Angående socialdemokratins kris i Europa

Av den 7 augusti, 2018

Socialdemokraternas senaste valresultat på omkring 30 procent ligger en bra bit under den historiska normalnivån – mellan 1932 och 1988 aldrig under 40 procent. Ändå är de svenska opinionssiffrorna väldigt bra, sett i ett europeiskt perspektiv.

I land efter land – Grekland, Spanien, Nederländerna, Frankrike, snart kanske också Sverige och Tyskland – har de traditionella socialdemokratiska partierna fallit i opinionen (även om brittiska Labour nu verkar återhämta sig under Jeremy Corbyns ledning). När Göran Persson kring millennieskiftet mötte sina regeringskollegor på olika toppmöten var elva av då femton EU-länder (de så kallade EU15-länderna) representerade av socialdemokrater. 1997 hade Tony Blair genom en jordskredsseger kommit till makten i Storbritannien. Tyskland styrdes av Gerhard Schröder, Frankrike av Lionel Jospin och Italien av Romano Prodi. Endast Spanien av de större EU-länderna saknade socialdemokratisk regeringschef, sedan Felipe González röstats bort 1996.1

Efter finanskrisen 2008 vände det snabbt. Tyska SPD gjorde 2009 sitt sämsta valresultat sedan 1920-talet, 2017 det näst sämsta sedan 1933 - då Hitlers NSDAP kom till makten. 2010 förlorade Labour sitt tolvåriga regeringsinnehav. Det talas ibland om en ”pasokifiering” av den europeiska socialdemokratin, efter det grekiska partiet Pasok (Panhellenska socialistiska rörelsen) som gick från 43,9 procent av rösterna i valet 2009 till 6,3 procent i septembervalet 2015. Enligt en undersökning i tidskriften The Economist har de socialdemokratiska partierna i EU15-länderna sitt lägsta stöd på fyrtio år.2

De socialdemokratiska partiernas viktade andel av rösterna i Västeuropa, ur The Economist.

Den europeiska socialdemokratins framgångar hos väljarna fram till finanskrisen kan förklaras med ett antal olika omständigheter. I de tidigare diktaturerna Portugal, Spanien och Grekland fick socialdemokratin en mycket stark ställning när länderna blev demokratier under 1970-talets senare del. Italien styrdes efter Andra världskriget främst av kristdemokrater och med kommunistpartiet som största oppositionsparti. En stor korruptionsskandal i början av 1990-talet sänkte kristdemokraterna, medan kommunisterna lämnade plats för socialdemokrater som bildade sin första regering 1996. Frankrike styrdes efter kriget av Charles de Gaulle och hans efterträdare, och först 1981 kunde Socialistpartiet med François Mitterand i spetsen komma till makten. Såväl Västtyskland som Storbritannien hade styrts av socialdemokrater under långa perioder på 1960- och 1970-talet, men de var sedan borta från regeringsmakten fram till mitten av 1990-talet. Då ledde Schröder och Blair sina respektive partier till seger och skrev sitt gemensamma manifest om Third Way (’tredje vägen’) och Neue Mitte (’nya mitten’).3

Men även om det är imponerande av den brittiska och den tyska socialdemokratin att bryta de konservativas långvariga regeringsinnehav, så är det missvisande att förklara socialdemokratins starka ställning i EU15-länderna under 1990-talet som ett resultat – som det beskrivits – av anpassning till medelklassväljare och marknadsliberalism. Förmodligen är det en lika stor förenkling att där söka orsakerna till det därpå följande tappet i väljarstöd, även om det mycket väl kan vara en delförklaring på sina håll. Då återstår frågan om, och i så fall hur, socialdemokratin kan återfå den starka ställning i europeisk politik som den en gång haft.

Lästips!

För övrigt har ni väl inte missat i S-akademikers skriftserie, utgiven av Tjänstemännens socialdemokratiska förening? Den inleddes med antologin Socialdemokratin i ett nytt århundrade (red. Payam Moula & Jimmy Sand, november 2017), följt av Nils Karlebys Socialismen inför verkligheten (mars 2018) i varsamt språkbearbetad nyutgåva. Den sistnämnda med förord och efterord av Örjan Nyström samt bonusmaterial i form av en recension signerad Ernst Wigforss och en dödsruna skriven av Rickard Sandler. Planen var att som tredje volym översätta Sheri Bermans moderna klassiker The Primacy of Politics (2006), men dessvärre misslyckades insamlingskampanjen på Kickstarter för att få in pengar till rättigheterna. Jag hoppas att det ska gå vägen på något annat sätt.

Print Friendly, PDF & Email

Noter

  1. För en skildring av 1990-talets europeiska socialdemokrati, se Olle Svenning, Vänstern i Europa – de nya liberalerna? (2000). []
  2. The Economist, "Rose, thou art sick", den 2 april 2016. Siffrorna sammanställdes av statsvetaren Chris Hanretty vid University of East Anglia. []
  3. Tony Blair & Gerhard Schröder, ”Ett manifest för den tredje vägen och politikens nya mittfåra” (1999). []

Kommentera!