem i sticket. Progressiva jurister har hjälpt till att legalisera denna egenmakt.

I Brasilien har de jordlösas rörelse MST redan tidigare bedrivit en liknande strategi när det gäller mark. Båda dessa är exempel på en vänstervåg, mobiliserad underifrån, som sveper fram över den latinamerikanska kontinenten. Den bör vara ett föredöme för oss i Europa. De nya vänsterregeringarna i Argentina, Brasilien och Chile har till skillnad från den gamla vänstern insett att vägen framåt inte går via importsubstitution och nationell planhushållning. Snarare gäller det att gemensamt driva sina intressen gentemot de ekonomiska stormakterna inom G8, och inte minst de multinationella företagen.

Var finns den internationella solidaritet som Sverige, inte minst genom socialdemokratin, gjort sig känt för?

En ny sorts klasskamp blir alltmer betydelsefull: Den mellan ägarna av pengar och ägarna av kunskap. I USA har William Greider skrivit om hur pensionsfonder som CalPERS (180 miljarder dollar) och New York State Common Retirement Fund (121 miljarder dollar) använder sig av sina enorma resurser för att påverka företagen i progressiv riktning.

Naturligtvis möter det motstånd från högern bland republikanerna, varför det är något märkligt att man knappt hör talas om det i vårt Bushkritiska land.

Näringslivets tankesmedja Timbro släppte i höstas en rapport som skildrar hur de tror det skulle se ut idag om Meidnerfonderna blivit verklighet. Trots att Rudolf Meidners förslag var långt mer radikalt än det som sker i USA, var den svenska vänstern alltför fast i ett statssocialistiskt tänkande för att kunna stödja det. Fonderna blev den gången offer för 1980-talets nyliberala segertåg.

Men nu har vi åter en gryende debatt kring denna fråga, bland annat som en följd av de växande pensionsfonderna i det nya svenska premiereservsystemet. Ännu avvaktar den svenska fackföreningsrörelsen, kanske rädda efter det gamla misslyckandet med fonderna. Vad säger man inom Attac som eftertryckligt drivit frågan om global skatt och vänt sig mot spekulation?