Uttrycket ”1968 års världsrevolution” var det ekonomihistorikern Immanuel Wallerstein som myntade. Axess Magasin har ett temanummer, och jag tror vi kommer att bli rätt trötta på 1968. Till dess vill jag delta i diskussionen.
I Dagens Nyheter läser jag en ledare om det stora jubiléet. Man fokuserar på individualiseringen och nedrivandet av traditionella auktoriteter, något också statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker skrev om i sin bok I vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse idag (2005; DN:s ledarskribent Henrik Berggren recenserade den i Svenska Dagbladet).
Ur ledaren i DN:
Sett så här med fyrtio års perspektiv blir skillnaderna i det svenska samhället före och efter 1968 väldigt tydliga och betydande. Före rådde ängslig borgerlig moral inklusive titelsjuka och smussel med sexualia. Lagen utgick från att mannen försörjde och den hemarbetande kvinnan var försörjd. Tillträdet till högre utbildning var trångt och krävde ekonomiska uppoffringar.
Efter 1968 är individen den minsta byggstenen i vår lagstiftning, kvinnor har rätt till sina kroppar (abort och preventivmedel), utbildningen har breddats. Inte minst viktiga var de mentala förändringar som gjorde att umgänget mellan människor blev frimodigare och hierarkierna på arbetsplatserna luckrades upp.
Ur recensionen i SvD:
Men [Bjereld och Demker] driver också en övergripande tes om 1968 (även om teori och empiri inte alltid träffas i samma gathörn): den ursprungliga rätten att göra uppror, att tänka själv och ifrågasätta givna auktoriteter övergick i en ultramodernitet där alla normer och kollektiva värderingar per definition blev suspekta.
Det var inte bara svärdet, tronen och altaret som hamnade på historiens sophög utan också de civiliserande krafter som skyddade de svagare i samhället. Ett uppror som ursprungligen byggde på förnuft och solidaritet banade väg för 80- och 90-talens narcissistiska satsa-på-dig-själv-samhälle. Nymarxisten blev nyliberal.
Bjereld och Demker förespråkar en återgång till det ”goda” 1968, en anda av balans mellan ”de sociala dygdernas imperativ och individens frihetslust” (Berggrens formulering). Det är förstås tilltalande. Frågan om hur det skulle kunna gå till, om det nu är önskvärt, kan kanske få sitt svar efter några reflektioner kring utvecklingen efter 1968.
1968 och vänstern som rörelse
Immanuel Wallerstein skriver om 1968 års betydelse för vänstern.
Från 1945 och åtminstone fram till sextiotalets mitt var de systemkritiska rörelserna (eller den gamla vänstern) – kommunistpartier, socialdemokratiska partier och nationella befrielserörelser – på uppgång, och kom till makten i en väldigt vid omfattning av stater. De stod på sin höjdpunkt. /…/ För studenterna och arbetarna engagerade i 68-rörelserna var det tydligt att den gamla vänsterns rörelser kommit till makten, ja, men sedan hade de inte uppfyllt sina löften om att förändra världen i en mer jämlik, mer demokratisk riktning. Det återstod att göras. 68-orna skapade då nya rörelser (de gröna, kvinnorörelser, identitetsrörelser), men ingen av dessa lyckades mobilisera den sortens massiva stöd som de traditionella rörelserna fått efter 1945.
Wallerstein brukar tala om att den stora skillnaden mellan den gamla vänstern och den vänster som uppstod 1968 är att de sistnämnda gjort upp med de förras tvåstegsstrategi: först ta makten, sedan förändra världen. Klas Gustavsson från Fronesis gjorde 2004 en intressant intervju som trycktes i Arena. Där förtydligar sig Wallerstein.
Ingen har i praktiken lyckats med det andra steget, i meningen att göra samhället mer rättvist eller demokratiskt och 1968 representerar ett så kraftfullt avvisande av denna tanke att den nu är stendöd. Ingen tror längre att man genom att vinna parlamentariska val kan omdana hela samhället. Vad vänstern letat efter sedan 1968 är en alternativ strategi utan att finna den. Man har försökt med maoism, 1970-talets nya sociala rörelser, människorättskamp etcetera men det är bara i det som tagit form de senaste åren – den globala rörelse som samlats i Porto Alegre och nu i Mumbai – som kommit att närma sig en mer sammanhållen strategi.
Som rörelse tog det vänstern trettio år att återhämta sig från 1968. Det var 2001 som det första World Social Forum arrangerades i Porto Alegre, Brasilien. Det har hävdats att attackerna mot World Trade Center i september samma år undergrävt legitimiteten i rörelsens kritik av den ekonomiska världsordningen, men redan deltagarsifforna kan ses som en hänvisning om att så inte är fallet. Rörelsen har inget gemensamt med al-Qaida.
1968 och nätverkssamhällets framväxt
Manuel Castells skriver i Informationsåldern (1996-98, tre band) om hur världen förändrats sedan slutet av 1960-talet. Han var själv i början av det årtiondet med om att bilda den underjordiska Katalanska arbetarfronten i protest mot Francos fascistregim. Efter att ha sökt politisk asyl i Frankrike 1962 var han en tid universitetslärare vid Nanterre, men blev utvisad sommaren 1968 efter att ha deltagit i studentrevolten. Castells är i dag professor emeritus i sociologi vid University of California, Berkeley, och har rankats som en av de mest citerade samhällsvetarna i världen. Så han kan ses som en framstående företrädare för 68-generationen (född 1942).
Gemensamt med Wallerstein har Castells två processer han tar upp: 1. de kriser som under en tid skakade såväl kapitalismen som Sovjetsystemet, ledde till det senares fall och i den förra tyglades genom avregleringar av kapital- och arbetsmarknaderna; samt 2. framväxten av nya sociala rörelser, som kvinnorörelsen, miljörörelsen och kampen för mänskliga rättigheter, med rötter i sextiotalets antiauktoritära vänster. Men Castells lägger stort fokus vid en tredje process: den teknologiska revolution, med vars hjälp väststaterna tog sig ur industrikapitalismens kriser, som möjliggör kommunikation i realtid över ofantliga avstånd och en närmast obegränsad lagring av information. Börserna i London, New York och Tokyo befinner sig virtuellt närmare varandra än fysiskt sett en börsmäklare och städaren på våningen nedanför. Den globala aktiemarknaden och internet är emellertid bara två av många nätverk – bland andra kan nämnas satellitmedia som CNN och Reuters nyhetsbyrå, den akademiska och den vetenskapliga världen, samt den internationella organiserade brottsligheten. Castells talar om ”små öar” av makt, hög teknisk kunskapsnivå och rikedom – men också om deras motsats: ”svarta hål” av maktlöshet, okunnighet och fattigdom. Motsättningarna går inte bara mellan världsdelar och nationer utan alltmer mellan regioner och ändå ner till stadsdelens nivå i storstäderna.
Informationsåldern och det nya klassamhället
Till Castells tankar om den informationsteknologiska revolutionen anknyter Ulf Bjereld och Marie Demker i en kommande uppföljare till I vattumannens tid? (även om de föredrar den i min mun mer otympliga formuleringen ”den kommunikationella revolutionen”). De anknyter även till Richard Floridas teori om den kreativa klassen. Floridas grundtes är att de förändringar som Castells och andra beskrivit leder till framväxten av en ny samhällsklass, ungefär som industrialiseringen skapade ett proletariat (något som Karl Marx var den förste att ge en utförligare samhällsvetenskaplig beskrivning). Medan den feodala adelns makt och identitet utgick från den nedärvda kontrollen över jordegendomar, och industrisamhällets borgarklass på rollerna som köpmän och fabriksägare, baseras den kreativa klassen på förmedlandet av kreativitet. Floridas forskning pekar på att mellan 100 och 150 miljoner människor, eller 20-40 procent av de yrkesarbetande, i de 35 största ekonomierna kan räknas till den kreativa klassen: forskare, ingenjörer, entreprenörer, kulturarbetare, mjukvaruprogrammerare, opinionsbildare, etc.
Bjereld och Demker använder det egna begreppet ”fria logotyper” för att bygga vidare på Castells och Florida. De skriver om det i artikeln ”The Power of Knowledge and New Political Cleavages in a Globalized World. An Empirical Study of the ‘Free Logotypes’”, publicerad i International Review of Sociology, vol. 16, nr. 16, november 2006 (s. 499-515). Baserat på undersökningar gjorda av SOM-institutet vid Göteborgs universitet konstaterar de att man kan urskilja inte en utan två nya grupper: självförverkligare och världsförbättrare. Ulf Bjereld förklarar i ett blogginlägg.
Den första gruppen – självförverkligarna – har i huvudsak privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter kännetecknas av att i någon mening maximera vinsten (ekonomisk, politisk eller kulturell) för den som betalar för deras tjänster. I denna grupp ingår t ex ekonomer, jurister, IT-programmerare, försäljare och annonsfolk. Den andra gruppen – världsförbättrarna – har i huvudsak offentliga eller ideella arbetsgivare och deras arbetsuppgifter kännetecknas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomin, politiken och kulturen. I denna grupp ingår t ex journalister, lärare, bibliotekarier, präster och universitetsanställda forskare. Sammantaget omfattar gruppen ”fria logotyper” omkring 20 procent av Sveriges befolkning.
Inom partipolitiken kan vi se hur bland andra Sverigedemokraterna fiskar röster bland dem som inte känner sig delaktiga i den nya verkligheten. Det tog Richard Florida upp på en föreläsning i Stockholms stadshus i mars 2006.
De kommer att lyssna på den som säger:”Låt oss se bakåt! Låt oss återskapa 1950-talets trygga Sverige/USA/Danmark!” Den som skräms av den kreativa ekonomin tittar på de ekonomiskt livskraftiga stadsregionerna och vad ser de: kvinnliga chefer, invandrare på många platser i samhället, homosexuella som lever helt öppet. Slutsatsen blir att de har tagit jobben.
Partierna tävlar också om sympatier från den kreativa klassen. Jag tror att främst De gröna och det nya Centerpartiet har störst möjligheter, hos ”världsförbättrarna” respektive ”självförverkligarna”. Men det är egentligen ett sidospår. I kommande inlägg diskuterar jag artiklarna i Axess Magasin, den krisande vänstern och skillnaden mellan 68-generationen och dagens motsvarighet, 99-generationen, samt knyter ihop iakttagelserna med influenserna från Immanuel Wallerstein, Manuel Castells och Richard Florida.
Till dess vill jag läsa invändningar, kommentarer och frågor om det ni just läst. Jag hoppas det var någorlunda sammanhängande. Var god diskutera.
***
Bloggkoll: Den konservative Jakob E:son Söderbaum håller inte alls med DN, utan vill rulla tillbaka samhället till innan 1968. Charlotte har läst en bok av Timothy Garton Ash och vill läsa en av Götz Aly, båda om 68-generationen. Anna är arg över den dåliga Fairtrade-kopian Rainforest Alliance, Catti tror att Timbro knappast kommer att kallas stalinister, Mikaela vill inte bli projektledare, Ilse-Marie genomskådar regeringens budget, Ia diskuterar hanteringen av sexualförbrytare och Maria handskas med främlingsfientliga.
***
Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: 1968, 68-generationen, 99-generationen, Immanuel Wallerstein, Ulf Bjereld, Marie Demker, Henrik Berggren, tredje vänstern, kvinnorörelsen, identitetspolitik, de gröna, nyliberalism, postmodernism, Fronesis, Arena, globalisering, globaliseringsrörelsen, globala rättviserörelsen, World Social Forum, Porto Alegre, Mumbai, World Trade Center, elfte september, al-Qaida, Manuel Castells, Castells, Franco, Francisco Franco, fascism, antifascism, Berkeley, avregleringar, sociala rörelser, industrialism, aktiemarknaden, nätverk, nätverkssamhället, informationssamhället, Richard Florida, kreativitet, klass, feodalism, SOM-institutet, självförverkligande, världsförbättrare
Inkommande söktermer
- förstå fyrtioårskris
- Wallenstein Immanuel Tankekraft
Inga relaterade inlägg.
2012
Pingback: 68-vänstern lever | Svensson
Pingback: Vad händer med min gamla hemort? « strötankar och sentenser
Pingback: Gästspel på YimbyGBG « strötankar och sentenser
Pingback: En grön människosyn « strötankar och sentenser
Pingback: ”It’s the economy, stupid!” « strötankar och sentenser
Pingback: Efter den tredje vägen « strötankar och sentenser