Socialdemokratin efter valet

Av den 23 september, 2010

Precis som Fredrik på Tankar från roten skriver är det för tidigt att göra någon djuplodande analys av varför valet gick som det gick. Här följer lösa tankar från mig - utgångspunkter för diskussion snarare än ett debattinlägg.

"Tillväxt sedan 1889" var Socialdemokraternas slogan för valkampanjen 2010.
"Tillväxt sedan 1889" var Socialdemokraternas slogan för valkampanjen 2010.

Det har hävdats att Socialdemokraterna tappat på grund av det rödgröna samarbetet – baserat på en undersökning av United Minds där 3 procent av 1.500 tillfrågade angivit att de bytt block sedan valet 2006. Av dessa ansåg 45 procent (ca 20 personer) att Vänsterpartiet fått för stort inflytande, ungefär lika många att Miljöpartiet fått för stort inflytande.  De som angivit att de bytt block på grund av motståndet mot rutavdraget, eller på grund av motståndet mot kärnkraft, är ännu färre.

Företrädare för Socialdemokraterna i framför allt Stockholmsområdet har framfört åsikten att orsaken till det sämsta valresultatet sedan 1914 (då vi inte ens hade allmän rösträtt här i landet) står att finna i att man ”retat upp” medelklassen. Sakpolitiskt har de framfört samma budskap redan före valet. Problemet med dagens socialdemokrati anses tydligen vara att man inte lyckats vädja till storstädernas medelklassväljare i lika hög utsträckning som Moderaterna. Vi talar här om sådant som fastighets- respektive förmögenhetsskatten, avdraget för hushållsnära tjänster etc. En fråga som lätt infinner sig är – om nu den moderata politiken är så förträfflig, varför inte gå med i Moderaterna? Men jag är inte medlem i Socialdemokraterna, så det är kanske en sak som jag inte kan förstå. Det finns säkert ett egenvärde i att kunna kalla sig sosse.

Det parti som jag däremot är medlem i heter Miljöpartiet de gröna. Vi har knappast ”retat upp” de urbana medelklassväljarna. Tvärtom finns det en radikal medelklass där vi är oproportionerligt stora jämfört med riket generellt. Vi talar här om områden som Södermalm i Stockholm och Majorna, där jag bor, i Göteborg. Det är en inte helt obetydlig väljargrupp i vilken Vänsterpartiet (särskilt före Lars Ohly) och tidigare Folkpartiet (under Bengt Westerberg) haft ett starkt fäste. Det är människor som precis som de flesta andra måste hantera det som kallas livspusslet, men för vilka plånboksfrågorna trots det inte är det som avgör vilket parti de röstar på. Vilket parti vi röstar på.

Miljöpartiets ledande företrädare, särskilt Maria Wetterstrand, har inför frågan om att stödja alliansregeringen varit mycket tydliga med sin kritik av den politik som regeringen fört under den gångna mandatperioden. Det grundar sig på två breda politikområden: klimat- och miljöpolitik, samt socialpolitik och den generella välfärden. Det är detta Miljöpartiet fått väljarnas mandat på att försöka förbättra. Tillsammans med de andra två partierna i det rödgröna regeringsalternativet. Och det är nog få som hävdar att Miljöpartiet missgynnats av detta samarbete. Tvärtom.

Notera att Fredrik Reinfeldt gärna talar om en generös välfärd. Jag ser en kvalitativ skillnad mot vad vi menar med generell välfärd. Det är en välfärd som inte lämnar någon utanför. En generös välfärd kan vara mycket omfattande, men den behöver inte per definition omfatta alla. Det kan vara okej att människor blir utförsäkrade och tvingas förlita sig på försörjningsstöd, om det kan vara en stark markering av att det är arbetslinjen som gäller. Jag vill hävda att det är principen om generell välfärd som är socialdemokratins ryggrad och ledstjärna. Det är fullt möjligt, rentav troligt, att välfärdssystemen behöver reformeras för att bättre kunna uppfylla detta ideal. Särskilt efter alliansregeringens försämringar av framför allt arbetslöshets- respektive sjukförsäkringen. Hur systemen är utformade - vad de exakta ersättningsnivåerna är - har inget egenvärde. Det viktiga är de bakomliggande idealen och vilket utfall de får.

Bara den som har tydliga ideologiska ledstjärnor kan kompromissa utan att förlora sin själ, menar den danske statsvetaren Alf Ross i sin bok Varför demokrati? Socialdemokratin kan svika sina ideologiska ledstjärnor i syfte att maximera röster. Jag är övertygad om att ett sådant projekt kommer att förvärra krisen för socialdemokratin. För Miljöpartiet har fördelningspolitiken inte varit någon av de starkare sidorna. Jag hoppas att det kan förbättras. Men Miljöpartiet har – det har inte minst det här riksdagsvalet visat – som sin ideologiska ledstjärna en stark solidaritet som bland annat vägleder socialpolitiken och knappast kan anses skrämma bort medelklassväljare.

Jag hoppas att Socialdemokraterna fortsätter att värna om den generella välfärden – och helst bli bättre på det – snarare än att falla för plånbokspopulismens lockelser. Mitt stalltips är att Miljöpartiet kommer att fortsätta utveckla allt starkare fokus på solidariteten. Ett fortsatt rödgrönt samarbete är till hjälp för oss som vill det. Men vi kommer kämpa vidare ändå. Socialdemokratin är ett alltför starkt ideal för att vara avhängigt framgångarna för det parti som bär dess namn.

Post scriptum

Det du just läst var ett första utkast till ett bidrag till eftervalsdebatten på Dagens Arena. Spretigt och med en del sidospår, det medges, och jag hade kunnat göra det lite mer stringent. Men jag ville låta det bli en grund för fortsatt diskussion hellre än ett inlägg i debatten.

Mina vänner Johannes Åsberg och Karl Palmås har redan skrivit var sitt inlägg på Dagens Arena. Det har även Marika Lindgren Åsbrink samt Kajsa Borgnäs gjort. Läs dem! Läs gärna också Per Gahrton i Aftonbladet om vikten av att Mona Sahlin får fortsätta leda Socialdemokraterna, Peter Weiderud på DN Debatt om behovet av en ny omvärldsanalys samt Aron Etzler i Flamman om att det nu handlar om något annat än att gå åt vänster eller att erövra mitten.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Alliansen, Dagens Arena, Fredrik Reinfeldt, kärnkraft, Majorna, Miljöpartiet, plånbokspopulism, rödgröna, rutavdrag, Socialdemokraterna, Södermalm, solidaritet, valet 2010, välfärd

Kommentera!

8 reaktioner på ”Socialdemokratin efter valet

  1. Pingback: Vad kan vi lära av Liberati? « strötankar och sentenser

  2. Ninna (1 comments)

    Vad har du och miljöpartiet för tankar och synpunkter kring Price Waterhouse Coopers PwCs utredning? http://www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/karnkraft/article2482352.ece/BINARY/PwC+Rapport+Vad+kostar+kraften.pdf

    Rapporten har varit konfidentiell sedan i våras men har nu offentliggjorts genom organisationen SKGS, som är ett samarbetsorgan i energifrågor för de svenska basindustribranscherna skogen, kemin, gruvorna och stålet.

    Ladda ned utredningen här. (nu funkar länken)

    Utredningen har gjorts av konsultfirman Price Waterhouse Coopers PwC.

    PwC fick i uppdrag att jämföra kostnaderna för att producera el från nya kärnkraftverk, nya vattenkraftverk och nya vindkraftverk.

    I uppdraget låg att ta fram den verkliga produktionskostnaden före skatter, avgifter och bidrag.

    Räknar man på detta sätt är kärnkraft det överlägset billigaste energislaget, enligt PwC.

    Man kan producera el till en så låg kostnad som 29,5 öre per kilowattimme från ett nytt kärnkraftverk.

    Förutsättningen är att man bara behöver sätta in 30 procent eget kapital i projektet, att avkastningskravet på kapitalet bara är 10 procent och att låneräntan är 5 procent.

    Näst billigast är nya vattenkraftverk. Här blir produktionskostnaden 39,1 öre per kilowattimme.

    På tredje plats kommer kärnkraftsanläggningar med 50 procent eget kapital, 12,5 procent avkastningskrav på eget kapital och 6 procents låneränta. Här blir produktionskostnaden 42,1 öre per kilowattimme.

    Dyrast är nya vindkraftsanläggningar. Utan subventioner krävs ett elpris på 64,5 öre för att investeringen ska bära sig.

    I dag får vindkraftsägarna 30-35 öre per kilowattimme i subvention genom de gröna elcertifikaten och kan på så sätt konkurrera med vattenkraft och kärnkraft.

    PwC konstaterar dock att alla de tre svenska kraftslagen har låga marginalkostnader jämfört med kol- och gaskraft som är vanliga i Europa.

    Medan marginalkostnaden för att producera en extra kilowattimme el från vattenkraftverken är så låg som 6 öre, 10 öre från kärnkraftverk och 15 öre från vindkraftverk är den så hög som 35-50 öre för kol- och gaskraft.

    PwC-rapporten uppfattas som skräddarsydd för den kärnkraftvänliga basindustrin, som är extremt elberoende.

    Vindkraftsförespråkarna anser att utredarna har räknat med för kort livslängd på vindkraftverken och är kritiska till att utredningen inte har tagit hänsyn till de politiska styrmedel som används på energimarknaden i dag – skatter och subventioner

    ---
    Tack för tipset! Jag kände inte till rapporten, men jag ska se till att läsa den när tid ges. /Jimmy

    Svara
  3. Pingback: Socialdemokratin utan egenskaper « strötankar och sentenser

  4. Pingback: Ring ut det gamla, ring in det nya « strötankar och sentenser

  5. Pingback: Tankar efter ett samtal hos ABF « strötankar och sentenser

  6. Pingback: Behovet av provisoriska utopier - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

  7. Pingback: Istället för en eftervalsanalys - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

  8. Pingback: Kommentarer till en valanalys - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

Kommentera