Tankar om jämställdhet och mångfald

Av den 12 mars, 2005

I följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats som fortsättning på ett tidigare inlägg, argumenterar jag för en feministisk och antirasistisk vänster. Bland annat tas synen på biologi, religion och medborgarskap upp.

Jag skulle här, som mitt andra bidrag till debatten om de tio politiska ståndpunkterna, vilja ta upp det feministiska perspektivet. Samtidigt upplever jag att det finns frågor som helt saknas (det hade lämnats förslag, t.ex. angående integration, som inte togs med). På VVV:s hemsida har de alla diskuterats – feminism och rasism såväl som frågor om religion och mångfald – men det skadar inte att diskutera dem mer. Här följer mitt försök att bidra.

Feminism och hbt-frågor

Det fanns en feministisk ståndpunkt bland de tio fastslagna. Man enades om att tillämpa feminism som ett verktyg för praktisk politik, med syfte att skapa rättvisa villkor för kvinnor och män. Utmärkt! Men idag, när statsministern kallar sig feminist och oppositionsledaren hållit inledningstal på Pridefestivalen, är det ett till intet förpliktigande uttalande. Det kommer att krävas fördjupande diskussioner.

Säkert är det inget sammanträffande att, samtidigt som det spekuleras om ett nytt feministparti, en stor debattartikel av neurofysiologen Germund Hesslow tas in i DN – en artikel där denne argumenterar mot att den moderna feminismens program kan genomföras i ett civiliserat samhälle. Inte oväntat håller han någon tid senare ett föredrag i regi av tankesmedjan Timbro. Frågan är om någon överhuvudtaget är ute efter att genomföra det som professor Hesslow och andra säger sig vara emot: ett totalt utslätande av alla individuella skillnader. Det är ett faktum överlag att män har högre lön, att kvinnor tar mer ansvar för hemmet, att män hetsar till krig och också är soldater, att kvinnor blir våldtagna och indragna i sexhandel, etc. Om detta nu skulle bero på biologiska skillnader mellan könen, så innebär det inte att vår strävan efter en mer human värld bör överges. Det spelar inte någon större roll huruvida skillnader har en biologisk orsak eller är socialt konstruerade – evolution är förändring, om än mycket långsam, men också kulturella företeelser har visat sig oerhört seglivade.

Målsättningen måste vara att om man inte kan förändra människors könsroller, så bör man åtminstone undvika att cementera dem. Det är väl trots allt en liberal ståndpunkt? Är det kollektivistiskt att det ska finnas könsneutrala kläder för barn, att uppmuntra flickor att ta för sig mer, att tillåta pojkar att visa känslor, att hos alla barn – pojkar såväl som flickor – odla medkänsla och motverka våldstendenser? Detta är humanistiskt och liberalt, men också feministiskt. Det är ändå märkligt att när en neurofysiolog hävdar att aggressivitet och otrohet är naturligt för män, så accepteras det, men när en vänsterpolitiker för fram tanken att det är samma patriarkala strukturer som verkar i Sverige som det är i talibanernas Afghanistan – då talas det om en kränkning av ”den svenske mannen” (vem nu han är).

Angående hbt-frågor, exempelvis homoäktenskap, kunde en tanke vara att i Sverige införa en modell liknande den franska: Fullfölj sekulariseringen genom att helt skilja det civila/borgerliga från det kyrkliga. Som juridisk och helt könsneutral handling måste alla – hetero- såväl som homosexuella – registrera sitt partnerskap hos en sekulär myndighet. Vill man sedan ha ett kristet, muslimskt, judiskt eller något annat slags religiöst bröllop står det helt fritt, men det är ingen juridisk handling. För de församlingar som önskar bibehålla en konservativ hållning finns det åtminstone inget inflytande över människors medborgerliga rättigheter.

Mångfald och religiös förståelse

Ett perspektiv som helt saknades bland de tio ståndpunkterna gällde sådant som främlingsfientlighet, högerpopulism, kulturell mångfald, islamofobi, antisemitism och religiös förståelse. Det finns förstås ett antal aspekter av dessa frågor, men det tycks finnas en rädsla hos åtminstone den parlamentariska vänstern att ta upp debatten om rasism för att stävja utbredningen av folkligt stöd för främlingsfientliga åsikter och partier. Kanske är man alltför fixerad vid sitt klassperspektiv för att se detta som ett problem. När nu Folkpartiet uppvisar allt fler tendenser till högerpopulism, så bör VVV kunna göra gemensam sak med mer vänstersinnade liberaler – mer liberala liberaler, kanske man skulle säga. Tidskriften Arena hade förra året ett temanummer (#3/04) om att helt öppna för fri invandring. Det fanns där många intressanta argument och idéer som vänstern skulle kunna föra fram.

En tanke som dykt upp i debatten om Folkpartiets förslag, inte för första gången, är att man måste göra det svårare för dem som ”kommer till Sverige för att begå brott”. Det finns säkert de som har detta som syfte – krigsförbrytaren Arkan kan vara ett exempel – men andelen måste vara oerhört liten. Även de som har utländsk bakgrund och faktiskt begår grova brott i Sverige, befinner sig knappast i landet för att det skulle vara lättare att begå brott här. Den höga brottsligheten i vissa invandrartäta områden måste rimligtvis bero på socioekonomiska förhållanden, vilka till största delen beror på misslyckanden från svenska myndigheters sida. Det finns förstås andra orsaker också. Ändå förefaller det mig som att argumenten för Folkpartiets förslag bygger på en hotbildsretorik som är varken realistisk eller liberal. Inte heller arbetskraftsinvandring är nödvändigtvis ett ont, vilket också togs upp av Niklas Jakobsson på VVV:s hemsida.

Såväl Sverige som EU måste i högre grad bli en medborgarstat, respektive medborgarunion. Det är den verkligt liberala målsättningen. Politiska och sociala rättigheter bör vara avhängiga var man bor, inte vad man talar för språk, har för hudfärg, födelseort, bakgrund, etc. Vidare bör det uppmuntras till dialog mellan religiösa grupper, samt mellan de religiösa och de mindre troende. Sådant förekommer förvisso alltmer. Konkreta möten mellan människor, där man försöker acceptera skillnader och se likheter, bidrar till förståelse och gynnar mångfald på lika villkor. Detta innebär inte att exempelvis hedersmord eller könsstympning ska tolereras, inte heller förföljelse av homosexuella i Bibelns namn, men det gör kanske att båda parter lättare kan se vad som är religiös tro och vad som är en praxis som kan avskaffas. Helt säkert motverkar det hotbildsretorik och rädsla för den andre.

Undervisningsmaterial för grundskolan bör förbättras, inte minst inom religionskunskap. Barn är ofta öppensinnade och tar varandra först och främst för människor, men skolan förmedlar – oftast, får man hoppas, oavsiktligt – fördomar som finns hos vuxna och som sedan präglar barnen när de växer upp. Skolan måste vara sekulär, betona mångfalden och våga diskutera värderingar, snarare än kristet vinklad eller antireligiös. Troligen hjälper det också mot religiösa högerkrafter. Framgången för George W Bush vid de båda senaste valen i USA berodde, förefaller det, till stor del på att vänstern inom och utanför det Demokratiska partiet ända sedan sextiotalet försummat sådana frågor. Då får högern sätta agendan. En liknande utveckling i Sverige, eller Europa, är knappast önskvärd.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om äktenskapslagstiftning, feminism, Folkpartiet, genus, Germund Hesslow, hbt-frågor, jämställdhet, medborgarskap, migration, religion, sekularisering, skolpolitik, Timbro, Vägval Vänster

Kommentera!