Dubbel årskrönika: 2008-’09

Av den 18 januari, 2010

För två år sedan summerade jag bloggåret 2007. Sedan dess har det inte blivit någon årssummering, varför jag  nu får bjuda på en för såväl 2008 som det nyss gångna 2009. Jag delar upp det hela i två inlägg.

Jag börjar med vilka teman som gällde för år 2007. De flesta av mina inlägg - även om det också fanns andra som jag är särskilt nöjd med - under bloggåret 2007 kretsade kring något av följande teman.

  • Identitet och identitetspolitik
  • Postmodernismen inom vänstern
  • Om begreppet frihet
  • Staten, marknaden och civilsamhället
  • Religionshistoria och religionskritik
  • Miljöpartiet och den gröna ideologin
  • Borgerlig partipolitik
  • Homofober, abortmotståndare och mansideal
  • Migration, xenofobi och Sverigedemokraterna

Under bloggåren 2008 och '09 var det till stor del andra teman som gällde. Jag lyfter i det följande fram ett antal inlägg från åren och presenterar dem i tematisk följd.

Det röda och det gröna

I februari presenterade Miljöpartiet en ny modell för ekonomisk grundtrygghet, efter en process med workshops och omröstning bland medlemmarna. Förslaget fick kritik från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men såväl ros som ris från fackligt håll. I april skrev Grön ungdoms båda språkrör (Maria Ferm och Jakop Dalunde), tillsammans med en ledamot i MP:s partistyrelse (Magnus Johansson), på DN Debatt att V med sin ekonomiska politik äventyrar samarbetet inom oppositionen. Jag sällade mig till kritikerna av debattartikeln och efterlyste en grön maktanalys. Något jag senare hittade i en krönika signerad Angela Aylward.

Uppfattningar om MP som ett borgerligt parti, en åsiktsfilial till socialdemokratins högerfalang eller en opålitlig samling miljömuppar är inte ovanliga i den vänstra delen av bloggosfären. Jag hittade en underhållande bloggpost på den linjen och efterlyste mer konkret och argumenterande vänsterkritik av MP. Med utgång från det gjorde jag senare en fallstudie om skattesänkningarna i Göteborg. Ytterligare en tid senare ifrågasatte jag Maria Wetterstrands avståndstagande från vänsteretiketten (i en debattartikel som i övrigt inte alls handlade om höger/vänsterskalan, varför avståndstagandet var något svårbegripligt). Jag luftade också farhågor om att MP faktiskt kan användas som en ursäkt av sossar för att fortsätta högervandringen. Det gjorde mig uppgiven.

Liberalism är inte alltid högerpolitik

Lika tröttsam som harangerna om MP som borgare är förkärleken bland vänsterdebattörer att använda ordet "nyliberal" som ett rött skynke. Jag är för en ekonomisk vänsterpolitik, men jag inbillar mig inte att nyliberalism innebär krig för att sprida demokrati (kriget mot terrorismen), statlig inblandning i privatlivet på nymoralistisk grund (anti-homosexualitet, anti-abort, etc.) eller ett överstatligt stormaktsbygge (EU). Jag har också svårt för den sortens "guilt by association" som förknippar en person som Johan Norberg med islamofober och främlingsfientliga.

På tal om Johan Norberg uppmärksammade jag när han uttalade visst stöd för MP (något han upprepade på Newsmill mot slutet av 2009, varpå jag gick in i debatten där). Till stor del berodde det på ställningstagandet mot FRA-lagen - som del i partiets arv från medborgarrättsrörelsen. (Alexander Bard däremot gick med i Folkpartiet.) Denna rörelse kan i någon mening sägas härstamma från upplysningsliberalismen och franska revolutionen - varifrån också begreppet "vänster" kommer. Delar av den liberala idétraditionen söker sina rötter hos bl a John Locke och en tankeströmning som kan kallas "ägarindividualism". I ett inlägg problematiserade jag tanken om självägande och den människosyn som den förutsätter. (Mattias Svensson har besvarat min kritik, och det känns lite dumt att jag inte lämnat någon replik tillbaka - däremot började jag under 2009 att läsa  en antologi med texter av hans husgud Ayn Rand.)

I början av 2009 anslöt jag mig till Karl Palmås och Johan Karlssons kritik av den så kallade "panglossliberalismen". Ni vet, den som "utgår från Upplysningens tro på framsteg och förnuft och människornas och världens förbätterlighet. Det är en liberalism som är förvissad om att den har rätt, snarare än ödmjukt öppen för att den kan ha fel", för att citera Johan. I samma inlägg tog jag upp distinktionen mellan höger- respektive vänsterlibertarianer (och jag kan, så här i efterhand, förstå om inlägget känns en aning rörigt). På samma tema är också jämförelsen mellan högerlibertarianen Murray Rothbards kritik av socialismen och Uppsalamoderaten Stefan Olssons beskrivning av liberalkonservatismen. Båda inläggen inspirerades av Louise P.

Obama, militarism och internationella relationer

Barack Obama
Presidentkandidaten Barack Obama fick många anhängare i Europ

Många var vi som följde presidentvalkampanjen i USA. Jag, liksom många andra européer till såväl höger som vänster, hoppades att det till slut skulle bli Barack Obama som installerades i Vita huset. Jag passade på att se Bobby, om mordet 1968 på presidentkandidaten Robert Kennedy, och hänfördes av det sista tal han höll innan sin död. Apropå politiska tal höll Barack Obama sitt på Demokraternas partikonvent den 28 augusti. På dagen 45 år efter Martin Luther King Jr höll sitt på temat drömmar om framtiden. Till slut blev det ju Obama som valdes. Jag önskade att svensk politik kunde få en bättre retoriker än Jan Björklund.

Om Obama förknippas med förändring jämfört med den politik som förts av Bushadministrationen, så skulle det vara annat med den republikanska motkandidaten John McCain. Åtminstone vad gäller försvarspolitiken,  med tanke på att hans namn till utrikesministerposten var Robert Kagan, tung företrädare för den neokonservativa tankeströmningen. Apropå neokonservatism skrev jag om det i en krönika för Fria Tidningen, och jag tog även upp sådana drag hos Folkpartiet. Jag hade även en krönika i Fria Tidningen där jag angav kriget som grund för både staten och kapitalet, och så lade jag ut en äldre text om liberal imperialism.

Under 2008 var OS i Kina på allas läppar, åtminstone fram tills OS ägde rum. Så också på mina. I ett inlägg invände jag mot dem, t ex SOK:s Stefan Lindeberg, som ansåg att vi i Väst gör bäst i att hålla tyst om MR-situationen. I ett annat tog jag upp Tibetfrågan. Till temat mänskliga rättigheter hör också frågan om Turkiets eventuella EU-medlemskap. I samband med en medlemsomröstning om Miljöpartiets krav på svenskt utträde (en omröstning som lyckligtvis utmynnade i att kravet ströks), argumenterade jag för att Turkiet måste välkomnas.

Samhällets normer och strukturer

Med utgång från Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring 2007, och med anledning av uppståndelsen kring Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund (något jag också diskuterade), problematiserade jag begreppet tolerans. Statsapparaten är ett organ för maktutövning på lagstiftningens grund, och som sådan kan den per definition inte vara tolerant. Ordet måste reserveras för ett förhållande mellan jämlikar. Som det annars används tenderar det att lägga en våt filt över all debatt. Jag tog också upp ämnet religion och politik i en text som kom i två versioner - en mer utförlig (på Frihetligt Forum) och en mer stringent (för Fria Tidningen).

Lars Refns teckning i Jyllands-Posten. Texten, skriven på persiska med arabiska bokstäver, lyder: “Jyllands-Postens journalister är en bunt reaktionära provokatörer”.

Förbundet Humanisterna, med ordförande Christer Sturmark, är ingen kär vän. Men på frågan om äktenskapslagstiftning håller jag med dem till punkt och pricka. Svenska kyrkan och andra religiösa samfund bör inte ha någon juridiskt bindande vigselrätt. S k borgerlig, dvs civilrättslig, vigsel bör vara obligatorisk för såväl hetero- som homopar som vill ingå äktenskap. Om paren sedan vill låta ett religiöst samfund välsigna akten ska det vara upp till dem.

Om Christer Sturmark är irriterande, så är det ingenting mot Pär Ström. Jag har dragit mig för att kommentera hans korståg mot feminismen, men tipsade om en artikel som gjorde det mycket bra. När Alex Schulman spydde galla över manliga modebloggare frågade jag mig om det var ett uttryck för bögskräck, en rädsla för ifrågasättandet av den hegemoniska maskuliniteten. Jag tog också upp Karl Palmås kartläggning av homosocialiteten i en viss del av bloggosfären.

Även om jag anser att migration inte i första hand är en ekonomisk fråga, så är det ett plus att avreglerad migration skulle gynna världsekonomin. Det är tråkigt att migrationsminister Tobias Billström (M) argumenterar på ett sätt som i så hög grad påminner om Sverigedemokraterna. Själv anser jag att dessa falska folkhemsnostalgiker bör bemötas med internationell solidaritet. Jag applåderade också Nyköpingsbornas "nyckeluppror" mot deras blott något mer extrema åsiktsfränder i Svenska Motståndsrörelsen. En så osympatisk människosyn kan inte accepteras.

För övrigt anser jag att den svenska narkotikapolitiken måste förändras.

Rekommenderad läsning:

[recreading items=5]

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Barack Obama, EU, feminism, Folkpartiet, FRA, höger/vänster, Johan Norberg, Kina, krigspolitik, migration, Miljöpartiet, neokonservatism, nyliberalism, panglossliberalism, religion, tolerans

Kommentera!

5 reaktioner på ”Dubbel årskrönika: 2008-’09

  1. Jon (13 comments)

    Jag hade missat dina artiklar för Fria trots att jag är prenumerant. Jag måste läsa den noggrannare uppenbarligen. Hursomhelst fastnade jag för artikeln Staten, kapitalet och kriget där du rerererar till Manuel de Landa. Vilken bok har du hämtat rererensen ifrån? Jag funderar på att expandera min bokhylla 🙂
    .-=


    Jon har nyligen skrivit 2009 med maktverktyget, del 1 =-.

    ---
    Det var
    War in the Age of Intelligent Machines (1991). Jag förstår att du inte lagt märke till mina artiklar - de var nog faktiskt inte särskilt minnesvärda. Men här finns en förteckning om du är intresserad. /Jimmy

    Svara

Kommentera