En kommentator vid namn Anders har i sina kommentarer till ett inlägg hos Vänstra Stranden och ett par hos mig pratat om en postmodernistisk vänster som han anser att jag tillhör. Jag funderar över vad Anders menar.
Först en liten sammanfattning. De konkreta anklagelser som riktas mot den så kallade ”proto-anarkist/postmodernist/flummarvänstern” (ibland mer känd som ”latte-vänstern”) kan summeras i några punkter:
- Postmodernistiska, anarkistinspirerade (kallar sig gärna ”frihetliga”);
- Är som regel humanistiskt utbildade, tillhör journalistkåren eller kultureliten, men kan inget om samhällsvetenskap;
- Poserar som ”vänster” av imageskäl snarare än någon djupare övertygelse, tycker det är viktigt att ha ”rätt” åsikter, och skulle aldrig göra något som skulle uppröra DN:s ledarsida;
- Älskar att sätta etiketter på andra (t ex ”trotskist”), och berätta vad vänstern ”måste” tycka i olika frågor;
- Tycker att mångkultur är ”hippt” (men bor själv gärna i innerstan, isolerat från mångkulturen), ägnar tid åt ett litet antal minoriteter som anses förtryckta för tillfället (t ex hbt-grupper), hellre än att arbeta konkret för ett mer värdigt, rättvist och demokratiskt samhälle;
- Är inte sällan helt orealistiska i sin ekonomiska politik (förespråkar t ex avskaffandet av räntan eller omorganiserandet av samhället i små, autonoma enheter), eller struntar helt i ekonomiska frågor – båda resulterar i ett tyst samtycke för en nyliberal ekonomisk politik.
I mina ögon sparkar kritiken åt en mängd håll. Kanske har Anders helt rätt, och jag är för insyltad i ”diskursen” (kunde inte låta bli) för att se det. Eller så har han rört ihop ett antal olika debatter som förts inom vänstern sedan sjuttiotalet. Det spelar egentligen inte så stor roll. Jag tycker ändå det är en intressant kritik att försöka reda ut och besvara.
Det postmoderna tillståndet
Eftersom mycket kretsar kring att denna lattevänster är postmodern, så tänkte jag börja i den ändan. Som kulturvetare (på den punkten har Anders rätt om mig) har jag stiftat viss bekantskap med några av de tankar som förts fram angående begreppet ‘det postmoderna’.
Jag har tidigare diskuterat Jean Baudrillard och Fredric Jameson, genom ett utdrag ur ett skolarbete om globalisering. Med utgång från samma text vill jag nu ta upp Jean-François Lyotard, som brukar ges äran att ha populariserat idéerna om postmodernitet och postmodernism.
I sin bok La condition postmoderne (1979) beskriver Lyotard det postmoderna som ”en misstrogenhet mot metaberättelser”. Boken är egentligen ett inlägg om kunskapsteori: Den moderna människans tro på vetenskapens anspråk på sanning vilar i grunden på dels franska revolutionens stora berättelse om kunskapen som människans verktyg för sin egen befrielse, dels den tyska idealismens om anden som sanningens gradvisa utveckling. Det postmoderna tillståndet utgör ett brott med denna tilltro.
Som filosofiska förebilder framhåller Lyotard främst Friedrich Nietzsche och Ludwig Wittgenstein. Den förre hävdade i sin modernitetskritik att allt det som brukar betraktas som förnuftigt – inom konsten, filosofin eller vetenskapen – i själva verken är medel för övertalning, och riktat mot sig självt förvandlas förnuftet till nihilism. Wittgenstein är mest relevant i sammanhanget för sin teori om så kallade språkspel – det vetenskapliga språket, konstens språk, religionens språk och vardagsspråket kan inte jämföras med varandra på lika villkor, eftersom vart och ett har sin egen grammatik och sitt eget användningsområde. Det enda de har gemensamt med varandra är en slags familjelikhet, eller för att använda en liknelse: Fotboll liknar bridge genom att spelas av lag mot varandra; bridge liknar patiens genom att spelas med kort; både fotboll och patiens kallas spel, men har inte mycket mer gemensamt än släktskapen med bridge. Lyotard förstärker det fragmentariska perspektivet i denna teori genom att hävda att de olika spelen inte bara är självtillräckliga utan också ligger i konflikt med varandra.
Lyotard var under femtio- och sextiotalet aktiv i den antikommunistiska vänstergruppen Socialisme ou Barbarie, skrev om Algerierkriget och deltog i studentrevolterna 1968, men övergick i början av sjuttiotalet från den revolutionära socialismen till en nihilistisk hedonism av nietzscheanskt slag. Nietzsches uttryck ’Guds död’ – människans förlorade tro på en absolut grund för kunskap samt etiska och estetiska värden – bildar prototypen för de stora berättelsernas hädanfärd. I Lyotards förteckning över döda metaberättelser finner man den kristna frälsningen, upplysningens framsteg, den nazistiska rasismen, den keynesianska jämvikten – och framför allt den klassiska socialismen. Han förkastar också Hegels tro på människans andliga eller ideologiska utveckling. Det enda som återstår är det som Freud kallade lustprincipen, strävan att maximera lust och minimera olust.
Det postmodernas genealogi
Inom estetiken uppstod begreppet ’postmodern’ i 1930-talets Spanien, men som beteckning på en epok användes det tjugo år senare av den brittiske historikern Arnold J Toynbee. I sin A Study of History (12 volymer, 1934-61) beskriver han den moderna västerländska civilisationen som uppburen av de två krafterna nationalism och industrialism. Västerlandets historia kan indelas i fyra perioder: (1) ’de mörka århundradena’ (Dark Ages), 675-1075; (2) ’medeltiden’ (Middle Ages), 1075-1475; (3) ’nya tiden’ (Modern), 1475-1875; och (4) ’nyaste tiden’ (Postmodern), 1875-.
Under den postmoderna perioden börjar nationalismen och industrialismen få förödande konsekvenser för den västerländska civilisationen – den förra genom inre etniska konflikter och den senare genom upplösandet av etablerade statsgränser. Perioden kännetecknas av en övergång till snävt nationalstatligt tänkande till ett globalt interaktionssammanhang, samtidigt som väst hotas dels av det inre industriproletariatet, dels av yttre – moderniserade – makter som Japan, Ryssland, Turkiet och Kina. Genom den västerländska imperialismen hade nationalismen och industrialismen spridits även till dessa, vilket gav upphov till en global, postmodern medelklass – men också till ”det första postmoderna kriget 1914” och andra, liknande krig.
Några år efter Toynbee använde sociologen C Wright Mills begreppet ’det postmoderna’ för att beteckna vad han såg som liberalismens och socialismens sammanbrott. Men Lyotards stora inspirationskälla vid sidan av Nietzsche och Wittgenstein är en annan sociolog: 1962 lanserade Daniel Bell termen ’postindustriellt samhälle’, där industriproletariatet tack vare nya informationsteknologier förlorat sin betydelse och en bred tjänstesektor tagit dess plats. Informationssamhället har uppstått. De radikala intellektuellas gamla fiender – borgaren och kapitalisten – finns i det samhället inte längre kvar och de olika politiska ideologierna har därmed spelat ut sin roll. Den gamla arbetarklassen har upptagits i en växande medelklass av konsumenter. Klasskampen är över och det klasslösa samhället ett faktum.
I boken The Cultural Contradictions of Capitalism (1976) gör Bell en samhällsanalys som närmast framstår som en varning för det som andra kallat postmodernitet. Han rör sig i en konservativ tradition, där en positiv syn på den ekonomiska och tekniska utvecklingen samsas med en övertygelse om att denna utveckling innebär kulturell och moralisk dekadens. Bell menar att kapitalismen med sin fokusering på individen är nödvändig för skapandet av det välstånd som finns i det moderna väst. Samtidigt leder denna individualism till en privatmoral som bland annat gynnar sexuell osedlighet och otyglad konsumtionshedonism. Denna narcissistiska form av individualism bör enligt Bell motverkas av skolan, kyrkan och de intellektuella – vilka bär upp vissa positiva värden som bevarats från det förkapitalistiska samhället.
Postmodern kulturteori – nyliberal ekonomi
Med 1980-talets gång fick Lyotard allt svårare att försvara sin uppfattning att ideologierna förlorat sitt grepp. Reaganeran, som nådde sin kulmen med Sovjetunionens kollaps, verkade ju om något ha inneburit segern för den stora berättelsen om frihet, välstånd och den globala marknaden. Istället för att konfrontera den nya verkligheten på ett politiskt plan – som han gjort när han framhöll kapitalismen som det mindre onda av två onda ting – tar Lyotard till metafysiska formuleringar. Enligt honom bör inte kapitalismen uppfattas som ett socioekonomiskt fenomen, utan snarare som en fysikalisk princip omvandlad till mänsklig erfarenhet. Den kan gestalta sig som begär efter pengar, efter makt eller efter det allra senaste, men är inget annat än en förlängning av de naturliga urval som föregick människans uppkomst.
Med sin tolkning av kapitalismen som uttryck för en kosmisk lag framstår Lyotard, den forne socialisten, som en fullfjädrad nyliberal. Under efterkrigstiden var John Maynard Keynes det samlande namnet för den sorts ekonomiska politik som i industriländerna utanför Sovjetblocket utvecklades för att skapa välfärd. Sedan dess har det skett en återgång till den syn som tidigare var förhärskande, enligt vilken staters finanser bör hanteras på samma sätt som privatpersoners och det är den totala penningmängden i samhället som är avgörande för ekonomin.
En sådan nyliberalism utvecklades av Nobelpristagaren i ekonomi Milton Friedman, när Keynes teorier fortfarande var dominerande, och den bärs upp av en människosyn som fått sin mest omfattande utläggning av Friedmans kollega från Chicagoskolan Gary S Becker. Medan keynesianismen säger att staten bör hjälpa dem som har det svårt, bland annat de arbetslösa, så är det en nyliberal uppfattning att arbetslösheten har sin grund i att den arbetslöse inte finner det mödan värt att arbeta när lönen inte är märkbart högre än arbetslöshetsersättningen. Statligt bistånd förvärrar bara detta.
Den ekonomiska doktrin om homo œconomicus som Becker propagerar för innebär att alla val i livet, även de som vi gärna betraktar som emotionella, i grunden motiveras av en sund och rationell kalkyl. Exempelvis flyttar inte två människor ihop i första hand på grund av kärlek, utan snarare för att nackdelarna (minskad självständighet och ökad risk för konflikter) har vägts mot fördelarna (minskade kostnader för mat, tvätt och hyra, rationalisering av sexuella tjänster och gentjänster) med resultatet att fördelarna funnits som övervägande. Självmord, för att ta ett annat exempel, är inte resultatet av ett förmörkat sinne eller en dunkel dödsdrift, utan beror på att den potentielle självmördaren kalkylerat framtidens sannolika bekymmer och glädjeämnen.
***
Det här var en redogörelse för ett sätt att förstå det postmoderna. Jag har inte så mycket berört Foucault, de anarkistiska influenserna, bristen på politisk realism eller trendkänsligheten hos den s k lattevänstern.
Om ni är intresserade vill jag ta mig an dessa anklagelsepunkter i kommande inlägg. Min egen hållning i dessa frågor vill jag redogöra för i ett summerande inlägg. Om ni inte redan listat ut var den ligger…
***
Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: lattevänstern, postmodernism, vänstern, mångkultur, identitetspolitik, nyliberalism, Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein, franska revolutionen, idealism, 1968, nihilism, hedonism, metaberättelser, Arnold J Toynbee, Daniel Bell, kapitalism, konservatism, narcissism, John Maynard Keynes, Milton Friedman, Gary S Becker, Chicagoskolan, homo economicus, självmord
Inkommande söktermer
- mills lustprincipen
- pomo-vänster
Inga relaterade inlägg.
2012
Pingback: Via Negativa « strötankar och sentenser
Pingback: Angående pomovänstern, del 2 « strötankar och sentenser
Pingback: Svensson » Blog Archive » Pomovänster - nej tack, del 4
Pingback: En bloggkrönika för år 2007 « strötankar och sentenser
Pingback: Follow the phlegm: bloggarnas homosocialitet « strötankar och sentenser
Pingback: Humanism utan antropocentrism « strötankar och sentenser
Pingback: Liberalismens två ansikten « strötankar och sentenser
Pingback: Follow the phlegm: bloggarnas homosocialitet « Du gröna nya värld
Pingback: Humanism utan antropocentrism « Du gröna nya värld
Pingback: ”It’s the economy, stupid!” « strötankar och sentenser
Pingback: Efter den tredje vägen « strötankar och sentenser
Pingback: Miljöpartiet i mitt hjärta « strötankar och sentenser