Sfärismen och den tredje vänstern

Verkligen intressanta tankar som du dryftar. Ta exemplet med Singapore som är en högerdiktatur och en väldigt framgångsrik stat som bekräftar ditt tänkande och varnande ord. Dock i fallet Kina där jag absolut inte är en expert eller ens anser mig som väldigt kunnig, dock en smula informerad, vill jag påstå att den mångfald av människor, kulturer, traditioner etc. som där utspelas helt enkelt motarbetar den uniforma bild som Kina vill uppvisa.

Kina är och förblir ett multikulturellt land som nu är i tillväxtfas och med dess uppsving kommer också frågeställningar fram som blir allt mindre kontrollerbara.

För närvarande läser jag mycket av Markus Wolf, Stasis chef för spioneriet, och i sina böcker påpekar han just den svårighet som uppstod i DDR när glasnost och perestrojka vägrades inträde, och det, bland andra faktorer, bidrog i slutändan också till att DDR inte överlevde. Hur mycket diskussion och dialog om Kinas förflutna det finns i landet, vet jag inte, men med tanke på att det fortfarande utövas förtryck av åsikter torde den dialogen fortfarande hållas kort.

När det förflutna förnekas, trots den enskildes erfarenheter av förtryck och orättvisor, uppstår en diskrepans som till slut blir alltför smärtsam för det fortsatta framsteget.

—
Jag tror du har helt rätt om Kina. Frågan är hur mycket den statliga repressionen kommer att göra för att se till att verkligheten lever upp till landet som homogent. /Jimmy

Kanske kan man dra in Michael Walzer i det här, som identifierar ”det liberala projektet” som ett ständigt pågående åtskiljande av olika samhällssfärer från varandra. Varje gång man drar en gräns mellan olika sfärer inträder en frihet, menar Walzer. Separationen av kyrka och stat är hans typexempel – utan den fundamentala och absoluta delningen finns ingen religionsfrihet.

Det som gör att Walzer själv kallar sig vänster, är att han hävdar att marknadens sfär tillåts svälla över i privatsfären och i statssfären, vilket försvårar en verklig frigörelse. Han kritiserar med detta som utgångspunkt liberaler för att ha avbrutit sitt ”projekt” i förtid.

Jag tycker visserligen att Walzer är fullständigt ute och seglar (även om han med denna sfäristiska logik når sympatiska slutsatser om framför allt pluralism) men argumentationen är intressant i det här sammanhanget. För att återknyta till min fråga:

Walzer antyder att tankefiguren är oundgänglig för att frigöra människan, samtidigt som han med hjälp av tankefiguren kan kritisera det faktum att Stat, Marknad och Civilsamhälle ännu inte är separerade. Angående utvecklingen i Kina skulle han kunna anmärka att det inte finns någon motsättning mellan diktatur och kapitalism, dock en motsättning mellan diktatur-kapitalism och frihet.

Deleuze skulle härvidlag påpeka att Walzer har en blåögd tro på hur mänskliga idéer och statsbyggen kan förändra världen, men inte minst att det inte är sammanblandningen av olika ”sfärer” (observera citationstecknen) i sig som är problemet – under alla omständigheter är den oundviklig – utan stratifieringen, de katedral-/hierarki-byggande processerna.

—
Jag är benägen att ta sida för Deleuze gentemot Walzer. Tankefiguren är knappast oundgänglig. Kan du ge mig något lästips på när Walzer resonerar i dessa banor? Jag har inte riktigt läst in mig på hans tankar ännu… /Jimmy

Huvudfrågan sedan. Ber om ursäkt för längden på mitt svar, men det ämnet är – om man säger – relativt komplext.

Med hjälp av just Gramsci skulle jag kunna påstå att den sfäristiska tankefiguren är del av den ideologiska överbyggnad som upprätthåller den repressiva statsapparaten – en del av det ”borgerliga tänkandet” för att bli riktigt gammeldags marxistisk! Statsideologin proklamerar nämligen att ”Fri är Marknaden i frånvaro av Staten, fri är individen i frånvaro av Staten”. Definitionen av frihet är alltså en direkt relation mellan sfäristiska kategorier, men omöjlig att formulera utan dem. Vart leder denna figur med dess kategorier om man försöker förstå makt utifrån den?

Nu är jag inte marxist själv, utan precis som Deleuze snarare inspirerad av Foucault och hans idéfränder. Och av Deleuze kan man lära att inte placera ideologi som överbyggnad, extraherad från basen, utan som en komponent, likvärdig med rent materiella komponenter, i en mer komplex sammansättning (assemblage). Från den positionen är Gramscis dikotomi blott ännu en falsk representation men av en annan essentialistisk ideologi – den marxistiska.

Jag har ju varit inne på det förr, och anser fortfarande att människans reduktionistiska kategoriseringsiver, hennes behov att klassificera, individualisera, lagbinda – rationalisera, är ordet jag brukar använda – skapar maktens taxonomi och grammatik. Det är därför jag vänder mig mot sfäristiska och kategoriska modeller – den makt de är användbara för att peka ut, är den makt som den tillåter en att peka ut: Den marxistiska figuren bas-överbyggnad pekar ut ”kapitalismen”. Den liberala figuren Stat-Marknad-Civilsamhälle antyder att makt är liktydigt med intrånget i frihetssfärer. Foucault/Deleuzes figur är naturligtvis utpekande den med, och möjligen lika förledande som de andra; i den är vi själva rentav komponenter (relativt futtiga sådana) i Makten, som har riktning, tendens, men i egentlig mening inte några medvetna avsikter, intentioner.

Kort sagt: Om din bild av makten är mer lik den sistnämnda (är den?) kan sfäristiska tankemodeller mycket väl hindra dig från att se hur maktbildning egentligen går till.

—
Självklart är det så att ”den makt de är användbara för att peka ut, är den makt som den tillåter en att peka ut”. Så är det ju med alla begrepp om samhället. Eller? Man får helt enkelt välja sin begreppsapparat efter sammanhanget. /Jimmy

Thomas: Ja, rationalisering är alltid nödvändigt för att föreslå åtgärder (och identifiera problem) – det är viktigt att vara medveten om – men man kan väl säga att det är just därför som det blir så viktigt, till och med avgörande, vilken modell man använder?

Grundproblemet med den sfäristiska modellen är för mig kanske att Stat är mer av ett system, Marknad är en process och Civilsamhälle är nästan en nominal kategori – de tillhör olika begreppsklasser med andra ord – medan tankefiguren vill påstå att de är olika sfärer i samhället – av samma begreppsklass. Det är förledande, helt enkelt.

—
Jag är benägen att släppa modellen helt och hållet, men vill framför allt understryka att jag inte (längre, om jag någon gång gjort det) delar Michael Walzers övertygelse om vikten av att hålla de tre sfärerna isär. Däremot tror jag fortfarande att det är användbart att använda själva begreppen – även om de, som du säger (jag hade inte tänkt på det förut), är olika slags kategorier. /Jimmy

Orkar inte just nu, men vill ändå påpeka det roliga i att folk i väst diskuterar biståndets vara eller inte vara. Dessutom är det ett oomkullrunkeligt faktum att bistånd bara gjort skada och att bistånds-vänster borde vara ett värre skällsord än bomb-höger.

—
Kommentaren var avsedd för inlägget ”Några tankar om biståndspolitik”. /Jimmy

OK, Marcus, jag kan inte annat än att hålla med, jag visste inte att det ni kallar sfärismen var en egentlig modell. Även om de tre ingredienserna tillhör olika begreppsklasser i ditt avseende så duger de ju ändå att använda i vissa sammanhang, även för att diskutera och modellera vissa maktstrukturer.

—
Det kan jag nog också tycka. /Jimmy

Den andra frågan i allt detta är huruvida sfärismen verkligen är en tankemodell som ”kontaminerar” dagens vänster, eller om det bara är en halmgubbe jag binder… Vad tror ni?

—
Jag tror det kan vara lite grann av båda. Men jag tar till mig kritiken som konstruktiv. /Jimmy

Precis som i diskussionen av kategorier som ”kultur” och ”etnicitet” är det ju inte fråga om att så att säga förbjuda användandet av orden (i min hjärna är det förresten en stor skillnad på ord och begrepp – jag har blivit alltmer införstådd med att folk jag diskuterar med inte gör samma automatiska åtskillnad, inte minst förstod jag detta efter debatten om ”kultur”-begreppet). Det handlar snarare om att vara medveten och tydlig när man använder dem, och kanske framför allt att begreppen ligger latent definierade inom tankefigurer i samtidens diskurs. Sfärismen är en del av moderniteten, som både jag och Kalle anför.

För säkerhets skull vill jag förtydliga att jag inte menar att peka ut en viss grupp och säga att ”dom” är sfärister – ocj jag har aldrig menat att peka ut dig som en sådan… Det är faktiskt inte avgörande för mitt resonemang om någon riktning inom den tredje vänstern (utöver walzerianer, som i Europa väl är ganska få?) är troende sfärister; poängen är att tankefiguren existerar i det moderna paradigmet och att den är central för de som har en marknad helt utan stalig inblandning på sin agenda.

Med allt detta sagt: Jag tycker att det vore intressant att diskutera ditt begrepp ”autonomi” i sammanhanget. Det känns som att det har en del beröringspunkter.

—
Jag försöker skilja på ord och begrepp… Men jag förstår att du inte är ute efter att ”förbjuda” själva orden stat, marknad och civilsamhälle, bara minimera användningen av dem som begrepp (och jag försäkrar att jag inte är allergisk mot statlig inblandning i marknaden, men däremot är staten också ett slags hierarki, katedral eller stratum).

Jag menade inte att ta kritiken mot sfärismen personligt, men faktum kvarstår att jag resonerat kring begreppen och därför måste jag ju ta till mig kritiken på något sätt. Intressant förslag att ta upp sfärismen i min diskussion om autonomi och solidaritet, det ska jag försöka göra! Kanske blir det min frigörelse från diskursen… /Jimmy

Jag vet inte. Det känns bara relevant. Själva ordet ”autonom” verkar ju antyda möjligheten av ett individens oberoende från exempelvis Stat och Marknad.

Samtidigt, om jag minns någorlunda rätt, så relaterar du autonomi mer direkt till makt (oavsett om det är Stat eller Marknad eller exempelvis Familj som står för makten), och distanserar dig klart och tydligt från den binära frihetstanken. Frihet som en binär polaritet hos tillvaron leder, menar jag, just till att man måste upprätta tänkta sfärer och klassificera olika handlingar efter mer eller mindre godtyckliga principer – annars tvingas man acceptera en fundamental ofrihet i den sociala samvaron, alternativt ta på sig ett eremitskap.

I slutänden handlar det kanske om att redogöra för den subtila – och för mig inte alldeles självklara – skillnaden mellan republikanism och kommunitarism?