Vad då "pomovänster"?

Av den 7 maj, 2007

En kommentator vid namn Anders har i sina kommentarer till ett inlägg hos Vänstra Stranden och ett par hos mig pratat om en postmodernistisk vänster som han anser att jag tillhör. Jag funderar över vad Anders menar.

Först en liten sammanfattning. De konkreta anklagelser som riktas mot den så kallade "proto-anarkist/postmodernist/flummarvänstern" (ibland mer känd som "latte-vänstern") kan summeras i några punkter:

  • Postmodernistiska, anarkistinspirerade (kallar sig gärna "frihetliga");
  • Är som regel humanistiskt utbildade, tillhör journalistkåren eller kultureliten, men kan inget om samhällsvetenskap;
  • Poserar som "vänster" av imageskäl snarare än någon djupare övertygelse, tycker det är viktigt att ha "rätt" åsikter, och skulle aldrig göra något som skulle uppröra DN:s ledarsida;
  • Älskar att sätta etiketter på andra (t ex "trotskist"), och berätta vad vänstern "måste" tycka i olika frågor;
  • Tycker att mångkultur är "hippt" (men bor själv gärna i innerstan, isolerat från mångkulturen), ägnar tid åt ett litet antal minoriteter som anses förtryckta för tillfället (t ex hbt-grupper), hellre än att arbeta konkret för ett mer värdigt, rättvist och demokratiskt samhälle;
  • Är inte sällan helt orealistiska i sin ekonomiska politik (förespråkar t ex avskaffandet av räntan eller omorganiserandet av samhället i små, autonoma enheter), eller struntar helt i ekonomiska frågor - båda resulterar i ett tyst samtycke för en nyliberal ekonomisk politik.

I mina ögon sparkar kritiken åt en mängd håll. Kanske har Anders helt rätt, och jag är för insyltad i "diskursen" (kunde inte låta bli) för att se det. Eller så har han rört ihop ett antal olika debatter som förts inom vänstern sedan sjuttiotalet. Det spelar egentligen inte så stor roll. Jag tycker ändå det är en intressant kritik att försöka reda ut och besvara.

Det postmoderna tillståndet

Eftersom mycket kretsar kring att denna lattevänster är postmodern, så tänkte jag börja i den ändan. Som kulturvetare (på den punkten har Anders rätt om mig) har jag stiftat viss bekantskap med några av de tankar som förts fram angående begreppet 'det postmoderna'.

Jag har tidigare diskuterat Jean Baudrillard och Fredric Jameson, genom ett utdrag ur ett skolarbete om globalisering. Med utgång från samma text vill jag nu ta upp Jean-François Lyotard, som brukar ges äran att ha populariserat idéerna om postmodernitet och postmodernism.

I sin bok La condition postmoderne (1979) beskriver Lyotard det postmoderna som ”en misstrogenhet mot metaberättelser”. Boken är egentligen ett inlägg om kunskapsteori: Den moderna människans tro på vetenskapens anspråk på sanning vilar i grunden på dels franska revolutionens stora berättelse om kunskapen som människans verktyg för sin egen befrielse, dels den tyska idealismens om anden som sanningens gradvisa utveckling. Det postmoderna tillståndet utgör ett brott med denna tilltro.

Som filosofiska förebilder framhåller Lyotard främst Friedrich Nietzsche och Ludwig Wittgenstein. Den förre hävdade i sin modernitetskritik att allt det som brukar betraktas som förnuftigt – inom konsten, filosofin eller vetenskapen – i själva verken är medel för övertalning, och riktat mot sig självt förvandlas förnuftet till nihilism. Wittgenstein är mest relevant i sammanhanget för sin teori om så kallade språkspel – det vetenskapliga språket, konstens språk, religionens språk och vardagsspråket kan inte jämföras med varandra på lika villkor, eftersom vart och ett har sin egen grammatik och sitt eget användningsområde. Det enda de har gemensamt med varandra är en slags familjelikhet, eller för att använda en liknelse: Fotboll liknar bridge genom att spelas av lag mot varandra; bridge liknar patiens genom att spelas med kort; både fotboll och patiens kallas spel, men har inte mycket mer gemensamt än släktskapen med bridge. Lyotard förstärker det fragmentariska perspektivet i denna teori genom att hävda att de olika spelen inte bara är självtillräckliga utan också ligger i konflikt med varandra.

Lyotard var under femtio- och sextiotalet aktiv i den antikommunistiska vänstergruppen Socialisme ou Barbarie, skrev om Algerierkriget och deltog i studentrevolterna 1968, men övergick i början av sjuttiotalet från den revolutionära socialismen till en nihilistisk hedonism av nietzscheanskt slag. Nietzsches uttryck ’Guds död’ – människans förlorade tro på en absolut grund för kunskap samt etiska och estetiska värden – bildar prototypen för de stora berättelsernas hädanfärd. I Lyotards förteckning över döda metaberättelser finner man den kristna frälsningen, upplysningens framsteg, den nazistiska rasismen, den keynesianska jämvikten – och framför allt den klassiska socialismen. Han förkastar också Hegels tro på människans andliga eller ideologiska utveckling. Det enda som återstår är det som Freud kallade lustprincipen, strävan att maximera lust och minimera olust.

Det postmodernas genealogi

Inom estetiken uppstod begreppet ’postmodern’ i 1930-talets Spanien, men som beteckning på en epok användes det tjugo år senare av den brittiske historikern Arnold J Toynbee. I sin A Study of History (12 volymer, 1934-61) beskriver han den moderna västerländska civilisationen som uppburen av de två krafterna nationalism och industrialism. Västerlandets historia kan indelas i fyra perioder: (1) ’de mörka århundradena’ (Dark Ages), 675-1075; (2) ’medeltiden’ (Middle Ages), 1075-1475; (3) ’nya tiden’ (Modern), 1475-1875; och (4) ’nyaste tiden’ (Postmodern), 1875-.

Under den postmoderna perioden börjar nationalismen och industrialismen få förödande konsekvenser för den västerländska civilisationen – den förra genom inre etniska konflikter och den senare genom upplösandet av etablerade statsgränser. Perioden kännetecknas av en övergång till snävt nationalstatligt tänkande till ett globalt interaktionssammanhang, samtidigt som väst hotas dels av det inre industriproletariatet, dels av yttre – moderniserade – makter som Japan, Ryssland, Turkiet och Kina. Genom den västerländska imperialismen hade nationalismen och industrialismen spridits även till dessa, vilket gav upphov till en global, postmodern medelklass – men också till ”det första postmoderna kriget 1914” och andra, liknande krig.

Några år efter Toynbee använde sociologen C Wright Mills begreppet ’det postmoderna’ för att beteckna vad han såg som liberalismens och socialismens sammanbrott. Men Lyotards stora inspirationskälla vid sidan av Nietzsche och Wittgenstein är en annan sociolog: 1962 lanserade Daniel Bell termen ’postindustriellt samhälle’, där industriproletariatet tack vare nya informationsteknologier förlorat sin betydelse och en bred tjänstesektor tagit dess plats. Informationssamhället har uppstått. De radikala intellektuellas gamla fiender – borgaren och kapitalisten – finns i det samhället inte längre kvar och de olika politiska ideologierna har därmed spelat ut sin roll. Den gamla arbetarklassen har upptagits i en växande medelklass av konsumenter. Klasskampen är över och det klasslösa samhället ett faktum.

I boken The Cultural Contradictions of Capitalism (1976) gör Bell en samhällsanalys som närmast framstår som en varning för det som andra kallat postmodernitet. Han rör sig i en konservativ tradition, där en positiv syn på den ekonomiska och tekniska utvecklingen samsas med en övertygelse om att denna utveckling innebär kulturell och moralisk dekadens. Bell menar att kapitalismen med sin fokusering på individen är nödvändig för skapandet av det välstånd som finns i det moderna väst. Samtidigt leder denna individualism till en privatmoral som bland annat gynnar sexuell osedlighet och otyglad konsumtionshedonism. Denna narcissistiska form av individualism bör enligt Bell motverkas av skolan, kyrkan och de intellektuella – vilka bär upp vissa positiva värden som bevarats från det förkapitalistiska samhället.

Postmodern kulturteori - nyliberal ekonomi

Med 1980-talets gång fick Lyotard allt svårare att försvara sin uppfattning att ideologierna förlorat sitt grepp. Reaganeran, som nådde sin kulmen med Sovjetunionens kollaps, verkade ju om något ha inneburit segern för den stora berättelsen om frihet, välstånd och den globala marknaden. Istället för att konfrontera den nya verkligheten på ett politiskt plan – som han gjort när han framhöll kapitalismen som det mindre onda av två onda ting – tar Lyotard till metafysiska formuleringar. Enligt honom bör inte kapitalismen uppfattas som ett socioekonomiskt fenomen, utan snarare som en fysikalisk princip omvandlad till mänsklig erfarenhet. Den kan gestalta sig som begär efter pengar, efter makt eller efter det allra senaste, men är inget annat än en förlängning av de naturliga urval som föregick människans uppkomst.

Med sin tolkning av kapitalismen som uttryck för en kosmisk lag framstår Lyotard, den forne socialisten, som en fullfjädrad nyliberal. Under efterkrigstiden var John Maynard Keynes det samlande namnet för den sorts ekonomiska politik som i industriländerna utanför Sovjetblocket utvecklades för att skapa välfärd. Sedan dess har det skett en återgång till den syn som tidigare var förhärskande, enligt vilken staters finanser bör hanteras på samma sätt som privatpersoners och det är den totala penningmängden i samhället som är avgörande för ekonomin.

En sådan nyliberalism utvecklades av Nobelpristagaren i ekonomi Milton Friedman, när Keynes teorier fortfarande var dominerande, och den bärs upp av en människosyn som fått sin mest omfattande utläggning av Friedmans kollega från Chicagoskolan Gary S Becker. Medan keynesianismen säger att staten bör hjälpa dem som har det svårt, bland annat de arbetslösa, så är det en nyliberal uppfattning att arbetslösheten har sin grund i att den arbetslöse inte finner det mödan värt att arbeta när lönen inte är märkbart högre än arbetslöshetsersättningen. Statligt bistånd förvärrar bara detta.

Den ekonomiska doktrin om homo œconomicus som Becker propagerar för innebär att alla val i livet, även de som vi gärna betraktar som emotionella, i grunden motiveras av en sund och rationell kalkyl. Exempelvis flyttar inte två människor ihop i första hand på grund av kärlek, utan snarare för att nackdelarna (minskad självständighet och ökad risk för konflikter) har vägts mot fördelarna (minskade kostnader för mat, tvätt och hyra, rationalisering av sexuella tjänster och gentjänster) med resultatet att fördelarna funnits som övervägande. Självmord, för att ta ett annat exempel, är inte resultatet av ett förmörkat sinne eller en dunkel dödsdrift, utan beror på att den potentielle självmördaren kalkylerat framtidens sannolika bekymmer och glädjeämnen.

***

Det här var en redogörelse för ett sätt att förstå det postmoderna. Jag har inte så mycket berört Foucault, de anarkistiska influenserna, bristen på politisk realism eller trendkänsligheten hos den s k lattevänstern.

Om ni är intresserade vill jag ta mig an dessa anklagelsepunkter i kommande inlägg. Min egen hållning i dessa frågor vill jag redogöra för i ett summerande inlägg. Om ni inte redan listat ut var den ligger...

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: lattevänstern, postmodernism, vänstern, mångkultur, identitetspolitik, nyliberalism, Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein, franska revolutionen, idealism, 1968, nihilism, hedonism, metaberättelser, Arnold J Toynbee, Daniel Bell, kapitalism, konservatism, narcissism, John Maynard Keynes, Milton Friedman, Gary S Becker, Chicagoskolan, homo economicus, självmord

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

39 reaktioner på ”Vad då "pomovänster"?

  1. Marcus (478 comments)

    Spännande! Det är intressant att -68 blev startskottet för såväl nyliberalismen som de vänsterpolitiska idéer som bygger på förkastandet av stora metaberättelser (det jag nedan kallar "postmodernt").

    Båda är ett symptom på den moderna periodens slutfas, men det finns fortfarande väsentliga skillnader mellan postmodern vänster och nyliberalism som är viktiga att notera - den viktigaste är alltjämt frågan om huruvida människan (såsom viljevarelse) essentiellt är en individ eller (även) en social funktion. Politiskt innebär detta fundamentalt skilda uppfattningar av makt, det begrepp jag menar står i centrum för varje formulering av politiska idéer.

    Men det skulle hursomhelst vara märkvärdigt intressant om någon ville titta närmare på likheter mellan nyliberalernas brott med socialliberalismen, och den postmoderna vänsterns brott med den klassiska socialismen...

    (Din avslutning känns för övrigt något mindre balanserad än övriga inlägget. Kan man verkligen påstå att det är "en nyliberal uppfattning att arbetslösheten har sin grund i att den arbetslöse inte finner det mödan värt att arbeta när lönen inte är märkbart högre än arbetslöshetsersättningen"? Och kan man verkligen hårddra homo aeconomicus så långt som du gör i det allra sista stycket?)

    ---
    Tack. Självklart finns det skillnader mellan postmodernt inspirerad vänster och nyliberal höger, precis som du säger. Jag vet inte om man kan kalla Lyotard vänster, efter 70-talet. Då är snarare Baudrillard och Jameson två exempel på det. Men jag ville ta en titt på källan till tankarna om postmodernitet. (Du känner väl förresten till debatten mellan Lyotard och Habermas vid 80-talets början?)

    Jag ska ta och fundera på likheterna mellan de två brotten, kanske kan det resultera i ett inlägg.

    Jag medger också att slutet kanske inte är helt balanserat. Har inte läst Becker själv, utan har bara använt andrahandskällor. Men jag står nog på mig att det är "en nyliberal uppfattning..." (inte nödvändigtvis "den nyliberala uppfattningen..."). Fler invändningar från någon som har bättre koll än jag? /Jimmy

    Svara
  2. Mr Brown (11 comments)

    Imponerande genomgång. En fråga blir dock hängande i luften. Vad göra med de anklagelser mot "pomovänstern" som du räknar upp i början av inlägget?

    Som du visar har "pomovänstern" mycket lite att göra med postmodernism. Som jag ser det har vi att göra med samma typ av klassuppdelning i en "intellektuell/akademisk" vänster (som konstigt nog får namn efter dryckesvanor, då rödvin i dag latte) och en "arbetar"-vänster som hängt med sedan gammalt och som princip bara kunde förenas under 68 års revolutioner.

    ---
    Den frågan tänkte jag skulle besvara sig själv. 😉 Skämt åsido, så återkommer jag med fler inlägg i om lattevänstern.

    Du kan nog ha en poäng i klassuppdelningen mellan de båda vänstertyperna. Fast samtidigt finns det väl många intellektuella/medelklasspersoner i "arbetar"-vänstern också? /Jimmy

    Svara
  3. Kalle P (46 comments)

    Ha!

    Har denne Anders just kommit tillbaka från en långvistelse på månen? Kritiken mot "den nya vänstern" har ju funnits med oss sedan den ursprungligen formulerades av fyrtiotalisterna... och sedermera har samma kritik omstöpts i form av kritik av den "postmoderna" lattevänstern. I en svensk kontext är det bara att läsa insändarsidorna i Arena. (Har faktiskt ett sådant argt anti-lattevänster-inlägg riktat mot mig, inramat på väggen på mitt jobb.. på universitetet såklart.)

    Det roligaste med Anders vrede är att den pomo-grej han kritiserar är på väg ut.. Den littvet-/cultural studies-baserade vänstern trängs nu undan av en ny, "trendig" generation av materialistiska/realistiska/"posthumanistiska" teoretiker. Vissa av dessa pratar om vikten av att ha en "non-modern" eller "amodern" inställning. Nästa fajt kommer alltså stå mellan pomo-vänster och nomo-vänstern.

    Häng med lite nu, Anders!

    ---
    Att "pomovänstern" är på väg ut (eller kanske inte har funnits på ett antal år) är den uppfattningen som gjorde mig så förvirrad av anklagelserna från Anders. Samtidigt har man förstås lärt sig en del av 80-talets diskussioner. /Jimmy

    Svara
  4. Vänstra Stranden (27 comments)

    Kul det där med nomo-vänstern. Har också känt av vindkantringen. Började med DDR-nostalgin tror jag. Idag när man pratar marxska så blir man allt oftare tillrättavisad från materialismhållet. Skrämmande. Det är nog snart inne med Stalin igen är jag rädd... Och det där med trotte-etiketterna hänger nog med över till nomovänstern 🙂

    oerhört intressant och ambitiös post av dig Jimpan! Menm Foucault är inte postmodern. Kanske var det inte det du menade heller. Möjligen är ha post-strukturalist om han är något sådant som -ist. Etikettslöst tillstånd? Oooaaahhhh.

    ---
    Tack. Nej, Foucault är förstås inte postmodern i egentlig mening. Det var snarare Anders som kallade honom det ("identitetspolitisk postmodernistflummare", om jag inte minns fel). Därför vill jag ta upp hans tankar och betydelse för "lattevänstern". /Jimmy

    Svara
  5. Kalle P (46 comments)

    Hej igen, VS. Jag tänkte främst på de som (precis som jag) snöat in på Gilles Deleuze och liknande tänkare (som iofs. behandlas i texter om "postmodernismen", precis som Foucault).

    Alltså finns det nu en trend mot realism - en tro på existensen av en sinnesoberoende verklighet - och en nyfunnen tro på politik som någonting annat än dekonstruktion av texter och "semiotisk gerillakrigsföring". Istället ser vi en "experimentalism", handfasta försök att få världen att fungera på nya vis.

    Jag sorterar även in vetenskapssociologer som den populäre Bruno Latour i denna trend. Han menar också att vi behöver en ny syn på kritik och politik - en som går bortom det som traditionellt ses som "pomo".

    ---
    En spännande trend, onekligen. Men den kan säkert beskrivas som "latteradikal" av sina belackare. 😉 /Jimmy

    Svara
  6. Heiti (17 comments)

    Grymt inlägg, Jimpan, som vanligt...

    Kalle P:
    När du säger en trend mot realism, är det då en mer "pragmatisk" politik du menar?
    Och ifall det är så, skulle det då kunna förklara att miljöpartiet lockar väljare från det mer traditionella vänstern?

    ---
    Tack så mycket. 😀 /Jimmy

    Svara
  7. Kalle P (46 comments)

    Hej Heiti,

    när jag skriver om realism så menar jag främst i filosofisk mening - om tron på det finns en verklighet som existerar oberoende av människans sätt att tolka den.

    Den trend jag pratar om märks än så länge främst inom akademin, men även bland aktivister. På senare tid, i anslutning till boken Abstract Hacktivism, har jag pratat mycket om hur exempelvis AdBusters bytt aktiviststrategi: Istället för att förespråka subversiv anti-reklam så har AdBusters nu börjat tala om att experimentera med nya ekonomiska former, socialt entreprenörskap osv. Det förstnämnda är en typiskt "postig" form av kritik/aktivism/politik, det senare är ett brott mot denna pomo-politik.

    Svara
  8. Fredrich Legnemark (3 comments)

    Jag misstänker att jag är per definition en av materialismanhängarna, jag tycks ständigt finna orsakerna i den materiella basen...Lyckligtvis är det ju ändå så att socialismen och socialisterna inte är historielösa (Snarare allt annat än just det), således om man lär av historien, vilket vilken marxist som helst borde göra (oavsett om man lutar åt postmodernism, materialism eller whatnot), så borde man inse värdet av att hålla ihop, analysen kanske skiljer oss åt, men målen är i de flesta fall hyggligt överensstämmande

    Att man utgår från ett materialistiskt perspektiv torde ju inte per automatik göra att man får tokspel och får utfall på trotskyister och anarkister.

    Svara
  9. Kalle P (46 comments)

    Fredrich, håller med dig - vi skall hålla på de gemensamma målen.

    Samtidigt är det så att den "nya" materialism jag talar om försöker finna sätt att förhålla sig till det materiella utan att vara essensialistisk eller deterministisk. Alltså finns det inget tal om kapitalistiska järnlagar, om basens dominans förhållande till överbyggnaden osv.

    Detta leder, i sin tur, till nya slutsatser kring hur ekonomin kan förändras.. men det är en annan diskussion som vi får hålla någon annanstans.

    ---
    Sedan får man komma ihåg att långt från alla marxister, t ex, ansett att basen helt determinerar överbyggnaden. Antonio Gramsci, eller åtminstone hans uttolkare, är av en annan uppfattning. Om inte jag är helt fel ute.

    Men jag inser risken i att befästa maktstrukturer när man betraktar kapitalismen som någonting fast och väl avgränsat. Jag tror att knepet är att vara mer konkret och lokal i sin kritik, och undvika essentialiserande begrepp. /Jimmy

    Svara
  10. Fredrich Legnemark (3 comments)

    Jag tror iaf att jag kopplat ungefär hur du menar, alltså materialistisk, ungefär på samma sätt som de liberala objektivisterna menar (Att det finns en objektiv verklighet, bortom tolkning), snarare än materialistisk i avseende socioekonomiska förhållanden som skapar klasskonflikt?

    Äh, det var antagligen inte grammatiskt korrekt, eller ens rätt tänkt...Jag är rätt trött, men tror att jag inbillar mig att jag börjar förstå hur du menar

    Svara
  11. Anders (36 comments)

    Oj, vilken uppståndelse man kan orsaka då. Måste läsa inlägget och era kommentarer mer i detalj innan jag svarar på detta, men det kommer jag förstås att göra!

    ---
    Det var det jag hoppades på, förstår du väl. 😉 /Jimmy

    Svara
  12. Anders (36 comments)

    Väldigt gedigen och imponerande beskrivning av olika defintioner av postmodernism, måste jag säga Jimmy!

    Du har helt rätt i att Lyotard har fel i att ideologierna har förlorat sitt grepp. Vi lever i en hårt nyliberalt ideologiserad värld (Sverige mer än många andra länder - inte mindre som de flesta tror!).

    Som ekonomiskt (mm) skolad, kan jag invända en del mot din beskrivning av de ekonomiska skolorna. Det stycket hänger heller inte ihop med postmodernistbeskrivningarna. Det som verkligen skiljer ut Becker et al, från keynesianer är inte rationaliteten (som det inte är så mycket fel på) utan ett patologiskt motstånd mot jämlikhet. I ekonomiska termer; ett förnekande av den avtagande marginalnyttans konsekvenser (vilket är väldigt fel).

    ---
    Tack. Och du har helt rätt i att jag inte har riktigt grepp på ekonomi. Sociologi är mer min grej, när det kommer till samhällsvetenskaper. /Jimmy

    Svara
  13. Anders (36 comments)

    Mr Brown:
    "Som du visar har “pomovänstern” mycket lite att göra med postmodernism."

    "samma typ av klassuppdelning i en “intellektuell/akademisk” vänster... och en “arbetar”-vänster"

    Du har fel i båda fallen!

    Jag är själv hyfsat "akademisk", med alltför många kurser och poäng bakom mig för att det skall vara helt nyttigt och mycket intresserad av samtida forskning. Dock är jag rationellt, men egalitärt, orienterad samhällsvetare. Akademier består inte bara av kulturvetare, det finns massor av egalitära sociologer, ekonomer, statsvetare mm.

    Svara
  14. Anders (36 comments)

    Karl Palmås:
    "Kritiken mot “den nya vänstern” har ju funnits med oss sedan..."
    Det är inte samma sak. Det jag pratar om är ett relativt nytt fenomen (men visa gärna på motsatsen om du kan, Karl). Idag är inslagen av identitetspolitik/livstilspolitik mycket större och förvirring och kulturrelativism har nått en helt annan nivå.

    "I en svensk kontext är det bara att läsa insändarsidorna i Arena."
    Bra exempel, iofs. Arena förkroppsligar rätt väl vad jag talar om. Det är tragiskt.

    "Det roligaste med Anders vrede är att den pomo-grej han kritiserar är på väg ut."
    1. Nej, inte i bloggosfären i varje fall. Inte i media som Arena. Inte i bland politikers uppfattningar
    2. Jag noterar med förtjusning vilken vikt du lägger i att kunna olika trender. Du bevisar min poäng.
    3. På vilket sätt är trendkunnandet/namedroppandet ett vettigt argument?

    Karl, om du nu vill försvara pomo/lattetendenserna: du svarar inte det minsta på kritiken!

    ---
    Kulturrelativism hänger i och för sig ihop med postmodernism också, men identitetspolitik/livsstilspolitik är något av en annan femma. Det är kanske främst där jag tycker du har rört ihop det.

    Punkt 1. Kan du inte komma med lite konkreta exempel? Så som du främst debatterar använder du ganska mycket samma grepp som dem du anklagar andra för att använda (t ex älskar att sätta etiketter på andra).

    Punkt 2 och 3. Det är ju du, Anders, som pratar om trender. Bevisar man då din poäng genom att hävda att den trend du pratar om inte finns? Snacka om "damned if you do, damned if you don't". /Jimmy

    Svara
  15. Anders (36 comments)

    Karl Palmås:
    "Alltså finns det nu en trend mot realism... annat än dekonstruktion av texter och “semiotisk gerillakrigsföring”."
    Om det är sant så är det oerhört glädjande och verkligen på tiden! Har du några referenser? (Helst papers/liknande som finns nätet, inte hela böcker).

    "Jag tänkte främst på de som (precis som jag) snöat in på Gilles Deleuze"
    Vilket jag tänker på också. De som citerar Deleuze/Guattari framstår som lika svårt postmodernist-förstörda som tidigare pomo.

    Kanske är det mer så att jag är kritisk mot kulturvetare som grupp och deras (undermåliga) samhällsförståelse och ideologiska skygglappar än just mot postmodernismen.

    ---
    Du är kritisk mot kulturvetare. Fine, det får du vara om du vill - även om jag tycker det är trist med skyttegravskrig. Och jag känner mig väldigt främmande inför den bild av humanister som du målar upp. Jag skulle inte göra detsamma om samhällsvetare (möjligen ekonomer 😉 ). /Jimmy

    Svara
  16. Kalle P (46 comments)

    Hej Anders,

    Om 'trendkansligheten' i mitt forsta inlagg: Aven jag noterade det paradoxala i att jag (som ytlig, trendig akademiker) bevisade din tes. Det kallas ironi. Men det ar ju ocksa ute.. 😉

    Om da och nu: Den amerikanska counterculture-vanstern blev kritiserad av traditionella Marxister for att vara for upptagna med kultur/media/identitet. Las Theodore Roszaks klassiska 'The making of a counter culture' for att fa en kansla for detta.

    Om Nasta Stora Grej: Gor lite google-sokningar pa Manuel DeLanda, sa kommer du fa lite sjyssta artiklar att lasa. Jag gillar denna konversation:
    http://www.dif-ferance.org/Delanda-Protevi.pdf
    De som tolkar D&G - och framforallt Deleuze - pa ett klassiskt postigt vis har inte fattat grejjen (om man skall tro DeLanda). Jag har skrivit om detta har:
    http://www.isk-gbg.org/99our68/?p=69

    ---
    Du säger det naturligtvis mycket bättre än vad jag kunde ha gjort. 😉 /Jimmy

    Svara
  17. Kalle P (46 comments)

    ... glomde en sak: Haller helt med dig, Anders, om att skiftet fran postigheten gar mycket trogt inom den svenska tyckar-/kultur-/kritikereliten. Se bara pa den senaste tidens konsumismdebatt.Men om ett tiotal ar kommer aven graddan av stockholms tankare vara med pa banan...

    ---
    Men "den svenska tyckar-/kultur-/kritikereliten" är väl knappast representativ för alla dem som är verksamma inom humaniora eller har en bakgrund där? /Jimmy

    Svara
  18. Sanjay (79 comments)

    Jag har nog inget egentligt att säga om själva diskussionen. Men att detta inlägg blev ditt mest kommenterade betyder något, men jag vet inte riktigt vad.

    ---
    Nja, det finns nog andra inlägg som blivit mer kommenterade. Det här till exempel. Fast du kan ha rätt i din poäng för det. /Jimmy

    Svara
  19. Kalle P (46 comments)

    Nej, Jimmy, den svenska kritikereliten ar inte representativ for alla inom humanioran. Vill inte bli missforstadd pa denna punkt; jag ar inte alls anti-humaniora, jag ar pro-humaniora. De som kan denna Nasta Stora Grej bast ar ju framst folk som sitter pa exempelvis Humanisten vid Goteborgs Universitet; Tes-Antites-Protes-ganget. Vidare finns det ju minst lika mycket text- och narrativ-besatthet inom samhallsvetenskaperna.

    Dessutom ar det ju ute aven med "science wars" (braken mellan "harda" och "mjuka" vetenskapsdiscipliner, mellan natur- och kultur-vetare). Var generation skall inte gora som fyrtiotalisterna, var uppgift ar att finna nya kontaktpunkter.

    ---
    Jag ville bara att det skulle klargöras (för jag vet ju att du inte är anti-humaniora). /Jimmy

    Svara
  20. Mr Brown (11 comments)

    Mr Brown:
    “Som du visar har “pomovänstern” mycket lite att göra med postmodernism.”

    “samma typ av klassuppdelning i en “intellektuell/akademisk” vänster… och en “arbetar”-vänster”

    Du har fel i båda fallen!

    Jag är själv hyfsat “akademisk”, med alltför många kurser och poäng bakom mig för att det skall vara helt nyttigt och mycket intresserad av samtida forskning. Dock är jag rationellt, men egalitärt, orienterad samhällsvetare. Akademier består inte bara av kulturvetare, det finns massor av egalitära sociologer, ekonomer, statsvetare mm. Anders

    Och? Jag är fullt medveten om att inget är svartvitt och att individer svårligen låter sig tryckas in i boxar, men jag anser ändå att det finns en motsättning inom vänstern som rör sig längs den frontlinje jag beskriver och att berättelsen om den frontlinjen är en del av arvet från 1968. Om vänstern bör prata mer om klass, vilket vissa hävdar, så bör man också observera sina egna klasskillnader.

    Vad akademiker beträffar så har jag överhuvudtaget inte nämnt kulturvetare så det vet jag inte varför du ens nämner.

    Svara
  21. Pingback: Via Negativa « strötankar och sentenser

  22. Erik Svensson (11 comments)

    Intressant, om än något navelskådande diskussion. Jag är något så ovanligt (?) som en frihetlig socialist, som förkastar ARENA:s postmodernistiska "vänsterperspektiv" och fokusering på identitetsfrågorna. Jag menar att vänstern bör fokusera på makt och ekonomiska frågor, trots att jag tillhör den s. k. akademiska vänstern. Vidare anser jag att en vänster värd namnet måste vara antiimperialistisk, och förkastar därmed ARENA:s och vänsterliberalernas utopiska idéer om "humanitära interventioner" och drömmen om en EU-stat. Jag antar att en del skulle kalla detta för en klassisk marxistisk ståndpunkt, ja rentav en "traditionalistisk" vänsteruppfattning.

    Men själv har jag svårt att entusiasmeras av "Pomovänsterns" snäva livsstilsperspektiv och rädsla för politiska konfrontationer med borgerligheten. Det verkar på mig som om "pomovänstern" alltför ängsligt är rädda för att inte betraktas som civiliserade demokrater, och då gärna poserar som "liberaler", om än med lite vänsterchic framtoning och med vissa vänsterattribut (varav kaffe latte endast är EN).

    ---

    Jag menar att vänstern bör fokusera på makt och ekonomiska frågor, trots att jag tillhör den s. k. akademiska vänstern.

    Jag med. Framför allt maktfrågor. Visst var det här ganska navelskådande, men min poäng var att ifrågasätta huruvida det ens finns någon "pomovänster". Det finns en del av vänstern som kan kritiseras på de grunder du tar upp, men är den postmodern? /Jimmy

    Svara
  23. Pingback: Angående pomovänstern, del 2 « strötankar och sentenser

  24. Aleph (1 comments)

    Själv har jag inte mycket till övers för postmodernismen, som ofta bara kommer till rent idiotiska resultat p.g.a. sin (i stort sett) antirationalistiska agenda. Jag har ägnat min egen blogg åt den frågan.

    ---
    Din blogg verkar intressant! Jag ska ta en närmare titt på vad du skrivit om. Men du tycks inte hålla med om min ifrågasättande av att det överhuvudtaget finns något sådant som en "pomovänster"...
    Läs gärna min uppföljare - det skulle vara intressant att läsa dina synpunkter på vad jag skriver där. /Jimmy

    Svara
  25. Pingback: Svensson » Blog Archive » Pomovänster - nej tack, del 4

  26. Pingback: En bloggkrönika för år 2007 « strötankar och sentenser

  27. Pingback: Follow the phlegm: bloggarnas homosocialitet « strötankar och sentenser

  28. Janne Karlsson (1 comments)

    Ja där ser man.Jag läste på universitet på 80-talet Samhällvetenskapliga ämnen och då var det knappt någon som sysslade med Post-modernism och blev tagen på allvar. Nog fanns Foucault, Bordieu med kursplanerna men de sågs inte som de stora hjältar de anses vara idag tydligen. Och jag läste även dom tyckte de var i sina studier intressanta men proportionerna lite väl uppmärksammade. Ingen riktning dominerade men då var väl kanske Frankfurtskolan och Habermas mer synliga. Men jag tycker du är lite fel ute när du blandar in C. Wright Mills i den gruppen. Han har jag sysslat med en hel del och där har du en helt annan inriktning som bara fläckvis har med postmoderna tankar att göra. Mills var i huvudsak en mycket "historisk-Konkret" sociolog, empiriker med olika infallvinklar och inspirationskällor men i en annan tradition, mer klassisk liberal-socialistisk vänster i amerikansk Pragmatisk anda. Men intressanta iaktagelser. Och sådana "Latte-vänstrar" som beskrevs först, sådana FINNS det ju. Har träffat en del sådana och de är ju ganska tragiska figurer tycker jag.

    ---
    Jo, visst - Charles Wright Mills var ju ingen "postmodernist" som Baudrillard och Lyotard. Det var inte det jag menade. Att jag nämnde honom har rent idéhistoriska skäl - han var tidigt ute med att prata om "det postmoderna". Det måste man ju ge honom äran för. Sedan har begreppet utvecklats en hel del efter att han använde det. "Klassisk liberal-socialistisk vänster i amerikansk pragmatisk anda" tycker jag är en rätt trevlig beskrivning! /Jimmy

    Svara
  29. Pingback: Humanism utan antropocentrism « strötankar och sentenser

  30. Pingback: Liberalismens två ansikten « strötankar och sentenser

  31. Pingback: Follow the phlegm: bloggarnas homosocialitet « Du gröna nya värld

  32. Pingback: Humanism utan antropocentrism « Du gröna nya värld

  33. Pingback: ”It’s the economy, stupid!” « strötankar och sentenser

  34. Pingback: Efter den tredje vägen « strötankar och sentenser

  35. Pingback: Miljöpartiet i mitt hjärta « strötankar och sentenser

  36. Pingback: Humanism utan antropocentrism « strötankar och sentenser

  37. Pingback: Fritänkandet är allmänmänskligt - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

Kommentera