Skip to content

Den nyliberala revolutionen

Av den 19 september, 2022

Skrivprojektet går vidare. Nu har jag samlat lite reflektioner kring nyliberalismen, hur den växt fram och anses ha präglat socialdemokratin. Det är någonting som skaver med den gängse bilden. Synpunkter mottages med tacksamhet!

Det finns en populär berättelse om att nyliberalismen fick sitt stora genombrott efter Milton Friedmans ordförandetal på årsmötet för American Economic Association 1967, där han dömde ut Keynes recept för finans- och penningpolitiken.1 När sedan Margaret Thatcher blev Storbritanniens premiärminister 1979, och Ronald Reagan USA:s president 1981, skapade det ett momentum för en politik av avregleringar, skattesänkningar och privatiseringar som fick efterföljare i hela västvärlden. Här hemma i Sverige skrev informationsdirektören Sture Eskilsson på SAF, föregångare till Svenskt Näringsliv, ett sedermera beryktat PM som blev startskottet för en påverkanskampanj för att efter vänstervågen 1968 vrida samhällsdebatten åt höger.2 Bland annat ledde det till bildandet av marknadsliberala tankesmedjan Timbro 1978. Och inom socialdemokratin började det ta skruv när Erik Åsbrink i en kallelse till möte i maj 1981 för Socialdemokratiska ekonomklubben, ett nätverk av studenter vid Handelshögskolan i Stockholm där bland andra Magdalena Andersson senare ingått, föreslog att man skulle

utröna på vilka punkter vi av ideologiska skäl måste ta avstånd från de nya lärorna respektive på vilka grunder det finns tankegods som kan vara användbart även i en socialdemokratisk politik.3

Både Åsbrink och Klas Eklund, också han verksam inom Socialdemokratiska ekonomklubben, rekryterades av Kjell-Olof Feldt och hör till den grupp som brukar benämnas som "kanslihushögern".4 För att få igång ekonomin efter sjuttiotalets kriser och sex år med olika borgerliga regeringar eftersträvade Olof Palmes regering, som tillträdde efter valet 1982, en tredje väg mellan å ena sidan åtstramningarna hos en Friedmaninfluerad "thatcherism" eller Reaganomics, och å andra sidan keynesianismen hos Frankrikes president François Mitterand.5 Trots denna uttryckliga ambition har den ekonomiska politiken i efterhand beskrivits som en mer eller mindre medveten nyliberalisering av socialdemokratin.

En idealistisk förklaringsmodell

Ett grundläggande problem med den här förklaringsmodellen, som mycket väl kan ha vissa poänger, är att den är så ensidigt aktörsorienterad – för att inte säga idealistisk, eller voluntaristisk. Det handlar om enskilda, ledande företrädare som svikit arbetarrörelsens ideal. Detta präglar texter av exempelvis Åsa Linderborg och Daniel Suhonen, till och med en i övrigt tänkvärd skrift som den sistnämndes Vad hade Erlander gjort? (2021).6 Ibland kompletteras förklaringsmodellens betoning av idéernas förföriska kraft med en mer materiellt orienterad teori om hur egenintresset hos den socialdemokratiska eliten närmat sig det privata näringslivet, vilket skapat en större mottaglighet för nyliberala idéer. Om en politiker kan förvänta sig en framtida, välbetald position som styrelseproffs eller PR-konsult, så antas det helt enkelt finnas motiv att anpassa sin politik enligt dessa förväntningar.7 Det ligger nog mycket i det. Men det råder ett underskott av analyser av hur politisk idéutveckling och intressen – enskildas såväl som kollektiva sådana – hänger samman med, och till viss del kan förklaras av, strukturella skeenden i samhällets ekonomiska bas samt förändringar i institutionella och demografiska förhållanden. Det är som att styrkeförhållanden på arbetsmarknaden, kapitalets globalisering eller befolkningens socioekonomiska sammansättning och politiska preferenser är av underordnad betydelse, jämfört med åsikter, värderingar och ageranden hos något dussin akademiker och politiska tjänstemän.8

Historikern Tony Judt har i ett föredrag han höll vid New York University i oktober 2009, mindre än ett år innan han avled som följd av nervsjukdomen ALS, framhållit att den politiska utvecklingen efter andra världskriget kan förstås genom en debatt mellan två motsatta ansatser i att besvara frågan om hur det liberala samhället kunde kollapsa och ge plats för fascismen.9 Den ena, som Judt lät representeras av främst Friedrich von Hayek, nationalekonom av den österrikiska skolan och författare bland annat till Vägen till träldom (1944), såg förklaringen i mellankrigstidens försök till statlig planering av ekonomin och kommunal organisering av välfärden. Inte bara ansågs dessa försök dömda att misslyckas, utan de gav också upphov till en motreaktion av extremism från höger och vänster som demokratin inte höll för. Det bästa försvaret för det öppna samhället är därför, enligt Hayek och hans likasinnade, att hålla politiker så långt borta från ekonomin som möjligt.10

Det starka samhället

Den andra ansatsen för att förstå vad som hände mellan världskrigen, och därigenom kunna förhindra att det upprepas, låter Judt representeras av Keynes. Enligt den flitigt åberopade brittiske nationalekonomen handlade lärdomen från depressionen, fascismen och kriget om den grundläggande oförutsägbarheten i den mänskliga tillvaron. Känslan av osäkerhet, uppskruvad till den kollektiva rädslans nivå, utgjorde – för att citera Judt – "den eroderande kraft som hade hotat och åter kunde komma att hota den liberala världen". Receptet för att minska lockelsen hos demagoger och totalitära ideologier ligger då i att se till att människor upplever en viss grad av trygghet och tillförsikt, vilket under efterkrigstiden har eftersträvats genom välfärdsstaten och reglering av marknadsekonomin – oavsett om vi talar om den nordiska modellen, Tysklands soziale Marktwirtschaft ('social marknadssekonomi') eller USA:s New Deal ('nya given').11

I motsats till vad många förväntat sig, baserat på erfarenheterna efter första världskriget, kom efterkrigstidens första decennier att präglas av en enorm skjuts i ekonomin.12 Innovationerna från den så kallade andra industriella revolutionen – elektricitet, förbränningsmotorer, förädling av petroleum, telekommunikation och sanitetsinfrastruktur – fick spridning, och catch up-effekten av att de krigshärjade länderna skulle byggas upp på nytt ledde till en allmän välståndsökning av aldrig tidigare skådat slag.13 Detta präglade även Sverige, som hade stått utanför kriget men nu kunde exportera till Europas återuppbyggnad. Den franske ekonomen och demografen Jean Fourastié myntade i efterhand uttrycket Les Trentes Glorieuses ('de härliga trettio') om perioden, och i Sverige har den – från början ironiskt, inom sjuttiotalsvänstern – kommit att kallas rekordåren.14 Den politiska konfliktnivån var låg. Redan 1952 hävdade statsvetaren Herbert Tingsten att de politiska ideologierna var döda, lite i samma anda som när Francis Fukuyama efter Berlinmurens fall talade om historiens slut.15 Trots kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen var under sextiotalet Jan Tinbergen – så småningom, 1969, den förste att få ekonomipriset till Nobels minne – inte ensam om uppfattningen att välfärdskapitalismen och en då ganska liberaliserad Sovjetkommunism på sikt skulle konvergera till en gemensam samhällsmodell för alla utvecklade länder.16

Nyliberalismens epok

Men denna idyll skulle komma att ta slut. Samhällsekonomin har inte bara sina konjunkturcykler, utan den präglas också av längre, strukturella vågor. När sextio- övergick i sjuttiotal ebbade expansionsfasen i världsekonomin ut, och en ny strukturcykel tog vid – präglad av sämre produktivitetsutveckling och stagnerande världshandel, samtidigt som arbetskraftsutbudet snabbt ökade med det nästan tredubblade födelseöverskottet från mitten av fyrtiotalet och decenniet framåt.17 Bland annat i Sverige möttes denna strukturkris av keynesianskt expansiv finans- och penningpolitik – den så kallade "överbryggningspolitiken" – resulterande i stigande inflation och arbetslöshet, nedpressade löner och förlorade marknadsandelar för svensk exportindustri.18 I kombination med att lärdomarna från depressionen, fascismen och kriget – sådana som Judt framhöll dem – inte var lika närvarande hos en yngre generation utgjorde misslyckandet en grogrund för att prova det recept som förespråkades av Friedman och hans kollegor vid University of Chicago.

I den bok som introducerade begreppet nyliberalism i Sverige, I morgon kapitalism (1980) av Henri Lepage, sammanfattas dessas läror med: 1) den monetaristiska riktningen, 2) teorin om "det mänskliga kapitalet" (humankapitalet), 3) rörelsen för "äganderätt", samt 4) en skola som kallar sig Public Choice (citattecknen är författarens).19 Något summariskt handlar det om en syn på människan som rationell och nyttomaximerande individ, homo oeconomicus, vars val i livet kan betraktas som kalkylerade investeringar. Politik ses som ett spel mellan olika aktörer – politiker, väljare, byråkrater och intressegrupper – som använder sig av den politiska processen för att nå egna mål. Endast genom privat ägande och fria marknader säkras en god samhällsutveckling, och ekonomisk politik ska begränsas till att bekämpa inflationen genom att sätta mål för hur mycket penningmängden ska få växa. Under följande decennier låg dessa läror till grund för avregleringar, skattesänkningar och privatiseringar, liksom införandet av sådant som skolpengen i Sverige och den styrmodell för offentlig sektor som blivit känd under benämningen New Public Management.20

Print Friendly, PDF & Email
  1. Milton Friedman, "The Role of Monetary Policy: Presidential Address Delivered at the Eightieth Annual Meeting of the American Economic Association, Washington, D.C., December 29, 1967", The American Economic Review LVIII, nr 1 (mars 1968): 1–17. []
  2. Sture Eskilsson, "SAFs PM angående informationsverksamheten (dokument)", i Klassmedier: En antologi om massmedier under kapitalismen, red. Kenneth Hermele och Karl-Ola Nilsson, orig. 1971 (Stockholm: Unga filosofers förlag, 1978), 209–18. []
  3. Citerat efter Johan Lönnroth, Palme och den socialdemokratiska utopin: En bitvis självbiografisk betraktelse (Göteborg: Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg, 2016). []
  4. Marika Lindgren Åsbrink, red., Kanslihushögern: Frälsare eller dödgrävare? (Stockholm: Tiden, 2019). []
  5. Kjell-Olof Feldt, Den tredje vägen: En politik för Sverige (Stockholm: Tiden, 1985). Se även Klas Eklund, "Vad hände med Reaganomics?", Ekonomisk Debatt, nr 7 (1986): 563–66; Jeffrey Sachs och Charles Wyplosz, "The Economic Consequences of President Mitterrand", Economic Policy 1, nr 2 (1986): 262–322; Katrine Kielos, Myten om järnladyn: Bilden av Margaret Thatchers ekonomiska politik, Ny Tid (Stockholm: Arena Idé, februari 2012). []
  6. Daniel Suhonen, Vad hade Erlander gjort? Hur vi ska besegra högern och vinna framtiden (Stockholm: Verbal, 2021). Se även hans artikel "Mittens dike", Aftonbladet, 15 oktober 2010; samt Åsa Linderborg, "Ett farväl till den förbannade socialdemokratin", Aftonbladet, 28 januari 2016. Linderborg har – trots vad artikelrubriken kan antyda – av allt att döma aldrig varit medlem i Socialdemokraterna, men var aktiv i Vänsterpartiets ungdomsförbund under en tid. Hennes doktorsavhandling i historia heter Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000 (Stockholm: Atlas, 2001). []
  7. Suhonen, Partiledaren som klev in i kylan: Berättelsen om Juholts fall och den nya politiken (Stockholm: Leopard, 2014). För ett bredare forskningsperspektiv, se Colin Crouch, Postdemokrati, övers. Henrik Gundenäs, orig. 2004 (Göteborg: Daidalos, 2011). []
  8. Fredrik Jansson, författare till Gemenskap & skötsamhet: En essä om socialdemokratins väsen (Stockholm: Type & Tell, 2016), har uttryckt det fyndigt i en recension av Jenny Andersson, När framtiden redan hänt: Socialdemokratin och folkhemsnostalgin (Stockholm: Ordfront, 2009), att det är svårt att komma "förbi den konspiratoriska tanken att omsvängningen enkom beror på ett gäng politiska tjänstemän i Kjell-Olof Feldts finansdepartement på åttiotalet, och ett annat gäng akademiker som brukade hänga med Tony Blair på nittiotalet". []
  9. Tony Judt, "What is Living and What is Dead in Social Democracy?", New York Review of Books, 17 december 2009. Se även Björn Östbring, "Socialdemokratin och flyktingkrisen", i Socialdemokratin i ett nytt århundrade: Sex bidrag till en ideologisk framtidsdebatt, red. Payam Moula och Jimmy Sand, S-akademikers skriftserie 1 (Göteborg: Tjänstemännens socialdemokratiska förening, 2017), 97–121. []
  10. Friedrich A. von Hayek, Vägen till träldom: Till socialister i alla partier, övers. Margareta Eklöf, tredje pocketupplagan, orig. 1944, Timbro förlags klassikerserie (Stockholm: Timbro förlag, 2018); Johan Hakelius, Den österrikiska skolan: En introduktion till humanistisk nationalekonomi, ny utgåva, orig. 1995 (Stockholm: Timbro, 2018). []
  11. New Deal genomdrevs under 1930-talet av president Franklin D. Roosevelt från Demokraterna, och efter andra världskriget utökades det av president Harry S. Truman, som var republikan, snarare än att rivas upp. Det kom därmed att prägla USA långt in på 1960-talet. Pendelrörelsen i statlig reglering av marknadsekonomin skildras av Ivan T. Berend, An Economic History of Twentieth-Century Europe: Economic Regimes from Laissez-Faire to Globalization (Cambridge: Cambridge University Press, 2006). []
  12. Här har Gunnar Myrdal, Varning för fredsoptimism (Stockholm: Bonnier, 1944) blivit omtalad, även om den boken handlade om USA:s ekonomi. Mer iögonfallande är då Arbetarrörelsens efterkrigsprogram: De 27 punkterna med motivering (Stockholm: Victor Pettersons bokindustriaktiebolag, 1944), som togs fram i samverkan mellan Socialdemokraterna och LO, samt Socialdemokratiska kvinnoförbundet och Socialdemokratiska ungdomsförbundet, med tidigare finansministern Ernst Wigforss som redaktör. Det var ett ambitiöst program men byggde på den felaktiga premissen om efterkrigsdepression. []
  13. Se t.ex. Robert J Gordon, "Two Centuries of Economic Growth: Europe Chasing the American Frontier" (Economic History Workshop, Northwestern University, 2002); jfr. "Does the 'new economy' measure up to the great inventions of the past?", National Bureau of Economic Research, Working Paper 7833 (augusti 2000). Catch up-effekten diskuteras också av Thomas Piketty i hans Kapitalet i tjugoförsta århundradet, övers. Lars Ohlsson, orig. 2013 (Stockholm: Karneval, 2015). []
  14. Göran Hägg, Välfärdsåren: Svensk historia 1945-1986 (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2005); Daniel A. Gordon, "Full Speed Ahead? The Trente Glorieuses in a Rear View Mirror", Contemporary European History 26, nr 1 (februari 2017): 189–99. []
  15. Herbert Tingsten argumenterade för sin tes om ideologiernas död i en serie tidningsartiklar, senare sammanställda i Från idéer till idyll: Den lyckliga demokratien (Stockholm: Norstedt, 1966). Vid det laget hade tesen nått den internationella offentligheten genom Daniel Bell, The End of Ideology: On the Exhaustion of Political Ideas in the Fifties (Glencoe, Ill.: Free Press, 1960). []
  16. Jan Tinbergen, "Do Communist and Free Economies Show A Converging Pattern?", Soviet Studies 12, nr 4 (april 1961): 333–41. []
  17. Uppgifterna om demografin är hämtade från Kjell Östberg, 1968 - när allting var i rörelse: Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna (Stockholm: Prisma i samarbete med Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola, 2002). []
  18. Anders Nilsson och Örjan Nyström, "Dags att skrota 'full sysselsättning'?", i Att återupprätta arbetslinjen: Och andra texter om strukturomvandling, sysselsättning och trygghetssystem, S-akademikers skriftserie 3 (Göteborg: Tjänstemännens socialdemokratiska förening, 2019), 247–74. Se även Torsten Sverenius, Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? En debattbok, Demokratiutredningens skrift 31 (Stockholm: Fakta info direkt, 2000). []
  19. Henri Lepage, I morgon kapitalism, övers. Hans Granqvist, orig. 1978 (Stockholm: Ratio, 1980) Utgivaren Ratio var mellan 1978 och 1988 ett bokförlag inom Timbrosfären. Forskningsinstitutet med samma namn, instiftat av Svenskt Näringsliv, grundades 2002. []
  20. Även om begreppet humankapital använts tidigare kom det till bred användning framför allt genom insatser av Gary Becker, se särskilt hans Human Capital: A Theoretical and Empirical Analysis, with Special Reference to Education, 3 ed., orig. 1964 (Chicago: The University of Chicago Press, 1993). Denna bok föregicks två år tidigare av hans artikel "Investment in Human Capital: A Theoretical Analysis", Journal of Political Economy 70, nr 5, Part 2 (oktober 1962): 9–49. Inom Rational Choice är James Buchanan den kanske mest centrala gestalten. På svenska finns en del av hans texter samlade i antologin Konstitutioner, politik och frihet: James Buchanan i urval, red. Niclas Berggren, övers. Rikard Ehnsiö (Stockholm: Timbro, 2013). Viktig för policyutvecklingen bakom New Public Management är Rational Choice-företrädaren William A. Niskanen, Bureaucracy and Representative Government (Chicago, Ill.: Aldine, 1971). Milton Friedman argumenterade för en skolpeng, eller voucher för utbildning, i artikeln "The Role of Government in Education", i Economics and the Public Interest: Essays Written in Honor of Eugene Ewald Agger, red. Robert A. Solo (New Brunswick, N.J.: Rutgers University Press, 1955), 123–44. []

Kommentera!

jimmysand.com