Sociala investeringar för det goda samhället

Av den 21 november, 2014

Min elfte ledare för ETC Göteborg är skriven tjugo år efter folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap. EU-migranter har blivit andra klassens medborgare, och det är hög tid att vi lever upp till tron på alla människors lika värde.

För en vecka sedan var det tjugo år sedan vi hade folkomröstning om svenskt EU-medlemskap. Att det blev ett ja är nog ett av de mest betydelsefulla politiska besluten under vår generation. Som svenskar är vi också EU-medborgare. Men tar vi konsekvenserna av detta?

Det nya Fattigsverige är ett folkhem i förfall. Men historien visar att framtiden inte är ödesbestämd.

“Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.” Orden uttalades av Per Albin Hansson, Socialdemokraternas partiledare och sedermera Sveriges statsminister, i ett anförande år 1928 som kommit att kallas för Folkhemstalet. Överfört till samhället innebär det att inte göra skillnad på medborgare, när det gäller vare sig civila, politiska eller sociala rättigheter. I slutet på 1920-talet hade Socialdemokraterna ännu inte regerat landet någon längre tid, och utbyggnaden av välfärdsstaten hade inte mer än inletts. De sociala och ekonomiska klyftorna var avsevärda. Det fanns likhet inför lagen, allmän och lika rösträtt, men knappast något socialt medborgarskap att tala om. Arbetarklassen var ett proletariat.

För att åter citera Folkhemstalet: “Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.”

Idag ser vi människor som sitter på våra trottoarer och tigger för sin försörjning. Det är svårt att se sin medmänniska i en sådan situation. Med den svenska välfärdsstaten byggdes, trots sina brister, det mest anständiga samhälle vi känner till. Människor skulle inte behöva tigga. För en del, särskilt på högerkanten, är det en polisiär fråga. Somliga vill förbjuda tiggeri. Regeringen talar om att utse en tiggerisamordnare. Men frågan är både enklare och svårare än så. Dessa våra medmänniskor, som bor i tält och bilar i brist på annat boende, är medborgare i den Europeiska unionen. För att se problemet ska vi inte rikta blicken mot medborgarna. Det handlar om systemfel.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi har ansett oss ha råd med en generös biståndspolitik och en human asylpolitik. Det svenska samhällets grundläggande värderingar, om jämlikhet och alla människors lika värde, har motiverat kostsamma investeringar i kvalificerad utbildning och sociala trygghetssystem. Det har givit god avkastning. Utmaningarna idag är andra än när välfärdsstaten byggdes ut. Förutom EU-inträdet har 1990-talskrisen satt djupa spår. En större andel än tidigare står långt från arbetsmarknaden. Det ställs högre krav krav på kompetens för att vara efterfrågad. Varken arbetsmarknads- eller bostadspolitik är anpassad till förändringarna.

Utmaningarna kan inte mötas med uppgivenhet. Ej heller genom att göra tillvaron svårare för de redan utsatta. Det kräver ett mått av reformistisk fantasi för att forma insatserna rätt. Men tron på alla människors lika värde ger oss inget annat val än att investera. Det har gått bra förut.

För övrigt...

...vill jag tipsa om den artikel i Ekonomisk Debatt där Joakim Ruist, nationalekonom vid Göteborgs universitet, visar att Sveriges beslut att - som enda EU-land - inte införa övergångsregler när EU utvidgades från 15 till 25 medlemsstater har varit samhällsekonomiskt lönsamt.1 Joakim Ruist skrev mer nyligen en debattartikel på SvD Brännpunkt där han argumenterar för att just de värderingar om jämlikhet och människors lika värde som motiverat investeringar som gjort Sverige rikt också motiverar en human asylpolitik och en generös biståndspolitik.

Mina tidigare ledare

Det här var min elfte ledare för ETC Göteborg. Det här är vad jag skrivit tidigare:

  1. I januari skrev jag under rubriken Ett nödvändigt uppbrott om hur försörjningsstödet för allt fler blivit ett långvarigt bidrag snarare än ett stöd vid akut kris, och hur detta beror på en utsortering från arbetsmarknaden som inleddes med nittiotalskrisen. Utbildningsinsatser kan vara en del i att vända denna utveckling, liksom metoder för att tillvara ta de anställdas reella kompetens så att de kan ta ett kliv uppåt och frigöra lågkvalificerade jobb.
  2. I februari skrev jag under rubriken Kris i befolkningsfrågan om behovet av regionala investeringar i bostäder och infrastruktur, för att kunna möta befolkningstillväxten och främja den ekonomiska utvecklingen. Med utgång från den nya ekonomiska geografin (Paul Krugman) argumenterade jag för att Västsvenska paketet, tillsammans med ökat bostadsbyggande i Göteborg, behövs för att bekämpa arbetslösheten i regionen.
  3. I mars skrev jag under rubriken Brundtlandparadigmet om hur en kommande rödgrön regeringspolitik kan komma att se ut. Inspirerat av det rödgröna samarbetet i Göteborg, liksom den FN-kommission som på åttiotalet leddes av Gro Harlem Brundtland, bör en rödgrön regering kunna samordna sin på förhand sinsemellan spretiga politik inom en modell för socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar utveckling.
  4. I april skrev jag under rubriken Arbetets döttrar och söner apropå första maj, där jag önskade mig ett tal med feminism som grundtema. Det handlade om det obetalda hem- och omsorgsarbetet, om villkoren på arbetsmarknaden, samt om föräldraförsäkringen och förutsättningarna för ensamstående mödrar.
  5. I maj skrev jag under rubriken Den bortglömda sysselsättningsunionen inför valet till Europaparlamentet. Främst handlade det om hur viktigt det är att socialdemokratin sätter en egen, progressiv agenda. Om EU ska överleva behövs det en samordnad ekonomisk politik för sysselsättning, med investeringsprogram för grön omställning.
  6. I juni skrev jag under rubriken En öppen stad bygger vi gemensamt. Det blev stadspolitik med ett väldigt lokalt perspektiv, kretsande kring gentrifieringen av min egen stadsdel, Majorna, och det trängande behovet av att bygga fler bostäder.
  7. I augusti skrev jag, efter ett sommaruppehåll, under rubriken Ett miljardprogram för hållbart boende om miljonprogrammets behov av upprustning och om chansen att göra betydande energibesparingar. Som retorisk poäng jämförde jag med statens utgifter för rotavdrag och vad det får för verkan.
  8. Senare i augusti skrev jag under rubriken Socialdemokrati som samhällsmodell om min syn på vad valet handlar om – nämligen färdriktningen för samhällsutvecklingen. Socialdemokratin står för en samhällsmodell byggd på generell välfärd och ett bejakande av strukturomvandling. Från det utgår allt annat.
  9. I september skrev jag under rubriken Ett europeiskt dilemma om hur svenskarnas syn på invandring och flyktingmottagande blir allt mer positiv, samtidigt som Sverigedemokraternas stöd ständigt ökar. En grupp där stödet är oproportionerligt stort är yrkesutbildade arbetare med relativt trygg tillvaro – som trots det känner sig hotade av förändring.
  10. I oktober skrev jag under rubriken En vision om det goda medborgarhemmet en apell till den rödgröna regeringen att respektera svenskarnas allt mer positiva syn på invandring. Jag vill uppdatera medborgarskapstanken och förbättra flyktingmottagandet.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om arbetsmarknad, ETC Göteborg, EU, EU-migranter, folkhemsprojektet, Joakim Ruist, migrationspolitik, nittiotalskrisen, Per Albin Hansson, social investeringspolitik, social turism, socialdemokrati, strukturomvandling, tiggeri, välfärdsstat

Noter

  1. Joakim Ruist, "Östeuropéers rörlighet är lömsam för de rikare EU-länderna", Ekonomisk Debatt, nr 8/2013, s 19-25, pdf. []

Kommentera!