Trons makt och makten över tron

Av den 17 april, 2007

I likhet med Syrran och Tompa har jag läst tidningen Arbetarens temanummer om religion. Och undrar om det är själva den religiösa tron som är farlig. Eller om det snarare är fanatismen - oavsett om denna tar sig religiösa eller sekulära uttryck.

Temanumret har flera mycket läsvärda artiklar. Det var en om hur katolska kyrkan tappar mark i Argentina, och kämpar för att behålla den. Jag slås av tanken att de mest reaktionära ställningstaganden dyker upp när den gamla makten är hotad, när förändring är ett faktum, för att anspela på människors behov av trygghet.

En annan artikel handlar främst om den oavslutade processen med att skilja svenska kyrkan från staten. Kompromisser av olika slag, inte helt olika den som träffades i Torekov, har satt sekulariseringen på undantag. Kyrkan har privilegier som får politisk betydelse och politiska partier har betydande inflytande i religiösa angelägenheter. En Radar-artikel diskuterar vågen av religionskritisk litteratur, av författare som Richard Dawkins, Michael Onfray och Sam Harris. Arbetaren besöker också Harmonimässan i Stockholm, och skriver om baksidorna hos New Age-industrin och de föreställningar den exploaterar. Jag tänker återkomma till den artikeln i ett annat inlägg.

Tolerant religiositet eller militant ateism?

Den artikel jag tänkte dröja mig kvar vid mest nu är ett samtal mellan fyra debattörer med olika trosuppfattningar. Temat är "Tro, makt och vidskepelse". Den jag tycker kommer mest till korta under samtalet är Lena Andersson, skribent, författare och styrelseledamot i förbundet Humanisterna. Några kloka saker säger hon.

Det är människans psykologi att drömma om något som gör att saker klarnar. Det är skönt med system som ger svar på hur vi ska äta, leva, tro. Vi längtar efter det, uppenbarligen eftersom livet är så svårt.

/.../

Men icke desto mindre dör människor - dagligen - av till exempel katolska kyrkans inställning till kondomer. I Nicaragua och El Salvador är det nu absolut förbjudet att framkalla abort även om kvinnan dör. Och det är inte socialt - det är religion. Det är en religiös tro på att det här är rätt, och då får vi offra den här kvinnans liv, vi gör det för Gud.

/.../

Om jag levde i en värld där alla var religiösa, underbara människor och inte förvägrade någon ett gott liv, då skulle det vara bättre än att alla var ateister och slog ihjäl varann. Att göra gott för sin medmänniska är alltid det viktigaste. Sedan är det bra om man också söker kunskap.

I övrigt framstår Lena Andersson, tyvärr, mest som naiv och intolerant - sinnebilden av en "militant ateist". Hon säger saker som att "Man kan ju inte ha ett rationellt samtal om något som är irrationellt" (Det har människor kunnat i alla tider - även om mystiker kanske skulle hävda att man inte bör tala om det outsägliga), "Antingen finns en sak eller så finns den inte, så är det" (Hört talas om symbolik, metaforer, poesi, etc?) och "dåliga dikter måste också få publiceras" (Vem skulle vilja publicera dem?).

Argumentet om dåliga dikter kom upp i samband med en diskussion om Jyllands-Posten och de s k Muhammedbilderna. Varje tidning eller tevekanal har all rätt i världen att publicera dessa teckningar. Yttrandefrihet och tryckfrihet är exempel på rättigheter som det skulle vara mycket olyckligt att börja inskränka. Men det finns också något sådant som pressetik. När det gäller bildjournalistik bör de journalistiska kvaliteterna alltid prioriteras framför de estetiska. Så det är riktigt, som Lena Andersson säger, att det inte är något argument att några (eller samtliga) av Muhammedbilderna var dåliga, bedömt efter estetiska kriterier. Att de var taffliga eller fula, helt enkelt. Då bör man som publicist fråga sig vad det är man säger med dessa bilder. Det kan vara en god policy att försöka tänja på gränserna för det politiskt korrekta. Jag föreställer mig att det är vad Jyllands-Posten hade som uppsåt. Men satir bör alltid sparka uppåt. Att som tidningens egen karikatyrtecknare Kurt Westergaard avbilda Muhammed som terrorist bygger på etnocentriska stereotyper och är utslag av dåligt omdöme. En av bilderna, gjord av Lars Refn, är däremot en protest mot beslutet att publicera dem.

mohammed.jpg

En av de andra deltagarna i samtalet som Arbetaren inbjudit till är Mehmet Kaplan, riksdagsledamot för Miljöpartiet och tidigare ordförande i Unga muslimer.

Jag tror att många människor inte riktigt klarar av att hantera sin religiositet. /.../ Religion är något var och en har inom sig, som inte behöver påverka omgivningen. Men när den klär sig i språk- och kulturdräkter då gör den det. Vi är i en sådan tid nu. Jag tror inte att det är något som den stora massan har valt, utandet är människor som försöker utnyttja läget. Jag vill inte säga att det är en katastrof, men framför allt om vi tittar på USA så har det blivit ett problem. När den enda supermakten klär sin politik i messianska ord och termer så är det inte långt ifrån katastrof. Men vår egen vardagsfundamentalism är inte heller vacker. /.../ Ja, att vi slår varandra i huvudet med våra böcker eller åskådningar, med Koranen eller vår ateistiska grundsyn. Debatten kommer kanske att utmynna i någonting gott - men jag har svårt att se att polarisering i sig är någonting bra. Jag tror att religion även kan vara redskap för fred, vilket man oftast inte ser.

Deltar gör också Sholeh Irani, frilansjournalist, debattör och kvinnoaktivist.

Intellektuella ska väckafrågor i människors tankar, men hur man gör det är väldigt viktigt. Det finns en risk att man väcker motstånd i stället. Och då kanske de vänder sig mot de intellektuella, mot nytänkande, mot progressiva idéer.

/.../

Den islamofobi som råder i dag har stöd i makteliten i världen, och det är det som gör saken känslig. USA och hela etablissemanget vill smutsa ner muslimer, och de gör man genom islamofobi. Jag är kritisk mot islam, har alltid pratat emot islam - men nu vill jag känslomässigt inte göra det. Jag vill inte vara en del av det maktspelet.

Den fjärde deltagaren är Göran Greider, journalist, författare och chefredaktör på Dala-Demokraten.

Jag tror att så starka universella värden är förknippade med upplysningen att jag är övertygad om att samtliga invånare i världen har nytta av att genomgå den processen. Jag är övertygad om att moderna samhällen alltid är att föredra framför traditionella, det är nästan en trossats jag har. /.../ För mig är upplysning ett fundament. Men samtidigt finns en stark känsla av en sekularisering och förnuftstro som innebär att teknologin galopperar helt fritt utan att åtföljas av en moralisk diskussion. Vi är kanske inne i en andra fas då upplysningen måste bli upplyst om sig själv, och då tror jag faktiskt att de bästa sidorna av det religiösa arvet kan vara till nytta.

/.../

Det är inga problem att kritisera till exempel Åke Green om man kritiserar vad han säger i sin predikan, och på samma sätt kan man kritisera en imam som häver ur sig någonting. När det handlar om konkreta frågor, vad kvinnor får göra och inte till exempel, då tycker jag journalister bör våga skriva ut vad de hör. Jag tror att många stannar upp av rädsla för att framstå som islamofoba. Är man kritisk på väldigt konkreta punkter behöver inte människor uppleva det som kränkande. Det värsta som finns är när det blir den här striden mellan den islamska kultursfären i allmänhet och den kristna, som jag upplever som en strid mellan två fundamentalismer. Om man istället skippar kategorierna går man runt risken att bli kolportör av islamofoba föreställningar.

Förutom att Lena Andersson har sämst argumentation, så upplever jag det också som att de övriga tre - varav Sholeh Irani är ateist, Mehmet Kaplan troende muslim och Göran Greider troende kristen - har mycket gemensamt med varandra. Jag hoppas att det går att tolka som ett tecken på att dialog och ömsesidig förståelse är möjlig.

Är religion orsak till konflikter - eller används den som svepskäl?

Undersköterskan Peter G A Rosén, med en fil mag i praktisk och teoretisk filosofi, skriver under avdelningen Radar om en religionskritisk våg som drar över västvärlden. Han har läst tre böcker: Richard Dawins The God Delusion, Michael Onfrays Handbok för ateister och Sam Harris The End of Faith. Och gör framför allt två poänger: Religionen ges ofta för stort förklaringsvärde (särskilt efter 1989). Mycket av kritiken tar sig uttryck i islamfientlighet. Särskilt hos Sam Harris.

Peter Rosén anser visserligen att man ofta glömmer religionen som positiv kraft. Svenska kyrkans engagemang för skuldavskrivning och flyktingamnesti, islams kamp mot sociala orättvisor. Ändå menar han att världen skulle vara en bättre värld utan religion. Men framför allt ifrågasätter han religionens förklaringsvärde. Extremister som i dag är judiska, kristna eller muslimska (eller för den buddhistiska eller hinduiska) fundamentalister eller terrorister skulle nog i en värld utan religion, ceteris paribus, ha varit vänster- eller högerextremister istället. Jag tror också det.

Peter Rosén tar upp ett citat från Marx: "Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka." Jag är inte så säker på det. Jag tror det har väldigt mycket att göra med vad för slags religiositet, sätt att tro på, vi talar om. Men jag anser att det är högst olyckligt när religiösa kategorier börjar blandas in i den politiska argumentationen. Och jag tror att de religiösa utsagor som gör anspråk på att tolkas bokstavligt bör kunna utsättas för samma slags kritik som politiska eller vetenskapliga utsagor. Sedan är det bara så att långt från alla religiösa utsagor bör tolkas bokstavligt. Kanske bör man inte ens tala om det outsägliga.

***

Ett par tidigare inlägg som jag skrivit kan vara relevanta i sammanhanget.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Arbetaren, religion, fanatism, katolska kyrkan, Argentina, svenska kyrkan, sekularisering, Torekovkompromissen, Richard Dawkins, Michael Onfray, Sam Harris, Harmonimässan, Harmoniexpo, New Age, ateism, militant ateism, Lena Andersson, Humanisterna, Nicaragua, El Salvador, kondomer, abort, Jyllands-Posten, Muhammedbilderna, tryckfrihet, yttrandefrihet, journalistik, pressetik, Kurt Westergaard, etnocentrism, Lars Refn, Mehmet Kaplan, Miljöpartiet, Unga muslimer, fundamentalism, USA, Koranen, Sholeh Irani, islam, islamofobi, Göran Greider, Dala-Demokraten, upplysning, Åke Green, religionsfrihet, civilisationernas kamp

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

9 reaktioner på ”Trons makt och makten över tron

  1. Göran Johansson (1 comments)

    Vad menar du med "militant ateist" och på vilket sätt kan inbillningar diskuteras rationellt, annat än som psykologiska fenomen?

    1. Uttrycket "militant ateist" var det egentligen Göran Greider som använde. Han säger även: "Det mesta våldet som sker utövas via språkliga handlingar. Och om då någon sitter och säger att all religion är vidskepelse, då tycker jag faktiskt att det är ganska korkat..."

    Uttalandet får stå för honom, och man bör inte sätta etiketter på folk. Men en militant person (vare sig det är en ateist, vegan, kristen, etc.) skulle jag säga är någon som har relativt bristande ödmjukhet om de egna övertygelserna. Märk väl att jag inte säger att Lena Andersson är en militant ateist, utan att hon i samtalet tyvärr framstår som sådan.

    2. Man kan mycket väl föra en rationell diskussion kring människors uppfattningar och föreställningar. En förutsättning är att man inte aprioriskt dömer ut dem som vidskepelse eller inbillning, utan försöker förstå varför de tror som de gör. Det leder oftast till ökad ömsesidig förståelse och respekt, även om man långt från alltid kommer att dela varandras uppfattningar och föreställningar.

    /Jimmy

    Svara
  2. Marcus (478 comments)

    Är din fråga "rationell", Göran? I så fall: Voila! Du har just diskuterat "inbillning" rationellt!

    Ditt problem är dock att "inbillning" inte är en rationellt motiverad beskrivning av "tro" eller "religiositet". 😉

    Svara
  3. Vänstra Stranden (27 comments)

    Jag tror att det sista i din post var det viktigaste, nämligen att det inte är innehållet i religionen som är en förklaring till konflikt eller fred i sig självt. Istället måste vi skilja på religionens organisering och dess innehåll, samt på dess lära och de människor som lever efter den.

    Som metodist är jag väldigt glad att Wesley påpekade att vi fått ett förnuft för att vi skall använda det - Guds vilja tänks alltså uppenbaras genom bibeln, traditionen, den egna erfarenheten av Gud samt det egna förnuftet. Ingen av dessa är överordnad den andra, i samspel med varandra vägleder dem oss istället i ett liv där vi långsamt kan närma oss Kristus. Den fundamentalism som ofta målas upp av oss kristna är så tröttsam att höra när man själv lever i en kristen gemenskap.

    Motsättningen mellan tro och förnuft är således en konstruktion av dem som "inte är musikaliska" - som någon kallat dem som inte alls förstår sig på religion. Det ligger en del i den liknelsen tror jag.

    Svara

Kommentera