A-kassan, facket och S/Mp-samarbetet

Av den 28 februari, 2008

Det är intressant med skilda perspektiv. Somliga ser De grönas förslag till grundtrygghetssystem som en önskan till anpassning, samtidigt som S och V reflexmässigt sågar förslaget. Hur påverkar det samarbetsmöjligheterna?

Den av fyra föreslagna modeller som Miljöpartiets medlemmar föredrar kan möjligen ses som ett steg mot en mer renodlad basinkomstmodell, och det var för att man beslutade att inte ta steget direkt dit som Karin Jansson lämnade sitt uppdrag som partiets ansvariga för ekonomisk trygghet - alltså inte i protest mot tanken om medborgarlön i sig.

Jag har svårt att se förslaget som en gest för att uppfattas som ofarligt och regeringsdugligt. Möjligen åt borgerligt håll, möjligen för dem som det är allt eller inget som gäller. Sven-Erik Österberg, Socialdemokraternas talesperson i arbetsmarknadsfrågor, sågar förslaget med fotknölarna. Josefin Brink, som har samma roll inom Vänsterpartiet, tycker att det är ett steg i fel riktning och alltför likt Miljöpartiets gamla grundtrygghetsidé.

Miljöpartiet och fackföreningsrörelsen

En vänsterbloggare tycker att grundtrygghetstanken är god, men att förslaget saknar (marxistisk?) analys. Han påpekar att Moderaternas förslag att göra a-kassan obligatorisk syftar till att dränera fackföreningarna på folk. A-kassan bör hellre ligga helt och hållet på facket, gärna egenfinansierad även om det blir tufft, och hellre då obligatoriskt fackmedlemskap för att få arbetstillstånd. En annan vänsterbloggare framhåller att facket istället för att reflexmässigt vägra diskutera frågan om en förändrad a-kassa bör fråga sig varför man tappat så mycket medlemmar under en längre tid. Är facket så svagt att den enda anledningen till medlemskap skulle vara a-kassan?

Lars Bodén på Västerbottens Folkblad anknyter till den vanliga kritiken att Miljöpartiet har ett "underligt förhållande till facket". Och ser förslaget som att man lämnat den gamla tanken om medborgarlön för att sälla sig till den borgerliga i idén om obligatorisk a-kassa. Men den föreslagna modellen är ett realistisk steg mot den gamla utopiska idé som De gröna alltid haft. En renodlad basinkomstmodell går inte att införa, inte minst av jämställdhetsskäl (se bara på det ojämna uttaget av föräldrapenningen). Det är visserligen sant att länder där facket kontrollerar a-kassan har i snitt 20 procent högre facklig organisationsgrad, men det finns inget som säger att man inte kan hitta andra vägar att få upp fackets medlemssiffror. Lars Bodén tycker att Miljöpartiet borde ha inväntat synpunkter från LO (och TCO och Saco) innan man gick ut med sitt förslag. Jag vet att det funnits en medvetenhet om man skulle få kritik från fackligt håll. Men förslaget har hittills fått stöd av TCO-facket Unionen (HTF och Sif). Vi får se vad SAC Syndikalisterna säger.

Hur blir det med det rödgröna samarbetet?

Stödet för tanken om en S/Mp-regering efter valet 2010 är rekordstort: 52 procent av hela väljarkåren är för, hela 59 procent av Socialdemokraternas sympatisörer (58 procent stödjer tanken på en S/V-regering). Frågan är om den senaste tidens händelser kommer att förändra denna opinion. Jag kan tänka mig det. Lars Ohly har gått ut med att Vänsterpartiet inte vill se ett gemensamt rödgrönt valmanifest inför 2010. Det förstår jag. Men jag skulle gärna se ett valtekniskt samarbete, varför inte med en fjärde part?

Det senaste som hänt är att Maria Wetterstrand sagt att Miljöpartiet bör skrota kravet på EU-utträde. Jag förstår om det uppfattas av "fundos"-falangen bland De gröna, och av andra, som en eftergift till sossarna. Personligen har jag en mer eller mindre identisk hållning som språkröret (och hennes nyblivna sekreterare). Utträdeskravet är förlegat. EU-kritiken måste bli skarpare och mer konkret. Och det underlättas av att ta steget förbi en enkel Ja/Nej-fråga.

Tillägg, den 29 februari: Och nu sällar sig även Per Gahrton offentligt till uppfattningen EU-kritik Ja, utträdeskrav Nej. Det börjar bli spännande...

***

Tycker du det här var intressant? Besök då Miljöpartiet, De gröna, a-kassan, facket, fackföreningsrörelsen, arbetslöshet, Socialdemokraterna, Sven-Erik Österberg, Josefin Brink, Vänsterpartiet, grundtrygghet, arbetsmarknad, arbetslinjen, Moderaterna, Lars Bodén, Västerbottens Folkblad, medborgarlön, jämställdhet, föräldrapenning, föräldraförsäkring, LO, TCO, Saco, Unionen, SAC, Syndikalisterna, Lars Ohly, Feministiskt initiativ, Maria Wetterstrand, EU

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

4 reaktioner på ”A-kassan, facket och S/Mp-samarbetet

  1. Tharand (1 comments)

    Det jag tycker är mest intressant med dessa bägge förslag från mp är att den allmäna uppfattningen är att miljöpartiet "anpassar sig till s för att de ska kunna bli regeringsdugliga". Detta trots att bägge kraven fortfarande fundamentalt skiljer sig från s politik. Hur kan ett a-kasseförslag som blir så kritiserat av sosseriet vara ett tecken på en anpassning? Och varför utgår folk från att man har en vilja att anpassa sig till sossarna när det hela egentligen är resultatet av en stor intern debatt?

    Jag håller med dig om EU! Mp har länge varit ett allt för lätt byte i politiska debatter där borgarna mött dem med argument som "hur ska ni kunna påverka andra länders miljöpolitik utanför EU?" eller "och hur ska den här nya internationella samarbetsformen se ut som åstadkommer det som EU och FN inte kan göra?" bägge dessa frågor är naturligtvis omöjliga att svara på utan att man faktiskt har ett konkret alternativ (vilket mp saknat - global greens är inte nog för att påverka). Jag hoppas därför, trots att jag är kritisk till hur EU fungerar, att mp tar steget och vågar erkänna att EU finns men fortfarande behåller viljan att förändra det. EU är en möjlighet och dessutom är det mycket lättare att kritisera bristerna - och hur de skulle kunna förändras, hur man vill se EU - när man accepterar organisationen än att bara kritisera organisationen i sig självt.
    (jag utvecklade mitt resonemang mer på min blogg)

    Svara
  2. Thomas Svensson (75 comments)

    Varför dessa bekymmer över att facket kanske tappar medlemmar? Vad finns det för anledning att uppifrån bevara den "svenska modellen" med konstlade medel? Vad är det i denna modell som är så positivt?

    Större delen av den ekonomiska utjämning och demokratiska utveckling som skett och som gett oss dagens samhälle genomfördes väl ändå innan denna "svenska modell" kom till. Den genomfördes på den tiden då de fackliga organisationerna bestod av organiserade arbetare och tjänstemän som gick till strid för sina intressen.

    Numera är facken snarare ett slags statliga utskott, som sköter en del av den samhälleliga organiseringen, vilket väl lika gärna kan göras av någon annan myndighet.

    Om fackets förlust av a-kasssan skulle försvaga organisationen ytterligare så är ingen skada skedd. De människor som behöver organisera sig har alla möjligheter att göra det igen, föreningsfriheten och yttrandefriheten hänger inte på facket.

    Svara

Kommentera