Av den 25 september, 2006

Som flera redan noterat gjorde ärkepatriarken Benny (ja, ni vet han som bytte namn från Joseph Ratzinger och en gång i tiden var soldat för Hitler - nej, jag menar inte Günther Grass) ett ganska korkat uttalande om islam (med hjälp av citat från en källa som visserligen är ungefär ett årtusende färskare än Bibeln, men formulerades vid en tid när kristna härjat i Mellanöstern under ca 300 år). För det här blev en del människor - inte helt otippat - ganska upprörda.

Till sin andlige ledares försvar skrider nu den spanska inkvisitionen. Nej, förlåt, jag menar krigshetsaren och tidigare premiärministern för Spanien, José María Aznar. Bush Jr:s gamle kompis tar till ett sandlådeargument, och påminner oss om att muslimerna faktiskt började. Aha, han tänker på New York den 11/9 2001...? Eller kanske Madrid den 11/3 2004...? (Händelser som naturligtvis inte på något sätt är representativa för världens muslimer, men jag försöker sätta mig in i hur Aznar och hans kompisar tänker.) Nej, Aznar sade att "åtta seklers muslimsk ockupation av Iberiska halvön kräver en muslimsk ursäkt". Que?! Don't mention the conquistadors...

För den som till äventyrs inte kan sin spanska historia så fanns det på Iberiska halvön från 700- till slutet av 1400-talet ett rike som på arabiska kallas al-Andalus.

Emiratet och kalifatet har blivit kända för toleransen mellan kristna, muslimer och judar. Kalifatet under 1000-talet har kallats islams guldålder och i den muslimska kulturen idag har al-Andalus blivit en nostalgisk symbol för den period då muslimska kulturen överglänste alla andra civilisationer.

Jag tänker inte skriva så mycket om det här och nu, men är av den uppfattningen att det skulle göra såväl Spanien som Europa gott om mer kunskap om denna period i historien skulle bli spridd. Europa måste erkänna sitt arabiska (och islamiska) arv. Min spontana reaktion när jag imorse läste om Aznars utspel var: Vad skulle Spanien vara utan det fantastiska kulturarv som kommit från "åtta seklers muslimsk ockupation"? Schweiz?

Ja, apropå detta lilla land som ofta förväxlas med Sverige, så har inte vi häruppe i norr längre Europas mest restriktiva flyktingpolitik. Man har haft en folkomröstning och bestämt sig för att införa en så hård asyllag att den riskerar att strida mot folkrätten (fast det neutrala bergslandet Schweiz är väl inte ens medlem i FN? Jo då, landet gick faktiskt med till slut - 2002). Bland annat kräver den nya lagen att:

  • asylsökande ska kunna styrka sin identitet inom 48 timmar (hm... om man flyr från sitt forna hemland har man nog stora chanser att gå till myndigheterna och skaffa legitimation);
  • de som fått avslag på sin asylansökan kan - barn såväl som vuxna - sitta i häkte i upp till två år i väntan på avvisning (vilket strider mot Genèvekonventionen om flyktingar).

Jag brukar uppfatta den schweiziska demokratimodellen, med dess långtgående federalism, som något att ta intryck av (efter att kvinnor fick rösträtt 1971). Men även om övertygelsen att politikens medel måste stå i samklang med dess mål antyder att politikens former respektive dess innehåll står i relation till varandra, så finns det inget som säger att det i praktiken alltid finns en samklang mellan de båda. Och ja, jag tror dessvärre att Sverige skulle införa en sådan inskränkning i asyllagen om det gick till folkomröstning.

Av den 24 september, 2006

Hösten 2002 gick jag en kurs på Karlstads universitet som hette Ekosofins grunder. Ekosofi är en grön filosofi som etablerats av framför allt Arne Næss (att begreppet också använts av Félix Guattari, under en tid parhäst till Gilles Deleuze, var jag ovetande om fram tills helt nyligen). Den essä som följer var del av min examination i den kursen. Kritik av min text mottages med tacksamhet.

Fortsätt läsa "Vetandets gränser"

Av den 20 september, 2006

Jag såg igår Gellert Tamas reportage Spelet om de apatiska flyktingbarnen (SVT:s Uppdrag granskning). Tyvärr var de ansvariga precis så cyniska som jag misstänkte när hela debatten var igång. (Reportaget finns att se på SVT:s hemsida.)

Nu avgående migrationsminister Barbro Holmberg (s) kunde vräka ur sig: "Ett bra beslut, allt annat hade varit en humanitär katastrof", apropå att Moderaterna och Socialdemokraterna bildade ohelig allians mot samtliga andra riksdagspartiers krav på allmän amnesti för de apatiska barnen. Med "humanitär katastrof" syftade hon på att barnen skulle ha förgiftats, alternativt tvingats simulera, av sina föräldrar - och om allmän amnesti beviljas skulle det ha lett till en våg av flyktingar till det blåögda Sverige.

De "experter" som man lutade sig emot var framför allt två: läkarna Tomas Eriksson och Thomas Jackson. Den förstnämnde har deltagit i ett antal debattprogram, där han hävdat sig ha undersökt flera barn och av det spekulerat kring att det rör sig om bromförgiftning.

Går man till botten med hans teori om brom visar den sig inte stämma. Inga tester som gjort på barn har visat några sådana spår och de typiska biverkningar som brompulver ger upphov till har heller påvisats.
- Nej, då är det väl inte brompulver då. Jag har ingen kristallkula, jag kan inte veta det, säger Tomas Eriksson.

Thomas Jackson har skrivit en debattartikel i tidningen Dagens Medicin, där han hävdar att föräldrarna tvingat sina barn att simulera.

THOMAS JACKSON säger sig vara stark motståndare till mångkultur och har dessutom ha nära band till en före detta Nationaldemokrat, Mats Strandberg, som sprider rykten på nätet om ryska droger som tänkbar faktor när barnen manipulerar svenska myndigheter.

Thomas Jackson är alltså den auktoritet som en statlig utredning lutar sig mot vad gäller påståendet om apatiska barn som simulerar. Och han har aldrig träffat ett apatiskt barn.

Utredaren Marie Hessle hävdar också att fenomenet apatiska flyktingbarn aldrig påträffats före 2002, och aldrig - vare sig förr eller senare - utanför Sverige.

Men det här stämmer inte. Uppdrag gransknings undersökning visar att det redan 1991 rapporterades i nyhetssändningar om fall som påminner om dagens apatiska barn, då handlade det om turkiska flyktingbarn från Bulgarien.
Det finns fler exempel - och symptomen finns beskrivna i medicinsk litteratur från 1950-talet.

REDAN INNAN HESSLE offentliggör sin utredning visar Uppdrag granskning dessutom en intervju med den internationellt erkände forskaren Bryan Lask, som menar att de svenska symptomen stämmer väl överens med sjukdomstillståndet Pervasive Refusal Syndrome, uppgivenhetssyndrom.

Några veckor senare visar Aktuellt ett inslag från Australien där reportern redogör för liknande symptom hos flyktingbarn i Australien.
Marie Hessle framträder dagen efter i Aktuellt och säger att hennes kansli tagit personlig kontakt med psykkologen i Australien, Zachary Steel.

ENLIGT ZACHARY STEEL har ett sånt samtal aldrig ägt rum. Varken med Hessle eller med någon av hennes medarbetare.
- Jag har inget minne av det, säger han till Uppdrag granskning.
Marie Hessle har inte heller kontaktat Bryan Lask.
- Jag tycker det är märkligt, säger Lask själv.

Programmet visar också att den tjänsteman på Migrationsverket, Annica Ring, som i julas bjöd sina kolleger att med champagne fira en avvisning, är en nära kontakt och meningsfrände till Marie Hessle. Och under budgetförhandlingarna med V och Mp motiverade - enligt Kalle Larsson (v) - en högt uppsatt regeringstjänsteman den hårda flyktingpolitiken med att: "Det är det enda sättet att förhindra högerpopulisternas framgångar." Detta har dock tjänstemannen själv dementerat.

Vi får nu hoppas att det inte blir någon moderat som avlöser Barbro Holmberg som migrationsminister. Det är det enda som kan göra det hela värre.

Av den 19 september, 2006

Många bloggare har kommenterat regeringsskiftet, och en del intresserar sig för hur socialdemokraterna ska hantera det. Jag har valt ut några av dem:

Det kommer bli intressant att se vad som händer. Personligen tror jag att det här är mer än en tillfällig nedgång för sossarna. Missförstå mig inte. Jag hoppas och tror att borgarna bara sitter en mandatperiod, men eget socialdemokratiskt maktinnehav hör till det förflutna. Det är nog oundvikligt att sossarna kommer att genomgå en rejäl förändringsprocess. Förhoppningsvis kommer man att både radikaliseras (gå åt vänster i ekonomisk politik) och moderniseras (bli mer internationalistiska och mer medvetna om "nya" frågor som etnisk diskriminering och kulturell mångfald). Man kommer dessutom vara mer benägen att söka fördjupat samarbete med andra partier till vänster (något som i värsta fall på sikt kan leda till ett tvåpartisystem, om borgarna också fortsätter fördjupa sitt samarbete).

Jag tror också att Miljöpartiet kommer att fortsätta gå framåt. Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen 2010. Vänsterpartiet har jag svårt att sia om, men jag tror man kommer att stärkas av oppositionsrollen. Å andra sidan blir det svårt om sossarna förnyar sig och går åt vänster. Det kommer nog V tappa en del på, och man kommer nog fortsätta tappa till Fi (och i viss mån till Mp). Troligen fortsätter man på den inslagna nykeynesianska linjen (antagligen kombinerat med en del frasradikalism där man låtsas att Keynes var marxist), vilket kommer att vara framgångsrikt. På det stora hela tror jag ändå att V kommer att ligga kvar på ca 6-7 %. Och S kommer nog aldrig mer nå särskilt högt över 35 %.

Hursomhelst kommer det bli spännande. Och jag vill avsluta för den här gången med att instämmande citera två politiskt aktiva som jag gillar.

Först Sven Elander (Attac, Forum Syd):

Finns det då något att glädjas över? Ja, det kommer förhoppningsvis inte att bli fyra förlorade år när det gäller politisk mobilisering inom de folkrörelser och de partier som kämpar för demokrati, rättvisa och en hållbar utveckling snarare än slopad fastighetsskatt, sänkta bidrag och försämrad arbetsrätt. Och varje gång jag hör Wille Crafoords tomma ord så känner jag mig mer säker på att det är inom denna rörelse jag vill lägga min kraft de kommande fyra åren.

Och sista ordet får Zaida Catalán (Mp):

Det är öppet mål på alla fronter. När kd:s homofobi får genomslag kommer vi att mobilisera för protester, när fp:s skola à la regementestyle går igenom kommer vi att uppmana eleverna till uppror, när m:s tystnad i klimatfrågorna blir öronbedövande kommer vår kritik vara skarpare än någonsin och när centern föreslår ett till kärnkraftverk kommer vi lägga oss på byggnadsplatsen och bjuda borgarna på en enkelresa till Uzbekistan där man utvinner uran och förstör all miljö runtomkring.

Tillägg fredag, 6 oktober, 2006:

Redan nämnde Enn Kokk skriver, apropå EU-parlamentarikern och högersossen Jan Anderssons inlägg på DN Debatt, också om ämnet under rubriken "Går partiet åt höger blir det en ruin av sitt forna jag". Jag instämmer med förstnämnde Kokk.

Av den 12 september, 2006

Jag påbörjar här en ganska pretentiös essä om min husfilosof Friedrich Nietzsches debutverk: Tragedins födelse från 1872.  Fortsättning följer, om någon så önskar. Låt mig veta. Kritik mottages också med tacksamhet.

Fortsätt läsa "Försök till en estetisk metafysik"

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Aristoteles, Arthur Schopenhauer, August Strindberg, Friedrich Nietzsche, Friedrich Schiller, Immanuel Kant, katharsis, Max Weber, mimesis, Platon, Richard Wagner, Tragedins födelse

Av den 11 september, 2006

I AUGUSTI 1906 var Gandhi, en ung indisk advokat i Sydafrika, närmast bedövad över hur den nya lagen, The Black Act, förödmjukade samtliga indiska gästarbetare att registera sig med fingeravtryck. "Det stod som en ointaglig mur framför mig", skrev han senare. Syftet var uppenbart rasistiskt, ett första steg av den vita regeringen att marginalisera och så småningom utvisa "färgade" från Sydafrika.

"Jag insåg att det var en fråga om liv eller död", skrev Gandhi. "Att den indiska församlingen inte kunde sitta med knäppta händer. Bättre att dö än att böja sig inför sådana lagar."

Gandhi kallade till ett möte den 11 september där drygt 3.000 människor deltog; hinduer, muslimer och kristna. En upprörd talare förklarade: "Om någon kommer och kräver ett sådant pass av min fru, kommer jag att skjuta honom på fläcken och ta konsekvenserna!"

Gandhi kom med ett motförslag: "Det räcker inte med att vara otålig. Det är inte vår räddning. Men med Guds hjälp kan vi lägga upp planerna för ett gemensamt motstånd och en enad front där vi tillsammans kan bära konsekvenserna som ett sådant motstånd kommer att möta."

Gandhis vision, som senare döptes till satyagraha (en kombination av sanskrit-orden "sat", sanning, och "agraha", hålla fast vid) förenade den indiska församlingen i Sydafrika genom åtta år av förödmjukelser, övergrepp och fängelsestraff. 1914 avskaffade regeringen denna diskriminering av indiska gästarbetare. Och Gandhi fortsatte sin rörelse hemma i Indien till 1947, då det brittiska kolonialstyret besegrades.

Från webbplatsen Gandhi TODAY. Födelsen för idag hundra år sedan av Gandhis ickevåldsrörelse Satyagraha beskrivs också av engelskspråkiga Wikipedia.