Fast i diket?

Av den 13 februari, 2007

Jag efterlyste i mitt förra inlägg en eftervalsanalys om Miljöpartiet, där det konstateras att partiet framför allt har sina väljarsympatier i större städer, bland studenter och personer av utomeuropeisk bakgrund. Valanalyser har gjorts av ett antal partimedlemmar, bl.a. Thomas Svensson, men just den jag efterlyste har genomförts av en grupp med f.d. språkröret Lotta Hedström som sammankallande.

Tack vare att Thomas tipsade om sin egen analys, som finns på Mp:s intranät GITTAN, kunde jag hitta den analys jag efterlyste. (Jag tycker inte GITTAN är så användarvänligt, något jag tydligen inte är ensam om, så jag har inte riktigt lärt mig hur man kan leta där.) Rapporten går under namnet Fast i diket? - Eller: Varför Miljöpartiet fick hela 5,24% av riksdagsväljarnas sympatier, men fortfarande inte över 10%... Mp-medlemmar kan hitta den i GITTAN, andra kan kontakta Lotta Hedström.

Bland annat skriver man i rapporten,

I Norrland, i glesbygd och landsbygd och i småföretagar- och Sverigedemokratitäta kommuner blir vi allt svagare och går stadigt bakåt. Där har vi backat eller utraderats nästan helt. Ökningarna har nästan bara skett i större städer och där bland unga väljare och invandrare. I de bilberoende delarna av landet har vi, efter många års utebliven moteld, strandat som de elaka bensinprishöjarna, vargkramarna eller de verklighetsfrämmande storstadsintellektuella.

Bland analysgruppens rekommendationer (21 punkter) står,

7. Kartlägg på detaljnivå i vilka områden (mp) har stort väljarstöd, bestäm målgrupper, dels för partiuppbyggnad och dels för direkt valkampanjande.

8. En tydlig prioriteringsordning för vilka grupper enligt ovan vi ska satsa extra på i det kortare valperspektivet. Tas fram i god tid inför varje kampanj. Generellt gäller att det också fortsättningsvis kommer att vara studenter, förstagångsväljare, utrikes födda, kvinnor och stadsbor som bör prioriteras vid val.

Jag håller med, givet att nyckelorden är satsa extra och i det kortare valperspektivet. Särskilt med tanke på trenden av ökad urbanisering, informationssamhällets framväxt och en allt mer blandad befolkning. Men jag tror också det måste vara angeläget att inte ge upp om de området där väljarsympatierna är som svagast.

Bland annat har Mp, som alla partier, ett ansvar att bemöta Sd:s ökade stöd. Förklaringen till det partiets framväxt ligger, om jag får spekulera, i att människor inte känner sig delaktiga i den politik - upplevd som toppstyrd och elitistisk - som de gamla partierna för. Mp har här stora möjligheter i sitt ideal om deltagande demokrati - och i att föra fram sin syn på varför ett mer blandat samhälle faktiskt är bra. "Svenskhet" och "svensk kultur" är inte hotat - möjligen i så fall av dem som försöker bestämma vad den består i och skärma av den från influenser utifrån.

Och jag står på mig vad gäller Centerpartiets traditionella profil,

I sak har centern ägnat sig mycket åt regionalstöd och jordbrukspolitik. Men till skillnad från de andra partierna har det inte funnits någon tydlig lärofader att åberopa: ingen Marx, Mill, Keynes eller Friedman. Man har lagat efter matsäck för att hitta en retorik att rama in sin politik med. Mycket har handlat om vad man varit mot: socialism, kapitalism, storstäder, stordrift, centralisering, utflyttning, kärnkraft. När man försökt definiera vad man är för har partiet ibland hamnat i en varm gemenskapsdimma med obehaglig närhet till Blut und Boden-filosofi. (Henrik Berggren i DN.)

Det torde vara uppenbart att jag inte förespråkar någon Blut und Boden-filosofi. Men att vara kritisk till "stordrift, centralisering, utflyttning, kärnkraft" och ägna sig åt regionalstöd torde inte ligga många miljöpartister fjärran.

Mycket finns också att lära av Junilistans framgångar i valet till Europaparlamentet 2004. Jl förespråkar inte utträde (även om det hävdas att många väljare trodde det), men "vill att möjligheten till att fatta beslut på lägsta möjliga nivå (subsidiaritetsprincipen) prövas i alla ärenden." (ur Junilistans partiprogram.) En mycket god hållning, om ni frågar mig (sedan sympatiserar inte jag med Jl i alla sakpolitiska ställningstaganden).

(Om Mp:s EU-hållning har jag skrivit förut.)

Folkpartiet skrev jag om i mitt förra inlägg på ämnet. Jag har inget att tillföra.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Miljöpartiet, val2006, val2010, Centerpartiet, Junilistan, Lotta Hedström

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

7 reaktioner på ”Fast i diket?

  1. Thomas Svensson (75 comments)

    Jag känner mig liksom Charlotte lite avog mot utpräglad valtaktik, men är man nu miljöpartist så får man ändå gå in för att öka inflytandet.

    Egentligen är nog min strävan snarare att allmänt ändra på den politiska moralen. Jag vill få politiker att i första hand vilja förbättra samhället och först i andra hand sträva efter egna positioner eller förverkligandet av egna idéer. Om detta kunde uppnås över partigränserna så har jag inget emot att röstetalet fördelas över dem alla, huvudsaken är att de kan föra en förnuftig, konstruktiv diskussion med det gemensamma syftet att förbättra samhället.

    Jag tror nämligen att de viktigaste samhällsproblemen att lösa är sådana som en stor majoritet kan vara överens om, t.ex. att förbättra för de allra sämst ställda, att integrera de utslagna, att sluta förstöra miljön och att organisera en bra sjukvård, åldringsvård och skola för alla.

    Andra politiska frågor, som uppenbart representerar motstridiga intressen i samhället, kan man ju fortsätta att strida om såväl inom som utanför de politiska församlingarna och här blir uppdelningen i olika partier förstås naturlig. Personligen står jag även i dessa frågor oftast närmast miljöpartiet, men jag inser att alla inte kan göra det.

    Men, som sagt, de viktigaste frågorna skulle helst få en mer seriös behandling, vilket kräver ärligare politiker som kan erkänna fel och lyssna på andra. I detta avseende ser jag miljöpartiet med sina två språkrör som föredömen. Om deras tålmodiga och föredömliga agerande ger mer röster så kanske de andra tar efter så småningom.

    Med dessa tankar i bagaget så är det inte den kortsiktiga taktiken som bekymrar, utan en tålmodig strategi.

    Jag måste säga att jag har lite svårt för det konsensussökande som du förespråkar, och att politik blir något slags teknisk-administrativ procedur. Detta får du ursäkta mig för.
    Visst finns det en hel del frågor där vissa lösningar skulle vara i de flestas intresse, t.ex. de du nämner. Jag tror ändå att intressekonflikter är mer betydande än så och att det är dynamiken mellan dem som driver samhället.
    Ett långsiktigt förhållningssätt är inte desto mindre viktigt, eller förmågan att erkänna fel och kunna lyssna på andra. Och ett samhälle som skiter i de allra sämst ställda är inte ett samhälle som jag vill leva i.
    /Jimmy

    Svara
  2. Max Andersson (3 comments)

    Junilistan vann på att framstå som mest mot EU av partierna. Obegripligt nog.

    Jag vet att många säger det (och instämmer i att det inte är en helt riktig uppfattning om Jl).
    Att du och jag inte har samma uppfattning om Sveriges medlemskap i EU visste jag, men jag delar mycket av din kritik av EU som det ser ut (vilket inte behöver vara samma sak).
    Men du håller väl med mig om att EU och Europa behöver diskuteras mer inom Mp?
    /Jimmy

    Svara
  3. Max Andersson (3 comments)

    "Men du håller väl med mig om att EU och Europa behöver diskuteras mer inom Mp?"

    Absolut. Vi EU-motståndare har till exempel varit alldeles för dåliga på att konkretisera alternativet till EU. Vi måste börja tala mer om fördelarna med utträde och att vända integrationen. (Min artikel om utträdets fördelar i Stockholms Fria är ett litet steg mot att försöka råda bot på den bristen.)

    Vad gäller de EU-skeptiker som trots allt vill vara med i EU så borde de försöka konkretisera hur de tror att EU någonsin skulle kunna reformeras till något bra. (Systemet är nu, som vi ser på debatten om konstiutionen, minst sagt trögrörligt.)

    Jag har inte läst din artikel i Stockholms Fria. Tänkte göra det när jag såg den, men den lades och sidan och glömdes tyvärr bort. Verkar klart intressant, så jag tackar för påminnelsen!
    Håller med om vikten av att lyfta fram alternativ. Från oss EU-skeptikers sida kan jag peka på Charter of European Greens, som jag tycker formulerar det hela mycket bra (inte just det där med alternativ, men själva förhållningssättet). Vad för slags alternativt system jag vill se har jag skrivit om förut - t.ex. i det inlägg jag länkade till. Hur EU ska förändras? Ja, det är naturligtvis inte helt lätt. Initiativet från europeiska Attac är ett bra steg, samarbetet mellan gröna partier i Europa är ett annat.
    Jag är väldigt nyfiken på vad ni EU-motståndare vill se istället. Jag antar att det är det nationalstatliga system som skapades med Westfaliska freden 1648 och började krackelera i och med Romfördraget 1957. Men jag vill inte spekulera. Det är bättre att ni får tala för er själva. /Jimmy

    Svara
  4. Olle (2 comments)

    Som gräsrotsarbetare tror jag absolut på att koncentrera insatserna på de grupper som är mest positiv - alltså t ex unga, akademiker, storstadsbor. Ser det tydligt i min hemkommun. I många områden med konservativa socialdemokratiska eller moderata villaägare är det meningslöst att lägga ner kraft. De blir bara förbannade och skulla aldrig ändå rösta på mp. Våra anhängare i andra områden och intressegrupper, hittar ändå vår argumentering eller söker aktivt upp den.
    Vi kommer t ex att söka nå ungdomar och förstagångsväljare genom Lunarstorm och bloggar.
    Hälsningar Olle

    Svara

Kommentera