Vänsterpartiet drogliberalerna?

Knark är inte najs. Enligt en enkät av Plaza Kvinna har minst sex procent av riksdagsledamöterna provat det. Men jag tycker inte det är läge för någon moralpanik. Det intressanta är: Hur bör narkotikamissbruk bekämpas?

Intressant nog vill Vänsterpartiet, enligt ett pressmeddelande, avkriminalisera själva konsumtionen av narkotika (det har varit olagligt sedan juli 1988). Det påminner mig om när partiledaren talade ut hos SvD.

Samtidigt klargör Lars Ohly att han är trött på ”nidbilden” av partiet: att det har övertagits av dogmatiker, traditionalister, nostalgiker.
– Nu är det vår sak att visa att det inte är sant.

Är pressmeddelandet att förstå som en signal om att Vänsterpartiet är ett modernt, framåtsyftande och icke-dogmatiskt parti? Skämt åsido. Jag är inte särskilt insatt i narkotikapolitik eller i hur missbruksproblematiken ser ut i den här eller någon annan del av världen. Men jag delar inte uppfattningen hos Fredrick Federley, en av de riksdagsledamöter som svarat på enkäten.

Jag uppmanar ingen att ta droger, jag har inte känt behov av att göra det igen och jag tycker att de måste vara upp till var och en vad man stoppar i sig.

Det är nog inte fullt så enkelt som att det ”måste vara upp till var och en vad man stoppar i sig”. Vare sig det rör sig om alkohol eller andra droger så leder missbruk ofta till stora lidanden för närståenden och kostnader för samhället. Behovet att finansiera missbruket utgör också en grund för övrig kriminalitet. Men jag tror att Vänsterpartiet, och Federleys partikamrat Björn, har rätt i att dagens narkotikapolitik – med kriminalisering av enskilda missbrukare – inte fungerat tillfredsställande. Det bästa vore förstås om knarket försvann från samhället. Men vilka medel leder oss dit?

Drogliberaler och moralister – finns det en tredje väg?

Jag blev nyfiken på vad Miljöpartiet, det parti där jag är medlem, har för hållning i frågan. Så jag tog en titt i partiprogrammet. I avsnittet Socialpolitik står bland annat följande.

Vi anser att samhället ska ha en mycket sträng syn på narkotika. Kraftigt ökade resurser måste sättas in för att minska smuggling, försäljning och användning. Vi kommer att aktivt bekämpa förslag från drogliberala grupper som innebär legalisering av droger, såväl i Sverige som inom EU. De senaste årens nedrustning av narkomanvården måste stoppas och ersättas av en satsning. Missbrukare måste ges möjlighet både till avgiftning och till fortsatt kvalificerad behandling. Missbrukarens ofta komplexa problematik kräver ett nära samarbete mellan de olika länkarna i vårdkedjan. Framför allt måste patienter med så kallade dubbeldiagnoser uppmärksammas på ett helt annat sätt än hittills.

Jag undrar förstås vilka dessa ”drogliberala grupper” är. Hör vänsterpartisten Alec Carlberg, som bland annat arbetat inom RFHL (Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende) och grundat Basta Arbetskooperativ, till dem? Han har skrivit en intressant artikel i antologin Vägval Vänster. Jag vill rekommendera läsning, men tänker göra ett par nedslag i texten.

Vänsterns förhållande till ”de mest utsatta” har starkt påverkats av två politiska traditioner. Den ena är den socialdemokratiska välfärdspolitiken, till vilken också vänsterpartiet ansluter sig. De generella välfärdssystemen ger en bra trygghet för en överväldigande majoritet av befolkningen. Välfärdssystemen har däremot haft svårt att hantera människor som av olika orsaker fallit utanför eller inte klarar av eller accepterar de sociala eller moraliska normer som förutsätts gälla för alla. För att komma åt normbrotten har man i hög grad förlitat sig på lagstiftning. /…/ Det ultimata steget togs 1993 när sex månaders fängelse fördes in i straffskalan för egen konsumtion av narkotika. Därmed blev det kriminellt att vara drogberoende samtidigt som – absurt nog – alltfler har kommit att inta ståndpunkten att drogberoende är en sjukdom. /…/

Den andra vänstertraditionen i förhållande till ”de mest utsatta” vann starkt gehör under 70-talet. Författaren och maoisten Jan Myrdal skrev i en uppmärksammad artikel i Folket i Bild att ”tjuvar och horor” var arbetarklassens fiender, ett trasproletariat, som skulle bekämpas. /…/

Gemensamt för dessa vänstertraditioner var att de enades i tanken om att man kunde komma till rätta med normbrott och oönskat socialt beteende genom straffsystemet. Med facit i hand kan vi se att ingen av dessa traditioner har lyckats förbättra situationen för de mest utsatta eller för samhället som sådant. /…/

Gruppen utslagna uppfyller med råge kriterierna på att bli fördömda och moraliskt föraktade. 90-talets nyliberalism med åtföljande ekonomiska nedskärningar i många kommuner åtföljdes också av ett nymoralistiskt uppsving hos massmedia och allmänhet. Moralismen fick fäste hos opinionskänsliga politiker och socialtjänstemän. /…/

En socialpolitik för vänstern i förhållande till de mest utsatta som inte utgår från en makt- och klassanalys riskerar att i slutändan hamna i moralistiska ståndpunkter som leder till synsätt som ”skyll dig själv” eller ”ta dig i kragen”. En vänsterns socialpolitik måste därför våga analysera frågor om makt och maktlöshet utifrån individen (klienten, patienten) i förhållande till stora offentliga system (socialförsäkringarna, socialtjänsten, hälso- och sjukvården).

(På förekommen anledning: Ja, en politik för generell välfärd har mitt fulla stöd. Det går att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.)

Är Alec Carlberg en av dessa drogliberaler som det varnas för? Nej, skulle jag svara på den frågan. Han har dessutom en syn på social ekonomi som nog är betydligt mer populär i Miljöpartiet än Vänsterpartiet. Jag undrar om inte Alec Carlberg rentav borde kunna känna sig hemma hos de Gröna.

Kräver avkriminalisering en legalisering av produktionen?

Min kompis Thomas bloggade för en tid sedan apropå en artikel av Magnus Linton och en (kortare) av Johan Norberg. Jag antar att båda dessa (alltså inte Thomas) kallats för drogliberaler. Magnus Linton skriver, även om det är andras åsikter han refererar, att det vore farligt att avkriminalisera konsumtionen av narkotika om man inte också legaliserade produktionen.

Det skulle, menar [Mauricio Vargas], innebära en avspänning i Nord men en stenhård koncentration av de repressiva insatserna på de fattigas globala planhalva; mer besprutning, mer militär, mer korruption, mer gerilla.

Magnus Linton skriver med utgångspunkt från Colombia. Också Johan Norberg tycks förespråka en legalisering av såväl produktion som konsumtion, med motiveringen att War on Drugs i Afghanistan främst gynnar fienden. De vallmoodlare som får sina odlingar förstörda av Nato söker sig till talibanerna för beskydd. Jag har svårt att vara lika radikal som Linton och Norberg. Men visst är bekämpandet av drogmissbruk inte någon enkel fråga?

***

Ett litet lästips till, delvis relaterat till ämnet: en artikel i AmnestyPress, från december 2006, gör ett nedslag i Bolivia ett år efter att Evo Morales blev vald till president. Förutom att belägga utländska bolag med en över 80-procentig skatt, har den tidigare kokaodlaren lovat att legalisera koka för bruk som te och medicinska syften. Kokabusken används för att framställa kokain, men i oraffinerad form är den att jämföra med kaffe. Kokate används t ex mot besvär av höga höjder. Jag drack det själv när jag var i Peru.

Tillägg: Joel Malmqvist skriver om ämnet på sin blogg (har tidigare skrivit en artikel om det tillsammans med Erik Gutiérrez-Aranda). Jag hittade även en äldre artikel av Magnus Linton.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Vänsterpartiet, drogliberalism, drogliberaler, knark, narkotika, socialpolitik, narkotikapolitik, missbruk, Plaza Kvinna, Lars Ohly, Fredrick Federley, Miljöpartiet, Alec Carlberg, RFHL, Basta Arbetskooperativ, Vägval Vänster, Jan Myrdal, Folket i Bild, trasproletariat, moralism, nymoralism, nedskärningar, nyliberalism, social ekonomi, kooperativ, Magnus Linton, Johan Norberg, Colombia, Afghanistan, talibanerna, Amnesty, Bolivia, Evo Morales, kokain, Peru

Inkommande söktermer

• vänsterpartiets syn på droger

Inga relaterade inlägg.