Den västerländska civilisationens uppkomst

Av den 5 november, 2007

Ett tidigare inlägg handlade om särskiljandet mellan stat, marknad och civilt samhälle. Som bakgrund till denna "åtskillnadskonst", med Michael Walzers ord, kommer här en äldre text om åtskillnaden mellan magi, religion och vetenskap.

Jag skrev för en tid sedan essä kallad Västerlandets undergång? Rubriken syftar på Oswald Spenglers tvåbandsverk med samma titel (Der Untergang des Abendlandes, 1918-22) – detta gjort med glimten i ögat. Egentligen är den ironiska udden riktad mer mot Spenglers arvtagare Samuel Huntington, den amerikanske statsvetare som 1993 skrev artikeln ”The Clash of Civilizations?”, publicerad i sommarnumret av tidskriften Foreign Affairs. Syftet med den artikeln kan sägas ha varit att uppmana till uppslutning bland västmakterna gentemot hotet från framför allt Kina och den muslimska världen. Syftet med min essä är inte så mycket en kritik av ”The Clash of Civilizations?” som ett förslag till ett slags alternativ till Huntingtons framställning. Här följer ett utdrag ur essän.

På jättars axlar

Ofta brukar man i kultur- eller idéhistoriska diskussioner säga att västerlandet står på två ben, placerade i Jerusalem (judisk-kristen tradition) respektive Aten (den grekisk-antika kulturen), men riktigare är det kanske att säga att den västerländska kulturen uppstod vid 500-talet, med Romarrikets fall. Visserligen är mycket hämtat från Jerusalem och Aten, liksom från Rom, men alla kulturer hämtar något från sina föregångare och sin omgivning.

Vi har också, sedan 1100-talet, mycket att tacka den arabiska kulturen för. Det mesta av det som idag är känt om den grekiska antiken har förmedlats av muslimerna; under den period som brukar kallas ”de mörka århundradena” i Europa (tidig medeltid) stod den muslimska världen – från Bagdad till Córdoba, på en kulturell och vetenskaplig nivå som det skulle ta århundraden för européerna att över huvud taget kunna mäta sig med. Först med renässansen och reformationen uppstod något en modern västerlänning skulle kunna känna igen sig i. Väst skulle inte ha varit vad det idag är om inte tankar och teknologi en gång lånats från annat håll (krut, boktryckarkonst, kompass, matematik, filosofi, etc.).

I Västerlandets undergång ställer Spengler upp följande schema:

  1. Förepok (500-900)
    Kulturella uttryck: Mystisk symbolik och naiv imitation
    Politisk organisation: Stammar och hövdingar
  2. Tidig epok (900-1500)
    Kulturella uttryck: Uttrycksfull ornamentik och arkitektur
    Politisk organisation: Feodalism och statstankens uppkomst
  3. Sen epok (1500-1800)
    Kulturella uttryck: Stadspräglade och genomtänkta konstarter
    Politisk organisation: Borgerlig kapitalism, territorialstater
  4. Civilisation (1800-?)
    Kulturella uttryck: Snabbt växlande modestilar utan innehåll
    Politisk organisation: Kosmopolitism och imperialism

Själv idealiserade Spengler den tidiga och den sena epoken, vilka han sammanfattade som kultur, medan förepoken främst är att likna vid en prolog (uppgång) och civilisationen en epilog (nedgång). Det är kring sekelskiftet 1500 som moderniteten kan sägas ha uppstått, med reformationen, det kapitalistiska världssystemets uppkomst, den vetenskapliga revolutionen, etc. I sin bok Magic, science, religion, and the scope of rationality kallar Stanley J. Tambiah de tvåhundra åren efter 1500 för en ”historisk vattendelare”. Under ett antal sidor diskuterar han relationen mellan den protestantiska reformationen och den vetenskapliga revolutionen, men belyser också en tämligen kontroversiell sida hos renässans- och vetenskapsmän som Giordano Bruno och Johannes Kepler: den magiska eller ockulta världsbilden.

Den kopernikanska revolutionen

Synen hos den store reformatorn Jean Calvin (1509-64) på den kopernikanska astronomin tas också upp i Sven-Eric Liedmans bok I skuggan av framtiden. Intressant nog har Liedman och Tambiah olika uppfattningar i frågan: Medan den förre menar att uppgiften om Calvins opposition mot den nya kosmologin för att den strider mot den helige Ande (eller Calvins egen bibeltolkning, som Tambiah uttrycker det) är en vandringssägen, eftersom Calvin inte kan ha läst Copernicus, så hävdar Tambiah att Calvin visserligen motsatte sig den kopernikanska astronomin, men att hans världsbild ändå hade mer gemensamt med den än med den medeltida kyrkans syn på kosmos som en ”tillvarons stora kedja” (the great chain of being). Mellan Gud och skapelsen finns, hävdade Calvin, en oöverstiglig klyfta – inte någon stege på vilken människan kunde klättra. Också Copernicus och Kepler förkastade den medeltida kosmologin på grund av just denna fråga: Ingenting i skapelsen är överordnat någonting annat, då all materia är underkastad fysikens lagar (möjligen inrättade och övervakade av Gud).

Det har tidigare hävdats att västerlandet vilar på trefoten Jerusalem, Aten och Rom. Tambiah behandlar i sin bok hur man inom den tidiga bibliska religionen, sedan babyloniska fångenskapen från 586 f. v. t., gjorde en skarp åtskillnad mellan religion och magi. På samma sätt som man inledningsvis ansåg att det visserligen fanns andra gudar än Israels Gud, men att de inte skulle tillbedjas av Israels folk, så erkände man den hedniska magins realitet och funktionalitet. Den fungerar, men är förbunden med avgudadyrkan. Från antikens Grekland, sedan Thales från Miletos och andra naturfilosofer kring 500-talet f. v. t., härstammar den västerländska vetenskapen och dess världsbild. Tambiah beskriver hur grekerna förkastade magi, inte som falsk religion, utan snarare som dålig vetenskap. Även om vetenskapen var rudimentär i jämförelse med senare tiders, så strävade man alltmer efter naturalistiska och rationella förklaringsmodeller framför övernaturliga och magiska. Hos en evolutionist som Edward Tylor (1832-1917) leder det, tillsammans med föreställningen om modernitet som en vetenskapens uppgörelse med religion, till idén om att mänskligheten genom historiens framsteg kommer att bli alltmer befriad från magi och religion. Med Max Weber (1864-1929) kan man tala om denna utveckling som en ”avmystifiering av världen” (Entzauberung der Welt).

Sigmund Freud (1856-1939) har gjort ett uttalande om att människan förlorade sin centrala plats i universum med Copernicus, sin särställning bland kreaturen med Charles Darwin (1809-82) och sitt självständiga medvetande med Freuds egen teori om psyket. Men även om Darwins evolutionsteori utlyste upprörd debatt på sin tid – visserligen kompenserad för européers del av kulturevolutionister och socialdarwinister som Herbert Spencer – så uppfattades den kopernikanska revolutionen från början som en uppvärdering, snarare än en degradering av människan. Med föreställningen om tillvarons stora kedja var människan under medeltiden placerad någonstans mitt emellan himmel och helvete. Vid centrum för Dantes universum var inte jorden, utan djävulen. Upplysningstänkare som Jean Antoine de Condorcet (1743-94) såg de naturvetenskapliga bedrifterna från Copernicus till Newton snarast som en triumf för det mänskliga förnuftet: horisonten öppnades för släktets slutgiltiga befrielse från vidskepelse, nöd och förtryck. Samtidigt var Giordano Bruno, hyllad som en försvarare av den nya världsbilden gentemot reaktionärer, såväl som Isaac Newton också anhängare av en magisk världsbild som visserligen stod i opposition mot kyrkan, men också mot vad moderna vetenskapsmän skulle kalla rationell vetenskap. Vidare pågick häxprocesserna i Europa som värst under 1500- och 1600-talet, medan de knappt förekommit alls under medeltiden. Inte heller var de uttryck för något slags folklig vidskepelse, utan förespråkades av framstående vetenskapsmän och reformatorer, såväl som bildade renässanspåvar och motreformationens helgon. Denna företeelse har evolutionister som Tylor haft svårt att förklara på ett övertygande sätt.

Den augustinska revolutionen

Kyrkofadern Augustinus (354-430), av påven Johannes Paulus II kallad ”den kristna civilisationens gemensamme fader”, var inte först med sin strävan att förena arvet från Jerusalem med det från Aten, men han kan sägas utgöra kulmen på denna utveckling. Dessutom fulländar han skapandet av en västlig teologi, under inflytande från romersk juridik. Med sin skrift Om Gudsstaten (De civitate Dei, 413-25) inleder han åtskillnaden mellan politik och religion, genom att postulera två skilda slags gemenskap: Världsstaten (civitas terrena), där drivkraften är egenkärlek och strävan efter världsliga mål, respektive Gudsstaten (civitas dei), motiverad av osjälvisk kärlek till Gud.

Marshall Sahlins beskriver i sitt föredrag The Sadness of Sweetness en intressant kontinuitet från Augustinus, via Thomas Hobbes (1588-1679), till Adam Smith (1723-90) och den borgerliga liberalismens ideologi om individens frihet från religionens, och senare samhällets tvång. Motsättningen mellan individen (natur) och kollektivet (kultur) bevaras, medan människans behov eller otillräcklighet värderas olika. Från Augustinus utgår distinktionen mellan politik och religion, som med omkastningen av värdering blir förbunden med moderniteten som sekularisering. Tillsammans med det bibliska särskiljandet av religion från magi, samt det grekiska av vetenskap från magi, har därmed grunden lagts till den funktionsuppdelning och specialisering som Weber anfört som karakteristisk för moderniteten. Denna beskrivning går tillbaka på Immanuel Kant (1724-1804), som med sina tre kritiker från 1780-talet försökte skilja på kunskap, etik och estetik, samt i upplysningens anda frigöra dem från andliga eller världsliga auktoriteters imperativ. Vid sidan av franska revolutionen markerar Kant inledningen till den högmoderna perioden (1789-1989) i västerlandets historia. Det går knappast att överdriva inflytandet från den tyske upplysningstänkaren på senare filosofi, genom allt från kreativa missförstånd, via konstruktiv opposition till rena efterapningar.

Fortsättning följer. Temat är då Guldåldern, tusenårsriket och upplysningsprojektet.

Print Friendly, PDF & Email

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om antiken, arabvärlden, Augustinus, Bibeln, entzauberung, evolutionism, Immanuel Kant, kosmologi, liberalism, Max Weber, modernitet, Nicolas de Condorcet, Nicolaus Copernicus, Oswald Spengler, reformationen, Samuel Huntington, upplysningsprojektet

Kommentera!

4 reaktioner på ”Den västerländska civilisationens uppkomst

  1. Tobias (3 comments)

    Tackar för ett mycket trevligt inlägg!

    ---
    Tack så mycket! Hoppas du kommer att uppskatta fortsättningen. 🙂
    Din blogg ser mycket intressant ut, ska börja läsa den. /Jimmy

    Svara

Kommentera