Till kritiken av arbetslinjen

Av den 13 september, 2010

När de fyra borgerliga partierna i Alliansen presenterade sitt gemensamma valmanifest för 2010 fick det namnet Jobbmanifestet. Men det som kallas jobbpolitik är som bäst en missriktad omtanke om människors väl.

På DN Debatt den 2 februari 2005 tog statsministerkandidaten och Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt ut riktningen för riksdagsvalet 2006. Om han fick välja - och det visade det sig att han skulle komma att få det - skulle det stå mellan

en allt enigare borgerlighet som prioriterar att det ska löna sig att arbeta och en vänsterkoalition där socialdemokraterna till varje pris försvarar bidragen och där miljö- och vänsterpartierna bekämpar arbetslinjen genom friår och arbetstidsförkortning.

Under mandatperioden 2006-2010 blev det allt mer uppenbart att formuleringen "det ska löna sig att arbeta" betyder att alla de som av olika skäl inte arbetar - för att de är sjuka, för att det inte finns jobb, etc. - ska straffas för det. Här ser vi den verkliga skillnaden mellan Alliansen och De rödgröna: Medan de borgerliga pratar om arbetslinje mot bidrag - även om det är svårt att se hur t ex vårdnadsbidrag kan passa in i den tanken - ser oppositionen att människor behöver en grundtrygghet att falla tillbaka på när allt inte fungerar som i den bästa av världar. Denna skillnad i värderingar - den starkes rätt, föraktet för svaghet, kontra solidariteten som ledstjärna - blir tydlig i de senaste årens statistik: I januari 2010 uppgick arbetslösheten, inklusive personer med aktivitetsstöd, till 9,4 procent av arbetskraften (ca 438.000 personer). Det är en ökning med drygt 108.000 personer jämfört med samma månad 2009.1 Närmare 500.000 lämnade enligt LO a-kassorna när regeringen höjde avgifterna, och enligt Inspektionen för arbetslöshetsersättning, IAF, stod i maj 2009 nästan hälften av alla arbetslösa utanför. Under 2008 uppbar cirka 215.200 hushåll i landet socialbidrag och kommunerna betalade ut 9,5 miljarder kronor. Man vet att under år 2009 ökade antalet hushåll som fick bistånd jämfört med 2008. Under 2010 kommer cirka 50.000 personer att utförsäkras till följd av regeringens nya regler.2 Enligt anställda på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är bara 2 procent av de utförsäkrade i arbete.

Gammal högerpolitik i ny språkdräkt

De fyras gäng presenterade sitt gemensamma valmanifest för 2010, och de kallade det "Jobbmanifestet".
De fyras gäng presenterade sitt gemensamma valmanifest för 2010, och de kallade det "Jobbmanifestet".

Regeringens politik för att skapa nya jobb, förutom att slå på de svaga, är inte särskilt kostnadseffektiv: sänkt arbetsgivaravgift med 1 procent kostar staten 7,5 miljarder kronor och beräknas ge 2.000-3.000 nya jobb (kostnad: 2,5 miljoner per jobb), halverad arbetsgivaravgift för unga under 26 år kostar staten 9,5 miljarder kronor och beräknas ge 10.000 nya jobb (kostnad: 950.000 kronor per jobb), RUT-avdrag kostar staten över en miljard kronor och har antagligen gett 900 nya jobb (kostnad: 800.000 kronor per jobb), fyra steg av jobbskatteavdrag har kostat staten sammantaget 70 miljarder kronor och har hittills inte gett något enda nytt jobb.3 (Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) har rentav sagt rakt ut att de skärpta reglerna för sjukskrivning är till för att finansiera regeringens skattesänkningar. Och som beräkningar från Arbetarrörelsens tankesmedja visar är sänkta löner en förutsättning för att regeringens politik ska kunna ge nya jobb.) Lägg till det förslag som utökad provanställning för ungdomar från 6 månader till 18, slopat krav på saklig grund för avskedande, slopade turordningsregler, slopade kollektivavtal för sommarjobb, införande av "ekonomiska frizoner" (lägre löner och sämre anställningstrygghet) inom framför allt invandrartäta områden, halverad lön för alla under 23 år, lägre löner för invandrare, etc., och man kan undra hur någon kan tro att arbetslinjen och den så kallade jobbpolitiken är något annat än klassisk högerpolitik.

En solidarisk politik - grön eller röd - måste ha som ändamål att utforma systemen så att de är till gagn för de sämst ställda i samhället, för att tala med den politiska filosofen John Rawls. Den sortens politik som regeringen bedriver har tvärtom den så kallade nedsippringstesen (trickle down economics) som grundidé. Den går ut på att ett samhälles välfärd är avhängig att det finns så få hinder som möjligt för att folk ska bli rika. De som inte blir rika, av en eller annan anledning, gynnas istället av att välfärd kommer att ”sippra ned” från de rika. (Nationalekonomen John Kenneth Galbraith använde den välfunna formuleringen ”hästskitsteoremet” - om man göder hästen kan sparvarna picka i skiten - om den här sortens ekonomiska tänkande.)

Behövs arbetslinjen?

När arbetslinjen etablerades som begrepp på 1930-talet (även om de bakomliggande idéerna var äldre) var det i första hand en fråga om rätten till lönearbete som en möjlighet till försörjning för egendomslösa i bondesamhällets upplösning i och med industrialiseringen. Parallellt har det med denna rättighetsaspekt alltid funnits en skyldighetsaspekt - plikten för varje människa att konkurrera på arbetsmarknaden - vilken är den syn på arbetslinjen som dominerar i dag.4 Under efterkrigstiden fram till den massiva ekonomiska nedgång som följde på Oljekrisen 1973 var det inget större problem, eftersom det snarare fanns ett överflöd än ett underskott av arbetstillfällen.

Miljöpartiet har allt sedan starten 1981 varit kritiskt till den så kallade arbetslinjen, även om det hörs klagomål om att den kritiken åtminstone officiellt tonats ned. För att finna den i mitt tycke skarpaste, mest genomtänkta kritiken får vi faktiskt gå utanför den gröna rörelsen - till alltid briljanta Isobel Hadley-Kamptz, bland annat bloggare och ledarskribent i liberala Expressen. I sitt manifest för "Den Nya Liberala Teorin", som jag tagit upp tidigare, skriver hon bland annat om det grundläggande synsättet inom liberalismen på det karaktärsdanande i möjligheten att göra val. Utom när det gäller arbetet. Där antas vi behöva stimuleras genom nöd och tvång för att göra den ansträngning som samtidigt är den välgörande moraliska kraft som alla är rörande överens om att arbetet är. Vi anses genom ekonomiska incitament behöva tvingas till något som utvecklar oss - som att människor med tvång skulle fås att läsa böcker, ingå meningsfulla relationer eller studera utomlands. Att knappt någon politisk kraft ifrågasätter denna moralism är märkligt.

Gustav Möller (1884-1970), socialminister under större delen av 1930- och 1940-talet.
Gustav Möller (1884-1970), socialminister under större delen av 1930- och 1940-talet.

I en text för tidskriften Arena (även på den egna bloggen) utvecklar Isobel Hadley-Kamptz denna kritik av arbetslinjen. Danska statsvetaren Gösta Esping-Andersen använde andelen av ett lands befolkning som ingick i välfärdssystem som a-kassa och sjukförsäkring som mått på hur väl en välfärdsstat fyller sitt syfte - att "dekommodifiera" arbetaren, dvs. minska människors beroende av att sälja sig på arbetsmarknaden.5 Det har i praktiken fungerat som det slags fuck off-pengar få människor haft i kontanta medel. Denna funktion av välfärdsstaten har partier på båda sidor av blockgränsen sedermera kraftfullt tagit avstånd från, men om det nu finns något karaktärsdanande i att göra fria val borde detta även gälla arbetet - och då är trygghetssystemens dekommodifierande  verkan betydelsefull. Problemet, bortom den partipolitiska retoriken, är att välfärdsstaten är långt ifrån så universalistisk som den var tänkt att vara. Statistiken över alla som lämnat a-kassorna och/eller utförsäkrats av Försäkringskassan talar sitt tydliga språk. Trygghetssystemen är i dag till för en fastanställd medelklass. Övriga hänvisas att söka socialbidrag. Vi står obehagligt nära den paternalistiska fattigvård som socialminister Gustav Möller (S) på 1930-talet kämpade hårt, och delvis lyckades, med att ersätta med en grundtrygghet för alla. Det är nästan omöjligt för någon som är beroende av socialbidrag att förändra sin ekonomiska situation - marginaleffekten är 100 procent, då så gott som alla sidoinkomster räknas av krona för krona. Det är tydligt att vi behöver reformera systemen - och regeringens väg går i helt fel riktning. Vad sägs om medborgarlön (basinkomst)?

För övrigt har jag hört ryktas om en spännande nyutgåva av Paul Lafargues anarkistiska klassiker Rätten till lättja (1883). Den ser jag fram emot!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om a-kassan, Alliansen, arbetslinjen, grundtrygghet, Gustav Möller, Isobel Hadley-Kamptz, jobbpolitik, medborgarlön, paternalism, rödgröna, sjukförsäkringar, socialbidrag, solidaritet

Noter

  1. Angela Aylward & Christina Aylward Alvelin, Levnadsgaranti: Recept för en grön vänster, Federa, 2010, s 19. []
  2. Aylward & Aylward Alvelin, 2010, s 19f. []
  3. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) är, utan stöd hos vare sig Finansdepartementet eller Finanspolitiska rådet, av uppfattningen att jobbskatteavdraget hittills skapat 75.000 nya jobb. Det skulle ge en kostnad på drygt 930.000 kronor per jobb. []
  4. Aylward & Aylward Alvelin, 2010, s 27, som bygger på Socialförsäkringsutredningens skrift Samtal om socialförsäkring, nr 4: Vad är arbetslinjen?, som pdf. []
  5. Gösta Esping-Andersen, The Three Worlds of Welfare Capitalism, Polity Press 1990. []

Kommentera!

Kommentera