Var blev ni av, ljuva drömmar?

Av den 30 mars, 2017

Om valet 2010 har det sagts att Socialdemokraterna skrämde bort medelklassen. Nu heter det snarare att vänstersväng krävs för att inte fortsätta tappa arbetarväljare till Sverigedemokraterna. Jag tror att problemet ligger någon annanstans.

"Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid". Med de orden inleds Socialdemokraternas nuvarande partiprogram, antaget av kongressen 2013. Samma partikongress antog också det så kallade Framtidskontraktet, ett policydokument för att omsätta de visionära och – ärligt talat – ganska allmänt hållna formuleringarna i partiprogrammet till något mer konkreta och prövbara prioriteringar. Inför valrörelsen inför 2014 började Socialdemokraterna använda sig av tillnamnet Framtidspartiet, som en återklang av när Olof Palme i Almedalen 1968 – inför det riksdagsval då partiet kom att få sitt bästa valresultat någonsin, över 50 procent – talade om "socialdemokratin framtidsgarantin". De historiska anspelningarna till trots är denna inriktning något annat än en nostalgisk längtan efter ett svunnet folkhem, annars så vanlig bland medlemmar och sympatisörer. Inte minst besvikna sådana.

Vad är det då för framtid socialdemokratin ser framför sig? Den frågan står knappast i centrum för den dagliga politiken, knappt ens högtidstalen, men i nämnda partiprogram står följande.

Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde och lika rätt. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.

Inte helt dumt, men det är lätt att se det som till intet förpliktigande språkblomster. Vilket normalt politiskt parti som helst skulle kunna uttala samma målsättningar, även om de flesta inte skulle beteckna sin ideologi som socialism i någon form. Partiprogrammets avsnitt om den demokratiska socialismen fortsätter i samma anda: tal om ömsesidig hänsyn och respekt, demokrati, avlägsnande av diskriminering och klasskillnader, vikten av fackföreningar och andra fria sammanslutningar, bekämpandet av klimatkrisen och miljöförstöringen, samt internationalism och kontroll av det globala kapitalet. En lagom radikal uppställning i god socialdemokratisk ton. Inget fel i det, men det är inte mycket kött på benen.

"Skrämde bort medelklassen"

Sett till väljarstödet går det inte så bra för Socialdemokraterna som det en gång har gjort. Från 1932 fram till 1991 års val låg valresultatet aldrig under 40 procent. Numera tycks den normala nivån snarare ligga i närheten av 30 procent.

Socialdemokraternas kriskommission leddes av Anna Johansson och Ardalan Shekarabi, idag infrastrukturminister respektive civilminister i Stefan Löfvens rödgröna regering.

Inför riksdagsvalet 2010 varnade profilerade företrädare för att skrämma bort medelklassen, särskilt i storstadsområden, och förespråkade därför att Socialdemokraterna skulle acceptera borgerlig politik som jobbskatteavdrag, avdrag för hushållsnära tjänster, mer valfrihet i skola och omsorg och slopad fastighetsskatt.1 Partiets egen linje var mer vag, inte minst på grund av det långtgående samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Valresultatet 2010 blev det sämsta sedan första världskrigets utbrott. En välgörande krisdebatt utbröt, inte minst på socialdemokratiska bloggar – liksom i tidskrifter som Tiden, ungdomsförbundets Tvärdrag, studentförbundets Libertas, samt i mer fristående Arenagruppens olika publikationer.2 För att ta ett samlat grepp tillsatte partiet en kriskommission. Dess slutrapport Omstart för socialdemokratin (2011) innebar en omprövning på en rad områden av partiets politik, med hänsyn till aktuell forskning och omvärldsutveckling. Sedan kom tumultet kring den nya partiledaren Håkan Juholt. Han avgick, för att efterträdas av Stefan Löfven. Då lade sig lugnet. Men då hade också framtidsdebatten tystnat.

Krävs mer populism?

Riksdagsvalet 2010 medförde även att Sverigedemokraterna – ett nationalistiskt, populistiskt och starkt socialkonservativt parti med rötterna i 1990-talets nynazistiska rörelse – tog plats i landets främsta lagstiftande församling. Fyra år tidigare hade Socialdemokraterna tappat framför allt väljare ur tjänstemannakollektivet till Moderaterna.3 Nu gick en del av arbetarväljarna över till det nya riksdagspartiet.4 I takt med att Sverigedemokraterna växer i opinionen – med en motsvarande trend runtom i Europa, och liknande i USA med det senaste presidentvalet – återkommer kraven, från röster som Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg, på socialdemokratin att gå åt vänster och bli mer populistisk. Det framhålls som den enda vägen ur krisen, till att bli relevant som förr.

Donald Trump och Bernie Sanders. Är det med vänsterpopulism som socialdemokratin måste möta högerpopulismen?

Personligen tror jag inte att nyckeln till socialdemokratins framtid ligger i vare sig att gå åt vänster eller att anpassa politiken till opinionsundersökningar bland medelklassen. De som föreslår det skjuter vid sidan av målet. Snarare bör vi fråga oss vad som är det väsentliga hos socialdemokratin och vilket slags samhälle vi vill leva i på medellång sikt. Fokus måste ligga någonstans i spannet mellan dagspolitikens snabba utspel och högtidstalens vackra ord. Följden kan mycket väl bli en politisk vänstersväng, eller uppslutning kring avdrag för hushållsnära tjänster. Men vi måste veta varför.

Varför ska medelklassen rösta på Socialdemokraterna, om andra står för samma politik? Om nyckeln till socialdemokratins kris är att gå åt vänster, varför lockar inte Vänsterpartiet fler av de missnöjda arbetarväljarna? Jag tror att problemformuleringen är fel.

Socialdemokratin behöver en provisorisk utopi för det goda samhället.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anna Johansson, Ardalan Shekarabi, Åsa Linderborg, Bernie Sanders, Donald Trump, Håkan Juholt, medelklassen, Olof Palme, Socialdemokraterna, Stefan Löfven, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, vänsterpopulism

Noter

  1. Se t.ex. Carl Melin, Från medgång till nedgång – finns(s) det en väg tillbaka?, Premiss 2010. []
  2. Det var i den här vevan som jag själv tog steget till att gå med i partiet. []
  3. Sören Holmberg & Henrik Oscarsson, Alliansseger: Redogörelse för 2006 års valundersökning i samarbete mellan Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet och Statistiska centralbyrån, Göteborgs universitet 2008. []
  4. Marie Demker, Sverige åt svenskarna: Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige, Atlas 2014. []

Kommentera!