Staden i fokus

Tråkigt för oss läsare naturligtvis, men jag vet exakt hur du känner det – been there! Man måste ju inte heller ha en blogg för att bidra, bygga och faktiskt göra något eget i bloggosfären – been there, too! Jag hoppas att vi möts i kommentarsfälten framöver, om du nu verkligen lägger ner strötankarna och sentenserna…

—
Vi får se. För min del kan det mycket väl bli så att om jag inte har någon egen blogg så kommer jag att kommentera andras bloggar betydligt mindre. /Jimmy

Fniss-fniss… Det vore onekligen en idé, Kalle! Men då skulle plötsligt min text vara utgångspunkten – eller snarare ingångshålet – och jag skriver inte fullt så rhizomatiskt att det skulle hålla för en dylik kartografisk behandling. Å andra sidan: Om man på något sätt skapade ett interaktivt medium som tillät än sådan vänding av perspektiven skulle väl det uppmuntra till rhizomatisk textproduktion – varje kommentator tvingades skriva som om man vore början, mitt och slut på samma gång. Spännande!

…

Ja, så spännande är världen i kommentarsfälten, Jimmy! Välkommen?

fan va det verkar inne att lägga ner nudå. den unge werther-effekten goes bloggosfären…

hoppas att du hittar ett fokus eller syfte med bloggen framigenom, för du har mycket intressant att komma med!

—
Tack, det var vänligt! /Jimmy

Instämmer med Louise! Själv har jag låtit Mothugg ligga för fäfot i ett par månader då och då, för att sedan plöja upp den när andan faller på. Och man behöver inte förklara sig: Få saker är väl så menlösa som bloggare som bloggar om att de inte bloggar…

—
Finns det nån bloggare som bloggar om att de inte bloggar? (Bortsett från att jag själv inledde med just det…) Det funkar för dig att låta Mothugg ligga i träda (även om det är tråkigt för oss besökare när du tar uppehåll), så kanske kan det funka för mig. /Jimmy

Du låter lite uppgiven, Jimmy… Det är tråkigt. Frågan är varför – lusten som tryter eller att bloggandet inte längre är formen för dig?

För referens (och som svar på en fråga du ställde på till mig på fejjan, som jag aldrig svarade på): Själv blev jag in i märgen trött på det där auteur-iska som det innebär när man lägger upp en text, som om själva skapandet var klart, slutfört, färdigt, i och med att man tryckte på knappetn och ”publicerade”… Efter det ögonblicket var jag liksom hänskjuten åt ett ändlöst återupprepande av vad jag redan sagt, antingen för att förklara mig eller för att försvara mig. Det stod mig upp i halsen till slut, och gjorde att jag hamnade i en tankens återvändsgränd – jag slutade att tänka nytt, och uppehöll mig vid att ”publicera” texter om vad jag redan tänkt. Själva motsatsen till kreativitet med andra ord. (Jag känner för övrigt fortfarande hur frustrationen stiger och skummar i mig så fort jag hamnar i en diskussion med någon som verkar tro att det går ut på att avgöra vem som har rätt, som vill sluta begreppen omkring Sanningen snarare än öppna dem mot verkligheten.)

Då är det ”byggande” som sker borta hos Kalle oändligt mycket mer tillfredsställande. För mig. Allas tekopp behöver det inte vara. Jag hoppas hursomhelst innerligen att du hittar din tekopp – om det så bara handlar om att hitta tillbaka till den här!

—
Lite uppgiven kanske… Samtidigt känner jag en lättnad över att tänka mycket mindre i termer av vad jag ska skriva härnäst. Kan delvis känna igen mig i din beskrivning av hur du kände. Men jag tror inte så mycket att det är bloggandet i sig som inte är formen för mig – jag måste nog snarare finna formen för mitt bloggande om jag ska fortsätta med det. /Jimmy