Kom ihåg de olympiska spelen i Berlin

Av den 13 augusti, 2007

Jag har skrivit en till inledare för Fria Tidningar. Förra gången handlade det om övervakningssamhället, den här gången om Kina. Och framför allt om västvärldens relation till dess regim.

Den 4 juni var det arton år sedan massakern på Himmelska fridens torg ägde rum. Mannen som beordrade massakern, Deng Xiaoping, hyllas ofta för att ha reformerat Kinas ekonomi. Det fick igång den fantastiska tillväxten. Då hänvisades det till Mao för legitimitet, men privatiseringarna var i själva verket en brytning med maoismen. Utom på en punkt: Kina är en enpartistat, där kommunistpartiets politik inte får kritiseras.

Himmelska fridens torg, 1989.

När Göran Persson i november 1996 berömde Kina för dess politiska stabilitet fick han, med rätta, hård kritik här hemma. Den stabilitet som haft sådan betydelse för ekonomin har byggt på repressalier mot fackliga aktivister, politiska dissidenter och andra som ifrågasatt kommunistpartiet. Kinesiska arbetare är bland de billigaste i världen; en daglönare i Shanghai, Kinas mest välutvecklade stad, kostar 20–25 kr om dagen. Enligt Amnesty är tortyr vanligt, och förekommer i alla delar av den juridiska processen. Dödsstraffet fortsätter att ligga på en mycket hög nivå och inget tyder på en minskning.

Från borgerligt håll låter det i dag ungefär som från statsministern för tio år sedan. Lars Leijonborg kom förra året ut med boken Global utmaning: Så blir också Sverige en vinnare. Där lyfts den kinesiska arbetsmoralen fram som något att ta efter. I Sverige kan den som jobbar hårt förvänta sig värnskatt, jantelag och utbrändhet. I Kina ser motivationen annorlunda ut. Demokrati och mänskliga rättigheter, organisations- och yttrandefrihet uppfattar nog Leijonborg som flum. I samband med att ostindiefararen Götheborg kom tillbaka från Kina, den 9 juni, besöktes Sverige av Hu Jintao. Han är den förste kinesiske statschef som gjort det. Fredrik Reinfeldt mumlade något om att svenskar tycker om mänskliga rättigheter, och Maud Olofsson var lyrisk över kinesiska exportmiljarder till Volvo. Bland demonstranterna fanns Amnesty och en del Falun Gong-utövare. Från vänsterhåll har det annars varit märkligt tyst.

Göteborgs-Posten, en av sponsorerna till ostindiefararen, aktar sig för att knysta något som kan störa den goa stämningen. Jag kommer att tänka på liberalen Torgny Segerstedt, redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han var en av få publicister som kritiserade de svenska stats- och affärsintressen som stödde Nazityskland. Tidningen blev konfiskerad flera gånger. I efterhand sågs Segerstedt förstås som en hjälte, särskilt av folkpartister. Jag är inte mycket för bojkotter och isoleringspolitik. Det är sällan det funkar. Och till skillnad från i Ryssland verkar utvecklingen i Kina sedan 1989 peka i rätt riktning. Men det är fortfarande lång väg kvar. Och det finns ingen naturlag som säger att handel med Kina ger demokrati till det kinesiska folket. Det krävs också att man vågar diskutera villkoren för handeln. Jag ser fram emot OS i Beijing nästa sommar, och hoppas på en livligare debatt fram till dess. Inte minst våra idrottsutövare har en chans att göra skillnad. Kom ihåg sommarspelen i Berlin.

Post scriptum

I artikeln skriver jag bland annat om ostindiefararen Götheborg, och om hur G-P (en av sponsorerna) inte knystat ett ord av kritik av förhållanden i Kina under projektets gång. Men nu när fartyget är tillbaka har det faktiskt skrivits lite av det slaget - på sportsidorna, i samband med årsdagen före OS-invigningen. (Hittar inte artiklarna på nätet.) Bättre sent än aldrig, säger jag. Synd bara att man får känslan av att det handlar om att antingen bojkotta eller också gilla läget. Att vara med, och framföra kritik, tycks inte finnas som alternativ.

Jag tar också upp den demonstration för mänskliga rättigheter i Kina som bland andra Johan och Kalle var med på. (Kalle har förresten, med utgång från Will Hutton, skrivit ett intressant inlägg om Kinas ekonomi.) Björn och Vänstra Stranden har bloggat om OS. Och Sven har tagit upp regeringens hållning gentemot Kinas regim. Kan även rekommendera bloggen Österut.

I min artikel lyfter jag fram Torgny Segerstedt, en av få publicister som öppet kritiserade de svenska handels- och statsintressen som stödde naziregimen i Tyskland. Som av en händelse har det i dagarna kommit ut en ny bok om Segerstedt. I Svenska Dagbladet finns en recension av den. Och i DN finns en intervju med dottern Ingrid Segerstedt Wiberg.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Amnesty, dödsstraff, Folkpartiet, Göran Persson, Göteborgs-Posten, Kina, Lars Leijonborg, mänskliga rättigheter, Nazityskland, OS i Beijing, Torgny Segerstedt

Kommentera!

24 reaktioner på ”Kom ihåg de olympiska spelen i Berlin

  1. Kalle P (46 comments)

    Bra skrivet! Sitter just nu själv med text baserad på mina möten med Ingrid Segerstedt-Wiberg denna sommaren. Det kommer nog att bli något på temat "vad dagens frihetliga krafter kan lära sig av ISWs och Torgny Segerstedts erfarenheter".

    Texten kommer nog främst att fokusera på ISWs erfarenhet av övervakning, åsiktsregistrering och omöjligheten att vinna upprättelse från en övervakande stat. (ISW vann ju, med hjälp av Dennis Töllborg, mot Sverige i Europadomstolen... vilket Justitiekanslern verkar ignorera.) Från detta finns det viktiga lärdomar i relation till dagens
    - övervakning (Bodströms och Odenbergs, såväl som Microsofts, dito),
    - hot mot yttrande- och pressfrihet (The Pirate Bay-raiden etc., mediekoncentrationen),
    - ägande över kunskap (TRIPS, Economic Espionage Act osv.).
    Kanske till och med klämmer in en referens till abstract hacktivism-boken, och Deleuzes tankar om övergången från ett Foucaultianskt disciplinsamhälle till ett kontrollsamhälle.

    Texten kommer även att fokusera på den kamp som TS förde mot Hitler - dels mot tyska nazister, dels mot det svenska etablissemang som indirekt stödde dessa nazister. Det finns paralleller till dagens agerande i relation till Kina, där väst (inte minst svenska företag) pumpar in investeringar i strukturer som - i allt väsentligt - är statliga företag. Att dessa investeringar skulle leda till ett friare Kina är blott en bekväm myt. Tvärtom är det allt fler som börjar inse att Kinas "auktoritära kapitalism" är en stabil struktur, som inte kommer att utvecklas till demokrati, och som alltmer framstår som en ny "lovande" samhällsmodell. (I senaste Foreign Affairs finns en intressant artikel om detta.) Parallellerna till trettiotalet är alltså flera.

    Hur som helst - när skall vi ses och smida planer, Jimpan?

    ---
    Ser fram emot att läsa din artikel! Såg att du lagt upp den förra på din blogg, ska ta och läsa den bums.
    Skulle passa mig bra att ses tis eller ons. You'll hear from me. /Jimmy

    Svara
  2. Marcus (478 comments)

    Får jag fråga, Kalle, om du därmed delvis drar tillbaka det resonemang du förde utifrån Hutton i ovan refererade postning?

    Jag skulle själv vilja säga att lika potentiellt hoppingivande i fallet Kina, som den historiska ömsesidigheten mellan demokrati och ekonomisk utveckling är, lika potentiellt skrämmande i fallet Kina är den historiska ömsesidigheten mellan stat och kapital. De obotliga optimisterna har ofta en alltför enögd syn på hur "vår" ekonomiska utveckling egentligen gått till... Och vice versa.

    Svara
  3. Kalle P (46 comments)

    Hej Marcus,

    posten är lite missvisande - jag ville främst återge Huttons resonemang, inte mitt. Han hävdar att Kina inte kan fortsätta att utvecklas ekonomiskt länge till utan att införa demokratiska reformer. Ett ofritt land kan inte skapa egna innovationer. M.A.O. (Göteborgshumor) tror Hutton att de kinesiska ledarna förr eller senare kommer inse att deras maktfullkomlighet bygger på fortsatt ekonomisk tillväxt, och att dessa ledare kommer att tvingas till demokratiska reformer - eller bli av med makten.

    Grejen är att debatten mellan Hutton och Desai är lite "felkonstruerad": Hutton är en liberal som tror att dynamiska ekonomier kräver demokrati (och hoppas att kinesiska ledarna skall inse detta). Desai är en marxist som menar att dynamiska ekonomier inte alls måste se ut som västerländska liberala demokratier (och tycker att tilltron till den västerländska liberala demokratiska modellen bygger på väst-arrogans och imperialist-ambitioner).

    Jag är inte hemma i någon av dessa ståndpunkter - jag tror dessvärre att Kina nog kan fortsätta att vara relativt odemokratiskt (vågar inte vara så optimistisk som Hutton är), men jag ser det inte som västarrogans eller imperialism att verka för demokratiska reformer i Kina.

    Därför är posten lite svårtolkad. Jag ser Desais poänger - det är "inte en helt galen bedömning som Desai lägger fram - jag köpa argumenten från de (exempelvis Isabel Hilton) som hävdar att de senaste årens ekonomiska tillväxt i Kina har köpt tid åt Partiet." Samtidigt håller jag inte med honom normativt.

    Men du har nog rätt: På senare tid har jag börjat oroa mig mer för ett stabilt auktoritär-kapitalistiskt Kina (och Ryssland) - har nog blivit lite mer hökaktig på den punkten. Inte minst när jag ser hur europeiska och amerikanska ledare och företag agerar i relation till denna framväxande modell. Jag vill se en fokusförskjutning - från "the war on terror", till en en diskussion om alla de sätt med vilka vi är med och bygger auktoritärkapitalism: OS, näringslivets villkorslösa investeringar, Ostindiefararen osv.

    Svara
  4. Kalle P (46 comments)

    PS. Ledsen för att kommentarbomba, detta är vad senaste Foreign Affairs har att säga om ämnet:

    "It will take a long time before China reaches the stage when the possibility of an authoritarian state with an advanced capitalist economy can be tested. All that can be said is that there is nothing in the historical record to suggest that a transition to democracy by today's authoritarian capitalist powers is inevitable, whereas there is a great deal to suggest that such powers have far greater economic and military potential than their communist predecessors had.

    China and Russia represent a return of economically successful authoritarian capitalist powers, which have been absent since the defeat of Germany and Japan in 1945, but they are much larger than the latter two countries ever were." (The Return of Authoritarian Great Powers, sida 66)

    ---
    Gör inget att du kommentarbombar, jag är glad att få igång en diskussion. /Jimmy

    Svara
  5. evelina (5 comments)

    Hej Jimmy!

    Har ägnat lite tid åt att botanisera bland mina bokhyllor och kan apropå Kina inte låta bli att tipsa om Anchee Min's självbiografi 'Röd Azalea' som skildrar en ung kvinnas frihetssökande under Maos regim.

    Vidare, med anl av din förra Fria Tidningar-inledare, så vill jag lyfta fram Karin Boyes 'Kallocain'. Känns som den hamnat lite i skymundan av 1984 trots att den skrevs tidigare. Skillnaden mot 1984 är att Kallocains framtidsstat fortfarande (förhoppningsvis inte) ligger framför oss. Kontroll- och övervakningssamhället har dragits längre till en mkt grå plats... Läsvärd!

    ---
    Tack för boktipsen! Har, skam att säga, inte läst Kallocain. Det borde jag göra. Har av andra fått boken 'Vita svanar' rekommenderad, handlar om tre generationer kvinnor (en som upplevde Maos första revolution, en som var med i kulturrevolutionen och en som växt upp på 1980- och 90-talet) i det moderna Kina. Den ska vara bra. /Jimmy

    Svara
  6. Marcus (478 comments)

    Nå, så bra svar som något. Hutton-posten framstod som mer Kalle P än den var, med andra ord. 🙂

    Jag vänder mig särskilt mot determinismen i Huttons resonemang, men vill dessutom återigen poängtera att "auktoritär" i det här sammanhanget tycks vara ett epitet förbehållet staten i icke-kapitala avseenden, medan dess auktoritära agerande i kapitalets intressen förbises - som om auktoriteten inte räknas om den används på det sättet.

    Jag vänder mig kort sagt mot den slentrianmässiga uppdelningen av samhället i Stat, Marknad och Civilsamhälle som liberaler (inte minst "ni" vänsterliberaler 😉 - et tu, Jimpan) så ofta hemfaller åt, ja som till och med verkar nödvändig för att kunna föra ett liberalt resonemang. Det vore intressant att höra en Deleuze-influerad liberals tankar om det, om jag får lov att önska. Och Jimpans tankar i ämnet har jag länge velat höra... 😀

    ---
    Intressant diskussion ni för, ska ge mig in i den alldeles strax. Men apropå marknad/stat/civilsamhälle har jag skrivit ett inlägg som bl a tar upp Antonio Gramsci. Jag skulle inte säga att jag plockat upp modellen från en liberal tradition, snarare från en folkrörelsetradition. På vilket sätt anser du att användningen av den är slentrianmässig? Jag tycker den kan vara rätt användbar... /Jimmy

    Svara
  7. Karin (12 comments)

    Det finns många anledningar att deppa, och MR-tillståndet i Kina är ju en. Jag kan inte ställa upp plus och minus, men bra ändå att OS åtminstone gör att det skrivs mer om Kinas övergrepp här hemma.

    Själv deppar jag lite över att OS-invigningen kommer att ske 8.8.08, precis tjugo år efter massakrerna i Rangoon. Tänker att det kommer drunkna helt bakom Kina. Vilket det alltid har gjort ändå på något vis.

    ---
    Jag känner att jag måste sätta mig in mer i situationen i Burma. Har lite koll på Aung San Su Kii, men inte så mycket mer. Och det där skumma med att de flyttade huvudstaden... Har ett år på mig! /Jimmy

    Svara
  8. kirira (9 comments)

    Styret i Kina liknar fascismen i det avseendet att landet ideologiskt är anti-kapitalistiskt men praktiskt fungerar tämligen bra tillsammans med den gryende kapitalism man tillåtit. Det som förvånat mig mest de senaste tio åren - och också oroat mig mest - är att kapitalismen fungerar alldeles utmärkt i ett aukoritärt, icke-demokratiskt system. De som vidhåller att ekeonomisk framgång tvingar fram demokratri kanske är de största villfararna i dagens historiska läge. Allt rör sig alltid lite annorlunda än exemplen från mönsterboken, och för Kinas del finns inget sådant exempel. Där är stora delar av vår tillverkningsindustri förlagd. Det är alltå ett globalt mönster som är i framväxt. Hur produceras våra konsumtionsvarar idag? Ungefär som Marx beskrev produktionsförhållande i sin tids England på artonhundratalet.
    Undfallenheten mot Kina är bedrövlig! Man borde ha sagt; så som arbetarna i exempelvisera batterifabriker behandlas borde ni fan inte ha något OS.
    Jag tror inte Kina kommer att bli någon demokrati. Varför skulle den kinesiska staten härma efter Europa Och varför skulle inte de euopeiska starerna inspireras av den effektivitet den kinesiska kapitalismen upvisar.

    ---
    Jag tror och hoppas att Kina kommer att bli mer demokratiskt. Men jag ser en uppenbar risk för att landet inte kommer att bli det, och att andra stater kommer att ta efter kombinationen av enpartistat och kapitalism. /Jimmy

    Svara
  9. eminenta Z (1 comments)

    Bra, Jimpan!

    Många artister och idrottare samt inte minst giriga pr-människor ursäktar spektaklet med att ett "ljus riktas mot Kina och dess politik"
    mmmmm......
    Man ser ju hur det gick efter Berlin 1936.

    ---
    Tack! Men man kan ju alltid hoppas att uppmärksamheten på Kina kommer att få goda konsekvenser. /Jimmy

    Svara
  10. Marcus (478 comments)

    Att uppdelningen i sfärer var "slentrianmässig" var kanske för snällt - "godtycklig" är egentligen bättre... 😉

    Föreställningen om marknad, civilsamhälle och stat som skilda sfärer är starkt idealistisk, i betydelsen laddad med essenser från idéernas värld. Ett problem är att man anför olika egenskaper hos de olika sfärerna - till exempel en tendens att se civilsamhället som något per definition mer demokratiskt och fritt, icke-hierarkiskt etc, när några av de absolut starkaste repressiva mekanismerna existerar just där.

    Annorlunda uttryckt: Sfärismen (om vi kallar den så för tillfället) är naturligtvis oerhört användbar, inte minst som retoriskt verktyg, men den döljer också de verkliga strukturerna som villkorar vår existens i samhället.

    Jag gillar Kalles beskrivningar av hur så att säga stat och kapital tillsammans bygger katedraler, men saknar i den beskrivningen det så kallade civilsamhällets roll och bidrag med materiella och expressiva komponenter. (Återigen en passning till Kalle alltså, men jag vill gärna höra hur du funderar över din milda (och sympatiska) sfärism i mer ontologiska termer, Jimmy.) Strukturerna dessa sfärer bildar tillsammans tror jag är närmare våra "verkliga" villkor, medan särskiljandet av dem leder till ideologiskt färgade problemställningar som i många fall är gravt missvisande. Sfärismen är en vanföreställning, ett episteme, en diskurs. Om du frågar mig.

    ---
    Jag håller med dig - "staten och kapitalet sitter i samma båt" (ofta även tillsammans med civilsamhället), som det heter i sången. Bekämpandet av katedraler är viktigare än särskiljandet av samhällssfärer. Fast jag tycker nog att "vanföreställning" är ett lite väl starkt ord. Jag ser hellre sfärerna som användbara konstruktioner, utan någon essentiell verklighet. Men du får nog förklara vad du menar med "ontologiska termer". /Jimmy

    Svara
  11. Kalle P (46 comments)

    Hej igen Marcus,

    återigen - väl iakttaget - det finns mycket Sfärism i våra frihetlig-vänster/vänsterliberala kretsar. Det är mycket "låt stat och marknad göra mindre, låt civilsamhället göra mer, så kommer världen bli underbar - varför kan inte alla människor vara lika snälla som Frälsis?"...

    Fast å andra sidan har jag försökt bråka med Sveriges civilsamhällesforskare om detta, inom ramen för debatten om den så kallade "sociala ekonomin" (som i Sverige och kontinentaleuropa har blivit ett poppigare ord för civilsamhället). Exempel diskuterade jag och Malin Gawell i våras om det är lönt att introducera ett ord som entreprenör i den ideella sektorn. Se slajds från föreläsningen.

    Min poäng när jag pratat socialt företagande är att vi måste sluta tänka i termer av de tre sfärerna. Den låser in oss i den moderna ekonomiska myten att
    1 "företag skapar värde/utility, staten omfördelar, och civilsamhället bakar bullar åt hemlösa" - och att
    2 inga andra konstellationer kan existera.
    Som jag ser det är sociala företag, Public Interest Companies etc. intressanta just för att de är "hybrider" (hej alla Latourianer!), som åskådliggör denna moderna myt. Man kan även säga att dessa organisationer är "queera" - brukade använda detta begrepp, back in the day när det fortfarande kändes spännande.. 😉

    M.A.O. - håller alltså helt med dig om att Sfärismen bör ses som en vanföreställning, ett episteme, en diskurs. (Min avhandling handlar för övrigt om detta.)

    Som sagt - den hemska insikten man får när man går ned sig i Deleuze och DeLanda är ju just att staten/ordningmakten/militären och näringslivet, till skillnad från vad vi vill tro, är djupt inflätade i varandra. Att tro att vi lever i en "modern" rättsstat där dessa är separata är önsketänkande. (DeLanda gör en anti-marxistisk twist av detta - hävdar att "kapitalistiska" strukturer härstammar från militären - inte borgerligheten/kapitalisterna.)

    Exempelvis springer det svenska välfärdssamhället och det svenska industriella undret ur det faktum att Volvo, Saab, Ericsson m.fl. har jobbat/jobbar med militärmateriel. (En verksamhet med garanterade kunder, och sjukt höga marginaler. Dessa företag bör ses som förlängningar av den svenska staten, och som direkta resultat av våra militära strategier - den så kallade "alliansfriheten".)

    I fallet Sverige är det lite speciellt, eftersom LO (Sveriges i särklass viktigaste "frivilligorganisation") har spelat/spelar en så viktig roll i denna apparat. Alltså är facket en av de parter som gärna vill att vi fortsätter att producera militärmateriel och handla med Kina. LO är ju även en viktig opinionsbildare. (Jag vet, som jobbat med Arenagruppen...)

    Sen finns måste det ju finnas andra civilsamhällesorganisationer som passar in i den generella stratifieringen av samhället - har du några intressanta kandidater, Marcus?

    ---
    Jag är absolut beredd att släppa tresfärsmodellen. Den har varit ett användbart verktyg för mig att tänka kring samhället med, men inget av essentiell vikt.
    Jag köper den deleuziansk/delandianska bilden av kapitalistiska strukturer, och har aldrig inbillat mig att civilsamhället är vare sig jämlikt eller baka-bullar-mys per definition.
    Men jag tror det är viktigt att se att samhället inte består enbart av stat och marknad, skarpt åtskilda från varandra, utan att det också finns annat. /Jimmy

    Svara
  12. Marcus (478 comments)

    Kalle först: Ah, utmärkt! Då var jag orättvis mot dig. Ber ödmjukast om ursäkt... Just dina texter om socialt företagande har jag inte gett mig på än, jag är än så länge först och främst intresserad av det ontologiskan - jag blir glad att du drar samma slutsatser som jag, utifrån en bra mycket större evidensbas. Jag får ta och läsa din avhandling; finns den tillgänglig?

    Till frågan: Jag har lekt lite med tanken på familjen som "typmönster" hos en abstrakt maskin, vilket kan vara löst relaterat till frågeställningen. Det är intressant att tänka sig att även om företagsvärlden har professionaliserats (som det heter) sedan familjeföretagens storhetstid finns den patriarkala familjens struktur kvar i det virtuella - eller snarare: samma abstrakta maskin som (typiskt) strukturerar familjens stratum, är aktiv i större strata (som exempelvis företag). Fundera exempelvis över den Svenska modellen i termer av LO-SAP-Svenskt Näringsliv-familjen Wallenberg, med strukturen hos den senare för ögonen, snarare än Wallenberg som något slags stark aktör (den arketypiska kapitalisten)... Det kunde vara spännande.

    Kyrkan går säkert studera i många sammanhang, i USA naturligtvis, men också väldigt mycket här i Småland - att teckna en bild av strata i min stad Jönköping är omöjligt utan Pingskyrkan, och den chimära (sic!) frånvaron av hierarkier bland Gnosjös småföretagare är en annan historia där frikyrkligheten bör blandas in, tror jag.

    Högst spontant och inte särskilt genomtänkt, men det går kanske utveckla...

    ---
    Intressant att tänka sig företag, och i förlängningen den svenska välfärdsstaten, som ett patriarkat i närmast bokstavlig mening! För mina tankar till Hannah Arendt, som (i min tolkning) säger att det är ett problem att det offentliga livet blivit alltmer familjelikt. /Jimmy

    Svara
  13. Marcus (478 comments)

    Jimmy: Min fråga är nog först och främst vad du anser att tankefiguren om sfärerna är användbar till, om den inte så att säga beskriver "verkligheten"?

    ---
    Visst används tankefiguren för att beskriva verkligheten, eller åtminstone för att hjälpa till att i tankarna strukturera min förståelse av den. Det betyder inte att idealtyperna stat, marknad och civilsamhälle i verkligheten existerar skilda från varandra, med sina respektive essentiella egenskaper som skarpt skiljer sig från varandra. Tankefiguren kan ändå vara användbar, enligt min mening. /Jimmy

    Svara
  14. Kalle P (46 comments)

    Marcus,
    dessvärre går min avhandling inte att få tag på. (I Storbritannien blir majoriteten av alla avhandlingar inte publicerade, alltså tryckta i bokform. För att detta skall ske måste man gå till ett förlag, det har jag av olika skäl inte gjort.) Skall se om jag kan skicka något liknande till dig..

    ---
    Skulle också gärna läsa den! /Jimmy

    Svara
  15. Marcus (478 comments)

    Jimmy: Visst, jag ska inte vara sådan. Dessutom kan det ha stor strategisk betydelse att inte kasta välbekanta tankefigurer på sophögen förrän de nya (förhoppningsvis förbättrade) figurerna har etablerats. Det viktigaste är att man inte uppfattar uppdelningen som gudagiven - och på den punkten tror jag att inte minst den senaste vänstern har en del att lära...

    Och som ett förtydligande angående patriarkatet: Här är det viktigt att inte missförstå resonemanget som att företagsledaren skulle vara någon slags symbolisk Fader. Det är bara samma (verkligen samma) abstrakta maskin involverad i alla dessa strukturer, vilket skulle kunna delförklara den ständiga (re-)produktionen av mansdominerade hierarkier i olika sfärer ( 😉 ) i samhället, och att de är så intrasslade i varandra.

    Kalle: Vore tacksamt!

    ---
    Håller helt med dig! (Fast du får gärna utveckla ditt, säkert tänkvärda och poängrika, resonemang om "den senaste vänstern".)
    Bra med förtydligandet. Jag förstod att det var så du menade, men det framkom kanske inte av min kommentar. /Jimmy

    Svara
  16. Marcus (478 comments)

    Jimmy: Du ville höra fler goda poänger och insikter om den nyaste vänstern... 😉 Nå, jag ska inte dra alla över en kam, för det är sannerligen inte meningen, utan kanske istället tala om lite olika i viss mån postmarxistiska "tredje vänstrar". Jag tar tre generaliserade exempel (Disclaimer: att exemplen är generaliserade betyder att den som kallar sig frihetlig inte med någon nödvändighet står för det jag kallar frihetligt just här, generaliseringen är till för att illustrera en abstrakt poäng, inte klassificera någon):

    1) "Fildelarna" - som är rhizomatiska "på riktigt", och den nya vänster jag tror att jag känner störst släktskap med. Också den enda (?) vänster som inte är beroende av Politisk Medvetenhet för att verka politiskt. (Givetvis kan fildelarna lika gärna kallas höger, men kanske helst ingetdera - höger eller vänster är nog enbart följden av självklassificering efter politiska ställningstaganden på andra områden) [Ny ontologi]

    2) De "autonoma" - bedriver utomparlamentarisk kamp, med egentligen hela den klassiska socialistiska världsbilden intakt. Socialdemokratin betraktas som Judas. [Marxistisk ontologi]

    3) De "frihetliga" - som är de jag egentligen vill pådyvla en något blåögd sfärism. Det är de som rent typiskt stolt placerar sin politiska hemvist i det nedre vänstra hörnet på den populära Political Compass, de som definierar sig som "vänster snarare än höger på den ekonomiska skalan, men frihetlig snarare än auktoritär på den sociala, hence: frihetlig vänster". [Liberal ontologi]

    Det är just idén om att det sociala och det ekonomiska är möjliga att separera och som gör den här sistnämnda varianten/tendensen möjlig. Inte minst innebär den en märklig kategorisering av marxistiska socialismer: En marxistisk världsbild är helt meningslös utan förståelsen att det sociala och det ekonomiska är omöjliga att separera.

    Det är naturligtvis helt okej att vara sfärist och döma ut marxismen för att den inte är det, och så vidare - vad jag dock hävdar är att om man på allvar omhuldar idén om olika samhällssfärer, på ett ontologiskt plan, som något essentiellt, kommer det snart också bli allt svårare att logiskt motivera statlig inblandning i ekonomin. Eller?

    ---
    Intressant utläggning! Jag kände mig först väldigt träffad av punkt 3 (t ex Political Compass), men jag har inga som helst problem med att se att det ekonomiska och det sociala är svåra - kanske rentav omöjliga - att separera. Och jag undrar om det verkligen finns någon som faktiskt omhuldar sfärismen på ett ontologiskt plan. Jag gör det inte.
    Statlig inblandning ekonomin har funnits så länge det funnits stater (och det önskvärda är inte att minimera den, utan att se hur den kan ske på ett bra sätt). Särskilt den moderna kapitalismen bygger på ett samspel mellan stater och kapital, som Kalle redan varit inne på. Själv är jag fortfarande rätt förtjust i världssystemteorin.
    Men det börjar bli rätt OT här, funderar på om man borde ta vidare diskussionen till ett nytt inlägg. /Jimmy

    Svara
  17. Marcus (478 comments)

    OT is my middle name! Jag ber om ursäkt och ser fram emot att fortsätta diskussionen i ett mer passande inlägg. En sista notering dock:

    Jag tror inte heller att särskilt många av dessa "frihetliga" är drabbade av en ontologisk sfärism, utan snarare att många helt enkelt inte har reflekterat över ontologiska frågor och vad de får för konsekvenser i olika politiska ställningstaganden. Praktiskt kan man naturligtvis hamna "rätt" i sakfrågor utan att göra sådana reflektioner - de "frihetliga" och jag delar oerhört många praktiska slutsatser - men det är också ganska lätt att gå vilse om man använder Political compass för att ta ut riktningen. Min bitterhet gentemot "frihetligheten" bottnar i att den lätt drabbas av samma mallighet som socialliberalismen: "Vi står för allt som är bra i världen, allt som är dåligt är icke-frihetligt" eller "icke-liberalt" osv. Jag retar mig på sånt. Det är min svaghet, antar jag... 🙂

    ---
    Ett nytt, mer passande inlägg är på gång. Men du har inget att be om ursäkt för!
    Du kan mycket möjligt ha helt rätt i din kritik, även om jag - om du får ursäkta mig - uppfattar den lite grann som en halmgubbebashing. (OBS! Det gäller inte större delen av den ovan förda diskussionen, utan just detta med "de frihetliga" - vilka är de?) Personligen har jag svårt att se att någon använder Political Compass som något annat än en kul grej, även om det naturligtvis kan ses som en identitetsmarkör.
    Ontologiska reflektioner är givetvis angelägna, även om det då å andra sidan finns en stor risk för att sätta sig i elfenbenstornet (en risk som jag ser som betydande för min egen del, varför jag gärna - här på bloggen - varvar sakpolitiska reflektioner med en ganska liten dos "djupare" grejer). /Jimmy

    Svara

Lämna ett svar till Marcus Avbryt svar