Följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters hemsida, tar bland annat upp höger/vänsterskalan, synen på stat, marknad och civilsamhälle, samt arbetarrörelsen och klassbegreppet.
För knappt ett år sedan skrev jag mitt första inlägg på Vägval Vänsters hemsida. Jag argumenterade där för en frihetlig och systemkritisk ”tredje” vänster, till stor del med utgång från världssystemteoretikern Immanuel Wallerstein. Eftersom jag inte fick någon respons den gången, skulle jag här vilja utveckla mina tankar – och hoppas väcka diskussion. Det handlar i högsta grad om en ny vänster för en ny tid – inte om att vända globaliseringen, utan att möta dess första, ”företagsstyrda” våg med en andra, där marknaden bäddas in i demokrati.
Vad betyder ‘vänster’?
En gång i tiden handlade höger/vänsterskalan om en motsättning mellan de krafter som vill avskaffa privilegiesamhället (vänster), respektive dem som så långt det går motsätter sig förändringar för att rådande förhållanden gynnar dem själva (höger). Idag har motsättningen kommit att handla om att man antingen förespråkar en stark stat (vänster) eller en fri marknad (höger). För mig går den stora skiljelinjen i ekonomisk politik mellan dem som ansluter sig till den s.k. ”trickle-down”-teorin, att om bara de rika tillåts bli allt rikare så kommer deras välstånd av naturlig godhet ”läcka ner” till de lägre skikten, respektive dem som bedömer ett samhälle utifrån hur dess sämst lottade har det. Det gör att John Rawls kan betraktas som vänster, medan många socialdemokrater idag – åtminstone i praktiken – verkar stå till höger.
Synen på statens roll hör till en annan axel av skalan än höger/vänster. Men kanske är det så att den svenska vänstern, tack vare framgångar som vi ska vara glada för, kommit att identifiera sig med statsapparaten i sådan grad att man har svårt att se att också den kan ha sina brister. Jag ser gärna att en högre andel av BNP går till offentlig sektor, men det är inte enda problemet. Hur kommer det sig t.ex. att arbete inom offentlig sektor värderas lägre, när det gäller löner och andra arbetsvillkor, än traditionellt manliga yrken som elektriker och metallarbetare? Det beror inte på att vinstmaximering är ett effektivt medel mot byråkrati, som högern gärna hävdar. Vänstern har förstås ett patriarkalt arv att göra upp med, men man är oftast mer feministisk än högern. Faktum kvarstår att delar av vänstern blivit arbetsgivarepart i konflikten.
Staten, marknaden och det civila samhället
Jan Wiklund ifrågasätter i sin artikel från den 28 juli begreppet ‘vänster’, och utifrån hans argument har jag full förståelse för det. Risken finns trots allt att det blir exkluderande. Jag vill liksom honom gärna resonera utifrån begreppen stat, marknad och civilt samhälle. Som frihetlig vänster riskerar man bli beskylld för att vara ”civilsamhälleutopist”, men jag anser att de tre sfärerna har var sin roll att spela, sina olika förtjänster, och helst bör hållas åtskilda. Marknaden är ett förträffligt sätt att fördela resurser, och jag tilltalas av Braudels likställande av kapitalism med kontramarknad, men vissa företeelser bör räknas som allmänningar och undantas marknadsmekanismerna. Det blir märkligt om vinstintresset överordnas människors grundläggande behov. Dessutom hotar tillväxttvånget att underminera den ekologiska stabiliteten på hela vår planet.
Det behövs ekonomisk omfördelning, vilket förstås är statens uppgift – liksom att motverka kartellbildningar och att disciplinera företag som bryter mot lagar och kränker mänskliga rättigheter. Eftersom den första vågen av globalisering har inneburit ökad makt för multinationella företag på nationalstatens bekostnad, så behöver vi en andra våg av överstatliga, demokratiska institutioner – att bädda in världsmarknaden i demokrati. Jag menar att det är statens uppgift att värna om individens personliga integritet (negativ frihet, civila rättigheter) och försäkra henne lika möjligheter att ingå i ett rikt samhällsliv (positiv frihet, sociala och politiska rättigheter). Staten får därför inverka i det civila, när syftet är att motverka begränsningar i individens frihet som beror av strukturellt eller direkt våld. Man kan också tala om diskriminering eller ojämlik resursfördelning istället för strukturellt våld. Viktigt är det med ekonomisk demokrati, men det behöver inte vara detsamma som förstatliganden. Själv föredrar jag sådant som sociala företag, arbetar- eller brukarkooperativ, löntagarfonder, etc. Det är bra att diskussionen om ekonomisk demokrati verkar väckas på nytt nu, efter att ha avstannat på åttiotalet.
Förutom omfördelning har staten ordning och hierarki som handlingsprinciper – det som högern och de auktoritära väljer att betona. Den är till för att upprätthålla stabilitet. Därför kan man se en motsättning mellan frihetlighet och parlamentariskt parti – åtminstone i längden – och liksom inrättandet av välfärdsstaten var en god kompromiss, så är det önskvärt för systemkritiska röster att tillämpa s.k. konfrontativ dialog. Det kan exempelvis ske genom att aktiva inom sociala rörelser delar plats i partistyrelser med parlamentariska politiker, men balansen mellan de båda är då viktig att upprätthålla. Politiker präglas – medvetet eller inte – av det statliga, medan sociala rörelser hör civilsamhället till. Förhållandet mellan LO och socialdemokratin är en tydlig varning för riskerna med att låta det statliga perspektivet ta över. Om vi vill se en ny och starkare vänster i Sverige, Europa och globalt måste vi bygga underifrån och långsiktigt, med utgång från det civila samhället. Partier kan vara uttryck för den viljan, men bara som en del.
Arbetarrörelsen och klassbegreppet
I en debatt med Tord Andersson, angående Miljöpartiet, skriver Dan Gahnström den 16 juli att han sällan använder begreppet arbetarklass. Motiveringen är att klasstillhörigheten i dagens samhälle inte automatiskt ger svaret på hur enskilda människor har det. Detta beror förstås på hur man definierar begreppet klass. Om arbetare betecknar en industriarbetare av manligt kön och ”helsvensk” härkomst behöver det inte vara särskilt synd om honom. Jag kan tänka mig att han både bor i en rymlig villa och har en stor och bensinslukande bil. Men om man vidgar begreppet till att också omfatta kvinnor inom offentlig sektor, invandrare och ungdomar som knappt kommer in på arbetsmarknaden och – varför inte? – högskoleutbildade som på en ”flexibel” arbetsmarknad hänvisas till visstidsanställningar (en grupp jag tror består av en majoritet kvinnor, då det idag faktiskt är fler kvinnor än män som läser på högskola eller universitet, men arbetsmarknaden är trots det långt från jämställd)? Ja, då tycker inte jag att klasstillhörighet är en irrelevant variabel i dagens samhälle.
Redan hos Marx finns minst tre olika klassbegrepp: (1) ekonomiskt, där arbetare är de som endast äger sin egen arbetskraft och får inkomst i form av lön, (2) sociologiskt, som fokuserar på inkomst- och utbildningsnivå, hälsa och andra faktorer, samt (3) politiskt, enligt vilket en klass existerar i den mån dess medlemmar för en gemensam kamp mot en annan klass. Med det institutionella ägandet är kanske det förstnämnda inte längre lika relevant som det en gång var – och om vi demokratiserar ekonomin får det än mindre relevans – medan det sociologiska klassbegreppet är i högsta grad både tillämpbart och angeläget än idag. Tillsammans med det politiska är det ett klassbegrepp som gör det relevant att tala om en global arbetarklass, omfattande såväl proletariat, jordlösa och småbönder i Syd som det s.k. ”prekariatet” i Nord (de som av olika skäl exkluderas från anställningar med goda arbetsvillkor – tillika de som facket inte bemödar sig om att kämpa för, exempelvis papperslösa). Till den kategorin kan man också räkna kvinnor över hela världen, med tanke på den globala bristen på jämställdhet.
I sitt inlägg om vänstertraditionen och dagens folkrörelser efterlyser Wiklund ett språk byggt på gemensamma intressen, hellre än en identitet byggd på ideologi. Om vi ser på de rörelser som finns i världen idag – kvinno- eller hbt-rörelser, mobiliseringar mot Irakkriget, för skuldavskrivning eller flyktingamnesti, småbonderörelser, etc. – så kan man undra vilka de gemensamma intressena är. Dessutom kan man fråga sig vad arbetarrörelsen i Nord sysslar med. Därför förstår jag mycket väl Gahnströms skepsis inför begreppet ‘arbetare’. Har facket i Sverige mer intressen gemensamma med de svenska arbetsgivarna – staten och kapitalet – eller finns det en vilja att göra gemensam sak med den radikala medelklassen inom rörelser för fred, miljö och global rättvisa, med småbönder och arbetare i Syd, med människor som diskrimineras på grund av kön, etnicitet eller sexualitet? Jag tror det är angeläget att arbetarrörelsen i Nord återfinner sin forna radikalitet och får upp ögonen även för dessa frågor. Annars kommer det inte att finnas en vänster värd namnet.
2012
Pingback: Svensson » Blog Archive » En ny modern demokratisk vänster, del 7
Pingback: Tidigare år vid den här tiden « strötankar och sentenser