Social ekonomi och federativ demokrati

Av den 21 mars, 2005

I följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats, argumenterar jag för det som brukar kallas social ekonomi - mot bakgrund av den frihetligt socialistiska traditionen. Även demokratisering och internationalism tas upp.

På årsmötet för Vägval Vänster Göteborgsområdet (numera VVV Väst) den 17 mars talade de inbjudna Yvonne Palm och Mohammed Zahran om social ekonomi, med utgångspunkt i projektet S.E.I.O. Det var mycket intressant och tankeväckande. Inte minst med tanke på att frågan väcktes om hur det kommer sig att, här i Sverige, det i regel är vänsterpolitiker som motsätter sig sådana försök medan borgerligheten är mer positivt inställd. Har man glömt hur välfärdssystemet en gång byggdes upp? Har systemet blivit ett självändamål, istället för att vara till för medborgarna?

Behovet av ideologisk förankring

En medlem, jag tror det var Johan Lönnroth, påminde om hur reformarbetet på sextiotalet i Ungern fick en annan utgång än försöken i Tjeckoslovakien, tack vare att förnyarna lyckades formulera sina idéer med en marxistisk terminologi som tilltalade regimen. Trots att vänstern är en progressiv rörelse – eller bör åtminstone vara det – så bygger den på en tradition, och idéer måste formuleras på rätt sätt för att de inte ska missförstås. Om det dras till sin spets hamnar man i en situation där inget kan tänkas utanför ramen för en viss dogmatik. Men det motsatta är nog inte möjligt för en språklig varelse som människan. Därför är det viktigt med en kritisk hållning till ideologier.

Från att högern ursprungligen var de som försvarade den rådande ordningen – kyrka, monarki och adel – så tycks den idag stå för en ohelig allians av nyliberalism och nykonservatism. Då bortsett från mer extrema yttringar som nynazism och fundamentalism. Man vill montera ned välfärdssystemet, avreglera och privatisera, vilket ur ett vänsterperspektiv förstås syftar till att gynna dem som redan har. Följden är att beteckningen vänster har kommit att stå för dem som vill bevara statsmakten, gärna i form av en nationalstat. Från en socialdemokrati som numera närmast sammanfaller med staten, går skalan via Vänsterpartiet till KPML(r) och grupper ännu längre bort. Ju mer ortodoxt kommunistisk man är, desto mer vänster uppfattas man som.

Med en sådan syn blir anarkismen väldigt paradoxal. När begreppet vänster förknippas med en önskan att bevara en stark statsmakt, så är det inte konstigt att idéer om egenmakt och kooperativ misstas för nyliberalism. Men med en välfärd i kris utgör de en tredje väg, vid sidan av höjda skatter respektive fortsatt privatisering. Rimligtvis är den sociala ekonomin mer realistisk än den förstnämnda och mer rättvis än den andra. Ändå motarbetas den. I dagens segregerade Sverige, där höginkomsttagare bor för sig och låginkomsttagare, arbetslösa och invandrare bor för sig, har social ekonomi andra fördelar än att sanera statsbudgeten. Den ger också människor chansen att, istället för att vara beroende av bidrag, få en meningsfull sysselsättning och vara med om att där de bor bygga upp en välfärd som invånarna i rika stadsdelar och bostadsområden tar för given. Det bidrar till integration och motverkar alienation.

Som frihetlig socialism har den tredje vänstern mer gemensamt med den antiauktoritära traditionen från Peter Kropotkin och Michail Bakunin än med kommunism eller statssocialism. Mario Matteoni skrev en intressant artikel om syndikalismen, publicerad på VVV:s hemsida den 1 december förra året, där han tog avstånd från vålds- och revolutionsromantik bland anarkister och anarkistiska syndikalister men påpekade att syndikalismen behövs för att hålla den frihetliga tanken levande inom vänstern. Han ifrågasatte också likställandet av marknadsekonomi med kapitalism och menade att vänstern har till uppgift att komma med ett alternativ till kapitalismen. Ett sådant alternativ kan mycket väl uttryckas genom den kooperativa tanken, en social ekonomi som vänstern bör kunna se som sitt alternativ till de vinstdrivande företagen. Det innebär att vänsterpolitiker i större utsträckning bör gynna sådana projekt, som komplement till den offentliga sektorn. Varför gör man inte det idag?

Direktdemokrati och globalisering underifrån

Förutom kooperativ som komplement till offentlig sektor och näringsliv har andra, besläktade idéer dykt upp här på VVV:s hemsida. En mycket intressant debatt är den om direktdemokrati, förd mellan Anders Lönnfält och Ann-Marie Lidmark. Som jag tolkar det har det främst förespråkats att politiska partier genomför en högre grad av intern medlemsdemokrati, vilket innebär att vissa partier inom det parlamentariska systemet är direktdemokratiska medan andra inte är det. Kanske kan detta motverka politikerföraktet och det begränsade politiska engagemanget. Andra förslag i samma riktning är att man i större utsträckning än idag genomför folkomröstningar, på såväl riks- som regional nivå, till att börja med om förslaget till ny EU-konstitution. Vidare vore det önskvärt med högre grad av kommunalt och regionalt självstyre, där landshövdingar och länsstyrelser ersätts av mer parlamentariska församlingar. Landets regering bör utses av riksdagen och inte av statsministern. Slutligen bör ämbetet som statschef vara demokratiskt tillsatt och inte ärftligt, exempelvis genom att kungahuset privatiseras och talmannen blir president. Dessa tankar har tidigare tagits upp på VVV:s hemsida.

Den federativa principen, utformad av Pierre-Joseph Proudhon, innebär att beslut ska fattas av de människor som berörs av dem. I enlighet med detta är det önskvärt att nationalstater decentraliseras, med ökat kommunalt och regionalt självstyre men bevarat ekonomiskt fördelningssystem, och sluter sig samman i federationer för de beslut där en övernationell instans är behövlig. Detta gäller exempelvis miljölagstiftning, folkrätt och fredsarbete. Men det är då nödvändigt med en demokratisering på flera nivåer: underlättande för kooperativ på lokalt plan, ökad parlamentarism på regional och EU-nivå samt gärna också inom FN. Federalism behöver inte betyda att EU ska bli en superstat, utan tvärtom att unionen bör bli en federativ demokrati. Byråkrati och hemliga rådslag får göra plats för parlamentarism och offentlighetsprincip. Säkert är detta en naiv önskan, men det är i varje fall en vision.

Kapitalets globalisering kan inte motverkas genom protektionism och nationell isolering. Alternativet till företagsmakt, statsbyråkrati och militär imperialism är globalisering underifrån. Ekologiskt eller feministiskt sinnade nätverk, globala rättviserörelser och lokalbonderörelsen Via Campesina är exempel på denna mångfald (’multitude’, för att använda begreppet hos Michael Hardt och Antonio Negri). En konsekvent internationalism kritiserar all form av invandrarkontroll och rasism. Den Fästning Europa som byggs genom Schengenavtalet, liksom högerpopulistiskt flirtande från Folkpartiet och andra, måste bemötas från vänster. En början är att alla flyktingar som idag väntar på besked om att få stanna eller är kvar efter att ha fått avslag – runt tjugo-trettiotusen – omfattas av en allmän amnesti, innan det nya systemet efter Utlänningsnämndens nedläggning införs. Spanien var en företrädare genom att göra detsamma för hundratusentals s.k. papperslösa. Därefter bör vänstern verka för fri invandring, till Sverige och så småningom till EU. Det är alternativet till globaliseringen ovanifrån.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om demokratiteori, EU, federalism, höger/vänster, marknadsekonomi, migration, parlamentarism, regionpolitik, republikanism, segregation, Tjeckoslovakien, Ungern, välfärdsekonomi, vänsterlibertarianism

Kommentera!