Tidigare år vid den här tiden

Av den 1 januari, 2012

Det är alltid med en känsla av nystart som jag skriver det första blogginlägget för ett nytt år. Jag tyckte det var lite kul att gå igenom vad jag skrivit vid tidigare års början, för lite extra inspiration.

Hösten 2004 gick jag med i föreningen Vägval Vänster, VVV, sedan jag uppfattat den som en ambition att samla en bred vänster - såväl utomparlamentarisk som partibunden, men överskridande de begränsningar som partipolitiken ofta reser. Att föreningen uppstått som följd av en intern konflikt inom Vänsterpartiet var jag endast vagt medveten om. Under större delen av våren 2004 hade jag befunnit mig på resande fot som backpacker i Latinamerika och hade missat det mesta av den debatt som omgav valet av Lars Ohly till partiledare.1 Mitt första inlägg på VVV:s debattsajt publicerades den 28 februari 2005. Efter en essä om humanismen, från september 2004, är det den första text man kan hitta här på bloggen. I början använde jag den mest som arkiv.

Wallerstein och den gamla vänstern

Föreningen Vägval Vänster.

Sedan början av tjugoårsåldern, ungefär i samband med att jag inledde mina universitetsstudier hösten 1999 och i högre grad än tidigare började reflektera kring mina politiska uppfattningar, har jag uppfattat mig som tillhörig någon form av frihetlig vänster. Det första inlägg jag skrev för Vägval Vänsters debattsajt, "Låt VVV vara ett forum för systemkritiska röster", är präglat av influenser från de rörelser för global rättvisa som sedan Porto Alegre 2001 samlats kring sociala världsforum (World Social Forum) och från vänsterintellektuella som Immanuel Wallerstein och Jürgen Habermas. Jag var sedan ett par år tillbaka en uppskattande läsare av tidningen Arena - som jag uppfattade som något mindre förenklande och förutsägbar än Ordfront Magasin som jag tidigare prenumererat på. I inlägget argumenterar jag för en mer konstruktiv syn på Europeiska unionen än den som vanligen präglade vänstern och de gröna, för en konfrontativ dialog med liberaler syftande till att få dem att leva upp till sina ideal samt för ett närmande till den globala rättviserörelsen.

Främst var det nog Wallerstein som influerade mitt politiska tänkande vid den här tiden.2 Bland annat hävdar denne att den gamla vänstern - det vill säga såväl socialdemokrater som kommunister före 1968, då ett nytt slags vänsterrörelse anses ha sett världens ljus - drevs av en tvåstegsstrategi: Först ta över regeringsmakten, antingen genom parlamentarism och demokratiska val, eller genom statskupp. Därefter förändra samhället genom att med regeringsmakten driva igenom sin politik. Wallerstein hävdar att 1968 var en misstroendeförklaring mot denna strategi. Den gamla vänstern har, menar han, misslyckats med strategins andra steg: Att förändra samhället. Nu är jag inte längre så säker på om jag håller med honom på den punkten. Socialdemokratins Sverige är ett utmärkt exempel på hur den gamla vänstern faktiskt har lyckats, genom långsiktiga reformer, att styra samhällsutvecklingen mot mindre ojämlikhet och bättre förutsättningar för individernas fria utveckling. 2005 kunde jag inte tänka mig att rösta på Socialdemokraterna. Delvis var det för att jag delade Wallersteins uppfattningar.

Men vi ska komma ihåg att även om den gamla vänstern försökte förändra samhället, så var den också formad av den samtid i vilken den verkade. Socialdemokratins fyrtioåriga nedgång hänger intimt samman med att samhället sedan sextiotalet förändrats på ett sätt som socialdemokratin på något sätt misslyckats med att greppa. Det handlar om såväl de organisatoriska förutsättningarna som den idépolitiska hegemonin och de socioekonomiska villkoren. Om socialdemokratin på nytt ska kunna göra sig gällande, så som den en gång gjort, så måste ett nytt socialdemokratiskt landskap växa fram.

Vad är vänster i dag?

Johan Lönnroth

På sätt och vis var det nog Vägval Vänster - eller mer specifikt: Johan Lönnroth - som gjorde mig till socialdemokrat, även om jag inte fattade det då. Idémässigt är Vänsterpartiet, trots en del retoriska övertoner hos vissa av dess medlemmar, i allt väsentligt ett socialdemokratiskt parti. Olof Palme skulle i dag sannolikt ha varit vänsterpartist, om det inte varit för en liten men mycket betydelsefull sak: den förkärlek för att vara i opposition som är så stark i partiets tradition. Kanske var det också det här - mer än motsättningar mellan vänster och höger, eller mellan statssocialism och frihetlig socialism - som var den springande punkten i konflikten mellan så kallade traditionalister och förnyare, yngre partiarbetare och äldre förtroendevalda, som gav upphov till bildandet av föreningen Vägval Vänster. "Politik är grovarbete. Man blir skitig och man får kompromissa med verkligheten." Orden kommer från en vänstersosse. Men de är också en träffande motivering till det samarbete mellan Vänsterpartiet och den socialdemokratiska regeringen som var en förutsättning för budgetsaneringen på nittiotalet. Den yngre generationen av vänsterpartister, de så kallade traditionalisterna, kunde inte förlåta Johan och andra så kallade förnyare för detta samarbete.

Också det första inlägget från 2006 är en debattartikel publicerad hos Vägval Vänster, "Var finns 'den nya vänstern'?". Där resonerade jag kring höger/vänsterskalan, kring staten, marknaden och civilsamhället, samt kring klassbegreppet. Läst i efterhand är det mest intressanta i texten det som handlar om själva etiketten vänster. Och där är det inte så mycket sånt jag skrev, som det jag refererade till i en tidigare artikel av Alternativ Stads Jan Wiklund (hans artikel går tyvärr inte längre att hitta, men han har nyligen fört liknande resonemang på temat). Jans artikel verkar ha gjort djupare intryck på mig, eller slagit an en ton hos mig, för jag har själv på min blogg argumenterat kritiskt kring etiketter som socialist, vänster, feminist, etc., som ett slags identitetsmarkör.

Under VVV-tiden kunde jag referera till mig själv som socialist, i dag är jag tveksam till att ens kalla mig vänster. Precis som Jan skriver är det viktiga inte vad man kallar sig, utan vilket sakligt innehåll man argumenterar för. Att vara traditionell, arbetarklassvurmande socialdemokrat kan vara identitetspolitik - eller snarare: livsstilspolitik - om det till exempel handlar om att klä sig i flanellskjorta, dyrka Bruce Springsteen och tycka att koka kaffe på partimötena är det bästa man kan göra för att föra arbetarklassens sak framåt. Men det är inte det som varit nyckeln till socialdemokratins framgångar, utan något som Jan lyfter fram: intressepolitik. Socialdemokrati har inte handlat om att "vara vänster" - eller ens om att värna om de mest utsatta och att hata kapitalismen - utan det har handlat om att se intressen som förenar breda befolkningsskikt, nedifrån och upp, och att föra en politik som tillvaratar dessa intressen. Idéutveckling är viktigt, men det avgörande är att göra denna analys av intressen.

GMO och den "naturliga" miljörörelsen

Det var under VVV-tiden som jag gick med i Miljöpartiet, även om jag röstade på MP redan 2002 (som följd av en kvällskurs i ekosofi). Vi var fler som lockades över dit, och kanske inte i första hand på grund av miljöpolitik - utan snarare för att MP med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som språkrör kommit att inta ungefär den position som Vänsterpartiet hade ett par mandatperioder tidigare: för radikal samhällsförändring, men utan alltför mycket av de retoriska övertoner som V-traditionalisterna stod för.

GMO enligt Greenpeace.

Om det är någonting i miljörörelsen som präglats av retoriska övertoner, och kanske inte  alltid så mycket kunskapsbas, så är det hållningen till genmodifierade organismer, GMO. Tillsammans med en annan VVV-aktiv, Maria Hagberg (som dock valde att engagera sig i Feministiskt initiativ och inte Miljöpartiet), gav jag mig in i en debatt om GMO i Göteborgs fria tidning. I debatten, som jag sammanfattade här på bloggen i början av 2007, deltog även Kathleen McCaughey, GMO-talesperson för Greenpeace, Lars Igeland från Jordens vänner, samt Vänsterpartiets Anja Karlsson Franck. Maria och jag var i våra inlägg kritiska till hur storföretag som Monsanto skaffar sig monopol på utsäde genom patent på GMO, och hur de utnyttjar denna position på ett för mer eller mindre fattiga småbönder destruktivt sätt. Men vi menade också att debatten om GMO försvåras av att inte minst Greenpeace använder sig av en religiöst färgad retorik om GMO som någonting "onaturligt". Traditionell djuravel och växtförädling, som människan ägnat sig åt i tusentals år, skulle vara minst lika onaturlig. Visst finns det gröna civilisationskritiker som skulle vilja vrida utvecklingen tillbaka till innan människan blev bofast jordbrukare. Men om man inte vill det - och det finns ingen anledning - bör man nog ha en mer nyanserad syn på GMO än den kristna högern har på stamcellsforskning.

Det finns en djup motsättning i den mer filosofiskt präglade, radikala delen av miljörörelsen. Å ena sidan hävdar man att miljöförstöring grundar sig i en uppfattning om människan som skiljd från resten av naturen. Å andra sidan har man i sin tur en syn på naturen som det av människan opåverkade. Det här gör att man har svårt att ta fram lösningar som kan få legitimitet i breda befolkningslager, eftersom resonemanget draget till sin spets innebär att det bästa vore om människan aldrig hade funnits. Näst bäst vore om hon upphör att finnas. Det är den politiska sidan av problemet. Filosofiskt sett skulle jag föredra en teori som ser människan som en del av naturen - eller hellre: som en del av ekosystemen - men som genom de enorma resurser hon haft till förfogande gjort stor skada. Hon har också stora möjligheter att göra något åt detta, genom politiska beslut och genom teknikutveckling. En sådan teori, som lägger fokus inte på människan mot naturen, skulle också ge större förutsättningar för att få fram lösningar med bred politisk legitimitet. Den skulle vara filosofiskt stringent och politiskt gångbar. Jag kallar en sådan teori för en generaliserad ekologism.

Fortsättning följer.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om ekologism, ekosofi, GMO, Greenpeace, Immanuel Wallerstein, Jan Wiklund, Johan Lönnroth, Maria Hagberg, Miljöpartiet, miljörörelsen, socialdemokrati, tredje vänstern, Vägval Vänster, Vänsterpartiet

Noter

  1. Jag var medlem i Ung vänster något år i slutet av 1990-talet, men har aldrig varit medlem i partiet. Första gången jag fick rösta, 1998, blev det Vänsterpartiet, men sedan 2002 har min röst gått till Miljöpartiet. Efter valet 2010 gick jag över till Socialdemokraterna. []
  2. Lite senare översatte jag ett par texter av honom för Vägval Vänsters webbplats, och ett år senare skrev jag en recension av ett par av hans böcker för Arena. []

Kommentera!

6 reaktioner på ”Tidigare år vid den här tiden

  1. Johan Lönnroth (1 comments)

    Jag blir både smickrad och fundersam när Jimmy skriver att jag påverkat honom att bli socialdemokrat. Fundersam e3ftersom jag känner att de frihetliga idéer vi hade i Vägval Vänster just nu är mer marginaliserade i S jämfört med MP och till och med jämfört med i V. Men samtidigt kan jag begripa resonemanget att just därför behövs Jimmy allra mest där. Hoppas nu att det nya året skall innebära att samtalen lokalt över alla den rödgröna vänsterns partigränser äntligen kommer igång.

    Svara
    1. Anonym (26 comments)

      Jag förstår att du är fundersam, Johan. Hos Socialdemokraterna finns onekligen en tradition av att förvalta makt som inte rimmar så väl med de frihetliga idealen. Inom flera politikområden - jag tänker kanske främst på övervakning och migration - har själva politiken lämnat en del övrigt att önska.

      Men saken har flera aspekter. Dels finns folkrörelsetraditionen men också den statsindividualism som Berggren och Trägårdh skriver om i Är svensken människa?, dels handlar det just om den inställning till politiken som jag skriver om. Här tänker jag på hur du brukar utrycka skepsis mot vänsterns voluntarism, om man så vill, och förkärlek för abstrakta teorier som det i och för sig kanske inte är något fel på men som ligger långt från det politiska hantverket. För att inte tala om vikten av att faktiskt åstadkomma någonting, vilket kräver kompromisser med verkligheten.

      Socialdemokraterna behöver förändras. Det räcker inte att ha en stolt tradition att bygga på, utan denna måste hela tiden på nytt förhålla sig till de rådande omständigheterna. Här vill jag försöka bidra med något.

      Svara
  2. Pingback: Nordamerikanska republikens radikala alibi « strötankar och sentenser

  3. Pingback: Ännu ett år till handlingarna « strötankar och sentenser

  4. Pingback: Den svenska vänsterns historia « strötankar och sentenser

  5. Pingback: Pragmatismens vedermödor - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

Kommentera