Var finns individen i FRA-samhället?

Av den 18 november, 2008

Har en del halvfärdiga inlägg liggande i pipeline, och ser till att få ut dem innan frågan om bloggens framtid avgörs. Den här gången handlar det om FRA-lagen som symptom på en människosyn. Är individualismen död?

De i mitt tycke mest intressanta inläggen i debatten om FRA-lagen har koordinerats av Mark Klamberg, som till vardags är doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet. Först kom ett inlägg på DN Debatt, där tretton forskare och signalspaningsexperter hävdade att problemet med att ge Försvarets Radioanstalt, FRA, rätt att bedriva signalspaning i enlighet med det liggande lagförslaget inte är att varje individ riskerar att få innehållet i sina mejl och telefonsamtal avlyssnade. Nej, FRA-lagen är som Web 2.0 - i fokus står inte content, utan relationer. FRA ska kartlägga "sociogram".

Olika människor har olika sociogram. Vi rör oss på olika sätt i vår vardag och har olika sociala relationer, intressen och åsikter vilket avspeglar sig i vår elektroniska kommunikation. Det gör att vi med en kraftfull dator och rätt analysverktyg skulle kunna urskilja den ensamstående mamman, pensionärsparet, tonårspojken, bögparet, datahackern, den gömda flyktingen, bidragsfuskaren och den politiske aktivisten. Om vi därtill har transittrafik från andra länder så kan vi - fortfarande i teorin - identifiera sociogrammet för valutaspekulanten, främmande staters politiska och militära ledare.

Svar kom så småningom från försvarsminister Sten Tolgfors, vars inlägg samma gäng replikerade på Newsmill. Jag vill här inte gå in på detaljer i den diskussionen. Ett tredje inlägg i serien, den här gången med Mark Klamberg, Christopher Kullenberg och Karl Palmås som undertecknare, poängterade att det är Philip K Dicks Minority Report (som filmatiserades av Steven Spielberg med Tom Cruise i huvudrollen) snarare än George Orwells 1984 som är den mest relevanta populärkulturella referensen för FRA-lagen (en poäng som Karl Palmås gjorde redan i sitt bidrag till den artikelserie om övervakning jag var redaktör för i vintras). Där vill jag ta min utgångspunkt för det följande.

Idealister och materialister i kampen mot FRA-lagen

Jag hävdade i ett tidigare inlägg att det som Manuel Castells döpte till "nätverkssamhället" inte uppstår när mänskliga relationer börjar organiseras i enlighet med nätverkets logik, utan när de börjar förstås i enlighet med nätverkets logik. Det är givetvis inte så att det blir relevant att tala om sociogram först när en stor del av mänsklig kommunikation börjar ske över internet. Men debatten om FRA-lagen visar att det är missvisande att tala om individen som en isolerad, atomistisk entitet - för att hårddra det hela.

Piratbyråns Rasmus Fleischer, som bloggar på copyriot.se och är doktorand i samtidshistoria på Södertörns högskola, skrev träffande i SvD om att synen på FRA-lagen bland dess kritiker skiljer sig åt beroende på om den är uttryck för idealism eller för materialism. (Läs också här och här.) Den förstnämnda talar om medborgerliga rättigheter (t ex rätten till personlig integritet) - vilka anses tidlösa men måste vägas mot varandra. I detta sammanhang är liknelsen med Orwells 1984 effektiv: I storebrorssamhället väger individens integritet lätt. Storebror ser dig - och vet ditt eget bästa bättre än du själv.

Om det idealistiska synsättet är typiskt liberalt (på gott och ont), så är det svårt att knyta det materialistiska synsättet till någon ideologi skapad under industrialismen. Det handlar här inte om marxisternas "historiematerialism". För materialisterna är utgångspunkten hur datatrafiken fungerar rent tekniskt. Teknologin är det avgörande, juridik kommer i andra hand. Politikers kompromissvilja - rätten till personlig integritet måste vägas mot behovet av en underrättelsetjänst - är främmande för materialisterna. Eventuella juridiska "pappersspärrar" är ointressanta: har kablarna väl pluggats in är det en smal sak för en regering att ändra lagstiftningen så att massövervakning blir tillåten. De skydd för den personliga integriteten som nu införts i FRA-lagen är ur materialistiskt perspektiv ett spel för gallerierna.

Behovet av fiktiv symbolberättelse: 1984 vs. Minority Report

Det är förstås ganska förenklande att ställa de båda fiktionerna och deras bakomliggande problematiker mot varandra: 1984, där fokus ligger på övervakning av individen, som väsensskild från bilden av Minority Report, där fokus ligger på att kunna förutse skeenden. (Den synpunkten framför Charlotte Wiberg på bloggen kamferdroppar.) Om 1984 lyfts fram av de idealistiska kritikerna av FRA-lagen, så är det Minority Report som föredras av materialistiska kritiker som Karl Palmås och Christopher Kullenberg. Skälet till detta sägs vara att övervakning traditionellt, som i Orwells dystopi, förknippas med att medborgare kontinuerligt inspekteras av en dold övervakare.

Michel Foucault använde i Övervakning och straff (1975) liberalen Jeremy Benthams fängelseskiss Panopticon som ett böjningsmönster för hela det moderna disciplinsamhället: Som Per Herngren skriver i en kommentar är det viktiga inte huruvida det finns ett vakande öga som ser dig eller inte - det avgörande är att du agerar utifrån sannolikheten att storebror ser dig! (Jfr exemplet med den auktoritära slavägaren i mitt inlägg om frihet.) I Minority Report handlar övervakningen snarare om att skapa "preemtiva strategier" (jfr den s k Bushdoktrinen om preemtiv krigsföring) för att upprätthålla ordningen, genom att övervakaren kan sätta sig in i en medborgares föreställningsvärld och förutse framtida beteenden. Poängen med att göra en distinktion mellan Foucaults panopticism och det som Manuel De Landa i War in the Age of Intelligent Machines (1991) kallar Panspectron är att den sistnämnda fokuserar på människors förbindelser snarare än på deras handlingar. Som Charlotte Wiberg påpekar handlar 1984 om så mycket mer än det som lyfts fram i debatten om FRA-lagen. I Stasis Östtyskland var det, liksom i dagens FRA-samhälle, frågan om att inte associeras med suspekta element lika mycket som det gällde att inte begå statsfientliga handlingar.

Hur kan vi tänka kring frihet om den solitära individen inte finns?

Jag gjorde i ett tidigare inlägg, “Identitet och individuell autonomi”, ett nedslag i diskussionen om identitetspolitik. Utgångspunkten är att idealet om autonomi förutsätter någon form av individbegrepp. Jag skrev bland annat följande.

En viss människa kan vara kvinna, journalist, muslim, förälder, svensk, homosexuell, socialdemokrat, yogautövare, vegan, etc. – och det är inte objektivt givet vilken av dessa identiteter, sociala roller, som har prioritet vid ett slumpvist utvalt tillfälle.

Det vi kallar individen kan alltså förstås som ett knippe olika identiteter, eller en knutpunkt för ett icke fastställt antal subjektiveringsprocesser. Vi formas som individer av erfarenheter vi gör i olika sammanhang - sociala eller icke sociala. Detta får konsekvenser för vår syn på frihet, men också för vår syn på makt. Exakt hur jag tänker mig det sistnämnda vill jag återkomma till.

***

Bloggkoll: Roya tar upp genus- och klassaspekter på klimatet, Emma undersöker FRA-lagarna i relation till åsiktsregistrering, Charlotte är tillbaka från sin bloggsemester, Marie vill veta mer om franska socialistpartiet, Louise undrar över regeringens verklighetsuppfattning och Johanna är glad ibland.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: FRA-lagen, FRA, Försvarets Radioanstalt, Lex Orwell, individualism, övervakning, övervakningssamhälle, 1984, George Orwell, Minority Report, panopticon, Jeremy Bentham, panspectrocism, Michel Foucault, Manuel De Landa, Gilles Deleuze, posthumanism, autonomi, sociogram, nätverkssamhälle, Mark Klamberg, folkrätt, juridik, Stockholms universitet, signalspaning, försvaret, underrättelsetjänst, Sten Tolgfors, Christopher Kullenberg, Karl Palmås, Philip K Dick, Minority Report, Steven Spielberg, Tom Cruise, Manuel Castells, internet, atomism, Piratbyrån, Rasmus Fleischer, idealism, materialism, Bushdoktrinen, preemtiv krigsföring, Manuel Delanda, Charlotte Wiberg, Per Herngren, Stasi, Östtyskland, subjektivering, identitetspolitik, autonomi, makt

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

11 reaktioner på ”Var finns individen i FRA-samhället?

  1. charlotte (146 comments)

    Ser fram emot den spännande fortsättningen...

    ---
    Kul! Jag hoppas du inte tycker jag var långrandig. Den här långa genomgången är ju "bara" en nödvändig bakgrund till vad jag egentligen vill säga.
    Vad har du för tankar om de konsekvenser den framförda synen på individen får för vår syn på makt? /Jimmy

    Svara
  2. Kalle P (46 comments)

    Hej! Bra inlägg!

    Det som jag tycker är mest intressant med panspektrocismen - förlåt om jag tjatar - är frågan huruvida vi inte längre kommer se oss själva som individer längre. Jag menar, den panopticism som Foucault skrev om skapade ju en subjektivitet där vi började se oss själva som individer. Det känns som att panspektrocismens subjektivitetsskapande jobbar på ett annat vis... nu blir det ju så uppenbart att vi kan förutspås, inte som individer, utan som delar av smittor/flöden/ekologier/whatever.

    MAO: FRA, Google mfl. jobbar posthumanism... precis som vi... och vi måste nog tänka posthumanism (mänskliga subjektet som del i ekologier av andra aktörer/aktanter) för att förstå hur vi är övervakade.

    Vore roligt att höra om dina tankar på denna punkt! 🙂

    ---
    Jo, frågan om huruvida vi inte längre kommer att se oss själva som individer längre är själva huvudpoängen med inlägget (därav också avslutningen). Jag hade egentligen tänkt arbeta igenom texten mer innan den publicerades, men nu ville jag få ut den så fort som möjligt för att tömma min pipeline.
    Vad jag tror är förstås att panspectrocismen får betydande konsekvenser för det som (oftast nedsättande) brukar kallas "identitetspolitik" - men också förstås för diskussionen om individualism/kollektivism, där liberaler anklagar socialister för att offra individerna på kollektivets altare och socialisterna anklagar liberalerna för att inte se betydelsen av socioekonomiska faktorer.
    Jag vill också anknyta till min gamla diskussion med Mattias Svensson, där jag hävdade att det intressanta inte är individerna utan vad som händer mellan individerna. Maggie T sade: "There's no such thing as society. There are individual men and women and there are families". Jag skulle vilja påstå (och där tar jag parti för Tarde mot Durkheim) att "Of course there is such a thing as society. But society is nothing, if not the things that happen between individuals." /Jimmy

    Svara
  3. charlotte (146 comments)

    Hm, det är förstås en svår fråga och jag är inte säker på att jag förstår förbindelsen mellan ditt sista stycke och de ovanstående. Det är klart att vi kringskärs i vår förmåga att "fritt" bilda identeter i det att det finns en makt som bevakar/gör delar av erfarenhetsvärlden "off limits". Och kanske är en möjlig konsekvens identiteter som s a s vänds in mot sig själva, utvecklar dubbla medvetanden på det sätt som människor i diktaturer tenderat att göra. Detta skulle i så fall samtidigt faktiskt motsäga föreställningen om att FRA-samhället slår mot existensen av den solitära individen, eftersom den framtvingade inåtvändheten skapar just (upplevda) solitärer.
    Men din fråga gällde synen på makt, och jag vet inte - egenmakt försvagas naturligtvis genom yttre tryck, samtidigt vet jag inte riktigt om jag tycker att någonting egentligen förändras på ett avgörande sätt eftersom jag inte ser det absoluta brottet mot tidigare former av repression. Det är fortfarande med hänvisning till individuella/mänskliga rättigheter man bäst kämpar mot övervakningssamhället. Även Kullenberg/Klamberg/Palmås-kritiken kokar ju också i slutändan ner till att sociogrammen är förödande på grund av hur de kan användas mot individer. Att vi inte är fullständiga solitärer, helt autonoma alltså, torde väl ändå vara känt sedan Freud? Och det är förstås viktigt att framhålla att vi inte alltid är "herrar i våra egna hus" eftersom detta i sig är ett vapen mot maktfullkomlighet. Men det går som jag ser det lika lite att, nu som förr, förneka individualiseringsprocessen, som förmodligen är en psykologisk nödvändighet, som det går att förneka våra relationella och beroende aspekter.

    Förresten, har du sett Blogge Bloggelitos kommentar till Fleischers Svd-artikel? Här, annars: http://tianmi.info/blogge/posts/08/09/16/Dialektik-i-FRA-debatten/
    Rätt klok, tyckte jag. (Strunta i ev omkringliggande porr på Blogges blogg, där brukar finnas sånt & jag misstänker att du inte gillar det 🙂

    ---
    Kopplingen mellan det avslutande avsnittet och resten var inte helt genomarbetad, det medges. Att vi inte är helt autonoma är förstås sedan länge känt, men jag tror ändå att det är viktigt att ständigt framhålla det. T ex gentemot sådana som Samuel Huntington ("Clash of Civilizations"), liksom gentemot dem som säger att FRA-lagen minsann alls inte är till för att avlyssna en massa individer.
    Såklart måste det bildas allianser mellan individualister och neomaterialister, och vi kan också använda oss av en strategisk individualism (för att parafrasera Spivak), men om jag förstår dig rätt så håller jag också med dig i att FRA-lagen inte i första hand är ett hot mot individualismen - den tenderar tvärtom att förstärka föreställningen om solitära individer eftersom det kan bli så att vi disciplinerar oss att endast bejaka dem av våra identiteter som inte står i förbindelse med suspekta identiteter hos andra individer. Så, samtidigt som FRA-lagen sätter ljuset på att vi inte är solitära individer kan den på sikt förstärka upplevelsen av att vi är just solitära och icke-mångfacetterade.
    Jag har för mig jag läste Blogges inlägg när det begav sig. Surfar in på hans sida för att dubbelkolla när jag sitter på en privat dator. /Jimmy

    Svara
  4. charlotte (146 comments)

    Kom att tänka på en sak. Om tron på individen försvinner kommer makten förmodligen att vila mer på auktoriteter utanför det förnuftsbaserade samtalet, ex olika kanontexter & deras prästerliga uttolkare. Eller m a o - den deliberativa demokratins död. Möjligen måste makten också bestå i eller använda sig av olka affektiva massflöden. Men detta framstår egentligen inte heller som något helt nytt.

    ---
    Hur menar du då? Intressant tanke, men jag är inte säker på att jag förstår. /Jimmy

    Svara
  5. charlotte (146 comments)

    Nä, det är inte jag själv heller 🙂 Men jag tänker ungefär i linje med att det auktoritära styret, låt oss kalla det "FRA-styret", regerar genom att skapa fruktan. Bushs War on terror, som är något av FRAs fader, lever av att abjekta orangeklädda kroppar fungerar är varnande exempel för oss alla. Och detta är förstås inget nytt - "terrorvälde" är inget nytt begrepp, och att terrorn inte bara fungerar genom att vissa avskilda individer är utsatta (för övervakning, våld eller annan repression) är genomgående för totalitära samhällen. Men går det att bekämpa detta genom en rörelse som i sig själv likaledes förnekar individen och dess egenmakt (låt vara att denna till dels bygger på självbedrägeri)? Jag för min del tror inte det. Jag tror att man då riskerar skapa en slags spegelbild av typen "revolutionen äter sina barn". Idén om den deliberativa demokratin, som jag tycker är värd att bevara, bygger på tanken att att individer kapabla att fatta "informed opinions" och agera rationellt. Detta förutsätter att vi på något plan uppfattar oss som individer. Visserligen finns i idealiserande av den deliberativa demokratin alltid risken att falla in i en exkluderande elitism. Men finns det något bättre alternativ än att ständigt söka utvidga den?
    Med "kanonböcker & deras prästerliga uttolkare" menar jag förstås i första hand religiösa urkunder & präster i konkret mening. Det är ju ingen slump att upplysningsprojketet, med dess ideal av upplysta individer, försvagat den religiösa makten där det farit fram. Men det måste förstås inte handla om religiösa urkunder.
    Hm, återkommer eventuellt med mer senare....

    Svara
  6. Pingback: Karl Popper och kristendomen « Som jag bäddar

  7. Pingback: 1984 – en aktuell bok? | Skottet

  8. Pingback: Var finns individen i FRA-samhället? « Du gröna nya värld

  9. Pingback: Ny blogg: Du gröna nya värld « strötankar och sentenser

  10. Pingback: Varför inte Socialdemokraterna? « strötankar och sentenser

Kommentera