Humanism utan antropocentrism

Av den 17 december, 2008

Har funderat en del på sistone kring det äldsta inlägget här på bloggen, en text om humanismen som skrevs för mer än fyra år sedan. I ljuset av de senaste årens posthumanistiska trend finns det inslag i behov av revidering.

Originaltexten, Humanitet, förnuft och bildning: En essä om humanismen, dess historiska gestaltningar och framtida möjligheter (publicerad på Filosofiforum i september 2004), tog sin utgångspunkt hos den romerska filosofen Cicero, via renässanshumanisterna och den tyska nyhumanismen, till humanismens gestaltningar under 1900-talet (men också kritiken av densamma). I centrum stod de tre begrepp som också bildade essäns titel: humanitet, förnuft och bildning. Jag ska här, helt skissartat, försöka uppdatera mina tankar.

De hominis dignitate?

Renässanshumanismens utpekade manifest, Tal om människans värdighet, författades av italienaren Giovanni Pico della Mirandola och lyfter fram människan som unik bland jordens varelser i sin autonomi och sin rätt att tillfredsställa sina begär. Detta är en antropocentrism som sedan präglat den så kallade moderniteten och som kritiserats inte minst av miljörörelsen.

Den pragmatistiske filosofen Richard Rorty har föreslagit att vi bör betrakta människan som ett djur med hög grad av komplexitet, snarare än ett djur med en extra ingrediens kallad "intellektet" eller "den rationella själen" (Rorty and Pragmatism, 1995, s 199). Liksom alla andra organismer på denna jord har människan uppstått genom en icke-linjär, öppen och blind process kallad "evolution". Det finns inget predestinerat mål för denna process, inget gudomligt eller moraliskt syfte med utvecklingen. Likaså är det svårt att på något hållbart sätt betrakta den mänskliga kulturen som ontologiskt skiljd från det vi kallar natur. Kultur är en bearbetning av tingen. Kanske kan vi tala om en mänsklig kultur blott på samma sätt som vi kan tala om en apornas kultur eller myrornas kultur - låt vara med en högre grad av komplexitet.

Ordet natur har en problematisk tvetydighet - det kan referera, som i "människans natur", till en essentialism av det slag som postmodernismen byggt upp hela sitt legitimitetsanspråk på att dekonstruera, eller till någonting som ligger utanför och är opåverkat av människan och hennes kultur. Lika ohållbart som det är att påstå att det inte finns någonting utomdiskursivt - det kan bara någon hävda som inte erfarit ett nyfött barns oartikulerade anspråk på att bli omhändertagen, upplevt en rasande storm eller varit förälskad och blickat in i den älskades ögon - lika vanskligt är det att betrakta ekosystem, djurarter och skogar som något människan inte bör beblanda sig med eller för den delen något hon bör "återvända" till för att återvinna en förlorad helhetskänsla. Människan är alltid redan del av ekosystem och "naturliga sammanhang" - låt vara att hon äger förmågan att sätta dem ur balans eller rent av ödelägga dem. Det vi bör lära oss är att hantera komplexitet.

Postum Scriptum

Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet, skriver intressant i Vetenskapsrådets publikation Tvärsnitt på temat "En ekologisk revolution". (Tack, Heiti, för tipset.) Där har också Ingalill Eriksson, bitr professor i sociologi vid Mittuniversitetet, skrivit intressant om sociologerna, ekosofin och kaosteorin. Det tar vi med oss till diskussionen.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Alf Hornborg, antropocentrism, ekosofi, evolution, humanism, Ingalill Eriksson, kulturteori, miljörörelsen, modernitet, nyhumanism, posthumanism, rationalitet, renässansen, Richard Rorty

Kommentera!

5 reaktioner på ”Humanism utan antropocentrism

  1. Thomas Svensson (75 comments)

    En mycket lovande inledning, Jimpan, helt i linje med mitt sätt att se på människan, jag väntar med spänning på fortsättningen.

    ---
    Kul att du tycker det! Jag har sett att du flyttat över till WordPress, bra! Jag har under en tid varit dålig på att läsa bloggar, har lite att ta ikapp nu. /Jimmy

    Svara
  2. Heiti Ernits (67 comments)

    Väntar med spänning --
    skall också läsa mig in på Ingalills artikel, det verkar onekligen aktuell.

    ---
    Tänk också på att artikeln skrevs 1997. /Jimmy

    Svara

Kommentera