Till pragmatismens lov

I ett tidigare inlägg tog jag upp den ovilja till pragmatism – att ta små steg i rätt riktning – som finns inom stora delar av vänstern. Björn Elmbrant skrev väldigt tänkvärt om pragmatism i en artikel i Arena nr 2/2010.

Jag vill återge ett stycke som är särskilt träffande.1

Pragmatism brukar definieras som en fråga: Kommer det att funka? En pragmatiker är en tvivlare i en värld av tvärsäkra människor med ohyggligt bestämda åsikter. Tvivlet rymmer ett sökande, medan de som redan vet hur allt måste göras har slutat söka.

En pragmatiker ser till konsekvenserna av sitt handlande, ställer frågan om fördelarna uppväger nackdelarna. Vad är marginalnyttan?

Ungefär som Obama i Afghanistan.

Är de pragmatiska därmed principlösa, ständigt anpassningsbara, lealösa geléfigurer? Inte nödvändigtvis, bara den som har tydliga ideologiska ledstjärnor kan kompromissa utan att förlora sin själ, menar den danske statsvetaren Alf Ross i sin bok Varför demokrati?

Hur kommer det sig då att ordet pragmatism har en dålig klang? Björn Elmbrant har en tes.

När Socialdemokraterna under 1980-, 90-, och 200-talen successivt anpassat sig efter marknadssamhället har det skett i pragmatismens namn: ”Det kan väl inte vara fel att man i vart fall prövar marknadslösningar lite grann, sen får vi se.” Men vi fick aldrig se något annat, för marknadsanhängarna var inga sökande reformister. De vägar man beträdde var många gånger irreversibla. Det fanns bara ”den enda vägen”, driven av tvärsäkra nyliberala ekonomer.

Och utan en möjlighet att ompröva det som gått snett, har pragmatism och reformism successivt tappat i trovärdighet, för somliga blivit synonymt med svek och kapitulation.

En utveckling som spätts på av att politik de senaste tio åren i så hög grad handlat om hur man ska skära ned, inte hur man ska bygga upp.

Socialdemokraten Hjalmar Mehr, som Stockholmskärlek (2010) är en biografi över, var enligt Björn Elmbrant en äkta pragmatiker.

Socialdemokraten Hjalmar Mehr, som Stockholmskärlek (2010) är en biografi över, var enligt Björn Elmbrant en äkta pragmatiker.

Björn Elmbrant menar också att ”de nya Moderaterna” – i synnerhet finansminister Anders Borg – är falska pragmatiker, som omger sig med en retorik om att vara ideologilösa och prövande men är dogmatiker till sin praktik, medan Miljöpartiet nu för tiden är bäst på pragmatism: Att förhålla sig trolös mot politikens metoder, men trofast mot målen. Per Gahrton beskrev det, vilket jag varit inne på tidigare, som att förhålla sig pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen. Så har det inte alltid varit.

En maktspelare med alternativ

Senaste numret av Statsvetenskaplig tidskrift, nr 2/2010, kom lagom till Almedalsveckan. Temat är Partier i förändring, och det finns en artikel om varje politiskt parti som för närvarande finns representerat i Sveriges riksdag. Jag var med vid det seminarium som handlade om Allianspartierna, men var dessvärre tvungen att prioritera bort det om De rödgröna partierna. Artikeln om Miljöpartiet är skriven av Stig-Björn Ljunggren och är läsvärd men inte kontroversiell.2 I detta sammanhang är ett citat av Per Gahrton mot slutet av artikeln särskilt intressant. Det handlar om systemkritiska rörelser som försöker agera parlamentariskt.

Antingen blir de så utstötta på grund av sina alternativa idéer att de aldrig reellt konkurrerar om makten och därför inte kan åstadkomma någon förändring. Eller så överger de sina alternativa idéer för att kunna konkurrera om maktpositioner, vilket gör att de inte heller förändrar något. Hur ska man undvika denna fälla? Jo, genom att försöka utgöra ett konkurrerande alternativ, till exempel ett parti som deltar i maktspelet utan att överge sina alternativa idéer. Är det möjligt? Det är det experimentet Miljöpartiet håller på att pröva.3

Post scriptum

Vänsterpartiet är däremot ett parti som knappast kan beskyllas för pragmatism. Snarare tenderar man att förväxla mål med medel, som när kravet om 200 000 nya jobb i offentlig sektor – knappast någon teskommunism, tvärtom ganska vettigt – görs till en ideologisk fråga vars kritiker ses som nyliberaler, högeravvikare eller fega. Eller när Marie Lindén, gruppledare och kommunalråd för Vänsterpartiet i Göteborg, utpekar Miljöpartiet som sin främsta motståndare – eftersom det är ett parti utan ”ideologisk själ”. Det är lite trist att uppfatta alla som varken delar ens egen ideologi, eller intar en diametralt motsatt ideologisk position, som ”ideologilösa”.

(Jag har bloggat om bakgrunden tidigare, och kan instämma i att skattemedel kan göra större nytta än i höginkomsttagares plånböcker, men skulle inte därifrån ta steget till att hävda att de som gör en annan analys än jag själv saknar ideologisk själ.)

Rekommenderad läsning

No Google Reader feed was found with the provided ID. Please validate the ID in plug-in configuration.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • pragmatiker

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Björn Elmbrant, ”Till försvar för pragmatismen”, Arena nr 2/2010, s. 12-15. []
  2. Stig-Björn Ljunggren, ”Miljöpartiet de gröna: Från miljömissnöjesparti till grön regeringspartner”, Statsvetenskaplig tidskrift nr 2/2010, s. 177-188. []
  3. Ursprungligen citerad i Mikael H Nyberg (red.), Maskrosbarn: Miljöpartiets första tjugo år, Gröna böcker, 2001, s. 27. []