Skip to content

Den liberala demokratins kris

Av den 12 september, 2022

Jag har svårt att släppa tanken på att skriva en bok om socialdemokratin i vår tid. Här kommer därför några stycken text som skulle kunna vara grunden till ett kapitel i en sådan. Synpunkter mottages med tacksamhet!

Försvaret av den liberala demokratin var den uttalade gemensamma utgångspunkten för de fyra partier på olika sidor av den traditionella blockgränsen i Sveriges riksdag – Socialdemokraterna och Miljöpartiet, respektive Centerpartiet och Liberalerna – som i början av 2019 slöt det så kallade januariavtalet. Syftet var förstås att utestänga Sverigedemokraterna (SD), riksdagens då tredje största parti men också ett parti med rötter i organiserad nazism, från varje möjlighet till inflytande över regeringsmakten. Det ökade stödet för den politiska strömning som partiet tillhör har ritat om det politiska landskapet - i Sverige, likväl som i exempelvis Frankrike och USA - och partiet som kallar sig Liberalerna har sedermera sällat sig till den högerkonservativa sidan tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och SD. Detta trots att partiledaren Johan Pehrson fortfarande säger sig stå närmare Magdalena Andersson än Jimmie Åkesson när det handlar om grundläggande ideologi.

Vad handlar detta om?

Liberalerna och demokratin

Trots att den moderna, konstitutionella demokratin ofta lite slarvigt kallas för "liberal demokrati" har liberalismen som politisk rörelse genom sin historia haft ett kluvet förhållande till detta styrelseskick. När Lena Andersson i sin skrift Om falsk och äkta liberalism (2019) argumenterar för att i grundlag befästa liberalismens politiska program – som frihandel och fri migration – är hon bara den senaste i raden av liberala tänkare som velat inskränka det som hon kallar för "rösträttsdemokratin".1 John Locke, som med sin Two Treatises of Government (1689) kan ses som en grundläggare av liberal samhällsteori, förhöll sig kritiskt till folkstyret då han ansåg att det kunde hota rätten till privat ägande.2 Och John Stuart Mill, som brukar framhållas som det sociala samvetets liberal – socialliberalismens kanske främsta föregångsgestalt – var visserligen en förespråkare av representativ demokrati, men han framhöll också de intellektuellas roll att inte enbart främja medborgarnas politiska bildning utan att också aktivt motverka vad han såg som destruktiva följder av folkligt inflytande.3 Medan Friedrich Hayek, för att som tredje exempel ta en under 1900-talet central företrädare för klassisk liberalism (en så kallad "nyliberal"), argumenterade för att liberalismen och demokratin lika gärna kan stå i motsättning till varandra som vara förenliga. I de fall det förstnämnda gäller tog han klart ställning för liberalismen framför demokratin.4

Likväl uppstod liberalismen som ideologi för en rörelse av borgare, en från början liten grupp av näringsidkare i det senmedeltida Västeuropas handelsstäder, som motsatte sig l’ancien régime av kyrkligt, adligt och kungligt välde och krävde medbestämmande i samhället för sin egen klass.5 Inte bara förespråkade de näringsfrihet, baserad på rätten till privat ägande och ett upplösande av ståndsprivilegier och skråväsende, utan också press- och yttrandefrihet och rätten att välja sina egna företrädare i samhällsstyret. Liberalismens idéer var centrala för den så kallade ärorika revolutionen i Storbritannien 1688, som innebar slutet för den absoluta kungamakten och etablerade det längsta oavbrutna parlamentariska styret i världen; för den amerikanska revolutionen 1776, då USA grundades på övertygelsen att ett folk har naturlig rätt att avsätta sina regenter om dessa kränker medborgarnas frihet;6 samt för den franska revolutionen 1789, vars deklaration om medborgerliga och mänskliga rättigheter har inspirerat rättighetsbaserade liberala demokratier sedan dess – och tjänat som förlaga till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948.7

I Sverige blev Erik Gustaf Geijer, bland annat historiker och ledamot av Svenska Akademien, efter sitt "avfall" från konservatismen 1838 en liberal förkämpe och engagerade sig för utökad rösträtt, yttrandefrihet och fri opinionsbildning.8 Rösträtten förblev en liberal hjärtefråga som fick politiska ledare som Karl Staaff och Nils Edén att alliera sig med Socialdemokraternas Hjalmar Branting gentemot kungamakten och den konservativa högern.9 Sedan den allmänna och lika rösträtten i Sverige väl blivit beslutad, 1918, och genomförd, 1921, har liberalismens parlamentariska företrädare gjort sig alltmer hemmastadda inom högerblocket av riksdagspartier. Den representativa demokratin har ansetts säkrad – åtminstone tills nyligen, då Sverigedemokraterna med sitt växande väljarstöd hotar att få avgörande inflytande över regeringsmakten.10 Illiberala regimer som de i Ungern och Polen framhålls som avskräckande exempel, vilket det finns anledning att återkomma till.11

Representativ demokrati

Trots en skeptisk hållning hos viktiga tänkare som Locke, Mill och Hayek har liberalismen kommit att omfamna den representativa demokratin. Den har visat sig vara en hjälpligt fungerande modell för att konstruktivt hantera intressekonflikter i samhället. Som Edmund Fawcett, journalist som länge arbetade på The Economist (dessutom morbror till Storbritanniens tidigare premiärminister Boris Johnson), framhåller i sin bok Liberalism: The Life of an Idea (2014) hör det till de grundsatser som de flesta liberaler kan enas om att etiska och materiella konflikter är ofrånkomliga i ett mänskligt samhälle. Den representativa demokratimodellen hanterar detta genom att valda företrädare för folket förhandlar och argumenterar för sina olika ståndpunkter i en parlamentarisk församling. En grundförutsättning för att dessa företrädare ska äga legitimitet är att de verkligen uppfattas som representanter bland de som valt dem, genom att det finns förtroende för att processen gått rätt till samt att de – åtminstone i någon mån – representerar väljarna i åsikter och erfarenheter på bland annat geografisk och socioekonomisk grund.12 En alternativ modell är en så kallad elitdemokrati, där medborgarna helt enkelt väljer beslutsfattare ur olika grupper av eliter och där det finns påtagliga skillnader i exempelvis utbildning, inkomst och erfarenheter mellan eliterna och folket.13

Det system av politiska partier som vi har idag skapades huvudsakligen under industrialiseringen av Västeuropa, med den skiljelinje mellan arbetar- respektive kapitalintressen (vänster/höger) som därmed växte fram parallellt med etablerandet av den representativa demokratin.14 Då fanns det ett starkt samband mellan väljares klassposition och partival, det vill säga att arbetare röstade på Socialdemokraterna och motsvarande partier medan kapitalägare röstade på högern.15 Det sambandet har försvagats sedan andra världskriget, även i Sverige och andra nordiska länder där det i internationell jämförelse varit och fortsatt är relativt starkt.16 Detsamma kan sägas om de folkvaldas representativitet.

Eliten och folket

Många bedömare blev överraskade av resultatet i Storbritanniens folkomröstning i juni 2016 om att lämna EU, och det följande presidentvalet i USA där populisten Trump i november samma år vann över Demokraternas Hillary Clinton. Det började talas om en klyfta mellan en samhällselit och vanligt folk. Dessa båda grupper – den förstnämnda mindre till antalet men med större makt – tar del av olika medier, går i olika skolor och har olika världsbild.17 För samhällseliten var det givet att Storbritannien skulle stanna kvar i EU och Clinton skulle bli USA:s president. Vanligt folk röstade annorlunda.

Det finns eliter – politiska, ekonomiska, kulturella – i alla samhällen. Kännetecknande för dem är att de besitter nyckelpositioner varifrån deras beslut, eller icke-beslut, får stora konsekvenser inom de sfärer där de verkar. Ofta är de mindre medvetna om den makt de själva har än om det motstånd som deras maktutövning ibland kan möta.18 Men klyftan mellan samhällseliten och oss övriga kan vara mer eller mindre överstiglig, och det är en av poängerna med demokratin att överbrygga denna klyfta. Framväxten av populistiska strömningar – Trump och hans anhängare, Sverigedemokraterna, den ungerska regimen under Viktor Orbán – kan ses som ett symptom på att vanligt folk upplever klyftan som både betydande och svår att överbrygga. Populisternas främsta maktmedel är att hävda sig representera det sanna folket. De livnär sig på demokratins tillkortakommanden, och vid makten gör de allt för att undergräva den ytterligare.19 Året då Trump kom till makten var det elfte året i följd av nedgång för demokrati i världen, och så länge grundorsakerna finns kvar är hoppet litet om att vända utvecklingen på något mer genomgripande och bestående sätt.20 Den representativa demokratin befinner sig i kris och det kommer inte vara liberalismen som räddar den.

Print Friendly, PDF & Email
  1. Lena Andersson, Om falsk och äkta liberalism (Stockholm: Stiftelsen Liberal debatt, 2019), 56ff. []
  2. Endast den senare av bokens två delar finns tillgänglig på svenska, Andra avhandlingen om styrelseskicket: En essä angående den civila styrelsens sanna ursprung, räckvidd och mål (2016). []
  3. J. H. Burns går så långt som att kalla Mill icke-demokrat, se hans artikel "J. S. Mill and Democracy, 1829–61", Political Studies 5, nr 2 (juni 1957): 158–75; Corrado Morricone, Education, Democracy and Representation in John Stuart Mill’s Political Philosophy (2016) mildrar kritiken och menar att det finns elitistiska inslag i Mills i övrigt progressiva demokratiuppfattning. []
  4. F. A. Hayek, "The Principles of a Liberal Social Order", Il Politico 31, nr 4 (1966): 601–18; se även Frihetens grundvalar (2015, orig. 1960). Senare kunde han rentav ursäkta "tillfällig diktatur" som ett medel för att upprätthålla friheten i samhället långsiktigt, se hans Law, Legislation and Liberty: A New Statement of the Liberal Principles of Justice and Political Economy, vol. 3 (1979). []
  5. En mycket intressant antologi av texter om den borgerliga samhällsklassen finns i Johan Lindgren, red., Borgerlighet, Fronesis 24 (2007). []
  6. För USA:s politiska idéhistoria, se Göran Rosenberg, Friare kan ingen vara: den amerikanska idén från revolution till Reagan – och lite till (2008). []
  7. Friedrich Hayek skiljde mellan en engelsk och en fransk typ av liberalism, där den sistnämnda inte riktigt var godkänd som sådan i hans ögon utan ligger närmare socialismen. Se hans "The Principles of a Liberal Social Order" (1966). Andra, som Edmund Fawcett, behandlar båda typerna under gemensam paraply. Se t.ex. hans Liberalism: The Life of an Idea (2014). []
  8. En samling texter av Geijer utgavs nyligen av marknadsliberala tankesmedjan Timbro som Frihet och framsteg: Erik Gustaf Geijer i urval (2019). Hans idéer diskuteras även av Henrik Berggren och Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (2006); liksom, tolkad ur ett vänsterperspektiv, av undertecknad, Jimmy Sand, "Förarbeten till en tredje vänster", i Johan Lönnroth och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse, red. Kenneth Karlsson och Anders Meuller (2017), 233–45. []
  9. Se t.ex. Olle Svenning, Hövdingen – Hjalmar Branting: En biografi (2014). []
  10. Hur det gick till då Socialdemokraterna och Miljöpartiet, efter en osedvanligt lång process efter riksdagsvalet 2018, kunde bilda regering med stöd av Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet behandlas i en bok av statsvetarna Jan Teorell m.fl., 134 dagar: Om regeringsbildningen efter valet 2018 (2020). []
  11. I en rapport om den demokratiska utvecklingen i det forna Sovjetblocket visar den USA-baserade tankesmedjan Freedom House att Ungern inte längre kan klassas som en demokrati och att Polen är på väg i samma riktning. Se Noah Buyon m.fl., Nations in Transit 2020: Dropping the Democratic Facade (2020). Liknande tendenser visar forskningsinstitutet V-Dem (Varieties of Democracy) vid Göteborgs universitet i en rapport av Anna Lührmann och Staffan I. Lindberg, Autocratization Surges – Resistance Grows: Democracy Report 2020 (2020). En granskning från tankesmedjan Arena Idé visar att Sverigedemokraterna under sin första mandatperiod i Europaparlamentet bland annat har systematiskt röstat emot all form av kritik mot utvecklingen i Ungern och Polen. Se Susanna Kierkegaard, När de tror att ingen ser: En granskning av Sverigedemokraterna i Europaparlamentet 2014-2019 (2019). []
  12. Se Robert A. Dahl, Demokratin och dess antagonister (1999, orig. 1989). []
  13. I kritik av föreställningen om en folkvilja utvecklar Joseph Schumpeter en teori om konkurrens mellan eliter om ledarskapet, det vi kan kalla elitdemokrati, i en bok från 1942, Capitalism, Socialism and Democracy (nyutgåva 1992). Ett par av kapitlen finns på svenska sammanställda som "Två teorier om demokrati" i urvalet Schumpeter: Om skapande förstörelse och entreprenörskap (2008), 183–231. James Madison och de andra federalisterna bland USA:s grundlagsfäder argumenterade för ett system som skulle ta fram ett slags "naturlig aristokrati" – med större politisk bildning och medborgerlig dygd än sina väljare – för att styra landet, snarare än att sammansättningen av styrande representanter ska avspegla väljarkåren. Se Morricone (2016), s. 132. []
  14. Den inom statsvetenskapen numera klassiska teorin om politiska skiljelinjer formulerades av Seymour Martin Lipset och Stein Rokkan, "Cleavage Structures, Party Systems, and Voter Alignments", i Party Systems and Voter Alignments: Cross-National Perspectives, red. Seymour Martin Lipset och Stein Rokkan (1967), 1–64. []
  15. Se t.ex. den så kallade Katrineholmsstudien från 1950-talets början, Torgny T. Segerstedt och Agne Lundquist, Människan i industrisamhället (1952). När studien upprepades under 1980-talet pekade den på andra mönster: industriarbetarna uppfattade sig inte längre lika tydligt som arbetarklass, utan de beskrev sig själva som "vanligt folk" i kontrast till "dem däruppe" (beslutsfattarna) och "dem där nere" (socialbidragstagare, invandrare, m.fl.). Se Rune Åberg, Industrisamhälle i omvandling: Människor, arbete och socialt liv i en svensk industristad från femtiotal till åttiotal (1990). []
  16. Se t.ex. Russell J. Dalton, Citizen Politics: Public Opinion and Political Parties in Advanced Industrial Democracies (2008); Geoffrey Evans och N. D. de. Graaf, red., Political Choice Matters: Explaining the Strength of Class and Religious Cleavages in Cross-National Perspective (2013). Om klassröstandet i internationell jämförelse, se Giedo Jansen, Social Cleavages and Political Choices: Large-Scale Comparisons of Social Class, Religion and Voting Behavior in Western Democracies (2011). []
  17. För en studie av den fragmentiserade mediekonsumtionen i svensk kontext, se Jesper Strömbäck, Demokratin och det förändrade medielandskapet: Mot ökade kunskapsklyftor och deltagandeklyftor? (2015). Sverige har till skillnad från många andra länder ett sammanhållet skolsystem relativt högt upp i åldrarna, men familjebakgrundens betydelse för skolresultaten är stor och elever har blivit allt mer uppdelade på olika skolor utifrån socioekonomisk bakgrund och migrationsbakgrund. Se t.ex. Helena Holmlund, Anna Sjögren, och Björn Öckert, Jämlikhet i möjligheter och utfall i den svenska skolan: Bilaga 7 till Långtidsutredningen 2019 (2019). []
  18. Det mest inflytelserika verket inom elitteori i samhällsvetenskaplig forskning är C. Wright Mills, Makteliten (1971, orig. 1956). Se även John S. Dryzek och Patrick Dunleavy, Theories of the Democratic State (2009). []
  19. Jan-Werner Müller, Vad är populism? En essä (2016). []
  20. Se 2017 års demokratirapport från Freedom House, Elen Aghekyan m.fl., Populists and Autocrats: The Dual Threat to Global Democracy (2017). []

Kommentera!

1 reaktion på ”Den liberala demokratins kris

  1. Pingback: Den nyliberala revolutionen - jimmysand.com

Kommentarer inaktiverade.

jimmysand.com