2011 års räkenskaper summerade

Av den 12 december, 2011

När det slog mig att jag inte kommer skriva något mer blogginlägg i år, ville jag istället i vanlig ordning summera räkenskaperna. Det har varit ett gott år men ganska medelmåttigt vad bloggandet beträffar.

Sett till antalet inlägg ligger 2011 på ungefär på samma nivå som 2010, 30 respektive 35 st., och det är en nivå jag kan leva med och som troligen kommer att vara ganska oförändrad för nästa år. Mindre nöjd är jag med att jag inte lyckats åstadkomma så mycket idéutveckling under det gångna årets bloggande. Särskilt påtagligt blir det i en jämförelse med föregående år, då jag fördjupade mig i socialdemokratin - och överraskade mig själv med insikten att det är där jag ideologiskt hör hemma. Det är något orättvist att göra den jämförelsen, för om 2010 för mig var något av ett ideologiskt paradigmskifte har 2011 varit mer av karaktären normalvetenskap, men jag hoppas att 2012 bjuder på något större upptäckter.

Med det sagt går vi över till verksamheten.

Miljöpartiet och grön ideologi

Vid årets början var jag fortfarande medlem i Miljöpartiet de gröna. Under årets lopp blev det elva inlägg med anknytning till partiet eller till grön ideologi. Det började i januari med att jag uttryckte min irritation över den tillväxtkritiska debatten. I mitt tycke har den varit lite för mycket inriktad på att kritisera och problematisera tillväxt och för lite inriktad på att komma med alternativ, om än trevande och försiktiga, som pekar i den riktning man vill ta. (Tråkigt nog känns det som att debatten nu inte har skiftat över från det ena till det andra, utan att den snarare har runnit ut i sanden.) I juni återkom jag till frågan om tillväxt, efter att ha läst en intervju med Naturskyddsföreningens Svante Axelsson. Han gav uttryck för ett synsätt som jag delar - att vi behöver skapa institutioner som främjar solidaritet. Kanske kan 2012 bli året då vi får en konstruktiv diskussion om en socialt och ekologiskt hållbar ekonomi?

Hur skapar vi institutioner för en hållbar utveckling?
Hur skapar vi institutioner för en ekonomiskt, socialt och ekologisk hållbar utveckling?

Under våren höll Miljöpartiet kongress, där man bytte ut sina båda språkrör och sin partisekreterare. Redan i januari förutsåg jag att det skulle bli Gustav Fridolin, Åsa Romson och Anders Wallner som efterträdare till Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Agneta Börjesson. Jag gav uttryck för viss skepsis inför Fridolins ambition att etablera MP som den nya mitten i svensk politik, något som jag återkom till med ett inlägg i september. För att på allvar bli en tredje kraft i svensk politik duger det inte att, skickligt eller nervöst, navigera i förhållande till de två stora: Socialdemokraterna och Moderaterna. Snarare måste man definiera sig i kraft av sig själv och se till att andra förhåller sig till det. Konsten att erövra mitten handlar inte om triangulering, det handlar om att erövra makten att sätta dagordningen - problemformuleringsprivilegiet, med Lars Gustafssons uttryck. (Och det ska sägas att MP inte varit så dåliga på det.)

I februari fortsatte jag på ett liknande spår som i diskussionen om tillväxtkritik. Jag ville gå bortom striden mellan fundis och realos - eller dogmatiker och opportunister, för att dra de pejorativa benämningarna till sin spets - och slog ett slag för en pragmatism i vad jag menar är ordets rätta bemärkelse. Det vill säga en politisk hållning som sätter sitt fokus på resultat mätt mot givna mål, snarare än vare sig principer utan handling eller kompromisser utan ideal. Just målen för grön politik diskuterade jag senare samma månad. Utifrån en debatt mellan S-studenters Kajsa Borgnäs och Grön ungdoms Maria Ferm försökte jag därutöver skissa mig fram till en möjlig grund för grön rättighetsteori, dock utan att komma särskilt långt.

I mars tog jag upp initiativet från MP:s partistyrelse att hålla rådslag för att utveckla partiets politik inom dels energiområdet, dels vad som då sades skulle handla om välfärdens framtid. (Senare skulle det sistnämnda riktas om mot tidspolitik - ett brett grepp om frågor som livspusslet, arbetstid, etc.) Jag var försiktigt positiv. Delvis som förlängning av inlägget om mål för grön politik undrade jag senare i mars om inte MP kan ses som ett vänsterliberalt snarare än ett i snävare bemärkelse grönt parti.

I maj tog jag min utgångspunkt i vårens skuggbudget från MP. Jag argumenterade mot avdraget för hushållsnära tjänster och subvention av restaurangnäringen genom sänkt moms, som jag menar är tveksamma prioriteringar för en långsiktig och ekologiskt bärkraftig ekonomisk politik. Medan detta - den ekonomiska politiken - är i mina ögon MP:s svaga område, så var de starka sidorna i fokus för den avskedstext jag skrev i oktober till det parti som jag under fem års tid varit medlem i. Genom att extrapolera dessa skissade jag konturerna av det ideala gröna parti som jag skulle ha svårare att lämna.

Fördjupningar i socialdemokrati

Någon gång under vintern blev jag medlem i Socialdemokraterna. Föregående års bloggande på temat fick sin fortsättning i tio inlägg under 2011. I januari, innan mitt partibyte, gjorde jag lite reflektioner kring Anthony Giddens Tredje vägen: Om socialdemokratins förnyelse (1998, på svenska från Atlas 1999). Den gången tog jag upp globalisering som strukturomvandling, framför allt sådan den tagit sig uttryck sedan nittiotalets mitt. Jag återkom till Giddens bok i mars, då angående den individualisering han ser som en utmaning mot traditionell socialdemokrati. Tanken är att återkomma till boken med åtminstone ytterligare tre inlägg: om vänster och höger, politikens arena och ekologiska frågor.

I april kom jag ut som socialdemokrat. Det var med ett inlägg där jag tog min utgångspunkt i de hinder som jag sett för att gå med i partiet: migration, ekologi, expertstyre och integritet. Jag tror att det är politikområden där det finns särskilt stor anledning att ompröva den förda politiken och utveckla ideologin. Resonemanget kan ställas mot det inlägg jag skrev i september som redogörelse för min resa från frihelig socialism, via vänsterliberalism, till socialdemokrati.

I maj skrev jag det första av två inlägg som jag i efterhand ångrar, eftersom de var ganska meningslösa. Det första var en reflektion kring rörelsen som ett slags kollektiv tankesmedja. Jag tyckte - och tycker fortfarande - att det borde finnas något slags samordning mellan de olika utredningsavdelningar, redaktioner, nätverk och klubbar som redan existerar. Det andra inlägget, från oktober, tog sin utgång i socialdemokratins svajiga förmåga att locka intellektuella.

I juni skrev jag för anrika nättidskriften Alba en recension av Evert Svenssons bok Vägen ut ur fattigdomen (2010). Svensson, som själv var riksdagsledamot för Socialdemokraterna under trettio års tid och ordförande för Broderskapsrörelsen (i dag kallad Socialdemokrater för tro och solidaritet) nästan lika länge, har ur sitt perspektiv skrivit den svenska välfärdsstatens historia. Samma månad lät jag mig influeras av reformismens just nu kanske främsta teoretiker, Anders Nilsson och Örjan Nyström, när jag i ett inlägg ifrågasatte tesen om den klassiska socialdemokratins keynesianska prägel. Dessa influenser kommer till uttryck också i ett inlägg från september där jag gav mig in på arbetsmarknadspolitik, och där Rehn-Meidnermodellen ställs mot Anders Borgs arbetslinje och procykliska finanspolitik. I november började jag i ett första inlägg av tre att skriva historien om socialdemokratins århundrade. Med början i rösträttens fulla införande, 1921, lämnade jag tråden hängande vid Andra världskrigets slut.

Spridda skurar

I juni tryckte jag ut hela fem inlägg som inte passar ihop så väl med de övriga under året. Det första av dessa var ett experimentellt försök att finna en ny form för bloggande som mer kan liknas vid Friedrich Nietzsches miniessäer än kommentarer till aktualiteter. Detta första och hittills enda försök handlade om den förmoderna föreställningen om gudomlig hierarki, som kontrast till idén om social rörlighet.

Tibets flagga
Tibets flagga

Tre av junitexterna var gamla utkast till blogginlägg som jag såg till att skriva färdigt - om än inte fullt så färdigt som jag ursprungligen tänkt mig. En av texterna var mina tankar kring Owe Wikströms bok Sonjas godhet, en handlade om Tibetfrågan mot en historisk bakgrund och den tredje var en kort redogörelse för den grekiska filosofen Lucretius aleatoriska (slumpbetonande) ontologi. I juni lade jag också ut merparten av en essä om utopismens idéhistoria som jag skrev under min studietid i Karlstad.

Utvärdering och framåtsyftning

Vid årets början luftade jag några spekulationer om vad som kunde komma att prägla bloggen 2011. Jag var ganska säker på att min idé om att samla ihop gamla texter för utgivning i bokform skulle bli en av dessa teman. Nu blev det inte så, eftersom det projektet av olika skäl legat på is. Tiden får utvisa om den rätta metaforen snarare är runnit ut i sanden. Kanske är det inte rätt sak att prioritera, även om det skulle vara kul.

Jag anknöt också till ett tidigare inlägg där jag samlat upp massa lösa trådar som blivit liggande under åren som jag bloggat, och trodde att åtminstone några av dessa skulle bli till texter under året. Så blev det också - inläggen om grön ideologi, Lucretius och Sonjas godhet kan uppfattas så - även om det återstår gott om uppslag att göra någonting av. Kanske blir det några  inlägg av det slaget nästa år.

Högst troligt såg jag det som att mitt utforskande av socialdemokratin som idéströmning och politisk praktik skulle fortsätta under 2011. Så blev det också, till den grad att det i efterhand känns något ospännande. Planen att skriva en liten essäsamling om grön ideologi övergav jag däremot ganska tidigt på året. (I efterhand känns det lite märkligt att det för mig var en sådan självklarhet, så kort tid innan mitt partibyte, att stanna kvar i MP). Vem vet om det kan bli en bok om socialdemokrati istället?

Lite senare på våren gav jag uttryck för mina önskemål att fortsätta på serien texter utifrån läsandet av Per Gahrtons Vad vill de gröna? (1988) och Anthony Giddens Tredje vägen (1998). Jag nämnde också att jag skulle vilja skriva någonting om Alf Hornborgs essäsamling Myten om maskinen (2011), samt att jag vill spinna vidare på mitt inlägg om socialdemokratins baksidor. Förhoppningsvis kan allt detta bli av under  2012. Jag är också sugen på att läsa och skriva om böcker av socialdemokratins kärleksfulla kritiker - som Yvonne Hirdman och Olle Sahlström - samt lite mer oväntade, men likväl fascinerande tänkare som Friedrich von Hayek, Karl Popper och Joseph Schumpeter. Det känns som ett bra sätt att förhindra att bloggens idéutveckling stagnerar.

Min blogg har en sida på Facebook. Där lade jag i juni upp en enkät om önskemål på bloggens framtida inriktning. Det gav gott resultat, och jag ska anstränga mig att efterleva detta. Det innebär att jag ska lägga fokus på i första hand politisk-filosofiska reflektioner för långsiktig ideologiutveckling, och i andra hand diskussion av politiska sakfrågor med konkreta förslag till reformer. Kopplingen mellan aktuella sakfrågor och politisk-filosofiska resonemang ska vara tydlig. I viss mån kommer jag också att göra filosofiska undersökningar med förankring i den bredare idéhistorien. Hoppas ni är med mig under året som stundar!

Print Friendly, PDF & Email

Inkommande söktermer

  • ekologisk hållbarhet
  • hållbar utveckling

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Wallner, Anthony Giddens, Arbetarrörelsens tankesmedja, Åsa Romson, Friedrich Nietzsche, fundis och realos, Gustav Fridolin, Lucretius, Miljöpartiet, Naturskyddsföreningen, Owe Wikström, Socialdemokraterna, Tibet, tillväxt, tredje vägen, triangulering, välfärd, vänsterliberalism

Kommentera!

Kommentera