Tankar efter ett samtal hos ABF

Av den 5 september, 2013

Härom kvällen lyssnade jag på ett samtal på temat Husby, Backa, Rosengård, arrangerat av ABF Göteborg. Som alla riktigt bra samtal satte det spår i mina tankar efteråt. Några saker vill jag dela med mig av här.

Samtalet på ABF kretsade bland annat kring vårens upplopp i Husby, Stockholm, utförsäljningen av hyresrätter i Alby, Botkyrka, och föreningen Pantrarna för upprustning av förorten, Biskopsgården i Göteborg. Jag tänker inte ge mig på vare sig en representativ sammanfattning av samtalet eller någon egen analys av händelserna, utan vill bara kort ta upp några tankar som samtalet väckte hos mig.

Jakten på medelklassen

Sewilius Berg modererade samtalet mellan Homeira Tari, Majsa Allelin, Lisa Kings, Håkan Thörn och America Vera-Zavala.

Det talas en del om jakten på medelklassen, eller på mittenväljarna om man så vill. Inte minst är det relevant i det här sammanhanget. Reformer som nuvarande regering genomdrivit - avskaffad fastighetsskatt, jobbskatteavdrag, rutavdrag, etc. - har främjat framför allt medelinkomsttagare. De har dessutom undergrävt det offentliga åtagandet, eftersom de inte är självfinansierande, och tillsammans med ett stagnerat byggande har de bidragit till en uppblåst bostadsmarknad och ökad skuldsättning hos en stor del av landets hushåll.

De här sakerna står till stor del i centrum för den offentliga debatten - eller snarare: de är en ickefråga, då inget politiskt parti med reellt inflytande vill röra dem. Det blev inget regeringsskifte 2010 eftersom oppositionen "retat upp medelklassen", om ni minns. Nu är det inte helt enkelt att i ett slag återställa nuvarande regerings skattesänkningar, just på grund av hushållens skuldsättning, men varje politisk rörelse måste för att ha någon relevans kunna fästa blicken lite längre in i framtiden. Vad gäller socialdemokratin kan det konstateras att själva kärnan i väljarbasen - de lågutbildade - utgör en allt mindre andel av befolkningen. Mycket tack vare Socialdemokraternas egna reformer. Svansandet för medelklassen är ur det perspektivet begripligt. Men det är sorgligt att inga, eller åtminstone väldigt få, alternativ till borgerlighetens politik kommer upp på bordet. Man kunde tänka sig exempelvis att tjänstemannakollektivets villkor på arbetsmarknaden skulle bli en mer central fråga, eller hur marknadsstyrningen av centrala välfärdsområden som vård och skola hotar yrkesetiken hos läkare och lärare. Men nej. Istället handlar det om avdrag för hushållsnära tjänster, som ska justeras bara lite grann, och från vänster hur oseriösa riskkapitalbolag skor sig på välfärden.

En stad som håller ihop

De frågor som framför allt inte kommer upp på agendan är hur vi bygger ett anständigt samhälle för alla, ett samhälle som håller ihop. Att tillgången till bostad och samhällsservice är en social rättighet, inte villkorad efter din bakgrund, inkomstnivå eller position i samhället. Det blir lätt så att huvudfokus för politiken går ut på att attrahera väljare i storstädernas villaförorter, och så kompletterar man i bästa fall det med lite integrationsprojekt (eller nystartszoner) riktade till miljonprogramsområdena. Men det är inte enskilda stadsdelar som är segregerade, det är staden som helhet. Staden är en helhet som måste hålla ihop. Segregation är att den inte gör det. Det gäller villaförorterna och innerstaden, såväl som miljonprogramsområdena. Det som behövs är helt enkelt en generell stadspolitik, politik för hela staden.

Den stora utmaningen är hur vi bygger system som gör det lätt att vara solidarisk. Utförsäljningen av allmännyttan - särskilt i Stockholm, men också i Göteborg - medför att bostadsrättsinnehavare säger nej till nybyggen för att inte riskera marknadsvärdet på sin egen bostad. Samtidigt har allmännyttan under lång tid eftersatt underhållet av hyresrätter som också mer resurssvaga kunnat hyra. När nu även de kommunala hyresbolagen ska vara vinstdrivande väljer de att lyxrenovera sina bostäder, vilket innebär att människor tvingas flytta. Jag vill föreslå en politik som bryter utvecklingen mot ökad skuldsättning hos medelklasshushållen och kyler av bostadsmarknaden. IMF varnar nu för en svensk bostadsbubbla, som kan leda till en ny bankkris. Nödvändigt är att avskaffa, eller åtminstone reducera möjligheten till ränteavdrag, samt att öka amorteringskraven. Och det behöver byggas mycket mer, vilket är en stor utmaning i sig. Samt sist - men inte minst - behöver vi utforma en ny roll för allmännyttan. Kommunala bostadsbolag kunde ombildas till allmänintressebolag, där den främsta drivkraften är andra värden än vinst, och där det finns stora möjligheter till lokalt deltagande.

Det gemensamma åtagandet

Förutom bostäderna handlar en stor fråga om likvärdig tillgång till utbildning och grundläggande samhällsservice. Det här ska vara sociala rättigheter som tillkommer alla som lever i Sverige. OECD riktade nyligen kritik mot den svenska skolan - skillnaderna i skolresultat mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund har ökat under lång tid. Kompensatorisk resursfördelning, det vill säga att mer resurser tilldelas de skolor och de elever som har störst behov, pekas ut som något som kan vända utvecklingen. Men trots att svensk lag föreskriver detta så förekommer det i liten utsträckning. Skolverket konstaterar att ”det stora flertalet av kommunerna inte har någon tilläggsresurs baserad på socioekonomiska faktorer vare sig i förskola, grundskola eller fritidshem. I de kommuner som har en sådan tilläggsresurs – var femte när det gäller förskola, var fjärde när det gäller grundskola och var tionde när det gäller fritidshem – utgör resursen i allmänhet en liten andel av budgeten.”

Det här hänger också ihop med frågan om välfärdens långsiktiga finansiering. Något som börjat diskuteras på sistone - av Lars Calmfors, på Ekonomistas, i Fokus - är hur det så kallade reformutrymmet uppstår. Det är inte så enkelt som att detta växer med BNP. Snarare handlar det om att statens utgifter - statsbidragen till kommunerna, arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, barnbidrag, föräldrapenning, garantipension, studiebidrag, etc. - är satta i kronor, medan intäkterna det vill säga skatterna är satta i procent. Det innebär att intäkterna växer med BNP medan utgifterna ligger still. Bland annat har detta till följd att kommunerna ständigt måste spara, trots att den totala samhällsekonomin växer. Nuvarande regering har låtit detta finansiera skattesänkningar på nästan 130 miljarder, men det är knappast någon hemlighet att också socialdemokratiska regeringar genomfört nedskärningar. Det är bra att den här frågan kommit upp på bordet. Om åtstramningspolitiken ska komma till någon ände är diskussionen om reformutrymmet helt nödvändig.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om ABF Göteborg, Alby, allmänintressebolag, åtstramningspolitik, bostadsrätter, Husby, IMF, Lars Calmfors, medborgarrätt, medelklassen, OECD, Pantrarna, reformutrymme, skolpolitik, skuldsättning, stadspolitik, välfärdspolitik

Kommentera!

4 reaktioner på ”Tankar efter ett samtal hos ABF

  1. Pierre Ringborg (6 comments)

    Frågeställningarna som tas upp i bloggen är mycket intressanta. Tyvärr snuttifieras allting i media och hackas sönder till antingen korta debatter i enskildheter och konfrontationer som skapar rubriker.

    Mer uppmärksamhet ägnas att framställa politiska företrädare än sakfrågor i svensk politik. Någonstans styrs ju värderingar som sedan ska omsättas i handling. Ideologisk skolning har ersatts med partilojalitet oavsett vad som framförs. Omvärldsanalyser görs av rapporter någonstans ifrån och eget tänkande vad som är politiskt framkomligt.

    Det är mer saker vi inte tillåts påverka och det ska underordnas en klättermentalitet i samhället där de "bästa" politiska företrädarna ska sållas fram i ett mer likriktat politikersällskap som har mer gemensamt med varandra än hur det ser ut i samhället.

    Ekonomin ger både möjligheter och bromsar och det framstår att när väl valet är över 2014 kommer de hårda bandagen. Skillnaden mot föregående val var att det fanns en optimisk opposition som ville göra något annat. Nu verkar den stagnerat i en politisk missnöjesmajoritet att det bara finns "trotta förslag" från alliansen. Frågan är om denna opposition finns något manöverutrymme att klara av att regera och om det inte är samma typ av regeringspolitik som kommer att föras?

    Svara

Kommentera