Utgångspunkter för den tredje vänstern

Av den 10 mars, 2005

I följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats, argumenterar jag med utgång från det riksting Vägval Vänster höll i januari 2005 för en internationalistisk, grön och delvis utomparlamentarisk vänster.

Mot bakgrund av rikstinget i januari, där undertecknad inte hade möjlighet att delta, skulle jag vilja ta detta utrymme i akt att diskutera de tio politiska ståndpunkter som där slogs fast. Några av dem känns ganska självklara – varför jag lämnar dem därhän – medan andra är mer intressanta. Av utrymmesskäl ska jag i denna artikel inte ta upp alla perspektiv (det feministiska lämnas utanför – inte av ointresse, utan för att det förtjänar mer utrymme – liksom den tanke om mångfald och integration som helt saknas bland de tio ståndpunkterna).

Den frihetliga socialismens ramar

En stor andel av de tio ståndpunkterna tycks främst ge uttryck för den syn på politiken, och i synnerhet på demokratin, som fördes fram vid rikstinget. De kan ses som en sammanfattning av vad man anser vara den frihetliga socialismens ramar. Det handlar om det civila samhället och den offentliga sektorn, om parlamentarism och utomparlamentariska folkrörelser, samt om pragmatism istället för dogmatism och s.k. ”teskommunism”. Så värst mycket finns nog inte att säga om själva ståndpunkterna som idéer, utan det gäller snarare att praktiskt kunna genomföra dem.

Kanske ser jag punkten om den parlamentariska demokratin i dialog med det politiska arbetet utanför folkvalda församlingar som mest intressant. Utan tvivel är det så att folkstyre, direkt eller representativ demokrati, är en historisk landvinning. Det gäller bara för politiker att kunna anknyta till de frågor där människor engagerar sig, gamla såväl som unga. Gränsen till populism är hårfin, så det är oerhört viktigt att en konstruktiv dialog förs med dagens folkrörelser. Därifrån kommer de vitala idéerna. De kan tyckas radikala eller kontroversiella, kanske väl idealistiska och naiva ibland, men onekligen finns där ofta ett engagemang och en god tanke. Att människor idag inte skulle vara intresserade av politiska frågor stämmer knappast – det är protesterna mot kriget i Irak ett exempel på. Kanske är det bara förtroendet för Staten som minskat. Man inser att politiker är människor, inte sekulära frälsargestalter. Att det ibland kan ta sig uttryck som s.k. politikerförakt må vara beklagligt, men knappast konstigt.

Det finns andra frågor som skulle kunna läggas till på förteckningen. Har inte den om republikanskt statsskick tagits upp? Det rojalistiska stödet är visserligen utbrett i de folkliga lagren, men det är ändå en klassisk vänsterfråga. Som ett led i privatiseringsvågen skulle man kunna utsätta också monarkin för detta. Den kunde drivas som ett privat företag, möjligen med visst statligt stöd, eftersom det ändå främst är representationsfunktionen man brukar ta upp som en fördel med monarkin. Stora besparingar för statskassan är att vinna.

Internationalism och ekologi

Några av ståndpunkterna utgick från en – visserligen försiktig – kritik av konsumtionssamhället utifrån ett ekologiskt perspektiv, från solidaritet såväl med kommande generationer som med människor som idag lever i andra delar av världen, samt från en insikt om att EU faktiskt kan behövas och är möjlig att påverka i progressiv riktning. Här tillförs ett perspektiv som saknas, eller i varje fall inte prioriteras, hos Vänsterpartiet men som är centralt hos Miljöpartiet. Det är bra. Dessutom finns en inställning till EU som behövs inom den svenska vänstern, gemensam med Vänster för Europa och Nätverket Grönt Europa. EU är inte bara ett ekonomiskt projekt till gagn för näringslivet, utan det är också en politisk idé om att överstatliga lösningar är nödvändiga i vissa frågor – exempelvis miljön och fredsarbetet. Ett progressivt EU kan bilda en motpol till USA, inte som militär stormakt, utan som företrädare för miljölagstiftning och diplomatisk dialog istället för företagsmakt och ”förebyggande anfall”.

Brister finns det naturligtvis. Men var det någon i den tidiga socialdemokratiska rörelsen som krävde ett utträde ur Sverige, när folket saknade rösträtt och högern och monarkin satt vid makten? Den svenska vänstern kan verka för folkomröstning om EU-konstitutionen, men i så fall också för folkbildning om vad den innebär – istället för att bara föra fram slagord om nyliberalism. Folkomröstning är viktigt för att folket ska känna delaktighet i demokratin, istället för att besluten upplevs vara fattade över ”vanliga” människors huvuden. Kanske kunde man också verka för att en del makt tas från EU-kommissionen, till gagn för Europaparlamentet.

En annan fråga inom ämnet internationalism gäller FN:s framtid: Det duger inte med dagens system, där några få mäktiga stater fattar de viktiga besluten. Även där behövs ökad parlamentarism, exempelvis genom att avskaffa vetorätten och ta in fler medlemmar i säkerhetsrådet. Skuldavskrivningen för länder i Tredje världen, en självklarhet med tanke på kolonialismen och att lånen inte sällan tagits av regimer utan demokratisk legitimitet, kan kombineras med FN-övervakning av demokratiska reformer. Vidare bör de fattigare länderna ges större inflytande i WTO, för att världshandeln även ska kunna komma dem till gagn. Det är visserligen tveksamt om VVV skulle kunna påverka så mycket här, men debatten behövs också i det hörn av världen som kallas Sverige.

Kanske skulle det behövas lite mer radikalitet i det ekologiska perspektivet. När man ändå ger sig in med de progressiva krafterna inom EU, bör vänstern också verka för en genomgripande nedskärning av jordbrukspolitiken. Det är varken marknadsliberalism eller global rättvisa med skattebekostade subventioner till djurplågeri och ineffektiva jordbruk, vars överskott dumpas på världsmarknaden och leder till att fattiga länder inte bara förvägras export till Europa utan också slås ut på hemmamarknaden. Detta perspektiv finns säkert inom den gröna vänstern i Sverige, men hur tänker man tillämpa det? Veganrörelsen på nittiotalet var kanske väl radikal, och dess metoder inte sällan oetiska, men poängen – att den ensidiga köttkonsumtion som finns i väst är skadlig för både människans hälsa, för det globala välståndet och det ekologiska system där hon ingår som en del – var riktig. Alla människor behöver inte vara veganer, eller ens vegetarianer, men det finns stor risk för att vi i framtiden tvingas se tillbaka och djupt ångra hur vi behandlat våra medvarelser på planeten.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om EU, FN, internationalism, jordbrukspolitik, parlamentarism, republikanism, sociala rörelser, Tredje världen, Vägval Vänster, vegetarianism, WTO

Kommentera!