Tiden och historien

Av den 2 oktober, 2006

Detta är tredje delen av en essä från 2002. De tidigare delarna hette Vetandets gränser och Det kroppsliga. Kritik av min text mottages med tacksamhet.

Ekosofiska reflektioner, del III: Tiden och historien

För att återknyta till avsnittet om vetandets gränser, så sade vi att det finns en skillnad mellan verkligheten i sig (den absoluta verkligheten) och verkligheten sådan vi kan begripa den (fenomenvärlden). I vår upplevelse av tillvaron måste vi människor som ändliga varelser forma våra sinnesintryck i tid och rum – vilka därmed inte nödvändigtvis är egenskaper hos den absoluta verkligheten. Intuitivt är det ju möjligt att, under exempelvis en estetisk, meditativ eller extatisk upplevelse, förnimma någonting som förefaller bortom tid och rum. Men diskursivt eller förnuftsmässigt – det förhållningssätt som med språkets utveckling tenderar att dominera människan – är vi hänvisade till en upplevelse begränsad av tid och rum, samt av kategorier som orsak och verkan. Med relativitetsteorin har synen på tid och rum som någonting absolut blivit förkastad även inom naturvetenskapligt tänkande.

Som rationella varelser har vi människor – särskilt den moderna, västerländska – en tendens att förväxla tidens egenskaper med rummets. Detta har mycket med klockans inflytande över vår kultur att göra. Två rumsliga objekt, som exempelvis detta papper och du som håller det i din hand, är kvantitativt åtskilda – det går att mäta skillnaden mellan ett papper och en människa. Två händelser i tid är emellertid kvalitativt åtskilda – då det på förhand inte går att härleda en kommande händelse ur den föregående. Snarare än att vara två punkter på en tidslinje bör de båda händelserna liknas vid två toner i ett musikstycke: Vår upplevelse av helheten är beroende av varje enskild ton, som inte kan bytas ut utan att helheten förändras, men upplevelsen av varje enskild ton är också beroende av dess sammanhang med helheten.

Det mänskliga medvetandet, eller rättare sagt jaget, har åtminstone inom västerländsk tradition oftast betraktats som någonting konstant och självständigt. Undantag har funnits – främst vissa stoiker och skeptiker under antiken samt den radikala empirismen under 1700-talet – men för att finna en såväl traditionsbärande som systematisk kritik av denna föreställning måste man vända sig till buddhistisk filosofi. Liksom inom fenomenologin och av somliga inom dagens hjärnforskning betraktas jaget där som blott ett slags fokus för medvetandeströmmen. Våra minnen – resterna av upplevelser i det förflutna – är kodade med affekter och värderingar, och på samma sätt som man i varje ögonblick upplever ett slags fokus i ett musikstycke, så är jaget i varje ögonblick den subjektiva punkt i nuet som riktas mot framtid och det yttre eller mot förflutet och det inre. Självmedvetandet bildas, som vi konstaterade i avsnittet om det kroppsliga, i en upplevelse av klyvning – av alienation och identifikation, eller uppdelning mellan det Ena och det Andra. Jaget är liksom nuet någonting skapat och obeständigt.

Döden är ett av de mysterier som definierar den mänskliga tillvaron – även när hon blundar för det. Detta beror på att den är en av vetandets gränser, eftersom den enskilde inte gjort någon egen erfarenhet av den. Han kan ha upplevt andras död, men bara som åskådare. Dödens ankomst är oberäknelig och gör anspråk på oss som enskilda – och därför är den en källa till ångest. Även om framtiden alltid är osäker kan människan hela tiden vara förvissad om att ur den kunna skapa ett nytt nu – ständigt upprätthålla en bro mellan framtid och förflutet – tills döden kommer och omöjliggör denna skapelse. Vad som finns bortom denna vetandets gräns, bortom döden, går inte att begripa. För att undkomma sin dödsångest har människan tagit till en rad olika försvarsmekanismer: Föreställningen om det återvunna paradiset, mystikernas förening med det gudomliga, drömmen om odödlighet genom berömmelse, etc. Alla dessa har gestaltats i kulturens olika myter. Rätt tolkade kan de hjälpa den enskilde att bemöta sin dödsångest, för att förverkliga den krävande frihet som den kvalitativt upplevda tiden grundlägger, men de kan också fungera som flyktvägar.

Av tidsupplevelsen följer en viss historieuppfattning, som för olika människor i olika kulturer och under olika epoker tagit sig olika uttryck. I huvudsak kan man urskilja två former av historieuppfattning: (1) den linjära, med underkategorierna (a) historien som förfall och (b) historien som framåtskridande; samt (2) den cykliska, där den historiska utvecklingen i bestämd ordning följer vissa faser i ett ständigt återkommande mönster. Uppfattningen om historien som förfall präglade den kristna, och därmed västerländska kulturen fram till 1600-talet, och återfinnes bland nationalromantiska föreställningar om det egna folkets urhem. Med en sådan uppfattning blir människan konservativ, då det gäller att försöka bevara så mycket som möjligt av det goda som ännu finns kvar. Historieskrivningen blir monumental – händelser och gestalter ur det förflutna ses som föredömen det gäller att ta lärdom av.

Uppfattningen om historien som framåtskridande finns inbyggd i det moderna projektet, förfäktad av somliga av upplysningstänkarna på 1700-talet, som kan summeras med att man genom vetenskapliga upptäckter, resulterande i teknologiska, ekonomiska och politiska framsteg, kan skapa en lyckligare värld. Denna uppfattning utmärker också åskådningar som den hegeliansk-marxistiska, socialdarwinismen och liberalismen. Historieskrivningen blir i bästa fall antikvarisk – till nöje för den som vill se hur det var förr, men ingenting att inspireras av. Den cykliska historieuppfattningen återfinnes i det antika Grekland, det klassiska och hinduiska Indien, och präglar också det kalendariska året. I den naturvetenskapliga kosmologin finns en konkurrent till den numera klassiska Big Bang-teorin, vilken i korthet säger att hela vårt universum undergår ett cykliskt förlopp av utvidgning och sammandragning. Livsåskådningsmässigt har uppfattningen sin motsvarighet i den stoisk-nietzscheanska läran om den eviga återkomsten – ett imperativ till att leva på ett sådant sätt att man kan vilja uppleva allting om och om igen. Istället för att längta efter en bättre tillvaro i framtiden eller i ett eventuellt liv efter döden, bör man göra det bästa av det liv man har här och nu.

I en komplex värld som den postmoderna – som förlorat all tro på "stora berättelser" – är en mer lämplig historieuppfattning inspirerad av kaosforskningen. Denna teori kan exemplifieras med den så kallade fjärilseffekten: En fjärils vingslag någonstans i den karibiska övärlden kan vara en orsak som utlöser en storm över Nordsjön. Men denna verkan kunde ingen som iakttog fjärilen ha förutsett. Vi konstaterade tidigare att en händelse, på grund av tidens kvalitativa egenskaper, inte på förhand kan härledas ur den föregående. På samma sätt är ingen av de tre ovan beskrivna historieuppfattningarna att uppfatta annat än som hypotetiska eller metaforiska. Den enskilde kan i sina handlingar motiveras av utopier som Den eviga freden, Guds rike eller Det klasslösa samhället – annars riskerar han att förvandlas till en desillusionerad och handlingsförlamad nihilist – men sådana drömmar får aldrig ses som ändamål som helgar medlen. Med fjärilseffekten följer att människors handlingar alltid får någon konsekvens som aldrig kunnat förutses – därför gäller det att ständigt engagera sig för att åtgärda de brister vi ser, beredda på att arbetet aldrig kan slutföras. Denna uppfattning finns också i den judiska messianismen.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: ekosofi, framsteg, förfall, kaosteori, modernitet, postmodernism, fjärilseffekten, tid, historiefilosofi

Print Friendly, PDF & Email

Kommentera!

7 reaktioner på ”Tiden och historien

  1. Marcus (478 comments)

    Det här var riktigt intressant, nu när du börjar koppla ihop det. Tiden är central naturligtvis, en av de allra mest avgörande faktorerna för att vi ska bli människor är vår uppfattning av historien och framtiden, och nuets relation till dem. Jag tycker att du gör massor av intressanta poänger.

    Jag tycker dock inte att du helt och hållet visar att ”två händelser i tid är kvalitativt åtskilda”, eller att tidens egenskaper är fundamentalt åtskilda rummets. Modern fysik (relativitetsteoretisk och kvantmekanisk) räknar gärna med tiden som en fjärde dimension, med samma egenskaper som rummets tre dimensioner, samma förmåga att kunna beskrivas i mätbara enheter, vilket då gör två händelser kvantitativt åtskiljbara. Jag vill å min sida hävda att tiden och rummet är lika från ett helt annat håll...

    Håll i dig, för nu svävar jag iväg: 🙂

    Som holist anammar jag helst tiden som ett kontinuum som modell för rummet än tvärtom… En tanke som jag har haft, som säkert innehåller fler hål än en schweizerost och skulle skrattas högt åt av en astrofysiker, är att vår uppfattning av rumstiden naturligen också har kommit att präglas av vår perception – vi ser jaget som origo i världen, punkten där som intryck samlas och uttryck strålar ut ifrån; därför placerar vi ut ett origo i rummet, i skärningspunkten mellan x-, y- och z-dimensionernas plan och orienterar oss efter det.

    Vad vi borde göra är att se hela Alltet som flöden, där enskildheter ges positioner i relation till varandra (därav relativitetsteorins för perceptionen så överraskande slutsatser) snarare än till ett origo. Det finns inga början eller slut, bara inbördes relationer inom en helhet som är dimensionerna i sig. För en medveten varelse är helheten som enskildheterna relateras inom själva medvetandets gränser.

    Människans (andra livsformers också för den delen) perception av rummet formeras egentligen på exakt samma sätt som uppfattningen av tiden – spår, minnen eller vad vi vill kalla det, som permanentas inför medvetandet och samlas kring den enda fasta punkt som detta medvetandet rent faktiskt har: Jaget.

    Det här innebär att jag till dina tidsuppfattningar 1) den linjära, 2) den cykliska också vill foga 3) den holistiska.

    Som sagt… Sug på den ett tag, det är lite djärvt. Jag är långt ifrån färdig i de här tankarna och det är lite därför jag än så länge undviker epistemologin i mitt eget projekt.

    Svara
  2. Marcus (478 comments)

    Jag blev lite flummig sådär sent på eftermiddagen igår. Det var en utvikning som egentligen inte hade med ditt inlägg att göra. Eller delvis har det ju det naturligtvis... Huvud-"kritiken" var hursomhelst att man mycket väl kan hävda att tiden och rummet faktiskt är fundamentalt lika, att "händelser" faktiskt kan åtskiljas kvantitativt - om man accepterar den ursprungligen relativitetsteoretiska modellen rumtid (den här Wikipedia-artikeln är ganska hygglig. Blir väldigt teknisk mot slutet, men huvuddragen är relativt (no pun intended) tydliga). Sedan är det naturligtvis en annan femma huruvida detta förändrar dina slutsatser...

    Svara
  3. jimpan (121 comments)

    Tack för ditt inledande beröm! Skulle vara kul att få reda på exakt vilka intressanta poänger jag gör i texten.

    Jag är benägen att hålla med dig i din huvudkritik (får ta till min standardursäkt att texten skrevs för snart fyra år sedan...). Din utvikning får jag nog grubbla lite mer över, men jag är numera också mycket mer inne på den moderna fysikens världsbild än den bergsonskt inspirerade bild jag framställde här ovan (har satt mig in mer i såväl kvantfysik som relativitetsteori sedan jag skrev texten). Fast jag vill nog ändå inte släppa en del av de saker jag skrev ovan, och som följer av ett sådant bergsonskt resonemang.

    Jagets natur är lite av en käpphäst för mig - kanske kommer vi slutligen fram till att vi menar samma sak, men det verkar onekligen som vi skiljer oss åt (grunduppfattningen hos mig är i stil med att den sortens fokuspunkt i rumtids- eller medvetandeflödet som nuet respektive jaget utgör är en produktiv fiktion, praktiskt nödvändig men i grunden illusorisk).

    Jag tycker att du gör mycket goda poänger i din beskrivning av en holistisk rumtidsuppfattning, men undrar om inte den i själva verket är förenlig med den kaosteoriinspirerade modell jag lanserar på slutet (som är en helt egen uppfattning, skild från de tidigare presenterade).

    Jag tycker gott du kan ge dig in på epistemologiska reflektioner på din blogg (själv har jag större svårigheter att formulera en antropologi än en epistemologi, men vi kan kanske hjälpa varandra?) - fast å andra sidan är det väl än så länge inte nödvändigt för ditt projekt? (även om det enligt min uppfattning är oundvikligt i längden)

    Kan du skicka länken till artikeln du tipsade om igen? Det verkar ha blivit nåt fel på den...

    Svara
  4. Marcus (478 comments)

    Jag gillar din kritiska inställning till historien som en framåt- eller bakåtskridande utveckling. Och jo, min holistiska tidsuppfattning kan nog fungera alldeles utmärkt ihop med kaosteorin… Funderingarna kring dödens betydelse för den mänskliga upplevelsen är också intressanta, även om du kanske inte fullt sätter in det i sitt sammanhang. Till exempel, hur påverkar vår medvetenhet om döden vår tidsuppfattning?

    En av de saker jag framför allt instämmer i är din kritik av det västerländska jaget som något skapat. Den västerländska jag-uppfattningen är höggradigt individualistisk och icke-holistisk, vill jag hävda. Människan uppfattar sig som individ (sig själv nog, avgränsad mot andra, fri blott genom frånvaro av andras tvång etc) som en konsekvens av att det av världen beroende självet ofta felaktigt tillskrivs det från världen självständiga jaget.

    Det verkliga jaget är för mig starkt relaterat till det strikt materiella – det kan egentligen ses som självets högst reella koppling till verkligheten. Sinnesintryck är materiella, liksom kroppens uttryck (särskilt om man kan beskriva händelser som kvanta i en rumtid). Du har kanske tangerat detta, genom att skjuta fram den mänskliga kroppen i rampljuset (del 2)?

    Jaget är enligt mig mycket riktigt en fokuspunkt, men snarare än för medvetandeströmmen i sig, fokuserar den relationerna mellan fenomenvärld och livsvärld – som den smala passagen i mitten av ett timglas, där till exempel intryck å ena sidan och avsikter som blir till uttryck å den andra rinner fram och tillbaka i en dialektisk process av (ömsesidig) påverkan.

    Självet är en funktion av den sortering som sker av ”sanden” på fenomenvärldshalvan av timglaset (om du inte har tröttnat på liknelsen vid det här laget…). Vissa sorteringsfack är direkt relaterade till den egocentriska upplevelse som blir följden av att jaget blott är en sådan smal passage. Facken i den egocentriska kategorin är vad vi uppfattar som självet, men det kan egentligen inte objektivt skiljas från övriga fack…

    Äh, nu var jag där med en utvikning igen. Men det kändes intressant att reda ut var vår (eventuella) skillnader i jag-uppfattning ligger. Det här är inte vad jag har tänkt mest på, som du kanske märker – så en samkörning vore intressant 🙂

    (Länken gick till sökord "rumtid" på svenska wikipedia. Det var problematiskt med den där länken hela tiden, trots att jag skrev in den som html-tag som vanligt... Jag testar igen)

    Svara
  5. jimpan (121 comments)

    Tack för synpunkterna. Jag ska ta mig en funderare kring döden (oj, vad dystert det kändes att skriva de orden) och se om jag kan vidareutveckla tankarna i en riktning som föreslås av din fråga.

    Det du skriver om jaget (uppfattningar som vi delar) gör att jag vill använda begreppet autonomi hellre än frihet. Återkommer angående det. Min tanke med att resonera kring kroppslighet hade mycket riktigt med det du säger om självet. Men jag tror jag ska ta upp en diskussion om Butler och Aristoteles vad gäller detta.

    Instämmer också i ditt förtydligande av jaget som fokuspunkt för mötet mellan fenomenvärld och livsvärld. Ska ta upp detta i texten om Nietzsche, med relation till Schopenhauer såväl som Husserl (som du tycks inspirerad av?). Vi tycks göra ungefär samma distinktion mellan jaget och självet. Tänkte problematisera det lite i samband med diskussionen om Butler.

    Texten om rumtid var en intressant och kärnfull presentation. Tack för den.

    Svara
  6. Marcus (478 comments)

    Ser fram emot en mer detaljerad beskrivning av autonomi-begreppet. Är inte riktigt min bana, men det känns både intressant och relevant.

    Jag tror också att vi har ganska lika uppfattningar i de här frågorna, utgångspunkten vi delar är ju något slags holism. Sedan börjar vi i olika ändar, liksom...

    Svara

Kommentera