strötankar och sentenser

Som flera redan noterat gjorde ärkepatriarken Benny (ja, ni vet han som bytte namn från Joseph Ratzinger och en gång i tiden var soldat för Hitler – nej, jag menar inte Günther Grass) ett ganska korkat uttalande om islam (med hjälp av citat från en källa som visserligen är ungefär ett årtusende färskare än Bibeln, men formulerades vid en tid när kristna härjat i Mellanöstern under ca 300 år). För det här blev en del människor – inte helt otippat – ganska upprörda.

Till sin andlige ledares försvar skrider nu den spanska inkvisitionen. Nej, förlåt, jag menar krigshetsaren och tidigare premiärministern för Spanien, José María Aznar. Bush Jr:s gamle kompis tar till ett sandlådeargument, och påminner oss om att muslimerna faktiskt började. Aha, han tänker på New York den 11/9 2001…? Eller kanske Madrid den 11/3 2004…? (Händelser som naturligtvis inte på något sätt är representativa för världens muslimer, men jag försöker sätta mig in i hur Aznar och hans kompisar tänker.) Nej, Aznar sade att ”åtta seklers muslimsk ockupation av Iberiska halvön kräver en muslimsk ursäkt”. Que?! Don’t mention the conquistadors…

För den som till äventyrs inte kan sin spanska historia så fanns det på Iberiska halvön från 700- till slutet av 1400-talet ett rike som på arabiska kallas al-Andalus.

Emiratet och kalifatet har blivit kända för toleransen mellan kristna, muslimer och judar. Kalifatet under 1000-talet har kallats islams guldålder och i den muslimska kulturen idag har al-Andalus blivit en nostalgisk symbol för den period då muslimska kulturen överglänste alla andra civilisationer.

Jag tänker inte skriva så mycket om det här och nu, men är av den uppfattningen att det skulle göra såväl Spanien som Europa gott om mer kunskap om denna period i historien skulle bli spridd. Europa måste erkänna sitt arabiska (och islamiska) arv. Min spontana reaktion när jag imorse läste om Aznars utspel var: Vad skulle Spanien vara utan det fantastiska kulturarv som kommit från ”åtta seklers muslimsk ockupation”? Schweiz?

Ja, apropå detta lilla land som ofta förväxlas med Sverige, så har inte vi häruppe i norr längre Europas mest restriktiva flyktingpolitik. Man har haft en folkomröstning och bestämt sig för att införa en så hård asyllag att den riskerar att strida mot folkrätten (fast det neutrala bergslandet Schweiz är väl inte ens medlem i FN? Jo då, landet gick faktiskt med till slut – 2002). Bland annat kräver den nya lagen att:

• asylsökande ska kunna styrka sin identitet inom 48 timmar (hm… om man flyr från sitt forna hemland har man nog stora chanser att gå till myndigheterna och skaffa legitimation);
• de som fått avslag på sin asylansökan kan – barn såväl som vuxna – sitta i häkte i upp till två år i väntan på avvisning (vilket strider mot Genèvekonventionen om flyktingar).

Jag brukar uppfatta den schweiziska demokratimodellen, med dess långtgående federalism, som något att ta intryck av (efter att kvinnor fick rösträtt 1971). Men även om övertygelsen att politikens medel måste stå i samklang med dess mål antyder att politikens former respektive dess innehåll står i relation till varandra, så finns det inget som säger att det i praktiken alltid finns en samklang mellan de båda. Och ja, jag tror dessvärre att Sverige skulle införa en sådan inskränkning i asyllagen om det gick till folkomröstning.

En av mina favoritbloggar är Ge oss ett val – på spaning efter socialismen, där Marcus Nilsson vid sidan av att kommentera samtida händelser utforskar politisk filosofi ur ett holistiskt perspektiv. Hans grundantagande och motiv för projektet formuleras i bloggposten Sådan är socialismen…

Läs mer om Bloggtips 2: Ge oss ett val

»Most modern coffee-drinkers are probably unaware of coffee’s heritage in the Sufi orders of Southern Arabia.

In the old days in Constantinople, the first coffeehouses were called qahveh khaneh (schools of wisdom) because they were the meeting places of men of arts and literature.«

Bloggen Café Exposé bjuder på ”muslimsk mystik, tidlösa gnistor, populärkulturella betraktelser”. I inlägget Istället för presentation skriver den mystiske föreståndaren:

Syftet är ingenting annat än ett uppriktigt andligt och intellektuellt sökande utan förutfattade meningar eller vilja att svälja någon annans färdiga åsiktspaket. Cafét har heller inte som syfte att ”värva” proselyter eller något sådant utan är endast ett forum för att meddela vad jag kommer fram till på vägen – varken mer eller mindre. Något dolt eller manipulerande syfte i andliga frågor faller på sin egen orimlighet. Koranens budskap säger ju också ”Tvång skall inte förekomma i trosfrågor [alt. I religionen skall inget tvång finnas]” (Sura 2:257).

Jag har ett litet, rent akademiskt intresse för en religionsfilosofisk strömning kallad philosophia perennis, eller den traditionella skolan. Jag skulle inte tro att Caféföreståndaren tar illa upp om man placerade Café Exposé i denna strömning. Nu sympatiserar jag inte med den radikala konservatism (ett begrepp som ser ut som en oxymoron) som finns hos herrarna i den traditionella skolan (för det är alltid just herrar, såvitt jag vet), men jag kan å andra sidan inte uttala mig om huruvida föreståndaren själv är politiskt konservativ eller progressiv. Det är också en bisak i sammanhanget.

Betydligt mer intressanta är de reflektioner kring mystik och populärkultur man som Cafébesökare bjuds på. Detta alldeles oavsett om man håller med eller inte. Intresset för Nietzsche gör inte det hela sämre (viss inspiration från Deleuze tycker jag mig också ana, men där rör jag mig på osäker mark).

Några smakprov:

• Tolkiens kristna mytopoetik, del I
• Tolkiens kristna mytopoetik, del II
• Om philosophia perennis – »den tidlösa visdomen«, del I
• Om philosophia perennis – »den tidlösa visdomen«, del II
• Om philosophia perennis – »den tidlösa visdomen«, del III
• Rumi och vassflöjtens sång
• Star Wars och muslimska Jeddi-riddare
• Film som teologi
• När allt går förlorat – på spaning efter det tidlösa som flytt, del II

Gör gärna ett besök. Om ni vill kan ni återkomma till mig med kommentarer.

Inkommande söktermer

• cafe expose

Jag såg igår Gellert Tamas reportage Spelet om de apatiska flyktingbarnen (SVT:s Uppdrag granskning). Tyvärr var de ansvariga precis så cyniska som jag misstänkte när hela debatten var igång. (Reportaget finns att se på SVT:s hemsida.)

Nu avgående migrationsminister Barbro Holmberg (s) kunde vräka ur sig: ”Ett bra beslut, allt annat hade varit en humanitär katastrof”, apropå att Moderaterna och Socialdemokraterna bildade ohelig allians mot samtliga andra riksdagspartiers krav på allmän amnesti för de apatiska barnen. Med ”humanitär katastrof” syftade hon på att barnen skulle ha förgiftats, alternativt tvingats simulera, av sina föräldrar – och om allmän amnesti beviljas skulle det ha lett till en våg av flyktingar till det blåögda Sverige.

De ”experter” som man lutade sig emot var framför allt två: läkarna Tomas Eriksson och Thomas Jackson. Den förstnämnde har deltagit i ett antal debattprogram, där han hävdat sig ha undersökt flera barn och av det spekulerat kring att det rör sig om bromförgiftning.

Går man till botten med hans teori om brom visar den sig inte stämma. Inga tester som gjort på barn har visat några sådana spår och de typiska biverkningar som brompulver ger upphov till har heller påvisats.
- Nej, då är det väl inte brompulver då. Jag har ingen kristallkula, jag kan inte veta det, säger Tomas Eriksson.

Thomas Jackson har skrivit en debattartikel i tidningen Dagens Medicin, där han hävdar att föräldrarna tvingat sina barn att simulera.

THOMAS JACKSON säger sig vara stark motståndare till mångkultur och har dessutom ha nära band till en före detta Nationaldemokrat, Mats Strandberg, som sprider rykten på nätet om ryska droger som tänkbar faktor när barnen manipulerar svenska myndigheter.

Thomas Jackson är alltså den auktoritet som en statlig utredning lutar sig mot vad gäller påståendet om apatiska barn som simulerar. Och han har aldrig träffat ett apatiskt barn.

Utredaren Marie Hessle hävdar också att fenomenet apatiska flyktingbarn aldrig påträffats före 2002, och aldrig – vare sig förr eller senare – utanför Sverige.

Men det här stämmer inte. Uppdrag gransknings undersökning visar att det redan 1991 rapporterades i nyhetssändningar om fall som påminner om dagens apatiska barn, då handlade det om turkiska flyktingbarn från Bulgarien.
Det finns fler exempel – och symptomen finns beskrivna i medicinsk litteratur från 1950-talet.

REDAN INNAN HESSLE offentliggör sin utredning visar Uppdrag granskning dessutom en intervju med den internationellt erkände forskaren Bryan Lask, som menar att de svenska symptomen stämmer väl överens med sjukdomstillståndet Pervasive Refusal Syndrome, uppgivenhetssyndrom.

Några veckor senare visar Aktuellt ett inslag från Australien där reportern redogör för liknande symptom hos flyktingbarn i Australien.
Marie Hessle framträder dagen efter i Aktuellt och säger att hennes kansli tagit personlig kontakt med psykkologen i Australien, Zachary Steel.

ENLIGT ZACHARY STEEL har ett sånt samtal aldrig ägt rum. Varken med Hessle eller med någon av hennes medarbetare.
- Jag har inget minne av det, säger han till Uppdrag granskning.
Marie Hessle har inte heller kontaktat Bryan Lask.
- Jag tycker det är märkligt, säger Lask själv.

Programmet visar också att den tjänsteman på Migrationsverket, Annica Ring, som i julas bjöd sina kolleger att med champagne fira en avvisning, är en nära kontakt och meningsfrände till Marie Hessle. Och under budgetförhandlingarna med V och Mp motiverade – enligt Kalle Larsson (v) – en högt uppsatt regeringstjänsteman den hårda flyktingpolitiken med att: ”Det är det enda sättet att förhindra högerpopulisternas framgångar.” Detta har dock tjänstemannen själv dementerat.

Vi får nu hoppas att det inte blir någon moderat som avlöser Barbro Holmberg som migrationsminister. Det är det enda som kan göra det hela värre.

Inkommande söktermer

• barbro holmberg 2002
• barbro holmberg apatiska barn
• barbro holmberg humanitär katastrof
• dagens medicin thomas jackson

Många bloggare har kommenterat regeringsskiftet, och en del intresserar sig för hur socialdemokraterna ska hantera det. Jag har valt ut några av dem:

• Enn Kokk (med Klas Gustavsson): ”Om den alltför professionaliserade politiken”
• Marta Axner: ”Dags för förnyelse”
• Lennart Frantzell (Det Progressiva USA): ”Kan Socialdemokraterna komma tillbaka?”
• Peter Gustavsson (Social Democracy): ”Politikens pånyttfödelse?”
  
• Markus Blomberg: ”Sveriges nästa s-statsminister”
  
• Jesper Bengtsson: ”Det behövs en ny socialdemokrati – och en kvinna vid rodret”
  
• Fredrik Jansson (kommando wigforss): ”Sörj inte, organisera er”

Det kommer bli intressant att se vad som händer. Personligen tror jag att det här är mer än en tillfällig nedgång för sossarna. Missförstå mig inte. Jag hoppas och tror att borgarna bara sitter en mandatperiod, men eget socialdemokratiskt maktinnehav hör till det förflutna. Det är nog oundvikligt att sossarna kommer att genomgå en rejäl förändringsprocess. Förhoppningsvis kommer man att både radikaliseras (gå åt vänster i ekonomisk politik) och moderniseras (bli mer internationalistiska och mer medvetna om ”nya” frågor som etnisk diskriminering och kulturell mångfald). Man kommer dessutom vara mer benägen att söka fördjupat samarbete med andra partier till vänster (något som i värsta fall på sikt kan leda till ett tvåpartisystem, om borgarna också fortsätter fördjupa sitt samarbete).

Jag tror också att Miljöpartiet kommer att fortsätta gå framåt. Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen 2010. Vänsterpartiet har jag svårt att sia om, men jag tror man kommer att stärkas av oppositionsrollen. Å andra sidan blir det svårt om sossarna förnyar sig och går åt vänster. Det kommer nog V tappa en del på, och man kommer nog fortsätta tappa till Fi (och i viss mån till Mp). Troligen fortsätter man på den inslagna nykeynesianska linjen (antagligen kombinerat med en del frasradikalism där man låtsas att Keynes var marxist), vilket kommer att vara framgångsrikt. På det stora hela tror jag ändå att V kommer att ligga kvar på ca 6-7 %. Och S kommer nog aldrig mer nå särskilt högt över 35 %.

Hursomhelst kommer det bli spännande. Och jag vill avsluta för den här gången med att instämmande citera två politiskt aktiva som jag gillar.

Först Sven Elander (Attac, Forum Syd):

Finns det då något att glädjas över? Ja, det kommer förhoppningsvis inte att bli fyra förlorade år när det gäller politisk mobilisering inom de folkrörelser och de partier som kämpar för demokrati, rättvisa och en hållbar utveckling snarare än slopad fastighetsskatt, sänkta bidrag och försämrad arbetsrätt. Och varje gång jag hör Wille Crafoords tomma ord så känner jag mig mer säker på att det är inom denna rörelse jag vill lägga min kraft de kommande fyra åren.

Och sista ordet får Zaida Catalán (Mp):

Det är öppet mål på alla fronter. När kd:s homofobi får genomslag kommer vi att mobilisera för protester, när fp:s skola à la regementestyle går igenom kommer vi att uppmana eleverna till uppror, när m:s tystnad i klimatfrågorna blir öronbedövande kommer vår kritik vara skarpare än någonsin och när centern föreslår ett till kärnkraftverk kommer vi lägga oss på byggnadsplatsen och bjuda borgarna på en enkelresa till Uzbekistan där man utvinner uran och förstör all miljö runtomkring.

Tillägg fredag, 6 oktober, 2006:

Redan nämnde Enn Kokk skriver, apropå EU-parlamentarikern och högersossen Jan Anderssons inlägg på DN Debatt, också om ämnet under rubriken ”Går partiet åt höger blir det en ruin av sitt forna jag”. Jag instämmer med förstnämnde Kokk.

• Socialdemokraterna kommer att få en ny partiledare, och högst troligt byta inriktning, om ett halvår. (Låt oss hoppas att den nye inte blir Thomas Bodström. Jag håller på en kvinna, helst Margot Wallström. OBS! Se tillägget nedan.)
• Miljöpartiet gick upp från förra valet – visserligen inte särskilt mycket (från 4,7 % till 5,2 %), men ändå. Man har åstadkommit mycket som samarbetsparti, och det lär bli svårt att överträffa det i opposition, men det kan vara bra för partiet.
• Både Folkpartiet och Kristdemokraterna tappade (från 13,4 % till 7,5 % respektive från 9,2 % till 6,6 %). Folk föredrar nog Moderaternas nya, mjuka linje framför Fp:s nya hårda. Och man gillar inte Kd:s moralkonservativa familjepolitik.

PS. En bra sak till kom jag på. Tyvärr kom inte Feministiskt initiativ in i riksdagen, men det ser ut som att partiet lyckas uppnå åtminstone 1 % – vilket gör att valsedlarna under 2010 års riksdagsval kommer att finansieras av staten. Heja! DS.PS2. Kandidaten jag kryssade för till riksdagen, Karla López (nr 2 på Mp Göteborgs lista), kom in i riksdagen tack vare att Miljöpartiet gick fram och fick ytterligare ett mandat från Göteborg (8,7 % jämfört med 6,4 % 2002). DS2.

Tillägg tisdag, september 19, 2006:

Min personliga favorit till s-partiledarposten är egentligen f.d. biståndsminister Carin Jämtin. Hon är en klar vänsterkandidat, bra på internationell solidaritet och verkar populär i de inre leden. Den stora nackdelen är att hon inte är så känd utanför partiet, bland väljarna – men det är å andra sidan något som kan byggas upp (se bara på Reinfeldt). Där har Margot Wallström ett klart försprång, men hennes nackdel är att hon är en högerkandidat (inte nyliberal, som någon föreslagit, men kanske socialliberal). Wallström behövs också där hon är idag (nu lär någon protestera). De båda är jämna kandidater i mina ögon, men jag hoppas Jämtin blir vald och lyckas med arbetet.

Tillägg fredag, september 22, 2006:

Det visade sig att Feministiskt initiativ inte alls kom upp till 1 % av rösterna. Det var synd, men jag hoppas de aktiva inte tappar sugen utan fortsätter jobba på. Jag tror på Fi och partiet har mitt stöd som icke-medlem. I det här valet, fokuserat på kampen mellan Perssons regering och den borgerliga alliansen som det var, hade man tyvärr inte mycket till chans. Dessvärre kom partiet kallat ”Sverigedemokraterna” upp i hela 2,93 % och får därmed statligt partistöd. Vad det relativt stora stödet kom sig av kan naturligtvis diskuteras – och det kommer man att göra. Det måste bli en viktig fråga för samtliga riksdagspartier (och för dem som aspirerar på mandat) hur högerpopulisterna ska bemötas och hejdas. En linje som jag verkligen inte tror på är att anamma delar av deras politik, men något snällare. Denna kritik riktar jag mot främst socialdemokrater, moderater och folkpartister.

Inkommande söktermer

• utseendets betydelse i en valrörelse