Kapitalismens vara (eller icke-vara)

Av den 12 januari, 2007

Jag tog tidigare upp en diskussion om kapitalism. Det hela började med att jag ställde frågan Vad är kapitalism? Detta resulterade i en diskussion som föranledde mig att skriva ett inlägg Om produktionsförhållanden. Jag vill nu försöka föra diskussionen vidare.

Diskussionen tar sin utgångspunkt i Sven-Eric Liedmans definition av kapitalism (ur Nationalencyklopedin).

kapitalism (av kapital), gängse benämning på ett ekonomiskt system där produktionsmedlen företrädesvis befinner sig i privat ägo och där produktionens inriktning och omfång regleras av marknadsmekanismer. Det är således varken stat eller kooperativ som i ett sådant system är de främsta ägarna av jord eller industrier, och produktionen inriktas på det som visar sig finna köpare. Samhällen och tidsåldrar i vilka kapitalism dominerar kallas kapitalistiska.

I kommentarerna som följde mitt första inlägg ville Andreas M skilja mellan marknad och kapitalism, Marcus fokuserade på den makt som uppkommer ur produktionsförhållandena - och Kalle P ifrågasatte relevansen i att "beskriva ekonomins/samhällets maktstrukturer som resultat av 'produktionsförhållandena' (om man tolkar detta begrepp enligt klassiskt marxistiskt språkbruk)". Mitt nästa inlägg handlade därför (jag lät frågan om kapitalism kontra marknad vänta) om produktionsförhållanden.

Det var lika bra att kolla vad Karl Marx hade att säga (Till kritiken av den politiska ekonomin, 1859). Med utgång från det postulerade jag tre punkter:

  • "Samhälleliga medvetanden", dvs. ideologier, världsbilder eller diskurser, är mer eller mindre hårt determinerade av produktionsförhållanden.
  • Produktionsförhållanden är ekonomiska förhållanden, dvs. detsamma som, juridiskt uttryckt, egendomsförhållanden.
  • De ekonomiska förhållandena i ett samhälle vid en given historisk tidpunkt motsvarar produktivkrafter, dvs. den materiella och tekniska utvecklingen, men ligger också i konflikt med dessa.

Nu ställde jag ett antal frågor (närmare bestämt 7 stycken, enligt Tompa), för att försöka styra debatten lite. I diskussionen som följde togs tre trådar upp som jag skulle vilja spinna vidare på. Om du vill kommentera, vilket jag hoppas på, så står det dig givetvis fritt att välja en eller flera av dessa trådar.

1. Kapitalismen gör alla varor och tjänster utbytbara

Francophobe skrev i sin kommentar:

/.../ För mig är (och detta trodde jag var allmänt accepterat) kapitalism när arbete värderas och kan bytas ut mot annat arbete. När människorna började byta verktyg (eller tjänster med verktyg) mot grödor, istället för att mannen med verktyget slog ner bonden och tog grödorna. Ju mer ekonomiska transaktioner människor emellan görs utan hot om våld (idag främst manifesterat med statens beskattning och våldsmonopol, men även tidigare av kyrkan och dess indirekta hot) desto mer kapitalistiskt.

Det kan förstås ligga något i detta, även om jag har svårt att betrakta kapitalism som ett slags ickevåldsmetod. Men så har den gode Francophobe och jag inte riktigt samma ideologiska utgångspunkter. Fast det behöver vi inte gå in på nu.

Jag är inte vare sig marxist eller kommunist men vill här, som en utgångspunkt för diskussionen, citera Marx och Engels Kommunistiska manifestet (1848). Även om det inte är helt troget författarnas språkbruk, så kan vi ersätta "bourgeoisin" med kapitalismen.

Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning". /.../ Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och i stället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. /.../ Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.

Marx och Engels förhållande till bourgeoisin/kapitalismen är inte så ensidigt negativ som man kanske förväntar sig. Att arbete värderas och, med kapital som översättningsmedium, kan bytas ut mot annat arbete - eller mot varor - bryter mer feodala hierarkier och andra vidskepligheter. Det kan ha sin parallell i hur den naturvetenskapliga revolutionen utmanade förmoderna, religiösa föreställningar och satte igång processer av modernisering och sekularisering. Men Marx och Engels resonerar också kring det vi idag kallar globalisering. Vi kan åter byta ut "bourgeoisin" mot kapitalismen.

Bourgeoisin har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund. /.../ I stället för de gamla behoven, som kunde tillfredsställas genom landets egna resurser, träder nya, vilka behöver produkter från de mest avlägsna länder och klimat för att bli tillfredsställda. I stället för den gamla lokala och nationella självtillräckligheten och avskildheten träder en allsidig samfärdsel, ett allsidigt nationernas beroende av varandra. Och såsom det går i den materiella, så går det ock i den andliga produktionen. De enskilda nationernas andliga produkter blir allmän egendom. Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer omöjlig, och av den mycket nationella och lokala litteraturen bildas en världslitteratur.

Här vill jag ställa några frågor: Ligger det något i Marx och Engels beskrivning av hur "det nakna intresset" präglar alla band mellan människor? Är de goda konsekvenserna av detta värda sitt pris? Hur står sig manifestets beskrivning av "globaliseringen" idag? Kan man betrakta dem som globalister eller antiglobalister? Vilken hållning är den rimliga?

Baksidan av denna utbarhet av varor och tjänster (och människor?) kallas i marxistisk teori för reifikation ("förtingligande"). Jag hittade en intressant artikel om detta från den utmärkta tidningen Arbetaren, nr 29/2003, skriven av Andreas Malm.

Reifikation är den process som gör relationer mellan människor till relationer mellan varor. Allt sedan kapitalismen steg in i historien har den andats och levt genom att förvandla människor, deras skapelser, funktioner och behov till varor som köps och säljs på en marknad. Det började med arbetskraften. I förkapitalistiska samhällen, så länge människor ägde sin jord och sina redskap, var arbetet en integrerad del av livet, men när produktionsmedlen togs ifrån dem blev förmågan att arbeta människors enda egendom. /.../ Arbetet pågår utanför henne, det är påtvingat och tillägnas av någon annan. Själva hennes livsaktivitet framstår som något främmande.

Detta - att arbetskraften förvandlas till en vara - är syndafallet i reifikationsteorin. Hädanefter är ingenting förbjudet. Allt kan genomgå samma metamorfos. Exemplen på relationer, funktioner och behov som under kapitalismens lopp omvandlats till varor är oändligt många /.../. När en relation mellan människor förbyts i en relation mellan ting försvinner äktheten, ömsesidigheten och framför allt den oförmedlade intimiteten mellan jaget och världen. Långsamt sjunker den till en oförstörd kontinent på historiens botten.

Nu några fler frågor: Är det här en konservativ kritik av kapitalismen, eller har den något att ge också för den framåtsträvande? Framför allt: Ligger det något i reifikationsteorin?

2. Kapitalismen är ett historiskt specifikt produktionssätt

Det som Iammany skrev i en kommentar till Om produktionsförhållanden går vidare på samma röda tråd.

/.../ Kapitalismen är ett historiskt specifikt produktionssätt, som grundar sig i en historiskt specifik form av arbete: lönearbete. Allt det där andra tjafset som liberaler alltid håller sig till är inte vad som enligt Marx är specifik för kapitalismen. Däri ligger Marx' storhet.

Hur som helst. Produktionssätt definierade Marx som ett historiskt specifikt förhållande mellan specifika produktionsförhållanden och specifika produktionskrafter. Vad som är avgörande här är att ta produktionssättet som helhet i beaktande: inte bara stirra oss blinda på produktionsförhållandena utan också se produktionen av subjektivitet (medvetande, affekter, begär..). Man gör ett fundamentalt misstag om man reducerar Marx till nån slags rättvisesocialist som bara intresserade sig för "ekonomin" (vad är egentligen ekonomi idag, i den biopolitiska produktionens tidsålder?).

Ekonomiska förhållanden och ägande är såklart inte helt ointressant, men kom ihåg att fördelningen av rikedomar inte är det avgörande. Oavsett marknadsekonomi eller planekonomi är grunden fortfarande lönearbete. Det är lönearbetet som ger mervärdet och därmed kapitalackumulation. Det spelar ingen roll om arbetsgivaren heter Josef och kallar sig "kamrat": säljs arbetskraft till sitt värde (som bestäms av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för sin (re)produktion) då skapas ett mervärde och processen är igång. Det är detta sociala förhållande, som historiskt är sprunget ur den blodiga separationen mellan arbetare och produktionsmedel, som är själva kärnan. Det är detta som är kapitalet som samhällelig struktur. Det är inte existensen av kapitalister som avgör om ett samhälle är "kapitalistiskt" eller inte. Kollektivt ägande och "rättvis" fördelning står inte i motsats till kapitalism.

Vad jag förstår är detta en ganska "autonomistisk" läsning av Marx, men icke desto mindre intressant. Jag ser flera viktiga punkter: definitionen av kapitalismen som "ett historiskt specifikt förhållande mellan specifika produktionsförhållanden och specifika produktionskrafter", vikten av att "också se produktionen av subjektivitet (medvetande, affekter, begär..)", samt inte minst att grunden är lönearbetet. Jag tänker inte resonera så mycket kring det nu, utan vill öppna upp för vidare diskussion genom några frågor:

  • Om grunden för kapitalismen som produktionssätt är lönearbetet, skulle inte medborgarlön/grundinkomst vara den mest progressivt antikapitalistiska åtgärden?
  • Om kapitalismen är ett historiskt specifikt produktionssätt, kan man inte behålla detta begrepp och ändå undvika fällan att reifiera systemet som sådant?
  • Om det hos Marx finns en grund för att också se produktionen av subjektivitet, är det inte så att en marxistisk analys i själva verket är fullt förenlig med tänkare som Fanon, Foucault och Butler?

3. Kapitalism och marknadsekonomi är inte samma sak

I en kommentar till Vad är kapitalism? skrev Andreas M:

Detta har lett fram till en ganska klassisk frihetlig kommentar. Marknaden tycker vi om. Men Kapitalismen skall bort. Någonstans oroar mig fortfarande Marx ord, om att kooperativen i en socialistisk marknadsekonomi blir kapitalister över sig själva. I en idealisk planekonomi är det det direkta behovet som konkretiseras och färdigställs utan marknadens objektiva tvång, dvs. ett yttre tvång, och arbetsprocessen fortlöper genom det inre tvånget fram till en produkt som jag kan njuta av, utan att behöva kämpa för att överleva på en marknad, där jag kanske tvingas att arbeta mer än jag har behov av för att överleva.

Och Tompa skrev i en kommentar till Om produktionsförhållanden:

den modell som jag åtminstone i teorin skulle vilja fundera lite mer över är någon variant av socialistisk marknadsekonomi men vad jag vet har det knappast existerat i någon större utsträckning någonstans annat än i forna jugoslavien och jag vet för lite om hur situationen var där för att uttala mig.

Den franske ekonomihistorikern Fernand Braudel, som influerat bl.a. Immanuel Wallerstein och världssystemanalysen, skiljer på kapitalism och marknad:

Kapitalism är enligt honom det översta skiktet i en tredelad struktur; det lägsta skiktet bygger på egenproduktion för självförsörjning, "en sorts mylla som marknaden genomtränger med sina rötter, dock utan att binda den helt". Det mellersta skiktet är själva marknadsekonomi. Och det är i det översta och kapitalistiska skiktet där marknaden ständigt och jämt subverteras. (Beskrivet av Olle Sahlström på Vägval Vänsters hemsida.)

Så några avslutande frågor: Vad är socialistisk marknadsekonomi, eller hur kan det utformas? Är något sådant möjligt, eller är det en självmotsägelse? Om det är möjligt, är det önskvärt? Vart skulle det leda?

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Marx, socialism, kapitalism, lönearbete, globalisering, reifikation, marknadsekonomi, medborgarlön

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

8 reaktioner på ”Kapitalismens vara (eller icke-vara)

  1. Andreas (orust) (17 comments)

    Håller på och läser Den endimensionella människan, av Herbert Marcuse. Bonniers. 1968. Där dominerar perspektivet på kapitalismen som framförallt ett produktionsförhållande inte kapitalist - arbetare, men kapital - arbetare, och att man därför kan tala om Sovjet och Väst som två liknande produktionsförhållanden, eller i alla fall två produktionsförhållanden med samma konsekvens: att arbetarna inte har direkt kontroll över produktionen och att deras arbete därför motiveras av nödvändighet och inte av behov. Frågan om det dåliga i kapitalismen, blir en fråga om produktionsförhållanden, om "reell" kontroll över produktionen och inte "officiell" kontroll. (representativ kontroll, etc)

    Den endimensionella människan har jag faktiskt inte läst (ännu), trots att jag flera gånger varit sugen på att göra det. Jag vill ställa dig en följdfråga: Vilka är "arbetarna"? /Jimmy

    Svara
  2. Andreas (orust) (17 comments)

    Reifikationen, förtingligandet inbegriper även en historielöshet. Betraktar man världen som ohistoriska "ting", leder det fram till att det inte finns någon "oförmedlad intimitet mellan jaget och världen" och därmed inte heller några "jag-drömmar" att bygga andra verkligheter och system av ting utifrån.
    Den "oförmedlade intimiteten mellan jaget och världen" är detsamma som alientation. Att människan, antingen som Marx påstod; inte får utlopp för sin subjektivitet, individualism, behov etc eftersom hon inte har kontroll över samhället, eller antingen som Marcuse påstod att människan förlorar kontakten med sin subjektivitet eftersom den kapitalistiska överbyggnaden utifrån den odemokratiska produktionsbasen, förnekade all mänsklig subjektivitet och fick människan att tänka på sig själv som en process.
    Reifikationsbegreppet användes av Lukács, en ungrare som ställde sig på kant med Stalin. Reifikationsbegreppet och dess konsekvens; alienationsbegreppet, förmådde rikta en konstruktiv kritik emot Sovjetunionen på grundval av en slags kulturkritik med ekonomisk motivation. De som vidareutvecklade dessa tankar var Frankfurtskolan; Marcuse, Horkheimer och Adorno. De hävade att den moderna människan i sovjet och väst var endimensionell, och den enda dimension hon bestod av var den att vara objekt för produktionen och därmed också inte tänka sig som något annat än ett objekt, ett medel, inte ett självändamål. Då tänker jag: Är det inte lite endimensionellt redan att fråga sig "vad som är meningen med livet?" Kan inte livet ha en mening i sig självt, som vi egentligen upplever det, dvs. i grunden subjektivt?

    Jag ska klura lite mer på det här, för jag är kluven i hur jag ska förhålla mig till det. Är ett gammal fan till Frankfurtskolan, men Lukács har jag haft lite svårt för. Dessutom tycker jag begreppet "subjektivitet" är lite problematiskt... (om man inte tolkar det på ett Foucaultinspirerat sätt.) Har du lust att relatera det här till Gramscis hegemonibegrepp? /Jimmy

    Svara
  3. Thomas Svensson (75 comments)

    Du frågar: Ligger det någonting i Marx och Engels beskrivning av hur ”det nakna intresset” präglar alla band mellan människor?

    Nej det gör det verkligen inte. Vi har i Sverige idag en allmän acceptans av de mänskliga rättigheter som består i att alla skall ha rätt till utbildning, alla skall ha rätt till sjukvård, alla skall ha rätt till försörjning vid pensionering osv. Dessutom har vi byggt ut handikappomsorg, vi tar emot flyktingar och vi har arrangerat skyddsnät för arbetslöshet, sjukdom, omsorg om egna barn osv. Allt detta har utvecklats inom ett kapitalistiskt samhällssystem och det är mer eller mindre gemensamt för hela den ”kapitalistiska” världen.

    Marx och Engels utgångspunkt var en kapitalism som var fullkomligt annorlunda och som kanske bäst beskrivs i Engels bok: De arbetande klassernas läge i England. Här ledde den ohejdade kapitalismen (under slutet av sjuttonhundratalet, tror jag) till en misär som gick så långt att det arbetande folket skulle ha blivit utrotat om inga åtgärder vidtagits. Sedan dess har bland annat liberaler, arbetarrörelsen och produktionsförhållanden gjort att Marx och Engels profetior inte alls blivit uppfyllda, teorin höll inte, den har falsifierats.

    Är det verkligen meningsfullt att nu damma av denna teori, hänga upp den på det vaga begreppet kapitalism och göra samma misstag igen? Visst finns det massor av missförhållanden också idag, men vi bör kanske hellre fokusera på att hitta konkreta lösningar på några av dessa istället för att söka avancerade teorier för deras orsaker.

    Tack för ditt svar! Som du säkert förstår ställer jag mina frågor för att kolla vad ni besökare anser, och syftet med att damma av teorin kan lika gärna vara att förkasta den för gott som att visa att den håller (om den nu skulle göra det). Men det är intressant att du som miljöpartist svarar som du gör, för man kunde annars tro att man med utgång från någon variant av grön ideologi kan anse att just den här teorin håller. Jag säger inte att jag anser det, men jag föreställer mig att det finns de som gör det. Å andra sidan är jag inte helt säker på att inte economic man-tänkandet fortfarande står starkt i vårt samhälle. /Jimmy

    Svara
  4. Andreas (orust) (17 comments)

    Arbetarna är löntagarna (även VD:ar) i egenskap av löntagare. Men de kan vara kapitalister också, genom aktieägandet. Skillnaden är att de inte har någon direkt kontroll över produktionen som kapitalister.
    Nu känner jag inte till Gramsci så bra, men jag kan tänka mig att hans kulturhegemonibegrepp går att förena med Franfurtatna. Focault vet jag inte så mycket om. Men har skaffat hans Vansinnets historia. Subjektivitet vill jag likställa med behov. Men en sak som är lite läskig med Marcuse är att han vill gå längre och hävda att kapitalismen skapar falska behov hos människan. Det blir svårt att hantera. Faktum är att man mår dåligt av att konfronteras av sådana resonemang. Att ens behov skulle vara falska. Att söka efter den rena subjektivtiteten hos sig gör att man ständigt ändå betraktar sig själv som ett objekt. Det är en konstig tankecirkus. Som inte känns så nyttig i alla fall...

    Kanske är det så att alla är arbetare och alla (här i Sverige, åtminstone) är kapitalister. Resonemang kring "falska behov" ställer jag mig också rätt tveksam till, och då tilltalas jag mer av Foucault (som jag inte är någon större kännare av, men mer än av Marcuse i varje fall). Läs gärna mitt inlägg om Foucault och makten och lämna synpunkter. /Jimmy

    Svara
  5. Shinji Takeyama (2 comments)

    "Visst finns det massor av missförhållanden också idag, men vi bör kanske hellre fokusera på att hitta konkreta lösningar på några av dessa istället för att söka avancerade teorier för deras orsaker."

    Och hur ska man hitta lösningarna utan att se till orsakerna? Kapitalism är kapitalism, på Marx tid såväl som nu; det är samma fundamentala logik som styr produktionssättet även om uttrycken och formerna skiftat (och skiftar). Det är därför meningslöst att ställa upp den tidiga kapitalistiska epoken (dvs den formella underordningen) som en motpol till nuets kapitalism (dvs den reella underordningen) när det i själva verket handlar om kapitalets utveckling/revolutionering av sig självt och inget annat.

    Att "vi" idag har diverse trygghetssystem, kortare arbetsdag, a-kassa, semester, etc, beror inte på kapitalets inneboende godhet utan på arbetarrörelsens kamp - en kamp som kapitalet numera lyckats inlemma i sin fortgående reproduktion och vars uppgift sedan länge varit att trimma produktionssättet till högre effektivitet. Då arbetarklassen i de utveklade länderna alltmer kommit att producera konsumtion, är den gamla, "hårda" kapitalismen inte längre lika effektiv här som den är i t ex "tredje världens" sweatshops. Dessutom finns det flera och mer komplexa orsaker till den reella underordningen - kamrat iammany har redan nämnt produktionen av subjektivitet som en fundamental egenskap hos ett produktionssätt. Det är här tänkare som Gramsci, Althusser och Foucault, mfl blir intressanta; man måste förstå kapitalet som en totalitet för att kunna tänka ett överskridande av dess begränsingar, och inte hänga upp sig på ytans ekonomiska skiftningar (till vilka jag räknar de "förmåner" Hr.Svensson räknar upp). Makt handlar inte bara om priviligierade grupper som ska ersättas eller fördelning av resurser, det är ett nätverk av produktion som genomsyrar alla plan i samhället, såväl på en "individuell" som på en "kollektiv" nivå. I den meningen är vi alla medproducenter till den maktapparat kapitalet utgör; att reducera sin analys till en fråga om ägande eller ekonomisk fördelning är att tänka inomkapitalistiskt och således mindre intressant om man nu strävar efter något helt Annat.

    Jag är benägen att instämma i mycket av det du skriver. Dock är jag tveksam (inte övertygad om motsatsen) till det du skriver om att "tänka inomkapitalistiskt" och att eftersträva "något helt Annat". Framför allt är jag nyfiken till hur du anser att detta går ihop med ett av Foucault influerat förhållningssätt. Men du gör kanske en annan tolkning av Foucault än den jag gör. /Jimmy

    Svara
  6. Shinji Takeyama (2 comments)

    Jag har inga invändningar mot din Foucaultläsning - den är ju ganska "klassisk Foucault" och inte särskilt kontroversiell. Men jag ser faktiskt inte heller problemet med att läsa Foucault och samtidigt kritisera inomkapitalistiskt tänkande (t ex ekonomism, sociologiserande av klasskonflikter, icke-historisk syn på kapitalism och produktion, etc). Det är ju genom maktanalyser av Foucaults snitt som vi kan förstå den ideologiska subjektproduktionen och därmed även dess gränser och tendenser - dvs kunskap som är vital för överskridandet av nuets totalitet.

    Personligen känner jag ju inte heller att jag måste köpa alla analyser eller ståndpunkter en given tänkare har, bara för att jag låter mig inspireras av delar av hans/hennes teoretiska verk. Detta är kanske särskilt viktigt att påpeka när det gäller Foucault, som ju bytte riktning i stort sett i varje bok han skrev (även om de alla bär hans omisskännliga signum - en fin illustration av individuation utan reducerande subjektivitet).

    Jag håller med. Det jag menar är ju just att man med Foucaults hjälp kan göra en maktanalytisk kritik av inomkapitalistiska företeelser. Och en analys i Foucaults anda är nog den som är mest intressant. Jag var bara nyfiken på om du "köpte" min tolkning av att man enligt Foucault inte kan göra anspråk på något slags transcendent, utomdiskursiv position. För det är självklart så som du säger, att man inte behöver köpa alla analyser eller ståndpunkter en tänkare har, etc. Själv tror jag att det ligger en hel del i kritiken av de transcenderande anspråken. Det har jag nog mest med mig från min läsning av Nietzsche, en tänkare jag fick intrycket att du uppskattar. /Jimmy

    Svara

Kommentera