"Vi är inte och kommer aldrig att vara vänster"

”egalitär libertarian” vra en intressant ny etikett, den ska jag lägga på minnet!

På vilket sätt är du egalitarian förresten? Är det lika möjlighter/utgångsläge du eftersträvar eller handlar det mer om lika utfall? Det är ju en ganska stor skillnad däremellan, även om båda synsätt nog kan kallas egalitära.

—
Etiketten ”egalitär libertarian” var ett försök att vara lite provokativ. Vet inte om jag kallar mig det, tror inte på att kalla mig någonting alls egentligen (tycker det är bättre att säga vad man tycker istället för att kalla sig saker).

Kan du förklara skillnaden mellan lika utgångsläge och lika utfall? /Jimmy

Jag förstår vad ni menar, Jimmy och Heiti, men jag skall säga att jag blev rätt glad när jag läste Maria Ws statement om att vi aldrig kommer att vara vänster.

Jag tycker att det är ganska roligt om vi inom mp kan ha som ambition att staka ut någon form av politisk hållning som inte måste pressas in i höger-vänster-skalan.

Några av de roligaste utvecklingarna inom politik nu är ju, som Tony skrev, ”beyond left and right”. (Dock inte på Giddens sätt.) Se på FRA-frågan, eller fildelningen – varje gång de pressas in i traditionella höger-/vänster-termer blir de så mycket tråkigare.

Detsamma gäller frågan om hur vi skall skapa ett ramverk för detta århundradets arbete/välfärd – där tror jag att vi kan hamna i problem om vi lierar oss för mycket med vänstern, som den ser ut i Sverige just nu. Sedan tror jag iofs att vi hamnar i än mer problem om vi lierar oss med delar av högern.. Grejen är ju att högern och vänstern alltmer pratar om samma politiska lösningar – att politiska samtalet (nästan) har reducerats till att handla om skattesatser, ersättningsnivåer etc.

Jag gillar därför tanken på en radikalitet som inte måste vara höger eller vänster. Därmed inte sagt att detta behöver vara en ”radikal mitten”… låt oss bara konstatera att vi inte jobbar på det sättet.

Dessutom – känns liksom inte att man längre orkar bråka om höger och vänster. Folk till vänster har alltid sett mig som höger, och vice versa. För några år sedan kändes det viktigt att reda ut den frågan… nu vet jag inte längre. (Möjligt att jag präglats av personer som Chris K här.)

Detsamma gäller för övrigt – i referens till VVV – kommunist-ordet. För några år sedan kändes det viktigt att markera mot användningen av det. Nu, däremot, lever vi i en annan värld, fajtas inte riktigt enligt det spelet längre. Jag blir jätteglad om autonoma/Hardt&Negri-kommunister, eller Proletären, håller med mig om något – detsamma om Timbroiter eller motsvarande gör likadant.

Visst – vi måste ju självklart ta ställning till vilka vi vill regera med etc., håller med om att man inte kan prata bort denna verklighet. Men ändå; jag vet inte om er, men jag brinner inte längre för att bråka om höger-vänster-grejen. På lång sikt – efter valet 2010 – borde vår fajt borde vara elsewhere.

—
Jag håller såklart med dig, t ex i FRA-frågan handlar det inte om höger/vänster i någon klassisk mening (åtminstone inte om höger/vänster förstås så som Jakop Dalunde m fl förstår det: offentligt ägande eller fri marknad; lite lustigt är det allt att en grön syn på höger/vänsterskalan kan vara så endimensionell – jag skulle säga att höger/vänster knappast någonsin, bland personer som kallar sig höger eller vänster, varit så endimensionell att den handlar om enbart offentligt ägande kontra fri marknad). Och du fattar att det inte var dig jag kallade ”högerliberal”.

Norberto Bobbio har skrivit en mycket intressant bok om höger/vänsterskalan (”Vänster och höger: essä om en politisk distinktion”, Atlas 1998). Inledningsvis poängterar han att det funnits tre sätt att vara kritisk till höger/vänsterskalan: Varken-eller-hållningen hos mittenliberaler som försöker finna den gyllene medelvägen; Både-och-hållningen hos Giddens/Blairs tredje väg som genom triangulering försöker fånga in både höger- och vänstersympatisörer; samt De gröna vars politik skär rakt genom höger/vänsterskalan. Jag är rädd att många, i försöket att vara grön, inte skär rakt genom skalan – utan hamnar i någon av de båda andra hållningarna. Snarare än att få sympatier hos autonoma kommunister såväl som timbroiter hamnar man i sällskap med högersossar/socialliberaler som gillar byråkratier och frimarknadsstalinism. /Jimmy

Det som du kallar republikansk frihet är mycket snarlikt det jag menar med negativ frihet. Men jag kommenterade det i det inlägget som diskuterade det.

”Kan du förklara skillnaden mellan lika utgångsläge och lika utfall?”

Som jag uppfattat det så om man värderar lika utgångsläge, så betonar man saker som att alla ska ha tillgång till bra skolgång och någorlunda jämlika materiella förutsättningar i början av livet, dvs alla ska ha ungefär samma chans att ”lyckas” i livet. Däremot är det fullt förenligt med meritokrati och att den som anstränger sig mer och jobbar hårt också förtjänar mer, exempelvis högre lön. De som fokuserar på lika utfall är mer måna om att utfallet ska vara lika helt oavsett begåvning och ansträngning. De avvisar alltså meritokrati och förespråkar istället gärna en politik som pressar ihop lönestrukturerna i samhället.

—
Jag ser tydliga skillnader mellan frihet från godtycklig maktutövning och frihet från inblandning, men om du med negativ frihet står närmare det förstnämnda så är det toppen! Kul att du läste och kommenterade mitt andra inlägg.

Förespråkandet av en politik som pressar ihop lönestrukturerna kan, men behöver inte, också handla om att man ser hur socioekonomiska klyftor skapar ett socialt arv som motverkar det du kallar meritokrati. Att alla ska ha ungefär samma chans att ”lyckas” i livet gäller tyvärr (?) inte i ett klassamhälle. /Jimmy

”men finns det någon som faktiskt förespråkar lika utfall? ”

Nej du har rätt, i praktiken är det väl inte det, utan det handlar snarare om en riktning. Men tendensen har helt klart funnits här i Sverige och då i synnerhet från de som inspirerats av det ”klasslösa samhället”.

”om fördelningspolitik per definition innebar en strävan efter lika utfall har den ju misslyckats kapitalt!”

Att man strävar i en riktning behöver ju inte vara falskt bara för att man inte når utopin. Håller du inte med om att den svenska lönestrukturen är sammanpressad om man jämför med andra länder? Jag såg smileyn, så jag förmodar att vi är överens. men man kan aldrig vara säker: ironi och internet går inte alltid så väl ihop.

—
Du tittar på lönestrukturen. Den är förstås relevant (t ex löneskillnader mellan kvinnor och män, att anställda inom den offentliga sektorn är underbetalda, att näringslivs-VD:ar har helt galna bonussystem), men ideologiskt mer intressant anser jag personligen det är se hur ekonomiska skillnader mellan sociala grupper (som vi, vare sig vi vill det eller inte, ofrånkomligen tillhör genom födsel och uppfostran) starkt begränsar individers möjligheter att välja sin egen framtid. Det ser jag som ett samhällsproblem, och därför ser jag mig som vänster. /Jimmy

Man måste anta en viss position för att kunna kalla höger-vänster-distinktionen för ”gammal och trött”. Det är, uppfattar jag det som, att utgå från att frågor om ägande och utjämningspolitik inte längre är relevanta. Okej för att det tillkommer nya dimensioner i politiska sammanhang i och med den tekniska utvecklingen och fördjupningen av miljöproblemen. Men innebär det att ”gamla” frågor försvinner? Ett historiskt exempel: industrialiseringen ledde till ett omkastande av politiska problem och positioner när det gällde centrum-periferi-konflikter, men den upplöste dem knappast. Okej för att klassammansättningen i Sverige ser annorlunda ut idag än på 50-talet, men innebär det att det inte finns ojämlikheter? För mig framstår det som att förvirringen kring de här frågorna är ett uttryck för den klassblinda liberalism som i mångt och mycket dominerar den gröna ideologin. När det gäller arbetarrörelsen och olika radikala vänsterorganisationer så finns det istället en förvirring kring klassammansättningens nya villkor och det allvarliga i miljöhotet, så jag hävdar inte att en ”ren”, traditionell vänsterposition är särskilt mycket bättre.

Men vad det gäller den fråga som ju utgör miljörörelsens motivation och ”den gröna ideologins” avgörande fråga – miljöförstörelsen – så är jag lite fundersam. Hur mycket frihet tål ekologin? Finns det ingen som helst självkritik vad det gäller frihetligt tankegods? Finns det ingen nytta med centralisering, suveränitet, styrning och aktiv fördelningspolitik – ens om det sker från gröna utgångspunkter?

—
Håller helt med dig (möjligen bortsett från det sistnämnda, fast det är nog en tolkningsfråga). /Jimmy

Njae, en meritokrati utgår väl inte per definition från enskilt ägande av produktionsmedel*? Ett produktionssystem baserat på gemensamt ägande kan väl mycket väl vara en meritokrati. I teorin. I praktiken är det nog lika svårt att införa som en kapitalistisk meritokrati. Att vissa blir rikare än andra är helt enkelt inte problemet ur ett marxistiskt/socialistiskt perspektiv, utan hur vissa blir rikare än andra genom det aktuella produktionssättet**.

* …som jag använder eftersom det är förbenat svårt att diskutera marxism utan marxistiska begrepp… Produktionsfaktorer (som jag förstår begreppet) motsvaras i marxistisk terminologi av ”produktivkrafter”, det vill säga produktionsmedel + arbetskraft. En god marxist skulle förmodligen hävda att begreppet produktionsfaktorer, genom att ignorera distinktionen, har införts för att dölja den inneboende konflikten mellan arbete och kapital.

** Produktionssätt = produktivkrafter + produktionsförhållanden, för att fortsätta definierandet

Jimpan m.fl.:

Jag håller verkligen med Kalle här och ser miljöpartiet som en möjlighet att bryta med de föråldrade ideologierna. Sedan, Jimpan, spelar det egentligen ingen roll hur korrekt man definierar ordet vänster. Det väsentliga är vad man i allmänhet associerar ordet till. Och då tror jag att det främst är klasskampsperspektivet a’ la’ Marx, i andra hand sossarnas ombudsmannapolitik. Båda dessa riktningar är det bra att vi distanserar oss till.

Marcus och Marcus:

För det första, skulle ni inte kunna göra oss den tjänsten att använda en efternamnsinitial i signaturen, så man slipper analysera texten varje gång för att skilja er åt.

Man måste väl ändå säga att den klassiska marxismen strävar efter något slags ”lika utfall”, den devis som gäller där är ju: ”Av vad och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov.” Dvs. utfallet skall vara oberoende av insatsen. Detta kan man ju tycka är en barnslig utopi, men betänk att det är en mycket bra beskrivning av hur det fungerar i en familj, hur det har fungerat också i storfamiljer och hur det fungerar allmänt i vårt samhälle gentemot handikappade, barn och gamla. Jag tycker nog att det är en vacker strävan, som jag gärna har som ledstjärna.

—
Du har förstås rätt, dels i att Miljöpartiet i synnerhet och grön ideologi i allmänhet är en möjlighet att problematisera de invanda förståelsemönstren från industrisamhället, dels i att det inte är viktigt med en korrekt definition av ordet vänster. Men det *är* ett problem om de som vill problematisera höger/vänsterskalan menar en sak med ordet, om de som ser sig som vänster menar en annan sak och de som ser sig som höger menar en tredje sak. Det är därför viktigt att försöka lämna etiketterandet bakom sig, för att istället precisera 1) vad man vill uppnå, 2) hur man förstår det rådande, och 3) vilka steg som förändrar det rådande till det man vill uppnå. /Jimmy

Det blir lätt hårklyverier det här och långt från ämnet… Jag håller det helt kort därför.

Marcus W: Det är snarare i undantagsfall och med generös tillämpning av begreppet som enskilda arbetsplatser (och ett fåtal stater: Kallar inte Singapore sig för en meritokrati?) kan sägas fungera som meritokratier. Man kan väl inte på allvar hävda att exempelvis Sverige eller säg Storbritannien är meritokratier, eller att meritokrati uppstår som genom ett trollslag om marknaden lämnas oreglerad?

Thomas: ”Av var och en efter…” kan ju inte riktigt användas som en sloganform av marxism. Det var ett redan välanvänt socialistiskt slagord som Marx parafraserade vid ett enda tillfälle, när han i retoriska ordalag beskriver en kommunistisk utopi då lönearbete är avskaffat. I populär politisk debatt har det dock använts nog så ofta, framför allt inom socialdemokratin. Jag är väl helt enkelt tvungen att precisera att när jag talar om (klassisk) marxism så menar jag teoretisk marxism… Funkar det?

Marcus N.: Du har säkert rätt. Men för mig som gammal Marxist är “Av var och en efter…” en väsentlig del av kommunistiska ideologin och något jag trodde man allmänt identifierar med ”vänstern”.

Sorry Marcus W, när du simmar in bland de panglossiska idealen med skygglappar för ögonen så är diskussionen alltid redan död. Låt oss vara oense och gå vidare med våra liv…

Thomas: Det finns så många sätt att definiera höger och vänster att bara det borde få en att ifrågasätta skalans rimlighet. ”Av var och en efter…” är möjligen något som definierar vänster för många, men långt ifrån för alla. För mig är det mest ett slagord för plakaten, för dig är det uppenbarligen mer betydelseladdat. Jag känner mig dock inte hemma i en vänster som liksom definieras av fördelningspolitik; det är snarare själva arketypen för mittenpolitik i mina ögon – väl bekräftat av dagens partipolitik där såväl ”höger” som ”vänster” fördelar och fördelar, alltmedan respektives internkritiker skriker ”borgarlakej” och ”socialistkramare”…

—
Jag slås ofta av att det kanske är omöjligt att inte hamna i fördelningspolitik när man ägnar sig åt partipolitik. Att det ligger i statsapparaten själv. Såväl nyliberala ideal som radikala vänsterideal ligger måhända närmare krigsmaskinens logik… /Jimmy

Det har sannolikt att göra med att jag saknar sakliga argument som rår på den mer objektiva positionen du intar i våra diskussioner, men att jag ändå har ett så stort självhhävdelsebehov att det blir omöjligt att låta bli att kommentera. Vad tror du själv?

Jimmy: Bra kommentar det där om att fördelningspolitik är inbyggt i systemet. Så är det nog, och det är därför som mp:s och för all del även junilistans diskussioner om utveckling av de demokratiska systemen är så viktig. Vi kan inte bara diskutera vilken sakpolitik som ska föras inom det befintliga systemets ramar. Kanske borde vi dela riksdagen i två – en för sakpolitiken, och en för konstitutionell politik… Vilken dynamik och logik skulle skapas av det? (Om nu parlamentarismen är den enda vägen att gå.)

Miljöpartiet är inte ett vänsterparti. Och jag kommer ALDRIG att rösta på en regering som är i allians med borgare!

—
Det känns skönt att veta… /Jimmy