Vad vill de gröna?

Av den 18 mars, 2010

När Miljöpartiet för snart trettio år sedan bildades var Per Gahrton en central person. Jag har börjat läsa en bok han skrev några år senare för att ge sin bild av grön ideologi. Här följer mina reflektioner från läsandet.

Per Gahrton, tidigare aktiv folkpartist (redaktör för Liberal Debatt 1967-68, ordförande för  ungdomsförbundet 1969-71, kommunfullmäktigeledamot i Lund 1973-76 och riksdagsledamot 1976-79)1, var en av initiativtagarna till att bilda Miljöpartiet de gröna (vilket skedde den 20 september 1981). Det bland annat genom boken Det behövs ett framtidsparti (1980). Sedan dess har han bland annat varit språkrör för Miljöpartiet 1984-85 (tillsammans med Ragnhild Pohanka), riksdagsledamot 1988-91 och 1994-95 samt EU-parlamentariker 1995-2004. Gahrton är i dag ordförande för den gröna tankesmedjan Cogito samt för Palestinagrupperna. Han har disputerat i sociologi vid Lunds universitet, på avhandlingen Riksdagen inifrån: En studie av parlamentarisk handfallenhet inför ett samhälle i kris (1983). Allt detta nämnt som bakgrund till det följande.

Per Gahrton var en av grundarna till Miljöpartiet de gröna i början av 1980-talet.

I sitt förord till en skrift från Cogito, Behövs det en grön ideologi? (2008), reflekterar Gahrton – som också är skriftens redaktör – kring den rikliga produktionen i exempelvis Storbritannien och USA av litteratur om grön politisk teori, medan sådana texter från de gröna i Tyskland är mer svårfunna. Die Grünen är en maktfaktor etablerad sedan länge, men deras amerikanska och brittiska systerpartier är relativt små och svaga. Det tycks råda ett omvänt förhållande mellan graden av politiskt inflytande och livaktigheten hos den teoretiska politiska diskussionen. Tjugo år före Cogitoskriften, innan Miljöpartiet tog sig in i riksdagen för första gången, kom Gahrtons bok Vad vill de gröna? (Korpen, 1988) - ett av få svenska exempel på litteratur om grön politisk teori.2 Han skriver i förordet att även om det är hans egna formuleringar och vinklingar i boken, så är den ett försök att ge en bild av grönt tänkande i allmänhet och Miljöpartiets politik i synnerhet. Samtidigt slås man under läsandet av att Vad vill de gröna? är ett dokument av sin tid - det har onekligen hänt en hel del på tjugo år.

Det postindustriella risksamhället

Gahrtons bok består av fyra delar: I. Den gröna teorin, II. Den gröna praktiken, III. De gröna och maktspelet samt IV. Den gröna rörelsen - i Sverige och utomlands. För att inte det här inlägget ska svälla över alla bräddar har jag valt att dela upp mina reflektioner i flera delar. (Hur många det blir återstår att se.) Mina första tre inlägg handlar följaktligen om bokens första del.

En tydlig inspirationskälla är Joachim Israel, Gahrtons handledare under doktorandtiden som var professor i sociologi vid Lunds universitet 1971-87 (Gahrton påbörjade sina doktorandstudier 1968) och var en annan av initiativtagarna till Miljöpartiet. Han kan beskrivas som humanistisk marxist, influerad av Karl Marx alienationsteori, G H Meads symboliska interaktionism, psykoanalytisk teori samt den judiska dialogfilosofen Martin Buber.3 Gahrtons gröna teori av 1988 års datum är i hög grad en sociologisk teori. Det hela inleds med ett kapitel om "risksamhället", efter Ulrich Becks bok Risksamhället: På väg mot en annan modernitet (2000, på tyska 1986). Den grundläggande tesen är att industrisamhället bara är delvis modernt - eftersom den teknoekonomiska strukturen ("den hårda upplysningen", med Sven-Eric Liedmans uttryck) vilar på det traditionella fundament som är kärnfamiljen med dess givna könsroller och samhällsklasserna med deras gruppsolidaritet.4

Två tendenser håller på att rucka på detta: Daniel Bell, den sociolog som redan 1962 myntade termen "postindustriella samhället", driver i The Cultural Contradictions of Capitalism (1976) tesen att den ekonomiska och tekniska utvecklingen för med sig kulturell och moralisk dekadens. Bell menar att kapitalismen med sin fokusering på individen är nödvändig för skapandet av det välstånd som finns i det moderna väst. Samtidigt anser han som konservativ opinionsbildare att denna individualism leder till en privatmoral som bland annat gynnar det han ser som sexuell osedlighet och otyglad konsumtionshedonism. Denna narcissistiska form av individualism bör enligt Bell motverkas av skolan, kyrkan och de intellektuella – vilka bär upp vissa enligt honom positiva värden som bevarats från det förkapitalistiska samhället.5 Ett decennium senare är Gahrton med Beck främst bekymrad över att individen visserligen håller på att frigöras från familj, socialgrupp och traditioner, men i gengäld blir offer för en standardisering till följd av en känslighet för trender, konjunkturer och marknader. Det är det klassiska syndromet att vilja "ha samma typ av annorlunda saker och vara lite udda på ett likadant sätt". Prototypen är den ensamma tevetittaren som tar emot samma budskap som miljoner andra ensamma tevetittare. Sedan slutet av 1980-talet, då Gahrton skrev sin bok, har medielandskapet förändrats ganska radikalt: Framväxten av internet har gjort en stor del av mediekonsumtionen interaktiv och social, och de traditionellt enkelriktade medierna har för stora grupper i samhället blivit mindre dominerande. Som jag tagit upp tidigare gör också detta någonting med upplevelsen av individualitet och subjektivitet. Samtidigt finns här en "digital klyfta" - tillgången till internet är i hög grad en fråga om klass.

Tillgången till datorer, den så kallade "digitala klyftan", är i hög grad en socioekonomisk fråga.

Detta undergrävande av traditionella strukturer och värderingar - mer moderna och mindre traditionella än vad det ofta hävdas - är det ena som håller på att hända. Det andra är att den tillväxtorienterade industrialismen "kör huvudet i det ekologiska taket". Gahrton citerar med uppskattning nationalekonomen Kenneth Boulding, förespråkare av ett evolutionärt synsätt på ekonomi: "För att tro på obegränsad tillväxt i en begränsad värld måste man vara antingen idiot eller nationalekonom". Åtminstone sedan Rachel Carsons Tyst vår (1962) har vi vetat att en utvecklingsmodell ensidigt baserad på BNP-tillväxt närmast oundvikligen har negativa bieffekter ("externaliteter") i form av föroreningar, sinande naturtillgångar och ett förändrat klimat. Dessa negativa bieffekter håller enligt Beck och Gahrton på att bli produktionsapparatens huvudeffekter och riskerna måste stävjas även om produktionen kommer i kläm. Särskilt klimatfrågan - som på allvar kom upp på dagordningen först 2006, trots att det var mer än hundra år sedan som Svante Arrhenius fick Nobelpriset för sin upptäckt att koldioxidutsläpp måste leda till uppvärmning av jorden ungefär på samma sätt som sker i ett växthus - visar att konsekvenserna av mänskliga handlingar kan byggas upp omärkbart under lång tid, tills en viss nivå nåtts varefter de slår till med full styrka. Mer eller mindre tydliga hot och konflikter har ersatts av vaga och diffusa risker.

Beck ser tre möjliga strategier i risksamhället. 1) En industrialismens renässans, eller vad Georg Henrik von Wright kallar "vanmaktens optimism": Vi kan köra på som vanligt då utvecklingen kommer att lösa problemen. Detta är förstås ingen hållbar väg. 2) En ekologisk välfärdsstat byggd med den sociala välfärdsstaten som förlaga (jfr "det gröna folkhemmet"), men det avfärdar Beck - till skillnad från Gahrton - eftersom alla centralstyrda försök att bemästra miljökrisen kommer att urarta till "vetenskapligt förtryck och byråkrati". 3) Strukturdemokratisering, eller - med Gahrtons i sammanhanget inte helt korrekta ord - gräsrotsdemokrati, att expertstyre och politiskt skråväsen utmanas av kritiska offentligheter. Intressant nog hyser Gahrton mer begränsat hopp till denna väg, men tror att gräsrotsdemokrati kan komplettera en ekologisk välfärdsstat.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Cogito, Daniel Bell, digitala klyftan, grön ideologi, informationssamhället, klimatförändringarna, Miljöpartiet, modernitet, Per Gahrton, postindustrialism, risksamhället, sociologi

Noter

  1. Som redaktör för Liberal Debatt pläderade han bland annat för en vänsterliberalism, och han kallades "68-röd utan att vara socialist". 1971 förlorade han valet till ungdomsförbundsordförande mot Lars Leijonborg. Han lämnade Folkpartiet 1979 för att ansluta sig till den kärnkraftskritiska Linje 3 inför folkomröstningen 1980. []
  2. Några ytterligare exempel är Birger Schlaug, Miljön, makten och friheten (Gidlunds, 1989), Matz Hammarström, Grön ideologi (Miljöpartiet, 2002), samt Angela Aylward (red.), Perspektiv på grön ideologi (Miljöpartiet, 2007). []
  3. Jag har själv läst Israels bok Martin Buber: Dialogfilosof och sionist (1992) - något som kom till uttryck i en kritik av ägarindividualismen. Även Matz Hammarström, tidigare MP-språkrör vars skrift Grön ideologi (2002) jag tagit upp, är influerad av Buber. []
  4. Detta antagande kan problematiseras. Som Rasmus på Copyriot påpekar är kärnfamiljen som hushållsenhet en högst modern företeelse.

    Modern betyder i sammanhanget att kärnfamiljen kan kopplas samman med urbanism, industrikapitalism och hela den borgerliga uppdelningen av världen i en privat och en offentlig sfär. Förmoderna samhällen har hållit hus på en stor mängd andra sätt, som i hög grad varit mer kollektiva. Man kan exempelvis turas om att ta hand om varandras barn.

    []

  5. Jfr vad Karl Marx och Friedrich Engels skriver i Det kommunistiska partiets manifest (1848).

    Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning". Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

    []

Kommentera!