Var finns individen i FRA-samhället?

Har en del halvfärdiga inlägg liggande i pipeline, och ser till att få ut dem innan frågan om bloggens framtid avgörs. Den här gången handlar det om FRA-lagen som symptom på en människosyn. Är individualismen död?

De i mitt tycke mest intressanta inläggen i debatten om FRA-lagen har koordinerats av Mark Klamberg, som till vardags är doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet. Först kom ett inlägg på DN Debatt, där tretton forskare och signalspaningsexperter hävdade att problemet med att ge Försvarets Radioanstalt, FRA, rätt att bedriva signalspaning i enlighet med det liggande lagförslaget inte är att varje individ riskerar att få innehållet i sina mejl och telefonsamtal avlyssnade. Nej, FRA-lagen är som Web 2.0 – i fokus står inte content, utan relationer. FRA ska kartlägga ”sociogram”.

Olika människor har olika sociogram. Vi rör oss på olika sätt i vår vardag och har olika sociala relationer, intressen och åsikter vilket avspeglar sig i vår elektroniska kommunikation. Det gör att vi med en kraftfull dator och rätt analysverktyg skulle kunna urskilja den ensamstående mamman, pensionärsparet, tonårspojken, bögparet, datahackern, den gömda flyktingen, bidragsfuskaren och den politiske aktivisten. Om vi därtill har transittrafik från andra länder så kan vi – fortfarande i teorin – identifiera sociogrammet för valutaspekulanten, främmande staters politiska och militära ledare.

Svar kom så småningom från försvarsminister Sten Tolgfors, vars inlägg samma gäng replikerade på Newsmill. Jag vill här inte gå in på detaljer i den diskussionen. Ett tredje inlägg i serien, den här gången med Mark Klamberg, Christopher Kullenberg och Karl Palmås som undertecknare, poängterade att det är Philip K Dicks Minority Report (som filmatiserades av Steven Spielberg med Tom Cruise i huvudrollen) snarare än George Orwells 1984 som är den mest relevanta populärkulturella referensen för FRA-lagen (en poäng som Karl Palmås gjorde redan i sitt bidrag till den artikelserie om övervakning jag var redaktör för i vintras). Där vill jag ta min utgångspunkt för det följande.

Idealister och materialister i kampen mot FRA-lagen

Jag hävdade i ett tidigare inlägg att det som Manuel Castells döpte till ”nätverkssamhället” inte uppstår när mänskliga relationer börjar organiseras i enlighet med nätverkets logik, utan när de börjar förstås i enlighet med nätverkets logik. Det är givetvis inte så att det blir relevant att tala om sociogram först när en stor del av mänsklig kommunikation börjar ske över internet. Men debatten om FRA-lagen visar att det är missvisande att tala om individen som en isolerad, atomistisk entitet – för att hårddra det hela.

Piratbyråns Rasmus Fleischer, som bloggar på copyriot.se och är doktorand i samtidshistoria på Södertörns högskola, skrev träffande i SvD om att synen på FRA-lagen bland dess kritiker skiljer sig åt beroende på om den är uttryck för idealism eller för materialism. (Läs också här och här.) Den förstnämnda talar om medborgerliga rättigheter (t ex rätten till personlig integritet) – vilka anses tidlösa men måste vägas mot varandra. I detta sammanhang är liknelsen med Orwells 1984 effektiv: I storebrorssamhället väger individens integritet lätt. Storebror ser dig – och vet ditt eget bästa bättre än du själv.

Om det idealistiska synsättet är typiskt liberalt (på gott och ont), så är det svårt att knyta det materialistiska synsättet till någon ideologi skapad under industrialismen. Det handlar här inte om marxisternas ”historiematerialism”. För materialisterna är utgångspunkten hur datatrafiken fungerar rent tekniskt. Teknologin är det avgörande, juridik kommer i andra hand. Politikers kompromissvilja – rätten till personlig integritet måste vägas mot behovet av en underrättelsetjänst – är främmande för materialisterna. Eventuella juridiska ”pappersspärrar” är ointressanta: har kablarna väl pluggats in är det en smal sak för en regering att ändra lagstiftningen så att massövervakning blir tillåten. De skydd för den personliga integriteten som nu införts i FRA-lagen är ur materialistiskt perspektiv ett spel för gallerierna.

Behovet av fiktiv symbolberättelse: 1984 vs. Minority Report

Det är förstås ganska förenklande att ställa de båda fiktionerna och deras bakomliggande problematiker mot varandra: 1984, där fokus ligger på övervakning av individen, som väsensskild från bilden av Minority Report, där fokus ligger på att kunna förutse skeenden. (Den synpunkten framför Charlotte Wiberg på bloggen kamferdroppar.) Om 1984 lyfts fram av de idealistiska kritikerna av FRA-lagen, så är det Minority Report som föredras av materialistiska kritiker som Karl Palmås och Christopher Kullenberg. Skälet till detta sägs vara att övervakning traditionellt, som i Orwells dystopi, förknippas med att medborgare kontinuerligt inspekteras av en dold övervakare.

Michel Foucault använde i Övervakning och straff (1975) liberalen Jeremy Benthams fängelseskiss Panopticon som ett böjningsmönster för hela det moderna disciplinsamhället: Som Per Herngren skriver i en kommentar är det viktiga inte huruvida det finns ett vakande öga som ser dig eller inte – det avgörande är att du agerar utifrån sannolikheten att storebror ser dig! (Jfr exemplet med den auktoritära slavägaren i mitt inlägg om frihet.) I Minority Report handlar övervakningen snarare om att skapa ”preemtiva strategier” (jfr den s k Bushdoktrinen om preemtiv krigsföring) för att upprätthålla ordningen, genom att övervakaren kan sätta sig in i en medborgares föreställningsvärld och förutse framtida beteenden. Poängen med att göra en distinktion mellan Foucaults panopticism och det som Manuel De Landa i War in the Age of Intelligent Machines (1991) kallar Panspectron är att den sistnämnda fokuserar på människors förbindelser snarare än på deras handlingar. Som Charlotte Wiberg påpekar handlar 1984 om så mycket mer än det som lyfts fram i debatten om FRA-lagen. I Stasis Östtyskland var det, liksom i dagens FRA-samhälle, frågan om att inte associeras med suspekta element lika mycket som det gällde att inte begå statsfientliga handlingar.

Hur kan vi tänka kring frihet om den solitära individen inte finns?

Jag gjorde i ett tidigare inlägg, “Identitet och individuell autonomi”, ett nedslag i diskussionen om identitetspolitik. Utgångspunkten är att idealet om autonomi förutsätter någon form av individbegrepp. Jag skrev bland annat följande.

En viss människa kan vara kvinna, journalist, muslim, förälder, svensk, homosexuell, socialdemokrat, yogautövare, vegan, etc. – och det är inte objektivt givet vilken av dessa identiteter, sociala roller, som har prioritet vid ett slumpvist utvalt tillfälle.

Det vi kallar individen kan alltså förstås som ett knippe olika identiteter, eller en knutpunkt för ett icke fastställt antal subjektiveringsprocesser. Vi formas som individer av erfarenheter vi gör i olika sammanhang – sociala eller icke sociala. Detta får konsekvenser för vår syn på frihet, men också för vår syn på makt. Exakt hur jag tänker mig det sistnämnda vill jag återkomma till.

***

Bloggkoll: Roya tar upp genus- och klassaspekter på klimatet, Emma undersöker FRA-lagarna i relation till åsiktsregistrering, Charlotte är tillbaka från sin bloggsemester, Marie vill veta mer om franska socialistpartiet, Louise undrar över regeringens verklighetsuppfattning och Johanna är glad ibland.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: FRA-lagen, FRA, Försvarets Radioanstalt, Lex Orwell, individualism, övervakning, övervakningssamhälle, 1984, George Orwell, Minority Report, panopticon, Jeremy Bentham, panspectrocism, Michel Foucault, Manuel De Landa, Gilles Deleuze, posthumanism, autonomi, sociogram, nätverkssamhälle, Mark Klamberg, folkrätt, juridik, Stockholms universitet, signalspaning, försvaret, underrättelsetjänst, Sten Tolgfors, Christopher Kullenberg, Karl Palmås, Philip K Dick, Minority Report, Steven Spielberg, Tom Cruise, Manuel Castells, internet, atomism, Piratbyrån, Rasmus Fleischer, idealism, materialism, Bushdoktrinen, preemtiv krigsföring, Manuel Delanda, Charlotte Wiberg, Per Herngren, Stasi, Östtyskland, subjektivering, identitetspolitik, autonomi, makt

Relaterade inlägg:

1. Normalitet ska inte styra samhället