Tankar efter ett samtal med Forum Egalia

Av den 16 oktober, 2013

Anna Jivén från tankesmedjan Forum Egalia var med vid vårt medlemsmöte för Tjänstemännens socialdemokratiska förening. Det blev ett mycket spännande samtal, och det väckte en del tankar som jag här vill dela med mig av.

Forum Egalia är en tankesmedja som lanserades under Socialistiskt forum på ABF förra vintern, och som har tagit sig uttryck i några debattartiklar samt en rad evenemang tillsammans med partiet och med facket. Tankesmedjan arbetar med socialdemokratin i fokus, men den är inte en del av partiet. För en tid sedan var Anna Jivén, som sitter i tankesmedjans styrelse men till skillnad från de flesta av ledamöterna finns i Göteborg, inbjuden att komma och prata på ett medlemsmöte för min partiförening Tjänstemännens S-förening. Jag tänker inte göra någon representativ sammanfattning av samtalet, utan vill bara ta upp några tankar som det väckte hos mig. Hoppas ni orkar läsa.

Tillväxtparadigmet

Forum Egalia är en socialdemokratisk tankesmedja som bildades vintern 2012 av bland andra Mattias Vepsä och Sara Karlsson.

Den ekonomiska tillväxten har varit en fråga för miljörörelsen - mer eller mindre, oftast det senare, högprioriterad - åtminstone sedan Romklubben släppte sin rapport Tillväxtens gränser (1972). På senare år har Tim Jackson, med sin bok som översattes till svenska 2011, och i Sverige nätverket Steg 3 fokuserat på problematiken.1 Det handlar om att det finns en korrelation mellan världens ekonomiska tillväxt, mätt som ökning av BNP per capita, och en rad indikatorer som genomsnittlig yttemperatur på norra halvklotet, koncentrationen av koldioxid i atmosfären, förbrukningen av färskvatten, artutrotning, skövling av regnskog, utfiskning, etc. Annorlunda uttryckt är en ekonomisk modell som bygger på obegränsad tillväxt oförenlig med planetärt begränsade resurser. Därför finns det de som menar att vi måste problematisera tillväxten, genom att förespråka andra värden än materiellt välstånd eller införa andra mått på välstånd än just BNP. Personligen är jag av uppfattningen att problematisering har sina begränsningar, sett till reella effekter, men det ligger förstås någonting i att tillväxten är "problematisk". Det har vi känt till i fyrtio år. Men hur kommer vi vidare?

Ett av skälen till att att frågan är svår för socialdemokratin har att göra med finansieringen av välfärden. Det finns flera aspekter på detta. En är att det så kallade gemensamma åtagandet vilar helt på skattemedel, och vid en bibehållen skattekvot (skatteintäkterna som andel av BNP) måste den totala ekonomin växa för att inte nedskärningar ska vara nödvändiga.2 Därtill har regeringen, genom sina skattesänkningar på 140 miljarder netto sedan 2007, sänkt skattekvoten. Dessa skattesänkningar är inte självfinansierande, vad än förespråkare hävdar. Om vi exempelvis vill ha högre kvalitet i vården och/eller möta behoven hos en åldrande befolkning måste skatteintäkterna upp - genom höjd skattekvot, ökad tillväxt eller en kombination av de två. Skatteintäkterna måste, enligt Konjunkturinstitutet, öka för att ens bibehålla dagens kvalitetsnivå på en rad områden.

Arbetstid och omfördelning

Det är en grov förenkling att se den offentliga sektorn som tärande på en närande privat sektor - Gunnar Myrdal talade om produktiv socialpolitik, att det förebyggande arbetet mot orättvisor och social utslagning är investeringar som på sikt får en positiv effekt i ekonomin, och Douglass C North har grundligt sågat idén att en effektiv marknadsekonomi kräver en liten offentlig sektor och låga offentliga utgifter.3 Men på samma sätt som det gemensamma åtagandet understödjer den privata sektorn, så vilar det offentliga rent finansiellt på det privata. Vi kan vilja få ned antalet arbetade timmar genom åtgärder som generell arbetstidsförkortning - och på så vis växla in en ökad produktivitet i sänkt arbetstid till bibehållen lön, istället för i löneökningar och därmed ökad privat konsumtion. Men då måste vi vara medvetna om att det, allt annat lika, bland annat undergräver finansieringen av det gemensamma åtagandet.4

Walter Korpi, professor i sociologi, har bland annat deltagit i debatten om den svenska arbetsmarknads- och välfärdspolitiken i relation till ekonomisk utveckling.

En på sätt och vis ännu större utmaning mot socialdemokratin har att göra med det som Walter Korpi och Joakim Palme i en vetenskaplig artikel från 1998 kallade för omfördelningsparadoxen.5 Det handlar i korthet om att låginkomsttagare gynnas mer av ett system som tycks vara riggat för höginkomsttagare, exempelvis genom inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna eller ett icke-behovsprövat barnbidrag, än ett som är skräddarsytt för att stötta de fattigaste. Bland annat för att ett sådant välfärdssystem har stark legitimitet också i de högre inkomstskikten, som därmed inte ser något behov av egna försäkringslösningar som kan undergräva det gemensamma. Samtidigt som låginkomsttagare oftare blir sjuka och arbetslösa än höginkomsttagare. De har också en större marginalnytta av bidrag som utformas generellt och som går till alla inkomstgrupper.

Haken med ett generellt, universalistiskt system som den skandinaviska välfärdsstaten är ett stort behov av skatteintäkter. Som den ovan refererade Douglass C North visat är det inte till skada för den ekonomiska utvecklingen, men som jag varit tidigare inne på kräver den kostsamma (inte i förhållande till utdelning, men i förhållande till finansiering) välfärdspolitiken ekonomisk utveckling för att inte behovet av omfördelning ska bli desto större. Om en reform gör att de sämst ställda får det mycket bättre är man mer beredd att acceptera den, om man samtidigt själv kan få det lite bättre. Om alla får något tillbaka av det offentliga ökar viljan att betala skatt, och då ökar de tillgängliga resurserna för att förbättra för svaga grupper. Förenklat förutsätter det här att kakan hela tiden växer. Annars måste några få det sämre för att andra ska få det bättre.

Och som välfärdsforskaren Gösta Esping-Andersen visat har den skandinaviska välfärdsmodellen aldrig genom skatterna omfördelat särskilt mycket mellan inkomstgrupper.6 Snarare har det varit den socialdemokratiska skol- och utbildningspolitiken som ökat människors livschanser oberoende av social bakgrund, samt Rehn-Meidnermodellen med starka fackföreningar, solidarisk lönepolitik och aktiv arbetsmarknadspolitik som ökat jämlikheten. Somligt av detta är strukturreformism, en institutionell fråga om spelregler för arbetsmarknad och näringsliv, och det har knappast belastat skattemedlen mer än alternativet (snarare har det i förlängningen varit en nettovinst för det gemensamma). Annat har åtminstone initialt kostat en hel del. Även om det går utmärkt att argumentera för progressiva skatter utifrån den nationalekonomiska teorin om marginalnytta - det gjorde den världsberömde Knut Wicksell - så måste vi ägna ganska mycket tankemöda åt hur vi utvecklar en välfärdsmodell som inte har hög ekonomisk tillväxt som en förutsättning.

I morgon kommer ett andra, avslutande inlägg med reflektioner från samtalet med Anna Jivén.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anna Jivén, arbetstidsförkortning, Douglass C North, Forum Egalia, Gösta Esping-Andersen, Gunnar Myrdal, hållbarhet, klimatpolitik, Knut Wicksell, omfördelning, skattepolitik, strukturreformism, tillväxt, Tim Jackson, Tjänstemännens socialdemokratiska förening, välfärd

Noter

  1. En av initiativtagarna till Steg 3 är miljöpolitikern och opinionsbildaren Anders Wijkman, Europaparlamentariker för Kristdemokraterna som började sin politiska bana som förbundsordförande för Moderata ungdomsförbundet, Muf. Han är för närvarande också en av två ordförande för Romklubben. []
  2. Något som börjat diskuteras på sistone – av Lars Calmfors, på Ekonomistas, i Fokus – är hur det så kallade reformutrymmet uppstår. Det är inte så enkelt som att detta växer med BNP. Snarare handlar det om att statens utgifter – statsbidragen till kommunerna, arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, barnbidrag, föräldrapenning, garantipension, studiebidrag, etc. – är satta i kronor, medan intäkterna det vill säga skatterna är satta i procent. Det innebär att intäkterna växer med BNP medan utgifterna ligger still. Bland annat har detta till följd att kommunerna ständigt måste spara, trots att den totala samhällsekonomin växer. Nuvarande regering har låtit detta finansiera skattesänkningar av en omfattning Bo Lundgren aldrig lyckades få mandat för, men det är knappast någon hemlighet att också socialdemokratiska regeringar genomfört nedskärningar. Det är bra att den här frågan kommit upp på bordet. Om åtstramningspolitiken ska komma till någon ände är diskussionen om reformutrymmet helt nödvändig. []
  3. North visar i Violence and social orders: a conceptual framework for interpreting recorded human history (North, Douglass C., John J. Wallis & Barry R. Weingast, 2009) att i länder vars BNP per capita överstiger 20 000 dollar om året är andelen offentliga utgifter i genomsnitt 53 procent av BNP. I de riktigt fattiga länderna, vars BNP per capita understiger 5 000 dollar per år, utgör de offentliga utgifterna endast 27 procent av BNP. Rika länder har helt enkelt en större offentlig sektor än fattiga länder. Ekonomiskt välstånd kräver omfattande offentlig sektor. Inte minst socialförsäkringssystemen blir mycket mer samhällsekonomiskt kostsamma om de skall produceras på marknader än om de sköts av staten, något som blir tydligt om man jämför sjukvårdskostnaderna för USA med länder som har allmän och offentligt finansierad sjukvård. De ligger på 16 procent av BNP för USA, men bara 9 procent av BNP för Sverige. []
  4. LO:s dåvarande chefsekonom Lena Westerlund skrev i en analys efter valet 2010 följande.

    Ekonomisk tillväxt mätt som BNP-ökning (dvs det samlade förädlingsvärdets ökning under ett år) påverkas både av antalet arbeta- de timmar och av förädlingsvärdet per arbetad timme, dvs produktivitetsökningen. Långsiktigt har BNPs ökning stämt väl in med den långsiktiga ökningen av produktiviteten. Politik som bidrar till båda är den mest framgångsrika på sikt. Den borgerliga regeringens ekonomiska politik är ensidigt inriktad på att öka antalet arbetade timmar medan produktivitetsfrämjande åtgärder lämnas därhän. Tvärtom leder deras politik enligt min bedömning sammantaget till sänkt produktivitet på sikt, vilket är oroande.

    Lena Westerlund, Vad vill Socialdemokraterna att svensk ekonomi präglas av år 2025?, Landsorganisationen i Sverige 2011, finns att läsa som pdf. []

  5. Korpi, Walter & Palme, Joakim, "The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality: Welfare State Institutions, Inequality, and Poverty in the Western Countries", American Sociological Review, Vol. 63, No. 5 (Oct., 1998), pp. 661-687. Artikeln har nyligen bemötts av Marx, Ive, Lina Salanauskaite & Gerline Verbist, "The paradox of redistribution revisited", Herman Deleeck Centre for Social Policy, University of Antwerp, September 2013. Finns som pdf. []
  6. Esping-Andersen, Gösta, Jämlikhet med en lycklig bourgeiosie: Den socialdemokratiska vägen till jämlikhet, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg, 2013. Finns som pdf. []

Kommentera!