Varför måste vi vara lyckade?

Av den 11 maj, 2008

Det är rubriken för min inledare i helgens upplaga av Fria Tidningen. Temat är självmord - ett folkhälsoproblem som det talas ganska tyst om, trots att det är en av de företeelser som tar flest människors liv.

 Vi bör diskutera de bakomliggande orsakerna till självmord: varför tycker människor att det gör mer ont att leva vidare än att försvinna?

I februari tog en nära släkting till mig sitt liv. Han blev 41 år. Utifrån betraktat var han inte ensam. Han var uppskattad av många, eftersom han alltid brydde sig om andra. Efter att ha lämnat sitt arbete med något som varit hans stora passion sedan många år fick hans självkänsla en allvarlig törn. Han sökte hjälp för depression, men upplevde nog att han inte togs på allvar av den resursberövade offentliga sektorn.

Goethes Den unge Werthers lidanden (1774) var kontroversiell för att den ansågs inspirera till självmord.

Våld och aggressivitet kopplas ofta till maskulinitet. Det har genom historien varit män som deltagit i krig; mäns våld mot kvinnor är oerhört mycket mer vanligt förekommande än det omvända. Ibland påpekas det att kvinnor kanske är mer självdestruktiva än män. Självmordsförsök är tio gånger vanligare än fullbordade självmord, och är vanligare bland kvinnor än bland män. Däremot är det i Sverige dubbelt så vanligt att män begår självmord som att kvinnor gör det. I USA och i Europa som helhet är det fyra gånger vanligare bland män. Det är bland män rentav den vanligaste dödsorsaken.

Globalt sett är det fler människor som begår självmord än som dör av väpnade konflikter. I USA skördar självmord årligen nästan lika många dödsoffer som mord och hiv/aids tillsammans. I Sverige är siffran, kring 1 600 per år, ungefär dubbelt så hög som antalet dödade i motorfordonsolyckor. Varför talas det då så lite om självmord?

Trots att självmord måste ses som ett folkhälsoproblem är frågan oerhört tabubelagd. Det finns en rädsla för "självmordssmitta" - den så kallade Werthereffekten, efter Johan Wolfgang von Goethes Den unge Werthers lidanden (1774). Efter att romanen blev en storsäljare rapporterades det att många unga män tog livet av sig. Den förbjöds därför i hela Italien och i Leipzig och Köpenhamn. Det finns inga belägg för att självmorden faktiskt ökade med romanens popularitet, eller om den snarare satte fokus på en viktig fråga som därför uppmärksammades mer. Ändå lever uttrycket Werthereffekt vidare, och används om nutida exempel som Kurt Cobain, och inte minst de olika webbforum där det är helt öppet att lufta självmordstankar.

Självmord är tabubelagt i de flesta stora religionerna. I romerska riket, där stoicismen var en filosofisk skola med stor betydelse, var det inte alls så. Flera av de berömda stoikerna slutade sina dagar genom självmord. Fram till våra dagar har samhällets syn förändrats. I kristen tradition betraktas livet som heligt, och den döde straffades för sitt brott genom att begravas utanför kyrkogården. Fram till 1864 var självmordsförsök straffbart enligt svensk lag, på Irland fram till 1994. I dag har vi en debatt om dödshjälp, som är tillåtet i Schweiz, Luxemburg och Belgien. Det är fortfarande kontroversiellt, men det finns en grunduppfattning att varje människa bör ha rätt att bestämma över sitt liv. Men självmord är tabu.

En tredje förklaring till tabubeläggandet i den offentliga debatten är en föreställning om att en människas beslut att ta sitt eget liv hör till det mest privata. Man vill inte uppröra de nära anhöriga. Istället används formuleringar som att en person har "avlidigt hastigt". Detta hänsyn är fullt förståeligt. Men faktum kvarstår att mycket av skulden, skammen och oförståelsen försvinner när vi talar öppet om självmord och depression - den starkaste riskfaktorn bortsett från tidigare självmordsförsök.

Folkhälsominister Maria Larsson (KD) har aviserat en "nollvision mot självmord". Det är bra att frågan diskuteras av samhället. Risken finns dock att en nollvision angriper symptomen istället för orsakerna: att man istället för att reformera vården fokuserar på att sätta upp stängsel kring broar och järnvägar.

Varför får vi - framför allt män - inte erkänna svaghet? Varför ställer vi sådana krav på varandra att vara lyckade, när vi istället bör försöka göra varandra lyckliga?

Post scriptum

Charlotte Wiberg tog upp ämnet för en tid sedan, apropå en ledare i Göteborgs-Posten, och spann vidare på frågan om mäns sårbarhet en tid senare. Maria Larssons uttalande om nollvision bloggade Fredrik Westerlund och Anders Wallner om. Thomas Helgeson tog nyligen upp lyckoforskning i en bloggpost (något som även Anders var inne på) - något som jag bloggat lite om tidigare.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om folkhälsa, Fria Tidningar, Johann Wolfgang Goethe, kristendom, Kurt Cobain, lyckoforskning, Maria Larsson, maskulinitet, nollvision, religion, självkänsla, självmord, skam, stoicism, tabu, välfärd, Werthereffekt

Kommentera!

16 reaktioner på ”Varför måste vi vara lyckade?

  1. charlotte (146 comments)

    Jättebra text Jimmy. Jag håller med dig om din poäng att inte dölja självmorden genom omskrivningar.
    Det är f ö också intressant att tänka på vilket tabuämne självmord varit i den reellt existerande socialismen - i DDR förnekades förekomsten av självmord länge; man tyckte ju att man hade det bästa tänkbara samhället så då kunde väl folk inte gå & ta livet av sig heller? På Kuba är ämnet vad jag förstått fortfarande tabu.

    ---
    Tack så mycket! Synen på självmord i DDR är onekligen intressant - jag kände nog inte till det förrän jag såg den suveräna filmen "De andras liv". /Jimmy

    Svara
  2. Sanjay (79 comments)

    Men tänk om förmågan att vara lycklig beror på vem man är snarare än vad man gör? Just självmord beror väldigt sällan på misslyckanden, utan på att vissa är patologiskt deprimerade.

    ---
    Desto större anledning att det känns okej för människor att kunna prata om hur de känner, utan att behöva skämmas för depression och tankar som de går och bär på. /Jimmy

    Svara
  3. Sanjay (79 comments)

    Absolut, jag ifrågasatte väl mest ifall känslan av att vara misslyckad har något med ens handlingar att göra, vissa reser sig och går vidare som om inget har hänt, de märker inte ens det, andra gräver ner sig.

    Svara
  4. Marcus (478 comments)

    "mäns våld mot kvinnor är oerhört mycket mer vanligt förekommande än det omvända"

    Vad bygger du det på? Och har du i så fall någon kommentar på detta?

    ---
    Jag bygger det på en mängd undersökningar i Sverige såväl som internationellt. Det där är en undersökning som säger motsatsen, och inom samhällsvetenskaplig forskning kan man alltid hitta resultat som säger emot varandra. Jag har inte gjort någon metodologisk jämförelse av de olika undersökningar som finns på området, så tills en majoritet av forskningsresultaten säger något annat är jag nog benägen att stå kvar vid min uppfattning att mäns våld mot kvinnor är vanligare än det omvända. /Jimmy

    Svara
  5. Marcus (478 comments)

    "Jag bygger det på en mängd undersökningar i Sverige såväl som internationellt"

    Ok, vilka studier refererar du till? Jag tar gärna del av det.

    Självklart får du tro vad du vill, men om du inte känner till någon jämförelse mellan dessa olika (och motsägande) undersökningar eller gjort någon egen, hur kan du då vara så säker på att din uppfattning stämmer överens med verkligheten? Det var ju f ö ingen liten studie de referar till där, utan en mycket stor där över 30 länder ingått. Kan den verkligen avfärdas så lättvindigt?

    Jag kan inte tro att du tycker att man bara bör hänvisa till sådant som styrker ens fördomar, och bortse från det som motsäger det man tror.

    ---
    Se mitt svar till nedanstående kommentar. /Jimmy

    Svara
  6. Marcus (478 comments)

    Min formulering "fördomar" var inte så lyckad, ber om ursäkt för det. Jag borde sagt "uppfattningar" istället. Poängen jag försökte få fram var att jag inte tycker att ens ideologiska uppfattning ska leda till att man är selektiv när man ska avgöra hur verkligheten är beskaffad. Det påminner lite om när mina liberala kollegor förnekar global uppvärmning, eller enbart refererar till studier, rapporter och professorer som förnekar global uppvärmning, men snabbt avfärdar det som motsäger deras världsbild.

    ---
    Det är lugnt - och jag skulle kunna säga detsamma om din hållning i den här frågan: Hur kommer det sig att du väljer att gå på just Peter Gills undersökning?

    Jag hinner tyvärr inte diskutera frågan just nu, så jag ber om att få återkomma när jag har lite mer tid, men man kan exempelvis lyfta fram det faktum att Gill-undersökningen för det första enbart har studenter som deltagare. Jag ifrågasätter inte att undersökningen säger någonting relevant om den gruppen, men det är inte säkert att de är representativa för befolkningen som helhet. För det andra säger undersökningen framför allt att kvinnor visst kan tillgripa våld. Jag har aldrig hävdat något annat. Vill man vara elak (vilket jag inte vill, men kanske Pär Ström eller någon annan) kan man rentav, med utgång från undersökningen, säga att kvinnorna i fråga får skylla sig själva eftersom det var de som började.

    Som sagt, jag ber om att få återkomma. /Jimmy

    Svara
  7. Marcus (478 comments)

    "Hur kommer det sig att du väljer att gå på just Peter Gills undersökning?"

    För att du inte givit mig några andra referenser. 😉 Nä skämt åsido, det gör jag inte, utan jag lyfte bara fram det eftersom den förmedlade en annan bild än det du hävdade. Så jag ville höra vad du visste om den. Jag har ingen särskild stark uppfattning i frågan, det är därför jag efterfrågar empiri från dig, så jag kan lära mig mer.

    Svara
  8. Heiti Ernits (68 comments)

    "....Risken finns dock att en nollvision angriper symptomen istället för orsakerna: att man istället för att reformera vården fokuserar på att sätta upp stängsel kring broar och järnvägar. Vi bör diskutera de bakomliggande orsakerna till självmord"

    Alldeles riktigt! Jag tror att Nietzsche och Sartre skulle nog ha mycket klokt att säga om detta. Offer skördade av modernismen i det sekulära samhllet? Hade varit intressant att återkomma till temat...Frågan är nog rätt komplex och har både filosofiska, psykologiska och politiska komponenter. Naturligtvis finns det "individuella" komponenter, men mönstren är mer än övertydliga: någonting är riktigt galet. Vilket även den överdrivna konsumtionen av antidepessiva läkemedel visar.

    Svara
  9. charlotte (146 comments)

    Jag ber att få uppmärksamma att de båda författarna till den artikel som Marcus länkar till avslutar med att tala om "det allvarligare och dödliga våld" som kvinnor utsätts för i parrelationer.... Inte heller de hävdar alltså någon slags total "jämlikhet" (ett perverst ord i sammanhanget, "ekvivalens" kanske är bättre) vad gäller våldsutövande.

    Svara
  10. Karin (12 comments)

    "Varför ställer vi sådana krav på varandra att vara lyckade, när vi istället bör försöka göra varandra lyckliga?"

    Tänkvärt Jimmy. Varför tror vi att vi behöver konkurera?

    Svara
  11. Karin (12 comments)

    (oj, det gick för fort med sänd-knappen)

    Vi ställer krav på oss själva att vara lyckade och också på varandra att vara det. Samtidigt pågår någonslags konkurrenstänk, som om lyckan bara räckte till ett visst antal människor. Som att vi inte har råd med generositet.

    Svara
  12. Gustaf Redemo (28 comments)

    Hur ska man egentligen se på självmordet? Såg på programmet på Axess tv när Ortmark mötte PC Jersild och de diskuterade att i Sverige tycks det vara en dygd att lida, istället för att säga stopp och belägg nu har jag fått nog. Detta angående dödshjälp.

    Självmordet är ju den fria människans val och att KD nu vill införa nollvision tycker jag är förkastligt. Sen blir frågan naturligtvis svårare om man utgår från vilka resurser som samhället ger den deprimerade. Då jag själv har jobbat inom psykiatrin vet jag vilka oerhörda resurser som faktiskt läggs ner för att hjälpa individer och kanske vi därför bör använda oss av själasörjare istället. Det kan alltså ske ett utbyte mellan psykiatrin och kyrkan, moskén och synagogan för att nämna de största. För den otroende bör inte det ses som ett exkluderande då själasörjarna faktiskt inte behöver diskutera ur en religiös synvinkel utan en allmän livsdiskussion.

    Bör man lägga det på en metanivå? Du skriver att det handlar om lyckohetsen eller hellre lyckadhetsen. Eller bör man istället diskutera det durkheimskt och se det som tecken på den alienation som människor tycks uppleva?

    I vilket fall som helst bör det som du skriver inte tabubeläggas.

    (apropå något annat så har en miljöfundering till inlagts)

    Svara
  13. Sanjay (79 comments)

    Dödshjälp och självmord är inte riktigt samma sak. De som begår självmord gör det sällan pga ett verkligt lidande.

    Svara
  14. Gustaf Redemo (28 comments)

    Sanjay: Är de så vitt skilda från varandra? Dödshjälp sker visserligen i livets slutskeende. Självmordets grund är hopplösheten och det lidandet kan vara nog så verkligt.

    Svara
  15. LeoB (1 comments)

    Gustaf: Intressant att du nämner just hopplösheten. Jag tror att den är det avgörande, men jag vet inte säkert. Någon som vet mer?

    Tänk om det nu är så att hopplöshet som sin källa har övergivenhet? Vad skulle det i så fall säga, t ex om att män oftare begår självmord?

    Har ni förresten lagt märke till att det finns fler mammor än pappor i Sverige? Handlar det kanske om en form av utestängdhet? Men det kanske inte alls har med självmord att göra, fast nog luktar det lite övergivenhet över det?

    Svara
  16. Pingback: Jag tar en paus som ledarskribent « strötankar och sentenser

Kommentera