Vad vill socialdemokratin?

Av den 15 november, 2011

Den 6 november var det 130 år sedan skräddaren August Palm höll det tal som symboliskt förde socialdemokratin till Sverige. Nittonhundratalet har på många sätt varit socialdemokratins århundrade. Varför går det så dåligt nu?

Socialdemokratin befinner sig i en djup kris. Hösten 2010 gjorde partiet med 30,7 procent sitt sämsta riksdagsval sedan Första världskrigets utbrott. Det ser inte bättre ut i resten av Europa. Tyska SPD gjorde 2009 sitt sämsta val sedan tjugotalet. Våren 2010 förlorade brittiska Labour sitt tolvåriga regeringsinnehav. De skuldtyngda EU-länderna Grekland, Portugal och Spanien hör till undantagen som styrs av socialdemokrater. Jens Stoltenbergs norska regering är det framgångsrika undantaget utanför unionen. Hösten 2011 fick han i Danmark sällskap av Helle Thorning-Schmidt, socialdemokratisk ledare för en koalitionsregering – tack vare att samarbetspartierna gick fram, för det egna partiet backade.

Den 6 november 1881 höll August Palm ett tal i Malmö under rubriken "Vad vilja Socialdemokraterna?"

Det är lätt att se krisen som en blixt från blå himmel. För ett decennium sedan gick tredje vägens socialdemokrati som en våg över Europa. 1997 kom Tony Blair med New Labour till makten i Storbritannien. Tyskland styrdes av Gerhard Schröder, Frankrike av Lionel Jospin, Italien av Romano Prodi och Spanien av Felipe Gonzalez. När Göran Persson under dessa år mötte sina regeringskollegor på olika toppmöten var elva av då femton EU-länder representerade av socialdemokrater. Blair och Schröder skrev sitt manifest för den nya mitten, och det århundrade som stod för dörren tycktes bära socialdemokratins namn.

Nu verkar utsikterna en aning dystrare.

Handlar socialdemokratins kris om en oförmåga att tilltala lättflyktiga medelklassröster? Ser vi en högervåg i Europa? Vill människor inte längre ha någon generell välfärd? Har högern blivit bättre på att förvalta välfärdsstaten? Kan socialdemokratisk politik inte föras under globaliseringens omvandlingstryck? Åsikterna om krisens orsaker och lösningar är många och ibland motstridiga. Somliga lägger skulden på partihögern, andra är av motsatt mening. Jag sällar mig till dem som tror att krisen har betydligt djupare rötter.

Medborgarhemmet eller den sociala demokratin

Det kan vara intressant att som tankeexperiment jämföra socialdemokratins nuvarande belägenhet med den situation i vilken den befann sig på 1920-talet. Med införandet av allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män, 1921, inleddes den långa dominans partiet haft i svensk politisk nutidshistoria. Men det kunde inte ha varit någon självklarhet vilken politik man skulle bedriva när man väl kom till makten. (Liksom det i dag tycks oklart vilken politik man ska bedriva när välfärdsstaten är på plats.)

Hela 1910-talet, och till stor del tjugotalet, kan i efterhand ses som något av en krisperiod för socialdemokratin. Detta skede präglades av en intern maktkamp, om man så vill mellan rörelsesocialister och statssocialister. Från att ha uppkommit som del av ett bredare folkligt svar - tillsammans med nykterhets- och frikyrkorörelsen - på missförhållanden i ett samhälle under stark strukturomvandling, skulle man nu med "den borgerliga staten" som verktyg omdana detta samhälle. Den politiska demokratin var uppnådd i och med rösträttens införande. Socialdemokraterna fick 39,4 procent av rösterna i det första helt demokratiska riksdagsvalet. Vad skulle man göra med den makt man därmed hade i sina händer?

Per Albin Hansson
Per Albin Hansson (1885-1946), Sveriges statsminister under större delen av trettio- och fyrtiotalet.

Svaret blev den sociala demokratin, alltså den generella välfärden, som Per Albin Hansson - Socialdemokraternas partiledare, senare också  Sveriges statsminister - formulerade 1928 med ett anförande i riksdagen som sedermera kommit att kallas Folkhemstalet.1

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats, betrakta många det som en lycka, om de få bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet, måste klasskillnaden avlägsna, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratien genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.

Nu var den sociala demokratin inte ens på tjugotalet något helt nytt påfund. Redan åttio år tidigare arbetade den tyske samhällsforskaren Lorenz von Stein fram en teori om den i en bok om den franska arbetarrörelsens framväxt mellan revolutionerna 1789 och 1848.2 I denna bok från 1850 menar von Stein att franska revolutionen 1789 i första hand var en politisk revolution vilken för borgerskapet, ett relativt fåtal, etablerat en rad politiska och ekonomiska fri- och rättigheter. Men samhällsomvälvningen var därmed inte fullbordad, utan den politiska revolutionen skulle komma att följas av en social revolution - en radikal omfördelning av livsmöjligheter och egendom. Den rörelse han såg växa fram med detta mål var arbetarrörelsen.

Om det politiska sedan tidigare betecknade styrelsen av statsapparaten, såg von Stein det sociala som hela samhällets mellanmänskliga relationer - egendoms- och arbetsförhållanden, sociala strukturer eller klasser - vilka styr människors politiska handlande. Han var demokrat av sin tid och fruktade likt många andra ur sitt samhällsskikt den sociala revolutionen och dess följder i form av pöbelvälde och ekonomisk kollaps. Den räddning han tog sikte på kallade von Stein just "den sociala demokratin". Det var en koalition av "det demokratiska partiet", det vill säga de liberaler som krävde allmän och lika rösträtt, och den sociala rörelsen, alltså arbetarrörelsen med dess krav på sociala rättigheter och ekonomisk omfördelning. I sitt tvåbandsverk Socialdemokratins århundrade från 1904 skulle Hjalmar Branting komma att spåra socialdemokratins rötter till franska revolutionen. Själva termen socialdemokrati anspelar alltså på att det inte är tillräckligt att demokratin är politisk - den måste också vara social, och då tas staten i bruk för att motverka ojämlikheter som annars skulle leda till okontrollerbara konflikter. Så tänkte sig Lorenz von Stein det, och det var en uppfattning som Per Albin Hansson anslöt sig till åttio år senare. Inte marxismens bejakande av klasskampen.

En inbäddning av marknadskrafterna

Socialdemokratin hade uppkommit ur en social rörelse som var del av ett bredare folkligt svar på missförhållanden i ett samhälle under stark strukturomvandling. I anslutning till ekonomhistorikern Karl Polanyi kan vi beskriva den ekonomiska utvecklingen under den här tiden som präglad av ”urbäddning”: ekonomin urskiljde sig som en egen sfär, skild från traditionella former av släktskap, grannskap och regional och politisk tillhörighet. Istället växte den så kallade marknaden fram, bestående av ett antal sammankopplade delmarknader för arbete, pengar, mark och varor. Som Marx och Engels skriver i sitt kommunistiska manifest var dessa omvälvningar en kreativ kraft överträffande allt som människan tidigare åstadkommit.

Bourgeoisin har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat mera jättelika och kolossala produktivkrafter än alla de föregående generationerna tillsamman. Naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins användning i industri och åkerbruk, ångbåtstrafiken, järnvägarna, den elektriska telegrafen, uppodlingen av hela världsdelar, upprensning av floderna för trafik, ur marken framstampade hela befolkningar – vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte?

Urbäddningen utsatte också människor för en förlust av socialt sammanhang som inte sällan blev katastrofal för de enskilda. Denna sociala omvandling möttes inte bara av folkrörelserna och deras praktiska, handfasta solidaritet i form av studiecirklar, konsumentkooperativ och frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor), utan också av fascismen och kommunismen. När kraschen för den urbäddade ekonomin till slut var ett faktum, med kollapsen 1929 av finanssektorn i USA, kom olika yttringar av dessa rörelser att plocka upp marknadsliberalismens fallna mantel. I Skandinavien blev det den pragmatiskt inriktade socialdemokratin, medan de mer dogmatiskt sinnade systerpartierna i Italien och Tyskland inte förmådde erbjuda något alternativ till fascismen. De prioriterade att se kapitalismen gå under, som den enligt deras marxistiska teori skulle göra, framför att faktiskt göra samhället bättre.

Den tyska nationalsocialismen, den sovjetiska planekonomin, USA:s New Deal under president Franklin D Roosevelt och Per Albin Hanssons folkhemsprojekt är olika exempel, med radikalt olika följder, på den ”inbäddning” av marknaden i samhälleliga institutioner som Polanyi beskriver.

Ernst Wigforss
Ernst Wigforss (1881-1977), en av svensk socialdemokratis främsta teoretiker, finansminister under trettio- och fyrtiotalet.

Göran Greider har framhållit Folkhemstalet från 1928 som ett tillfälle då socialdemokratin i ett svårt politiskt läge förmådde sätta den politiska agendan och styra samhället i ny riktning. I själva verket var det ett brett, ganska spretande och inte så sällan experimentellt politiskt program – Ernst Wigforss ekonomiska krispolitik, Gustav Möllers socialpolitik, paret Myrdals familjepolitik, etc. – som Per Albins socialdemokrater kunde sjösätta tack vare en uppgörelse med Bondeförbundet (som 1957 bytte namn till Centerpartiet), den så kallade kohandeln. Socialdemokraterna bildade regering 1932 och slöt överenskommelsen med Bondeförbundet året därpå. Kohandeln innebar statligt stöd till jordbruket och offentliga arbeten till något under marknadslöner för att motverka arbetslösheten. Det senare var en viktig förändring jämfört med de Fas 3-liknande villkor som tidigare rådde. Uppgörelsen innebar också att regeringen fick en stabil riksdagsmajoritet bakom sig. Det lade grunden för ett långsiktigt reformarbete och ett långvarigt socialdemokratiskt regeringsinnehav (fram till 1976).

När socialdemokratin kom till makten var arbetslösheten rekordhög och världsekonomin gick på knäna. Partiets officiella ideologi, en deterministisk tolkning av Marx som man delade med systerpartierna runtom Europa, förutspådde kapitalismens undergång i en kris av det slag som man nu var mitt uppe i. Året innan Per Albin bildade sin regering hade militär öppnat eld mot arbetare som protesterade mot arbetsgivarnas försök att sänka lönerna vid ett av mellersta Norrlandskustens stora sågverk. Revolutionen låg i luften. Men de svenska socialdemokraterna, vana vid att göra upp med liberaler om  rösträtten, kavlade upp ärmarna och tog itu med politiken istället för att luta sig tillbaka och invänta att kapitalismen av rent materiell nödvändighet skulle övergå i ett socialistiskt stadium. Det brukar framhållas att den teoretiska grunden för Socialdemokraternas nya ekonomiska politik fanns hos Stockholmsskolan (bland andra Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin) och hos finansministern Wigforss. Den senare anses med pamfletten "Har vi råd att arbeta?" (1932) ha föregripit den hållning John Maynard Keynes lånade sitt namn när han försökte förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929.3 Keynes menade att en marknadsekonomi aldrig kan bli tillräckligt stabil för att ge full sysselsättning, en storskalig arbetslöshet är en effekt av för låg efterfrågan på varor och tjänster, och för att komma till rätta med arbetslösheten måste staten aktivt gå in och finansiera upphandling av varor och tjänster.

I samma anda valde Socialdemokraterna och Wigforss att inte möta krisen med nedskärningar. Man införde stöd till bostadsbyggande, arbetslöshetsförsäkring, folkpension och barnbidrag. Men även om allt detta var nödvändigt för att komma närmare socialdemokratins mål om ökad jämlikhet, så var det troligen inte främst Wigforss proto-keynesianska idéer som fick ekonomin på fötter. Mer avgörande än en egentligen rätt måttligt expansiv finanspolitik var det nog att Sverige 1931 övergav guldmyntfoten, baserad på en skandinavisk valutaunion med stabilitetspakt som gällt sedan  1873, tillsammans med verkningarna av Nazitysklands upprustning. Vi bör också påminna oss om att fackföreningsrörelsen argumenterade för kontracykliska jobb med avtalsenliga löner åratal innan Wigforss slogs av sina insikter.4 Socialdemokratin bör rimligen, ända sedan mellankrigstiden, förstås som pragmatiskt experimentell i förhållande till metoderna för att uppnå sina mål och aldrig långt från ekonomins realiteter. Socialdemokratin är i ordets rätta bemärkelse en tredje väg - varken marknadsliberalism eller marxistisk socialism, men inte heller med keynesianismen som stor teori.

Det här var första delen av tre. Fortsättningen tar vid när arbetarrörelsen skriver sitt efterkrigsprogram.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Centerpartiet, Ernst Wigforss, folkhemmet, John Maynard Keynes, kapitalism, Karl Polanyi, keynesianism, Lorenz von Stein, marxism, Per Albin Hansson, reformism, rösträtt, socialdemokrati, Stockholmsskolan, välfärdsstat

Noter

  1. Per Albin Hansson, ”Folkhemstalet: Tal vid andra kammarens remissdebatt, onsdagen den 18 januari 1928″, Fronesis nr 34, 2010, s 57-61. När Håkan Juholt höll sitt linjetal som ny partiledare på Socialdemokraternas extrakongress i mars 2011 använde han uttrycket social demokrati. Tilltaget förvirrade kommentatorer från höger till vänster. Socialdemokraten Lotta Gröning, krönikör på Expressen, påstod att det är ett nytt begrepp som Juholt introducerar – ett som inte finns i partiprogrammet, "där det däremot står om den demokratiska socialismen". (Särskilt intressant blir detta påstående med tanke på att Lotta Gröning disputerade i historia 1988 på avhandlingen Vägen till makten: SAP:s organisation och dess betydelse för den politiska verksamheten 1900-1933.) I Svenska Dagbladet, ”obunden moderat”, hävdade ledarskribenten Thomas Gür att det rör sig om ett politiskt vesselord – ett uttryck som kan beteckna vad helst man gillar, och att det därmed är meningslöst som kommunikation om politisk innebörd. Och i SVT:s Agenda gav ingen av de tillkallade experterna – inklusive statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, ofta titulerad ”S-märkt debattör” – uttryck för något annat än att särskrivningen är ett PR-grepp likt Per Schlingmanns marknadsföring av Moderaterna som arbetarparti. (Agenda, Sveriges Television, den 10 april 2011. Stig-Björn Ljunggren disputerade 1992 på en avhandling om Moderaternas historia, Folkhemskapitalismen, och han har efter det bland annat skrivit boken Ett visst mått av frihet: Om socialdemokratin, välfärdsstaten och folkhemmet, 1994.) []
  2. Sociologen Magnus Wennerhag har skrivit om det bland annat i inledningen till tidskriften Fronesis temanummer om socialdemokrati. Wennerhag har disputerat på en avhandling i sociologi, Global rörelse: Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar, Lunds universitet, utgiven av Atlas, 2008. Finns även som pdf. Inledningen till Fronesis nr 32-33, "Den sociala demokratin efter nyliberalismen", kan även den läsas som pdf. []
  3. Keynes lanserade sina tankar i The general theory of employment, interest and money (1936, på svenska som Sysselsättningsproblemet: Allmän teori för produktion, ränta och pengar, 1945). []
  4. Se Erik Bengtsson & Örjan Nyström, "Konvergens eller divergens?", Fronesis nr 32-33, 2010, s. 88-107. []

Kommentera!

12 reaktioner på ”Vad vill socialdemokratin?

    1. Anonym (26 comments)

      Vad roligt! Jag ska göra mitt bästa för att se till att du inte behöver vänta för länge.

  1. Pingback: För en ny ekonomisk-politisk regim « strötankar och sentenser

  2. Pingback: 2011 års räkenskaper summerade « strötankar och sentenser

  3. Pingback: Några lösa trådar att knyta ihop « strötankar och sentenser

  4. Pingback: På toppen av tidens våg « strötankar och sentenser

  5. Pingback: Den andra vänstern « strötankar och sentenser

  6. Pingback: Ökad lycka som politisk målsättning « strötankar och sentenser

  7. Pingback: Att bygga det gröna folkhemmet « strötankar och sentenser

  8. Pingback: Ett europeiskt dilemma - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

Kommentarer inaktiverade.