Vad f-n är "identitetspolitik"? (del 2 av 2)

Av den 23 april, 2007

Jag skrev i första delen om identitetspolitik och främlingsfientlighet. I denna andra och avslutande del vill jag behandla framför allt frågan om huruvida identitetspolitik handlar om att åtgärda symptom eller att gå till roten.

Fokus på konsekvensnivå eller på orsaksnivå

Jag utgick i min första del från Charlottes synpunkter på "identitetspolitik". I sina kommentarer till ett inlägg här på min blogg, Identitet, klass och makt - en uppföljning, är Marcus kritisk mot det han ser som en identitetspolitisk ansats hos Mona Sahlin.

Det idenitetetspolitiska som Sahlin står för, och Kielos kritiserar, är som jag uppfattar det fokuseringen på ett symptom (skapade identiteter) istället för sjukdomen (det som skapar dem). Mer neutralt uttryckt: Sahlin analyserar på konsekvensnivå och inte orsaksnivå. Hon vill förbjuda sexistisk reklam, istället för att försöka ge sig på de krafter som producerat sexistisk reklam till att börja med. Detta är grunden i Kielos kritik som jag uppfattar den, rättfärdig eller ej.

Sättet att resonera (utifrån orsak och konsekvens) påminner mig lite om en kommentar Marcus lämnade till ett av mina tidigare inlägg, Identitet och individuell autonomi.

Det egentliga problemet är inte de konsekvenser som “majoritetens diktatur” kan få för individer, utan att ingångsvillkoren till demokratin - den demokratiska processen i sig - är alltför ojämlika och präglade av maktansamlingar. Vad vi behöver göra är att fokusera mer på att konstruera rättvisa demokratiska processer än att begränsa de demokratiska processernas eventuella verkningar. Det sistnämnda tycks nämligen alltid leda till nya former av maktbildningar, konservatoriska och reproducerande strukturer som de vi ser i klimatskepticismen exempelvis.

I sin bok Identitetens makt (trilogin om Informationsåldern, band II, 1998) skriver Manuel Castells en hel del om begreppet 'identitet' och exempel på vad som kan ses som 'identitetspolitik'. För övrigt är det en bok jag gärna rekommenderar. Inledningsvis resonerar Castells kring identitet och det sociologiska begreppet ’roll’. Förenklat kan man säga att identitet är den mening en social aktör tillskriver sitt handlande och sitt vara i världen, medan roll är själva den funktion en aktör har i en social relation.

Det är svårt att skilja identitet och roll från varandra. Vi kan agera i sociala relationer på ett icke-reflexivt sätt – ”roller definieras enligt normer som struktureras av institutioner och organisationer i samhället” – men vår identitet handlar om hur vi förstår oss själva och andra. Identiteter kan vi i högre grad än roller välja själva. Vi kan identifiera oss med en roll enligt rådande normer, med motstånd mot maktens logik, eller med projekt för överskridande (jfr Frantz Fanons tre strategier för motstånd). Samtidigt påverkar de båda – rollen och identiteten – varandra.

Marcus sätt att resonera - om identitetspolitik och i kommentarerna till mitt tidigare inlägg - för mina tankar till den marxistiska modellen om bas och överbyggnad (eftersom jag skrivit om bas och överbyggnad ganska nyligen hänvisar jag dit för en förklaring). Jag undrar om inte Marcus, holismens främste banförare i bloggvärlden, resonerar ganska reduktionistiskt när det handlar om identitet och mänskliga rättigheter. Har jag förstått honom rätt om jag säger att han prioriterar basen framför överbyggnaden, eller att han åtminstone försummar dialektiken mellan de båda?

Identitetspolitik som pejorativt uttryck

En annan av mina favoritbloggare, Vänstra Stranden, kommenterar den diskussion om identitetspolitik som bland annat har förts här på min blogg.

För mig är en sådan politik motsatsen till ett samhälle som frigör individen från maktens instrument. /.../ Jag vill inte se en ny vänster som driver identitetspolitik.

Och diskussionen fortsätter. Charlotte skriver på sin blogg kamferdroppar om identitetspolitik som en vag fiendebild att markera mot.

Alla har de bilden av någonting man måste avgränsa sig mot som de kallar "identitetspolitik" och som handlar om att kategorisera människor enligt oföränderliga linjer. Men jag förstår faktiskt inte vem de talar om -- för nej, det handlar inte om Sverigedemokraterna, detta är en debatt som förs inom vänstern, mot oönskade tendenser inom vänstern. /.../ Jag blir lite orolig, nej förresten, jag blir rejält trött på dessa interna vänsterstrider där fiendebilder utan några egentliga fiender är legio och där strävan efter teoretisk korrekthet så ofta är viktigare än en konstruktiv dialog.

Charlotte har hittat en artikel av Malin Beeck i trotskistiska tidningen Internationalen. Och kritiken mot begreppsanvändningen är relevant.

Eftersom jag så många gånger hört ordet användas vågar jag mig på en tolkning: den som flyttar ut i ett kollektiv på landet, odlar biodynamiskt och vägrar använda något annat än naturmaterial i något av sin dagliga konsumtion håller på med identitetspolitik, i alla fall om han eller hon tror att man kan rädda miljön på det viset. På samma sätt är det identitetspolitik att via veganism försöka avskaffa köttindustrin, eller att bli lesbisk av feministiska skäl.

Problemet är att identitetspolitik är något andra sysslar med, ingen kallar sig själv för identitetspolitiker.

Den grupp som skapar sig en agenda inom vänstern genom att tjafsa om identitetspolitiken är killar som är trötta på feminism och feminister. Genom att använda sig av några få avarter inom den feministiska rörelsen definierar de ut ett politiskt projekt som pågått i minst två århundraden och som har hundratals förgreningar på både praktisk och politisk nivå.

I likhet med begrepp som medelklassradikalism, lattevänster och nationalvänster riskerar 'identitetspolitik' att begränsa snarare än öppna upp en förståelse av samhälle och politik. Som sådant är det ett begrepp utan konstruktiv syftning. Om begreppet 'identitetspolitik' används om feminism, veganism, antirasism och queeraktivism men aldrig om klasskamp, så finns det skäl att vara misstänksam. Det är som om alla problem blir lösta per automatik om vi bara inför socialismen. Kan då begreppet 'identitetspolitik' alls användas på ett konstruktivt sätt?

(Jag undrar om inte Katrine Kielos med begreppet 'identitetspolitik' menar något slags 'livsstilspolitik'. Inom den anarkistiska traditionen har bl a Murray Bookchin diskuterat kring det. Jag kan tänka mig att ta upp den diskussionen här också.)

***

Förresten har Katrine Kielos börjat skriva på sin egen blogg igen. Hon kommenterar debatten mellan Mona Sahlin och Jimmie Åkesson (Sd).

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: identitet, autonomi, identitetspolitik, främlingsfientlighet, Mona Sahlin, Katrine Kielos, Manuel Castells, Frantz Fanon, motstånd, marxism, bas och överbyggnad, holism, reduktionism, Internationalen, livsstilspolitik, Murray Bookchin, anarkism, Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

19 reaktioner på ”Vad f-n är "identitetspolitik"? (del 2 av 2)

  1. Marcus (478 comments)

    Intressant! Och för att kort svara på dina tolkningsansatser mot mina kommentarer:

    Jag kan hålla med om att formuleringarna är något överviktiga åt det materiella hållet, åt basen. Det har å sin sida en del att göra med att de är repliker i en pågående polariserad diskussion. Det är nog närmare min egentliga uppfattning att jag anser att 'identitetspolitik' (så som jag uppfattar den) och 'rättigheter' (som naturligtvis hänger ihop intimt med det förra) är alldeles för viktade åt överbyggnaden. Det är en viss nyansskillnad som jag nog var dålig på att få fram.

    En annan viktig sak som jag vill föra fram är att 'identitet' i den här debatten kanske alltid snarare borde presenteras som 'gruppidentitet' - mer likt begreppet 'roll' som du tar upp - som dessutom på något sätt anses vara "hotad", "kränkt" eller något liknande. Ett val av personlig identitet som ett slags politisk metod, som i "att via veganism försöka avskaffa köttindustrin", känns alltså väldigt främmande för min uppfattning av begreppet. Huvudpoängen för mig är att 'gruppidentiteten'/'rollen' ju inte är vald till att börja med. Det är därför den blir så komplicerad att använda politiskt, och det är därför den lätt kidnappas av rasister, etnister, kulturalister etc...

    Men med så stora skillnader i hur det uppfattas har kanske begreppet 'identitetspolitik' blivit så splittrat att det är omöjligt att använda på ett konstruktivt sätt. Jag är böjd att hålla med om den slutsatsen.

    Tack för ditt svar! Jag förstod att dina formuleringar kunde ses som repliker i en pågående diskussion, och har härmed lagt in mina repliker i den. 😉
    Jag menar, till skillnad från dig (?) men i likhet med Castells (och Amartya Sen), att identitet är något vi - inom vissa ramar - kan och bör förhålla oss reflexivt till.
    Det måste vara möjligt att välja "gruppidentitet". Just att inskränka den möjligheten är sådant som demagoger i trettiotalets Tyskland och nittiotalets Balkan och Rwanda sysslade med. /Jimmy

    Svara
  2. Anders (36 comments)

    Eftersom det framför allt är jag som har kritiserat identitetspolitiken här och hos några bloggkompisar här omkring så antar jag att det här vänder sig delvis mot mig.

    "Det är som om alla problem blir lösta per automatik om vi bara inför socialismen."

    Vem har någonsin påstått något sånt här? Inte jag i varje fall. Du har fått för dig att jag skulle vara särskilt radikal. Så är det inte. Jag är nån slags klassisk sosse. Däremot råkar det vara så att jag försvarar välfärdsstaten, bla eftersom massor av samhällsvetenskaplig forskning visar att den har massivt bra effekter för samhället.

    Om det är radikalt att tycka att vi ska ett rättvist samhälle, med omfattande rättigheter, och där de som gynnats av klassamhället ska bidra efter bärkraft, ja då är jag väl radikal. Men då är vi rätt många som är radikala i så fall.

    Som jag upplever det, skiter ni i sånt. Att stödja konkreta rättigheter för vanligt folk är inte "hippt" och inte nere med de senaste postmoderna/postkolonialistiska/queerteoretiska flummarna/teorierna.

    Så länge det inte handlar om en minoritetsgrupp, med en tydlig "identitet", så kan ni inte bry er.

    Jag skulle inte, som ni gärna gör, citera marxistiska begrepp hit och dit.
    Poängen med att, tex, kritisera din marxanvändning är, är bara att du är inkonsekvent och därför lurar folk. Ni ger en bild av att vara radikala genom att prata marx, i nästa andetag föreslår ni saker som att införa högsta domstol av amerikansk modell, dvs typiska höger-avdemokratiseringar.

    Jag vet inte vad det beror på. Antingen så luras ni. Men det vore elakt att anta. Så sannolikt är det bara så att många i proto-anarkist/postmodernist/flummarvänstern helt enkelt inte _vet_ hur grundläggande politiska samband ser ut, och vilka effekter förslag kan få.

    Att många vänstersympatisörer idag inte längre vet hur basic höger/vänsterpolitik fungerar tror jag för det första beror på att de lagt ner all energi på vitt särskiljda småfrågor som bara följer de identiteter som de själva råkar dela/acceptera [identitetspolitik].

    För det andra beror det på den totala dominans högerdebattörer och högerbegrepp har i media, inklusive inflytande från USA. Det är klart att det blir förvirring då, om man istället stöder mer demokrati och jämlikhet.

    Ta det lugnt. Det var överhuvudtaget inte riktat mot dig. Eftersom jag har förståelse för att du kan tro det så har jag också överseende med att du gör antaganden om mig som jag uppfattar som riktigt långsökta. (Som att använda dig av ett svepande "ni" för att sätta etiketter på något slags kollektiv av flumvänster som du tycker att jag tillhör.)
    Argumentera gärna för på vilket sätt jag är inkonsekvent, istället för att kalla mig reaktionär när jag t ex tycker att en konstitutionsdomstol kunde vara en bra idé. Jag har inte ens sagt att jag är säker på att det är det.
    Försök att lära mig lite om grundläggande politiska samband, istället för att utgå från att jag inte är intresserad av ett rättvist samhälle.
    Men du är väl mest intresserad av att sätta etiketter på folk som råkar tycka nåt annat än du? I så fall hoppas jag att du snart tröttnat på att läsa min blogg. /Jimmy

    Svara
  3. fhlboras (1 comments)

    Jag antar att identitetspolitik är den nya termen för det som tidigare lite vagt irriterat brukade kallas för särintressen.

    Och visst, jag förstår isf kielos resonemang, eller rättare sagt vad hon vill ha sagt, men motsättningen mellan uppfattade särintressen och socialismen finns inte, i allafall inte om man går tillbaka till Marx uttalande att "envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling". Således, kamp för allas vår frihet är leder till alla enskildas frihet.

    Problemet dyker upp när man missar kampen för "envars fria utveckling" och enbart går i försvar för den enskilde.

    Eller något i den vägen, vad vet jag? Jag är ingen tok-skolad teoretiker.

    Ett bra motto från Marx! Jag tror du har helt rätt. /Jimmy

    Svara
  4. Katrine Kielos (2 comments)

    Åh, vilken intressant blogg. Hittade hit precis. Jag återkommer gärna vid tillfälle av mer tid och diskuterar identitetspolitik och livsstilspolitik, mitt inlägg hos Morian var skrivit mycket hastigt och med syfte att polemisera och förklara på ett förenklat sätt. har skrivit djupare i frågan på andra ställen.

    Kul att du hittat hit! Och bra att du börjat blogga igen. Jag hittade till din blogg precis innan du lade den på is, tråkigt nog. Ser fram emot en diskussion om identitetspolitik och livsstilspolitik. /Jimmy

    Svara
  5. Qaisar Mahmood (2 comments)

    Jag är inte arbetare per se men identifierar mig som arbetarklass. För mig bygger solidariteten med arbetarna på identifikationsbasis och inte på att jag delar den materiella verkligheten. Samma sak gäller inom andra områden. Identitetsfrågorna har blivit viktiga i den globala välden, kanske viktigare än det materiella frågorna. Det viktiga är inte vad du ÄR utan vad du identifierar dig med. En samtida socialdemokrati kan därför inte strunta i identitetsdimensionen.

    Det påminner mig om något jag i ett tidigare inlägg kallade "solidarisk identitet". Att på något sätt förhålla sig till identitetsfrågor tror jag som du är mer eller mindre ofrånkomligt. /Jimmy

    Svara
  6. Katrine Kielos (2 comments)

    Det är klart att det finns en konflikt mellan identitetspolitik och politiska projekt med syfte att förändra en struktur i samhället. Att genom politiken bekräfta och lyfta fram identiteter och grupper som är skapade av ett orättvist system blir att legitimera systemet.

    Sedan kan identitetspolitik absolut inte jämföras med begrepp som lattevänster etc, identitetspolitik är ett specifikt politiskt perspektiv som det har skrivits spaltmeter om. Dess inflytande i den moderna vänstern kan inte bara viftas bort. Dessutom så används begreppet absolut även på klassfrågor s.k klassism.

    Nej, det är klart att man inte kan vifta bort begreppet 'identitetspolitik'. Och det är inte fullt jämförbart med begrepp som 'lattevänster', men riskerar ibland att bli det. Särskilt när gränserna mellan livsstilspolitik och identitetspolitik flyter ihop.
    Jag ser stora risker i att bygga politik på identitet, men för politisk organisering är det nog mer eller mindre ofrånkomligt. På något sätt tror jag det gäller att uppfatta alla identiteter som mer eller mindre kontingenta, som skapade och föränderliga. Som medel snarare än mål.
    Masoud skrev i en kommentar till ett tidigare inlägg:

    Vi kan vara emot det och se det som destruktivt och negativt, men det är ett effektivt sätt för att mobilisera motstånd. Négritude-rörelsen på 30-talet och kvinnorörelsen är exempel på det här, så även rasisternas politiska framgång i Europa.

    Och du har helt rätt i att begreppet identitetspolitik också kan användas på klassfrågor, t ex när man talar om arbetarkultur. Och det kan skapa normer som begränsar snarare än frigör. /Jimmy

    Svara
  7. Marcus (478 comments)

    Jimmy: "Jag menar, till skillnad från dig (?) men i likhet med Castells (och Amartya Sen), att identitet är något vi - inom vissa ramar - kan och bör förhålla oss reflexivt till.
    Det måste vara möjligt att välja “gruppidentitet”. Just att inskränka den möjligheten är sådant som demagoger i trettiotalets Tyskland och nittiotalets Balkan och Rwanda sysslade med."

    Och jag menar att jag aldrig har sagt eller tyckt något annat än vad du, Castells och Sen ger uttryck för... 🙂

    Det handlar ju inte om identiteten som ett personligt, individuellt begrepp. Det handlar inte ens (inledningsvis) om identitet i allmänhet i en politisk diskurs, utan om en viss utpekad identitet använt som politiskt begrepp=identitetspolitik.

    Kanske uttrycker jag mig väl kategoriskt, för jag har egentligen inget problem med identitetspolitiska rörelser som har som syfte att exempelvis uppmärksamma en viss grupps utsatthet, eller som för stunden ägnar sig åt ett prioriterat delmål i sin politiska vision. Jag talar utifrån en allmänpolitisk och övergripande horisont. Huvudfrågan för mig kan kanske formuleras så här:

    Kan den politiska användningen av enskilda identiteter någonsin främja möjligheten för den enskilde att själv välja identitet? Det är ju ändå det som är ett politiskt mål för oss båda.

    (Att ingen själv anser sig vara identitetspolitiker är för övrigt inget vasst argument egentligen. Hur många "populister" kallar sig för just det? "Reaktionärer"? ... "Idioter"? 😉

    Skönt att vi egentligen tycker samma sak. 😉 Din formulering av huvudfrågan köper jag. Den fångar det hela i ett nötskal, tycker även jag.
    Det jag menade med att "ingen anser sig vara identitetspolitiker" är att man bör akta sig för att sätta etiketter på folk. Jag har säkert gjort mig skyldig till det ett antal gånger, men det är dålig debatteknik. (Och jag hoppas du inte uppfattade det som att jag menade att du är av samma skrot och korn som de icke namngivna demagogerna...) /Jimmy

    Svara
  8. Andreas (orust) (17 comments)

    Skall man definiera:

    vara (bas) = människans social funktion

    medvetande (överbyggnad) = människans identitet (uppfattning om social funktion)

    I så fall blir ju all politik "identitetspolitik". det handlar ju om vara-medvetande. När "uppfostraren uppfostrar", när varat (den sociala funktionen) utvecklar sig in i nya historiska former (nya sociala funktionsmönster) kan det bara göra det genom människans medvetande (eller "omedvetande"), dvs. genom hennes identitet.

    Även den politik som inte utger sig från att vara "identitetspolitik" blir därmed identitetspolitik i marxistisk mening. I alla fall enligt Sartres version där medvetandet (identiteten/ideologin) "förmedlar" (fungerar som övergångsfas, fungerar som planeringen bakom ett specifikt handlande) i en historisk utveckling mellan vara nr 1. (social funktion nr. 1) till vara nr. 2 (social funktion nr 2.)

    Detta fortgår i en oavbruten kedja
    av nya uppenbarelseformer av varan och medvetanden:

    ...vara-medvetande-vara-medvetande-vara-medvetande-vara-medvetande...

    ...identitet-funktion-identitet-funktion...

    ...bas-överbyggnad-bas-överbyggnad-bas...

    identiteten/medvetandet/överbyggnaden, behöver dock inte överensstämma med hur varat/basen/soc. funktionen
    EGENTLIGEN är. Men identiteten/överbyggnaden/medvetandet fungerar fortfarande som FÖRMEDLARE av bas1 till bas2. Är medvetandet/identiteten falskt, är risken att bas1=bas2. Det falska medvetandet är alltså reaktionärt. Det bidrar inte till en handling som utvecklar varat progressivt mot nya former.

    Problemet är att det enda vi har tillgång till är vårt medvetande. Vi har inte direkt tillgång till det objetkiva varat. Vårt medvetande är en produkt av varat, men inte en avbild. I klassamhället tenderar medvetandet att inte vara en avbild av varat. Det beror på att makten sprider ideologier som bekräftar den.

    Som marxister tenderar vi att söka ett medvetande i form av en "avbild av varat" och inte en identitet. Men poängen är att vi måste vara medvetna om att detta är ett ändlöst sökande. Vårt medvetande om oss själva (identitet) kommer aldrig att stämma överens med våra varan (sociala funktioner) helt och fullt, men vi är likväl dömda att söka vårt vara genom identiteter/medvetanden.

    Jag är lite skeptisk till den marxistiska teorin om "falskt medvetande", men jag är med dig i övrigt. Mellan identitet och roll är det aldrig någon perfekt överensstämmelse, och just i det - menar jag - finns den subversiva potentialen. /Jimmy

    Svara
  9. Andreas (orust) (17 comments)

    Det blir ju reflexivt då alltså enligt ovanstående resonemang. Det blir reflexivt när vi inser att vi aldrig kommer veta om vi valt "rätt" identitet.

    När vi tänker reflexivt väljer vi den identitet vi känner för spontant, utan att bry oss om vilken identitet vi "borde ha" ("eftersom basen ser ut så och så").

    Istället kan vi välja vilken identitet vi vill och räkna med att den är en utav de identiteter vårt vara gett oss utrymme att välja. De identiteter vi inte väljer har vi helt enkelt inte objektiv potential att ha.

    Men jag tycker att ledordet identitet som "medel" och inte som "mål", är mycket bra, (tack marcus) eftersom det låter människan fokusera på, inte vem hon är, genom att den hon är blir ett mål, utan genom att låta målet vara den hon vill bli, och den hon är förutsättningen eller medlet att nå fram till den hon vill bli.

    Arbetarens identitet som arbetare blir därmed ett medel för att nå till vad som är arbetarens mål att bli nämligen klasslös. Arbetaridetiteten förutsätter det kapitalistiska samhället och kan inte leva kvar om vi vill ha ett klasslöst samhälle. Skrev om detta specifika förhållande på gamla bloggen och inser att marcus distinktion mellan målidentitet och medelintetitet är den abstrakta grunden för detta resonemang kring arbetarklassen, som är en distinktion som dessutom sammanfaller med en historisk (överskridande/transcendental) uppfattning av verkligheten. Blogginlägger: http://dialektiken.blogg.se/120107104029_vadd_klass.html#comment

    Jag håller med dig i vikten av ett reflexivt förhållningssätt. Om man kan tala om ett "falskt medvetande" (notera att jag inte gillar det uttrycket) så är det när ett sådant förhållningssätt inte finns. Men jag tror det är en skala, där man aldrig kan befinna sig på någon av extremerna i alla sammanhang.
    Jag håller också med dig angående arbetarens identitet, men jag tror också det möjligen kan finnas ett strategiskt syfte i att identifiera sig med sin sociala roll för att kunna organisera motstånd. Medger viss inkonsekvens i mitt tänkande. /Jimmy

    Svara
  10. Qaisar Mahmood (2 comments)

    Problemet med identiteter (och identitetspolitik) uppstår när man blandar in gruppperspektivet. Jag anser också att vi ska vara försiktiga med att skapa olika politik för olika grupperingar - t.ex. etniska, kulturella och andra grupperingar. Men vi ska däremot erkänna att på vilket sätt människor identifierar sig själva (på individbasis) spelar roll och är dessa identiteter är högst verkliga för den enskilde. Vi kan inte vift bort individers självupplevda identiteter som skuggor på platons vägg.

    Jag håller helt med dig. /Jimmy

    Svara
  11. Per Herngren (11 comments)

    Det här är kanske lite i periferin men vill bara påminna om hur Laclau visar på motsättningen mellan identitet och identifiering. Identitet är inget man skulle kunna uppnå. Men om man tänker sig individ eller grupp som uppnår identitet. Den skulle i så fall bli identisk med sig själv. Då kan man inte vara något icke-sig-själv. Och alltså inte heller kunna identifiera sig med andra, ex fattiga och förtryckta.

    Tycker inte det är i periferin. Verkar vara ett intressant resonemang av Ernesto Laclau. Har du exempel på någon bok/artikel som jag bör kolla upp? /Jimmy

    Svara
  12. Charlotte (146 comments)

    En del identiteter är dessutom väldigt påtagliga, inte något man kan välja eller överhuvudtaget komma ifrån. Den kvinna som blir förälskad i män har en identitet som skiljer sig från den kvinna som blir förälskad i kvinnor (eller för den delen den kvinna som blir förälskad i både-och). De som tror att man kan välja homosexualitet som en motståndshandling är rätt fel ute och frågan är om de visar någon större respekt för de kvinnor som blir häftigt förälskade i andra kvinnor och inte skulle kunna ändra på detta oavsett om de vill eller inte? "Men sexuell läggning borde inte spela någon roll" kan man kanske invända. Nej, men den kan ibland få högst handfasta konsekvenser, här gäller t ex andra villkor för reproduktion än för de flesta heteropar.
    Och vad ska det betyda att vara född in i ett speciellt kulturarv som det samiska? Ingen har berört samefrågan.

    Situationen för samer och andra ursprungsfolk vill jag gärna ta upp på min blogg nån gång, efter att jag satt mig in lite mer i frågan. Spontant kan jag säga att jag anser att Sverige ska ratificiera ILO konvention 169.
    Jag tror att olika människor kan ha väldigt olika förhållningssätt till sin sexualitet. Jag tror mycket väl att en del kan "välja" sin sexuella läggning som en solidaritetshandling (eller motståndshandling, om du så vill), och jag har svårt att se hur det tyder på bristande respekt för människor som är mer "låsta" till en viss sexuell läggning - vare sig det är hetero-, homo-, bi- eller transsexualitet. Att utge sig för att vara homo eller bi för att det skulle vara "trendigt" - något jag inte tror förekommer i någon större utsträckning (jag vill understryka det) - kan i så fall ses som mer respektlöst. Poängen är sinnelag och avsikt, tror jag.
    Men ditt resonemang här motsäger ju Marta Axners poäng att hbt-frågor är identitetspolitik (och att det inte är mindre legitim politik för det). /Jimmy

    Svara
  13. Per Herngren (11 comments)

    Men kan man egentligen uppnå homosexuell eller heterosexuell identitet? Till och med homofoben som värnar den heterosexuella identiteten införlivar genom sin ängslan och sitt värjande det homosexuella blir queer (förskjutningar, öppningar, sprickor snarare än identitet).

    Svara
  14. Charlotte (146 comments)

    Den är något man inte kan råda över. Visserligen finns det inget som säger att den homosexuella eller den heterosexuella identiteten måste vara absolut -- det kan förändras under en livstid. Men begäret är där, du har det eller inte, du kan inte viljemässigt frammana det ena eller det andra. Jag talar nu inte bara om ett sexuellt begär utan också om förälskelser.
    Sexuella identiteter av mer udda och icke-önskvärt slag är också intressant att fundera över. Inte alla läggningar kan ha rätt att levas ut, pedofiler är förstås typexemplet. Men även här blir det ganska tydligt hur detta med identiteter inte alltid bara är något man kan glida in i och ut ur. Det är ibland någo man måste leva med, med hjälp av omgivningens underlättande helst när det gäller ex lesbiska eller transsexuella, med omgivningens hjälp förhoppningsvis men med en klar gränssättning från samhällets sida när det gäller pedofiler (är det en identitet att vara pedofil? ja om vi ska ta sexuell läggning som identitetsskapande på allvar blir det onekligen en högst problematisk identitet, dock inte den enda en individ har; alla består ju av flera identiteter tillsammans).
    Jag skriver inte detta för att jag tycker att människor ska reduceras till monolitiska, oföränderliga Identiteter utan för att jag tycker diskussionen borde fördjupas lite men samtidigt förenklas. "Rättigheter efter identitet" är något som diskuterats hos t ex Vänstra stranden, med negativa förtecken. Men hur skulle det vara med en lite mer praktiskt inriktad syn? Hur underlättar vi för olika grupper och såväl valda som icke-valda identitetskonstruktioner att leva tillsammans med så stort självbestämmande som möjligt sålänge ingen tar skada? Olika intressen måste ställas mot varandra ibland. Men att ständigt vilja relegera så många politiska frågor som möjligt till den grundläggande systemkritikens område tycker jag är att göra det för enkelt för sig, ibland direkt dumt.
    Sexuell identitet är ofta något som den enskilda upplever tidigt i livet, könsbytare säger sig ofta "blivit sig själv" när de rent fysiskt fått det kön de tidigare psykiskt upplevt sig ha. Några tar miste; de andra skulle utomstående förstås kunna kalla för exempel på falskt medvetande i en eller annan mening. Men om man inte ska sätta sig över andra kan man se det som exempel på starka subjektiva icke-valda identitetsupplevelser; och i det här fallet identiteter som behöver samhällets hjälp för att kunna realiseras. Sedan är mänsklig identitet inte detsamma som ett föremåls i-sig -- men är inte det en annan fråga?

    Svara

Kommentera